PRESIDENTER, VINSTER I VÄLFÄRDEN OCH EN SJÖVILD KAPTEN.

Vi lämnar Boston och vår Kapten har lyckats med bedriften att starta våra två spisar en hel halvtimme innan planerad avgångstid. Jag inser plötsligt att flyget har ytterligare en fördel gentemot tåget, man kan nämligen inte bara åka i tid, utan till och med INNAN utsatt avgångstid!

När vi taxar ut på startbanan drar chauffören längst fram på lite extra då planet inte är så tungt lastat och när vi kommer fram till startbanan så gör vi en vänstersväng i så pass hög fart så att det nästan känns som om ena vingspetsen eventuellt kommer gå i backen samtidigt som däcken under oss skriker till när de slirar på asfalten. Han har bråttom, min Kapten där framme, och jag måste säga att jag gillar det. Alla människor som har ett mål, och vill någonstans, förtjänar en liten klapp på axeln.

När motorerna sedan spolar upp på maxfart så ljuder högtalarna i kabinen "lets get ready to rumble - hold on (skratt skratt skratt)" och vi gör en så kallad power-take-off när turbinerna går för fullt, och när vi väl lättar från marken går det spikrakt uppåt i skyn, likt ett jaktflygplan, samtidigt som allt bagage i hyllorna ovanför åker bakåt och det känns som en kontrollerad berg och dalbana åktur när vi lyfter med ett enormt vrål.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Det blir på något sätt dagens höjdpunkt, väldigt långt ifrån den vita Nissan Sentra till hyrbil jag nyss kört till flygplatsen, där knappen för "sportläge" väld gömd under ratten egentligen bara betyder att dioden i knappen lyser upp, i övrigt händer absolut ingenting extra - lite som när man försöker toppa ett lag och slänger in en avbytare i fotbollsmatchen när det är 1 minut kvar innan domaren blåser av.

Jag tittade på presidentdebatten igår på TV. Oj vad annorlunda den låter mot en svensk Agenda debatt. Nu är det förvisso två pajasar som står där framme och försöker samtala om komplicerade världsproblem - och det är givetvis lätt att göra sig lustig över det. Tills man inser att vi har Fridolin, Löfven och riksfeministen Schymann - alla utan verklighetsförankring. Vi är verkligen inte bättre i Sverige. Bland det första jag hör Hillary säga är hur viktiga småföretagen är för nationen - en baskunskap som många svenska politiker helt saknar i sin iver att förmedla hur samhället fungerar enligt deras bubbla.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Nu till en annan del av världen.

För några dagar sedan körde jag och min sällsynt vackra hustru Linda förbi Kalmar på väg till Öland. Här pågår just nu ett jätteprojekt för att bygga "förbifart Rinkabyholm". Det är grus, maskiner, och röda vägkoner överallt när detta gigantiska byggprojekt pågår under drygt tre år för att dels lösa ett trafikproblem med mycket trafik vid Karlsrorondellen under "rusningstrafik", och dels få bort tung trafik förbi Rinkabyholm. Alla som anlitat traktorer för privat bruk vet hur kostsamt det är att hålla igång dessa maskiner, med operatör, och när vi så ser bygget och dess omfång inser man att notan kommer att bli ansenlig.

Det är vi skattebetalare som skall betala bygget. Visst kommer vi få en bättre väg, och visst kommer det på sikt gagna samhället - och kanske kommer entreprenören NCC gå med vinst när arbetet är slutfört, beroende på hur upphandlingen utformades och hur de bedömde hur mycket insats som skulle krävas för att få jobbet utfört. Om detta tvistar ingen. Skattebetalarna får betala notan, och NCC kan eventuellt gå med vinst.

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Det märkliga är nu att Sveriges vänsterparti vill begränsa möjligheten att ta ut "vinst i välfärden". Det skall helt enkelt inte vara möjligt för företag att tjäna för mycket pengar på att hjälpa andra. Spontant låter det ju rimligt - våra gemensamma medel skall användas klokt och sansat - och om det tvistar väl egentligen ingen. Men hur mycket argument det än finns så förstår jag inte varför NCC skall få göra vinst på ett vägbygge, medan vårdföretaget inte skall få göra det? När blev det statens roll att bestämma hur mycket pengar ett företag skall få tjäna? Varför får man tjäna pengar på att tex sälja kläder till sjukvården, men inte på att vårda patienter? Debatten som marknadsförs väl och med hög svansföring av V är för mig inte rimlig. Statens uppgift kan aldrig vara att bestämma hur mycket ett företag eventuellt går med vinst, däremot får man gärna ställa krav på de verksamheter som bedrivs och att de levererar den kvalitén som efterfrågas. Precis som kunder ställer liknande krav på privata företag.

