DEN ITALIENSKA BADBYXAN SPEEDO

Man blir lite som man umgås. Det är en naturlig del i vardagen och kanske lite i Darwinläran - att smälta in och vara som de andra gör att livet känns lite bekvämare och enklare. På något sätt kanske definitionen av "lagom" och "normal".

Visst går jag kanske mer välklädd till jobbet idag än tidigare när jag arbetade i Sverige. Miniminivån här i Italien och kanske i synnerhet på kontoret är väldigt hög, och det skulle aldrig hända att någon kom klädd i bara shorts som är ganska vanligt på en svensk arbetsplats under sommaren. Detta trots att det i Sverige kanske bara är "ljummet" enligt någon global  skala över sommarväder, medan det i Italien kan vara 40 grader.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Här är det ofta någon form av kostym som gäller, tillsammans med tillhörande slips. Det låter ofta varmare än det är - eftersom kläderna här är väldigt tunna och därmed inte blir så varma - kavajbyxor i något linnematerial är tex bra mycket svalare än jeans. Knäpper man inte översta  knappen på skjortan heller och låter slipsen vara lite lös så märks den inte av så mycket.

För att anpassa sig till den "italienska-stilen" krävs även lagom mycket atteraljer i form av scarfsar, glasögon, klockor och armband som tillsammans med skorna skall bilda någon typ av visuell enhet som passar ihop - något folk från Italien är duktiga på, och folk från Milano mästare på.

Det finns dock ett par saker jag har svårt för, och där anpassning känns lika avlägset som att vår polischef i Sverige skulle göra ett bra jobb för våra skattepengar.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 

 

The "Man-bag".

Det känns som var och varannan italienare och tillika herre har en egen liten handväska. Ur praktisk synpunkt är det givetvis förträffligt då plånbok och telefon, samt laddare och nycklar numera tar allt mer plats i takt med att antalet förmånskort ökar och telefonen blir allt större. Men att köpa en sådan här läderpåse med remmar känns verkligen helt främmande, dessutom känns det bokstavligt som man lägger allt viktigt i samma påse - vad händer om man lägger bort den? Hela livet vore ju ruinerat.

Tjejer är ju vana att hantera sin handväska med en spjutspetskompetens jag aldrig kommer att komma upp i, dessutom har de ofta ett intresse av dessa Michael Kors pryttlar som vida överstiger mitt intresse för Tyskt Blankt Stål från BMW. Nej - jag får nog klara mig utan, och därmed känna mig lite utanför. Men visst sneglar jag lite ...

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Badbyxorna

Speedo. Endast de mest stolta italienska männen går i dessa tighta pakethållande lycrabyxor på badstranden. Oftast de med den extra solbrännan som de knappast fått genom att vara mycket inomhus, de med den slanka simkroppen i rätt V-format, och de med precis lagom mycket hår på bröstet. Speedo är dock ett plagg de flesta italienska män numera väljer bort.

Istället väljer männen någon form av badbyx-shorts som är lite kortare, ungefär som shorts såg ut på 80-talet. Gärna i någon väl synlig färg så man syns tydligt där på den vita sandstranden och i det klara turkosa vattnet. Egenheten uppstår när männen, kanske för att imponera på damerna lika mycket som Speedo-killarna gör, viker upp själva tyget runt benet för att göra shortsen kortare. De drar upp dem runt skinkorna, och viker sedan in dem på samma sätt som man viker upp jeansbyxor, sedan går de där och visar upp sig, samtidigt som det uppvikta tyget ofrånkomligen trillar ner någon minut senare, varpå de viker upp det igen.

Hela stranden är full av detta fenomnen - och jag förstår mig inte på varför - men så är min svenska fåfänga heller inte alls lika långt gången som den italienska. Än. Att som man visa långa ben på stranden verkar dock helt korrekt.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Stanken

Det är varmt i Italien på sommaren, och fuktigheten i delar av landet är skyhög. Stundtals hinner man inte mer än att gå ut ur duschen och torka sig på handduken, innan man är lika blöt igen.

Därför är det kanske inte konstigt att en del luktar illa redan när de kommer till jobbet, efter att kanske ha promenerat en stund, stått i en trång tunnelbanavagn ett tag, och sedan återigen mött solens varma strålar på väg till dagens ekorrhjul som vi kallar för arbete. Men samtidigt så borde faktiskt deoderant klara av detta år 2016 och det är inte utan att jag börjar fundera på hur renliga en del är där hemma i skydd av väggarna från omgivningen.

