FIRST-CLASS - OM ORO OCH LIVETS SVÅRA BESLUT

I tjänstemannatid så kryssade vi så över Ölandsbron i ett fantastiskt morgonljus. Morgontrafiken var borta, och det sedvanliga broarbetet föranledde inga trafikproblem denna passage. Morgonstunden var ljuv, där tillsammans med skratten från morgonradion och högbrodelen utmanade inte BMWn nämnvärt. Men så kom nerförsbacken in mot Hansastaden och jag drog mig tillminnes vart jag var på väg när jag funderade på vilken väg som möjligen var närmast.

 

 

Vi var på väg till Djursjukhuset.

Harry-Boy låg tyst där bak, morgontrött som han alltid är när han väckt hela familjen runt tidig bagartid, för att sedan somna om själv när han fått upp alla andra. Magen blev på något sätt lika nervös som när jag ska till tandläkaren, allt eftersom bilen närmade sig fastlandet. Sist jag åkte till Djursjukhuset i Kalmar, ensam, var för drygt 6 år sedan. Mozart, min dåvarande jycke hade under något år haft det osedvanligt tufft. Cancertumör på cancertumör hade opererats bort - och hans leende var sedan länge borta. På sista tiden hade hans ork försvunnit, och livsgnistan var inte längre där - precis som för en Elfsborgsupporter.

När vi kom fram till sjukhuset, då för sex år sedan, var vi några minuter för tidiga, precis som vi skulle komma att bli idag. Jag minns hur jag öppnade bagaget, men Mozart, likt Harry låg helst kvar där bak. Under en tid hade Mozart haft svårt att andas, och djursjukhuset var nu sista räddningspunkten till ett bättre liv på slutet.

 

 

När jag gick in genom dörren, till detta domens hus för sex år sedan gick allt väldigt fort. Den unga veterinären tillkallade genast den äldre och mer erfarna, och på några minuter hängde röntgenplåtar på en bakbelyst skärm och damen visade i en alltför snabb takt hur tumörerna nu spridit sig till lungorna, och att Mozart i princip dränktes inifrån. Hon tog mig hand, lite som en sådan person som minsann skall visa vad ett fast handslag är, och fick mig att ta bort blicken från dödens plåt.

"Nu tar vi tag i detta, det finns bara en sak att göra" sa hon, och groggy efter allt lugnande ledde hon in den precis röntgade hunden, min Mozart, och mig själv i mottagningsrummet. Några minuter senare fick Mozart så träffa Sankte Per, och mitt livs svåraste tidpunkt inträffade lika plötsligt som sådana här saker nästan alltid sker i livet. Veterinären lämnade oss en stund efter att sprutan gjort sitt, allt medan Mozarts hjärtljud sakta försvann likt det sista vattnet i handfatet. Jag satt där några minuter, med ett eget hjärtljud som säkert var nästintill lika tyst som min första och bästa livskamrat. En del av mig dog där också.

Efter ett tag tog jag mod till mig, ställde mig upp, och lämnade Mozart där på golvet. Kopplet hade han fortfarande på sig, men jag vågade inte ta av det. Jag passerade kassan och drog mitt kort för att göra mig skuldfri, och väl hemma blev det några tuffa dygn med mycket sömn och numera bortglömda och tomma tankar, innan jag fick hämta urnan några dagar senare.

 

 

Idag ligger Moz under ett Körsbärsträd här på gården, och varje gång jag går förbi trädet tänker jag på honom. Hur vi snarkade ihop när vi tog en nap, hur vi satt på en höjd i Stockholm och tittade ut över staden - stunder som ibland kändes som en evighet, och givetvis hur roligt han tyckte snö var i alla dess former.

I morse knöt jag näven i fickan när jag gick in i djursjukhuset att hoppades att denna dagen inte skulle bli likadan. Medan Harry haltade in i mottagningsrummet gick mycket tankar genom huvudet, men bara några minuter senare gick jag därifrån med recept, en glad hund, och det kändes som mina nu mycket lättare tankar gjort att min kroppsvikt gått ner betydligt.