Presidentdebatten från Long Island fortsätter så.

Utfrågaren, en blyg person vars namn jag inte kommer ihåg, blir ständigt avbruten och Trump gnäller vidare i samma takt som Hillary kommer ihåg varenda detalj om vad Trump tidigare har sagt - samtidigt som hon själv har stora minnesluckor efter hennes egna tillkortakommanden i flera tveksamma frågor. Trump - en "galning" kan vi tycka - men sannolikt ganska ofarlig. En sådan som vill de flesta väl, men som försöker hitta någon logik i den vilsna värld vi lever i, där Hillary, Fridolin, och andra life-time politiker i etablissemanget försökt hitta lösningar på samhällsproblem i många år - utan att komma fram till något revolutionernade nytt och vettigt. Istället blir det någon hundring mer i skatt på ena sidan, och någon hundring mer i bidrag på den andra. Den evigt krokiga vägen fortsätter så.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Det är väl detta som är pudelns kärna i vårt allt mer polariserade samhälle. När man ger sig på en specifik fråga, utan att se ett sammanhang och ett ekosystem, så blir det sällan bra. Det är en konst att hålla flera frågor i luften samtidigt, jonglera med dem, och försöka förstå hur de hör ihop och interagerar. Är man begränsad i hur man får tänka på grund av någon ideologi från antiken, eller något annat praktiskt hinder, så uppstår genast konflikter med hur verkligheten idag ser ut. Verkligheten är nämligen sällan precis likt kartan.

Man kan å ena sidan gnälla över att sjukvården är dålig, och sedan kan samtidigt gnälla över att någon vill höja skatten. Nu är korrelationen förvisso inte exakt - men det finns ändå kanske ett samband. Samhället, och däribland du och jag, fokuserar alltmer på enskilda frågor och inte på de komplexa samband som finns mellan dem. För det är svårt. Väldigt svårt. Ju större bubblan är, och ju mer internationell vår värld blir, ju mer luft och frågor ryms i den - och komplexiteten ökar för varje dag.

En sak är dock säker.

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Om allt fler sitter på vagnen, och allt färre hästar drar den framåt, då kommer vi röra oss allt långsammare och slutligen blir vi omkörda. Att anstränga sig, att engagera sig, och att vilja "något" måste få premieras i större utsträckning.

Förutom att det är bra för samhället och kollektivet, är det faktiskt också väldigt roligt.

 

 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
  

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Halong Bay | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence | Zell Am See | Singapore | Sydney | Reykjavík |
Hillary Kapten Trump Vinster
0 kommentarer

HOW TO CRASH A PARTY

Jag sitter på en liten finkrog i Providence, Rhode Island, USA och klockan är bara sen eftermiddag. Jag råkade gå förbi lokalen, där i ivern att få lite nyttig motion efter att ha flugit över Atlanten ytterligare en gång detta året. Denna gången gick flygresan via världens kanske mest naturrika ö - Island. En pärla som alla bör utforska inom sin livstid för att prova Brennivin eller kanske den lokala ölen Gull, titta på det underbara landskapet som nästan ser utomjordiskt ut, men kanske framför allt - möta våra Nordiska grannar och tillika bröder och systrar.

När jag gick förbi krogen, som jag passerat många gånger vid tidigare besök, så kände jag det där suget efter en kall öl och baren såg väldigt inbjudande ut där genom det nyputsade fönstret, till skillnad från den baren på Island och Keflavik som var stängd (!). Keflavik - kanske världens ***sämsta*** flygplats, men samtidigt världens mest naturliga flyghub baserat på sin geografiska position.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När jag dricker min iskalla humledryck och åtnjuter gratis wifi så kommer han in - den socialt missanpassade - och slår sig ner i baren på barstolen bredvid mig. Det tar inte lång tid innan han ensam uppehåller tre gäster, och tre bartenders, med sina historier som han enbart skrattar åt själv, och hans prat, som även om det sker i normal samtalston, tar över hela etablisemanget. Det handlar om död, om skola, om hur hans kompisar behöver hjälp, om hur han ser på omvärlden, men framför allt, när han sitter där bredvid mig och pratar med allt och alla, så handlar det nog egentligen om hans ensamhet.

Han pratar alltid om sig själv, och sina upplevelser, och när den andra parten i konversationen så äntligen får en syl i vädret, fast de helst bara vill därifrån och ögonen avslöjar hur obekväma de är, då tänker han redan på vad han skall säga härnäst, utan att egentligen lyssna på vad motparten säger. Han är som en politiker av klassiskt svenskt snitt - eller besserwissern i fika soffan hemma i Sverige.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 

 

Jag sitter där, bredvid honom, men i tryggt skydd av hans högra skuldra då han har huvudet vänt åt andra hållet, och iaktar hur hans närvaro förändrar stämningen på puben. När han kom in var baren full, och för varje minut går nu människor ut. Han beställde en kall öl, och efter ca 90 minuter är den fortfarande bara halvdrucken - hans mål hit var synnerligen inte samma som mitt - en kall öl efter en lång promenad, utan hans mål var att söka social närvaro.