Frågan blir än mer intressant när jag vet hur väluppfostrade medborgarna är här genom att aldrig vidröra tilltugget med handen utan alltid ha en skyddande servett mellan, och hur de torkar av toppen på ölburken med papper innan de dricker ur den.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Kvinnan

Jag är nog lagom cynisk när jag säger att det känns som många 50 åriga damer i Sverige har gett upp det här med utseende (män också för den delen). De klär sig i Kapp-Ahl kläder, och förfallet, rent kroppsligt är inget de längre lägger märke till. Några gånger om året piffas det upp lite lagom när det är bröllop, galej, eller en formell bjudning hos väninnorna. Men i det stora hela så har tiden med barnen, tillhörande stress, och vabbandet tagit ut sin rätt, och då relationen och livet är tryggt trappas det här med utseende av något i den inte fullt så konkurrensutsatta staden i en mindre svensk storlek.

Här i Italien är den italienska kvinnan nästan besatt av att se bra ut. Det tränas, det läppstiftas, det målas naglar, och det klackas runt i huset som om det vore en Victoria-Secrets uppvisning. I en tid där man i Sverige ibland tävlar i att "klä-ner-sig" och ändå anses vara OK - så tävlas det här i precis motsatt sport - hur fint kan man klä sig till vardags och hur tighta kläder kan man ha utan att det spricker?

Som karl klagar jag givetvis inte - vårt kontor är ganska nedsläckt för att undvika den värmen som lampor genererar - och när dessa kvinnor så passerar de långa korridorerna så lyser himlavalvet upp och dagen blir lite bättre.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Det var dagens reflektion i "All same same, but yet different". Vår bästa "Lill-Ove" har dock anpassat sig väl till stilen här - och numera är hatt, armband, matchande solglas, och rätt tröja helt nödvändigt för att gå ut genom dörren.

 
 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
  

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence
Italien Kläder
0 kommentarer

VART LEDER VÄGEN I FRAMTIDEN?

Min första CD-spelare var en stolt svart skapelse från Pioneer som hade plats för två blänkande skivor samtidigt. En växlare. På den tiden, om jag minns rätt, var de första skivorna med musik från Anki Bagger och Marika. Den ena ingick i köpet och den andra kom med någon tidskrift - och där hemma i pojkrummet kunde jag så använda fjärrkontrollen och byta skiva, utan att resa på mig. Vilken lyx den där fjärrkontrollen kom att bli.

Idag är cd-spelaren lika bortglömd som tidskriften snart kommer att vara, även om den fortfarande fyller en viss funktion när man vill koppla av och batteriet är slut i den mobila enheten man har med sig. När digitaliseringen kom på allvar blev det mycket enklare att ladda hem musik via kompisarna istället för att köpa i affären. Redan från början var det drygt att kopiera kassettband eller spela in från radio, och sämre kvalité blev det också. Peer-To-Peer som begreppet kom att kallas i digitalfolkmun innebar att det var enklare att konsumera musik än någonsin, och till samma kvalité. Och istället för att leta bland cd-hyllorna i affären efter någon artist som var spännande - så kunde man ladda hem giggen från bästa polaren som hade ungefär samma musiksmak.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Peer-To-Peer samhället hade börjat på allvar.

AirBNB är idag världens största site för så kallad "HomeStay", det vill säga att man bor hemma hos någon istället för på hotell. I Sverige är detta än så länge ganska begränsat då vi som folkslag gärna skyddar vår privata sfär mer än i en del andra länder. Tänk om någon förstör parkettgolvet där hemma i förortsvillan eller kanske pinkar bredvid på toaletten - det vill vi inte veta av. I många andra länder däremot, framför allt i de mindre bemedlade, har detta kommit att bli en enorm industri där man nu kan utöka hushållskassan genom att inkvartera ett par västerlänningar. Förutom  boende kan man sedan sälja på dem lite god hemmalagad och genuin kvällsmat och kanske hyra ut moppen så att turisten även kommer ner till byn smidigt.

Då det fina parkettgolvet saknas, och den stora, knappt använda, 65" TV:n av platt modell från Samsung inte heller finns, så är man inte heller riktigt lika rädd om sitt hus. AirBNB är idag värt mer än Marriottkedjan och är ett utmärkt sätt att bedriva peer-to-peer affärer där AirBNB med hjälp av digital teknik bara är mannen i mitten - precis som blocket.se. Liten risk, stor förmedling, och en liten provision till säjare och/eller köpare.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 

I många länder har Uber slagit igenom med full kraft. Traditionell taxinärning har länge varit ganska dålig och därför har en ny marknad kunnat skapas. Tar man Växjö så har tex Växjötaxi varit både ganska dyra jämfört med andra svenska städer, haft stundtals långa väntetider i telefonkön, och ibland inte dykt upp på avtalad tid. När jag betalt dem har jag aldrig känt att jag köpt en "premiumtjänst" och vid något tillfälle bad jag till och med att bli avsläppt då bilen luktade illa. I många länder tar man inte betalt med kort (då kortbolagen vill ha en procent av fösäljningen, samt en del chaufförer vill undvika skattmasen) och på andra platser, så kan inte chauffören terrängen och vägrar ha GPS. Lite som att köttmästaren inte skulle ha en kniv, eller prästen ingen bibel. Vilken ursäkt kan man ha år 2016 om man är taxichaufför och inte har en GPS?

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Genom en bra web-site och en smidig betalningsförmedlning kan man nu åka bil genom Uber mycket mer bekvämt och trevligt än förut. I detta system har man även möjlighet att betygsätta chauffören, precis som man tom kan betygsätta "grannarna" på Homestay't via AirBNB. Det personliga varumärket som levernatör i dessa tjänster blir väldigt viktigt, oavsett om man hyr ut ett rum, kör en bil, eller delar med sig av musik. Den omedelbara feedbacken som delas med potentiellt alla andra konsumenter är snabb och ärlig, och allt annat än ett formulär som lämnas in när man checkar ut vid hotellet, eller klagosamtalet till taxibolagets växel när chauffören inte kommer på avtalad tid.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

I vårt Sverige idag ser vi sakta ett annat peer-to-peer samhälle växa upp när Kvällspressen inte längre förmedlar det vi tidigare upplevt vara neutrala nyheter. I ambitionen att vara väldigt politisk riktig och blunda för de problem som uppstått på grund av alla nyalända till Sverige har man öppnat upp för alternativ media att redovisa en annan bild av verkligheten som skiljer sig markant från den tidigare "officiella". På bara några år har man gjort sig mindre relevant, och med hjälp av andra siter och bloggar så uppstår så en annan typ av nyhetsförmedling än den kompisgänget i Stockholm vill förmedla. Vårt behov av media som Aftonbladet och Expressen sjunker i en allt snabbare takt när vi konsumerar nyheter från Facebook, Instagram och andra flöden, samtidigt som vi själva blivit bättre på att ofta gå direkt till ursprungskällan, tex Youtube istället för att använda Aftonbladet TV.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Denna utvecklingen kommer sannolikt forsätta och de stora bolagen kommer få det svårare och svårare att vinna vårt förtroende och kapital - för jag tror det är ytterst det som det handlar om. Jag litar mer på en familj än Marriott, jag litar mer på Kalle.bilchaufför än taxi-mannen som skickas ut via en oengagerad växel, och jag litar mer på var mina vänner tycker, än en journalist i Stockholm med en korrigerad och politisk verklighetsbild. Insikten att banken behöver mig, mycket mer än jag behöver dem, kommer snart börja förändra vårt samhälle betydligt.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Precis som man alltid är David när man bråkar med Goliat (banken) eller David när man argumenterar mot Goliat (staten) så vill man som individ snabbare uppnå balansi det kontrakt som finns - oavsett om det är ett socialt kontrakt med staten eller ett affärskontrakt med ett stort bolag. När den ena parten blir för stark, så är det inte längre en fruktsam relation och likt alla relationer där givandet och tagandet inte är balanserat kommer relationen så småningom spricka. Detta händer nu överallt i vårt peer-to-peer samhälle där den typen av marknadsekonomi vi tidigare sett sakta försvinner.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Om några veckor ska jag tillbaka upp till bergsbyarna i norra Vietnam. Där gick man aldrig in i marknadsekonomin med stora globala företag, utan där byter man fortfarande både gris och ris med varandra i socknen. Nu kommer IT till dem i en rasande fart, och det skall bli intressant att se hur de bygger nästa version av sitt samhälle.