Bredvid honom, på andra sidan, sitter en tyska som får ta sin beskärda del av hans samtalsiver. När hon avslöjar att hon är tyska (vilket en Europe ser direkt) så säger han att han minsann varit i Sverige flera gånger - sist var han i Geneve. Skillnaden mellan Sweden och Switzerland är för honom helt obekant, och ju mer han pratar, ju mer inser jag att han aldrig varit i Geneve heller, för där ser man nämligen inte isbjörnar på gatan vid Rolexaffären.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Samtalet spårar mer och mer ur, och jag funderar på om jag skall säga något, eller fortsätta att vara flugan, där på väggen, som iaktar allt som händer. Min andra öl börjar närma sig slutet, och jag får lite beslutsångest. Ska jag gå? Ska jag erbjuda tyskan att ta ett glas någon annanstans så hon kommmer ifrån den här muppen? Eller ska jag kanske låta henne gå hemåt, medan jag tar lite pina från denna talföra muppen i 30 minuter?

Någon form av beslutsångest dyker inpå mig och jag blir rådlös när jag ställer mig upp bakom min barstol och tar den sista klunken av den kylande och gudomliga drycken. Min vän sitter där bredvid i jeanskjorts, vita tubsockar, slitna gympaskor, och någon jeansskjorta som inte inhandlats efter år 2000. Hans Heineken är snart slut, och han har lagt 25 cent i dricks - som ett tack för att han på egen hand säkert tömt restaurangen på 20 personer med sitt tjat, snack, och på något sätt hövliga men osociala beteende.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När jag står där och funderar på vad jag skall göra, ställer han sig plötsligt upp och vänder sig till mig.

"I am sorry Sir that we did not have the time to talk, but I have to go." Innan jag förstår vad som hänt är han utanför dörren och borta. Han hoppar på en buss vid busstationen som syns genom fönstret från baren och bussen kör snart iväg.

Tyskan tittar på mig, och jag tittar på henne och fälle ett vänligt "Guten Abend" när jag så avlägsnar mig ut genom dörren. Besviket avrundar så även hon kvällen - en kväll som inte blev som någon tänkt sig bland gästerna eller personalen, och när jag så går de sista kvartern hem så inser jag vilken makt denna människa hade när han försvann på bussen, utan att ens veta om det. Han påverkade 20-25 personers kvällsplaner denna kväll, och tänk om han bara kunde använda den energin på rätt sätt - hur bra det skulle bli - eller så tänker jag - det kanske var precis det han gjorde?

Klockan är snart 21 lokal tid, och jag har laddat upp med Nachos och en Coors Light. Nu väntar en debatt mellan USAs presidentkandidater. Båda pajasar på sitt sätt - men så ser jag en bild Stefan Löfven och inser att Sverige, trots allt, inte är så mycket bättre. Vår demokrati är i fritt fall - och vi ser på utan att göra något - precis som jag gjorde där på baren. Cirkeln är slut - och mer avancerat än så är det inte.

Det är enklare att peka finger på andras tillkortakommanden än att göra världen bättre själv.

 

 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
  

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Halong Bay | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence | Zell Am See | Singapore | Sydney | Reykjavík |
Island Keflavik
0 kommentarer

NÄR MAN BLIR NOSTALGISK OCH TÄNKER PÅ SAMMA HELG FÖRRA ÅRET

Det är söndag i Rom och jag går på halvfart. Det har varit några intensiva veckor med Italien, Singapore, Vietnam, Australien, och Kanada. Även i en van resenär som mig själv tar så ibland energin slut.

Jag tar mig ner mot Vatikanen för att se om Påven är hemma då han alltid talar klockan 12 på söndagar inför tusentals människor på torget. Jag förstår aldrig vad han säger, och så inte heller denna dag, men den katolska publiken hurrar och jublar av glädje, så det är alltid lite av energi-boost att vara mitt bland dessa jordens medborgare. Världens mäktigaste man talar inte mer än en dryg kvart innan massan skingras på Roms gator för vidare upplevelser under dagen. Bara några minuter senare hör man hur Påvens helikopter lyfter från Vatikanens innergård och säkerligen tar Papa till hans sommarställe strax söder om Rom.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Min kära fru har många gånger sagt att vi borde promenera lite i kvarteren bakom Vatikanen, något som blir dagens mål. Det blir en högst behövlig och skön promenad i sommarvärmen efter många timmar stillasittande på flygplan sista tiden. Jag finner ovanligt många prisvärda butiker och då dagen går på halvfart och jag inte är stressad tar jag mig tiden att faktiskt besöka dem. Jag handlar lite fina kläder till min fru som jag hoppas kommer sitta perfekt när hon kommer hit om några veckor och det blir även ett stopp för en god klassisk italiensk Espresso.