En spännade tid väntar.

 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
  

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence

 

 

 

0 kommentarer

HELA VÄRLDEN ÄR EN DJURPARK

Det är mycket som händer där under slutet av gymnasietiden. Det var kanske inte något jag tänkte på när det begav sig, men mina år i USA kom för mig att bli helt avgörande. Chuck och Eileen bjöd in mig i deras familj på ett sätt som är svårt att förklara, och för mig kom det att bli mina egna föräldrar. Som osäker grabb kom jag där till Burlington på landsbygden i Kansas och studerade, lärde mig det här med "data", och fick fler upplevelser än jag kan räkna till. Det är sannolikt rättvist att tillskriva dem mycket av min personlighet idag - lite för uppkäftig för mitt egna bästa, och lite för hårt arbetande, precis som Chuck, och en kanske mer tillbakadragen ödmjukhet från Eileen.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Då, 1994 var jag själv väldigt "grön", och hade lite kunskaper om hur världen fungerade utanför Smedby och Kalmar där jag kommer ifrån. I det stora landet i väst fick jag så lära mig hur livet kan se ut när man blir vuxen, och hur ett mer genuint familjeliv kan se ut, något jag fram till då själv själv hade saknat. Studierna på både gymnasiet och universitet var krävande, men samtidigt var det väldigt roligt. Det var en fantastisk tid på alla sätt.

Över tjugo år senare så kommer så min värdmor, Eileen, på besök till Rom. När jag står och väntar på henne på flygplatsen så är det med någon sorts glädje i magen att kunna visa henne hur jag numera själv bor, att hon skall få träffa min familj, och att jag, i den mån det går, skall få bjuda tillbaka. När hon kommer ut ur terminalen så är hon sig lik - som om tiden har stått stilla. Som person är hon en sådan som säkert sett likadan ut sedan hon fyllde 40, då klädstil och kroppsform permanentades, och det är svårt att förstå att så många år har passerat sedan jag först träffade henne.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

71 år gammal ankommer hon så till Rom, tillika världens största och sannolikt varmaste museum. Den eviga staden. Värmen är intensiv när vi går till parkeringsgaraget, som är ovanligt långt borta denna dagen. Redan under denna promenad, på dryga kilometern, sätts så hennes första intryck av Italien - det är varmt - och man går mycket. Tröttheten efter den långa resan tar givetvis ut sin  rätt, men det går inte att ta miste på vilken dålig kondition hon har när vi lunkar mot bilen i parkeringshus E på Fiumicino.

Veckan går sedan i ett rasande tempo - ett tempo vår familj är van vid. Vi gör utflykter, lagar mat, äter ute, stadsvandrar, går i parker och trappor, sköter hushåll med barn och hund, och kör dagarna i full fart innan vi slutligen kraschar för natten och försöker somna i den tryckande hettan. Eileen å andra sidan har problem att hänga med i tempot, särskilt när jag till och med lämnar Europa under två dagar och åker till USA på några möten för att snart komma tillbaka, och fortsätta dagen som inget hänt - ingen jetlag, inget behov av sömn, utan bara en dusch och nya kläder. Det globala arbetsfältet och den moderna vardagen är något hon inte är van vid.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

De där tjugo åren som har passerat sedan vi först träffades har på något sätt gjort att vi bytt plats med varandra i livet. Numera är hon den bortkomna som kommer till ett fjärran land och är nervös, och kommer man från Kansas är man inte så världsvan. Det märks inte minst när hon åker så långt hemifrån utan en fungerande mobiltelefon, och även om den fungerat så var den av äldre Motorola modell, utan både "appar" och "kamera", utan enkom gjord för telefoni. Plånboken i den djupa svarta handväskan innehåller dessutom bara ett kreditkort, vars pinkod hon saknar, och så lite få sedlar från det amerikanska landet. Hon är på något sätt helt hjälplös.