Överallt runt omkring mig får jag även en inblick i vår farliga samtid som lurar runt hörnet. I folkvimlet finns det poliser och militär överallt - alla satta i arbete för att skydda oss medborgare från döden som kanske finns runt hörnet. Vatikanen och de Katolska är givetvis ett träffsäkert mål för de icke-troende, men jag vet inte om jag känner mig mer säker med dessa västbeklädda kling och klang poliser med k-pistar i min närhet. Ofta med en bössa i ena handen, en cigg i handen, och en IT-korpulent mage.

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Jag stannar på mitt favoritkaffé på vägen hem och beställer så en kall öl och en liten pizza. Gränserna blir tydliga mellan våra länder när jag inte lyckas logga in på ViaPlay med min italienska telefon - den politiska gränsen som alltmer suddas ut av verkligheten understryks istället av ViaSat som påstår att jag är "abroad" - vilket jag inte alls håller med om. Den svenska telefonen med Roaming påslagen får sedan göra mig tjänsten att visa dagens Formel-1 från Singapore där jag själv var bara för några dagar sedan, och förra året dessutom på plats under racet.

Den där helgen, för ett år sedan, var sannolikt en av mina lyckligaste än så länge. Jag hade bestämt mig för att åka dit privat och hade köpt min egna biljett med en bra läktarplats som skulle fungera bra för foto. Av en ren slump springer jag sedan på ytligt affärsbekanta, som jag mött i Seattle några veckor tidigare. De hade fått ett återbud och erbjöd mig därmed en biljett till de mest åtråvärda platserna, "The Paddock Club", dvs precis vid start och målrakan, med fri tillgång till Champagne, takterass, luftkonditionering, och framför allt att få gå ner och prata med chaufförer och titta på bilarna innan racet.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När jag går längs de olika stallen och trängs kommer jag fram till Redbull - mitt team - trots de franska motorerna. Någon fan-boy framför mig frågar om han får gå in och ta lite närmare foton på bilarna, men avvisas bestämt av personalen. Jag står kvar och fotar så gott det går precis utanför avspärrningarna, när en i personalen kommer fram och frågar om jag vill gå in, det är bara några minuter kvar till race - så jag får skynda mig. "Absolut", säger jag och kommer sedan in i det heligaste bland ingenjörsunderverk. Jag ställer frågan varför jag fick komma in, och inte killen som frågade innan mig, lite försiktigt. För lite nyfiken var jag.

"Sir, you have the nicest camera I have seen, and you wear a Redbull Cap and a Redbull shirt". Obviously you are a fan, and will portrait us to the best of your ability. We believe in you, as you believe in us. Enjoy, you have three minutes - sharp. Det blev en bra helg där i Singapore, och ett minne jag kommer bära med mig resten av livet. Jag tror inte det går att ta miste på mitt leende på bilderna.

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

På vägen hem i Rom så stannar jag till vid matbutiken och köper mig en köttbit deluxe inför söndagskvällen. Här i Italien är bra kött italienskt, men det finaste köttet kommer från Danmark. En härligt ironisk bild av köttkvalité som en svensk har svårt att förstå. Av en slump ser jag lite färska kantareller för 80 kronor kilot - rena fyndet! Här i Italien är kantareller inte den delikatess som vi tycker att skogens guld är, så jag slår till på några rejäla nävar och uppskattar för stunden skillnaderna mellan våra matpreferenser.

Sista biten går jag genom ett öde landskap. Att vara ute och gå i Rom kl 15 en söndag är verkligen egendomligt. Gatorna är tomma och ingen syns till. Någon given de-facto-siesta och veckovila verkar ha drabbat stadsborna denna dagen, och det är märkligt hur fullt torget vid St Peterskyrkan var nyss, och hur gatorna numera ekar tomt.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Det är söndag i Rom och jag går på halvfart. Det är på något sätt en alldeles ordinär dag - långt från den där helgen i Singapore förra året. Men det är nog dessa halvfart dagarna som är de viktigaste för kropp och hälsa. När ro kommer till själen, och man tar det som det kommer och bara "är".

Det där med siesta låter förresten förträffligt. Man ska ju ta seden dit man kommer.

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
  

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Halong Bay | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence | Zell Am See | Singapore | Sydney
Formel1 Promenad Rom Singapore Vatikanen
0 kommentarer