När vi en dag går igenom stadens djurpark så springer grabben i full fart framåt, samtidigt som Eileen sackar efter rejält i backarna, som i den kuperade terrängen är märkbara i den tryckande värmen. Tanken går till att hon är lika hjälplös som ett barn ifall hon skulle "komma bort" utan varken pengar, telefon, eller någon kunskap i språket. Till och med den unga mannen klarar sig själv numera galant, ofta med både telefon, några euro på fickan, och enkla ord som "bagno" i det vokabulära artelleriet. Utan att vara märkbart tjock eller i övrigt ha några synliga fysiska åkommor så är hennes kropp i så dåligt skick att hon knappt orkar gå - en syssla hon till vardags hemma nästan alltid utesluter, utan istället tar bilen vart hon än skall.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Under Eileens sista dag i Rom får vi lite ensamtid och samtalen är öppenhjärtliga om vilka drömmar hon haft i livet, som kanske inte alltid föll in precis som tänkt, men hur livet blivit bra ändå och hur hon uppskattar besöket. Vi trillar in på kulturskillnader och hur ofta amerikanare pratar om, och är besatta av hälsa, utan att vara hälsosamma. Ungefär som en svensk it-tekniker som precis börjat träna - de pratar om mat, hur man håller sig i trim, och verkar veta allt om vägen till en sund livsstil, trots att de ofta i många år ignorerat det, och nu när de får "rycket" bara orkar ha karaktär i ett par månader innan de ger upp den nyfunna livsstilen.

Då sjukvården i USA är så pengafokuserad har många amerikanare gått och blivit tablettmissbrukare, så även Eileen. Reklamen på TV är fylld av massa sjukdomar och kramper som folk påstås ha, och allt blir bättre med den röda tabletten som doktorn skriver ut. Då "doktorn" snart är den enda personen man litar på i det farliga landet så är läkaren lite som en Gud när han kommer med ett recept till ett välmående av sällan skådat slag. Det bekväma livet med medicin mot allt, bilar för att transportera sig, och alla rum perfekt tempererade har i vissa avseenden gjort den amerikanska populationen handikappad. Maten som alltid ser perfekt ut i affären, utan spår av naturliga saker som åldrande och smak, har också visat sig vara allt annat än hälsosam.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Vid vår sista måltid tillsammans, på en turistrestaurang nära Colosseum, sitter Eileen och knaprar i sig över 15 tabeletter av olika modeller - allt för att "må bättre". Det ser ut som en hel M&M påse vars innehåll snart skall ge ett kortvarigt rus. När vi tittar ut över restaurangen och torget framför oss, så ser vi många italienare. Det stora flertalet ser väldigt hälsosamma ut, de äter enkel, men god mat, i lagom portioner, och de rör på sig. De pratar inte om hälsa, de går inte till doktorn för det "minsta", och de tittar inte på TV. De ÄR hälsa istället - och har karaktär nog att leva det livet många vill, men inte förmår. Maten är färsk, promenaden är skön, och att det är lite varmt hemma under sommaren kan man leva med.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När jag så lämnar Eileen på flyget för kommande hemfärd så tror jag att hon fått många nya insikter om livet, och hur "hon" och "Kansas" kanske inte längre är "referens" för hur världen ser ut, utan att hon faktiskt är undantaget. Samtidigt tvivlar jag inte på att hon kommer tycka att det är väldigt skönt att komma hem till tryggheten som hon uppskattar så mycket. En plats där hon vet hur saker fungerar och en ro infinner sig i den allt äldre kroppen. Den trygga, och väldigt lilla boxen. Att hon dessutom har fått träffa ytterliggare ett barn-barn och  att "Lill-Ove" kallar henne för "Grand-ma" värmde nog hjärtat lite extra.

Det är märkligt på något sätt hur våra kontinenter skiljer sig och hur tid gör att vi människor förändras - men hur vi på något sätt ändå alla är lika. Tid och Rum må vara kända fysikaliska storheter - men gemenskap och glädje är minst lika viktigt.

Avslutningsvis så är det med blandade känslor jag visar bilder från djurparken i Rom. Även om djuren verkade må ovanligt bra och parken verkade väldigt välskött - så förnimmade jag ändå någon sorg i ögonen på elefanten jag tog bilder på. De lever där i sina konstlade miljöer, ofrivilligt, och ibland kanske ganska ensamt. Samtidigt får de kanske ibland mer omtanke och vård än våra egna ensamstående ålderspensionärer. där uppe i den kala lägenheten på elfte våningen i något hyreshus.

Tid och Rum, spelar trots allt roll.

  

 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
  

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence

 

 

 

Zoo
0 kommentarer