 

 

Artros var veterinärens dom. En högst vanlig åkomma för stora hundar som börjar komma till åren. Det är bara att börja tugga hundvärldens IPREN så kommer snart Harry-Boy vara i toppskick igen. Att hundens variant av detta värkpiller dessutom smakar lever är något Harry-Boy uppenbarligen uppskattar har jag lärt mig under dagen. När vi parkerade hemma på gården så tittade jag lite extra på det där körsbärsträdet. Mozart får nog vänta på sällskap ett tag till.

Jag måste säga att djursjukhuset i Kalmar är helt fantastiskt. Hur veterinären en gång hjälpte mig med ett beslut jag säkert aldrig hade fattat mod till själv, och hur dagens veterinär (som Harry träffat tidigare) genuint bryr sig om hundens hälsa, och inte fakturan som går ut från bolaget - en känsla som aldrig infann sig i Växjö där de gång efter annan förstörde Mozart mer och mer med alla operationer - trots att de säkert visste.  

Djursjukhuset i Kalmar. Det är First-Class. På riktigt. Där det betyder något.

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

0 kommentarer

ETT NYTT KAPITEL I RESAN

Det är ofta svårt att veta exakt när ett beslut fattades. Ibland är det på en tusendel av en sekund som i den intensiva Rom-trafiken. Ibland tar det några dagar, som när man skall lista ut en hjärtlig julklapp till någon i familjen. Och ibland växer det fram över en svårdefinerad tidsrymd - som när man plötsligt blir gammal och blir intresserad av konst, lugnar ner sig, och tycker att vanlig Blended Whisky är mer prisvärt än Single Malt - samtidigt som man skrattar tyst inombords åt de som ännu inte fattat detsamma.

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 

 

I våras kom en tanke smygande till mig. Den var inget främmande - men den kom att växa för varje natt - likt snöklotet som rullar ner längs dalen. Jag känner mig själv väl när sådana här tankar kommer  - det är på det sättet saker i sker i mitt liv, helt plötsligt står en ny BMW på gården, jag bestämmer mig för en ny utmaning som att repetetivt möta en civilisation i Vietnam, och det är så jag har lärt mig att uppskatta tomat, senap, och rödvin på äldre dagar. Den oskyldiga och lätta tanken, blir en tvångstanke, vars energi slutligen måste få sitt utlopp. Ungefär som när man funderar på om man dragit ur kontakten till strykjärnet - tillslut vinner tvånget och man måste gå och titta efter.

En dag vaknade jag upp, under sommaren, och plötsligt, där under natten, hade jag fått för mig att
flytta hem till min kära familj. Vi behöver vara ihop mer tillsammans. Tre år går fort, och det har varit en helt fantastisk tid i Italien. För mig är det otvivelaktigt världens bästa land - utan egentlig konkurrens.

Kanske har tiden i Italien varit den bästa i mitt liv.

Jag har fått möjligheten att se fler delar av världen än vad många gör under hela sin livstid, jag har haft
världens bästa chef och tillika kollegor - så mycket hjärta och kompetens har jag sällan skådat någon
annanstans. Men kanske framförallt är jag stolt över min egen, mitt lags, och vår gemensamma prestation inom
det affärsområdet vi arbetat med. En fantastisk prestation - som nog ingen trodde var möjlig när vi började. De tekniska utmaningarna vi har haft, i kombination med affärsutveckling och strategi har fått mig att växa som individ, professionell, och lagspelare på ett sätt jag inte trodde var möjligt.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Av en händelse såg jag en annons för en ny roll i Växjö, det som på många sätt är min mest definerade hemstad. På slentrian "slängde jag iväg" en ansökan och sedan inleddes vad som numera är en ganska lång process när rekryteringsbyåren skall välja ut kandidater. Det görs intervjuer, analyser, referenstagande, kompetenstester och matchning med tänkt arbetsgivare. En process som inte har varit helt enkel att hantera då jag bor utomlands. Därtill skall ju sedvanligt facket säga sitt. Men efter fler turer än vad jag kan räkna till, så fick jag erbjudandet att vara med på vad som kan komma att bli en helt fantastisk resa på ett av Svergies mest välskötta och renomerade företag.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB


Södra är ett medlemsägt företag med 50.000 skogsägare - kanske ett av de finaste vi har i vårt fantastiska land. Med en omsättning på drygt 18 miljarder, och drygt 3500 anställda, kan jag tillsammans med ett passionerat team hjälpa till att göra en modern processindustri ännu mer digitaliserad.


Jag är enormt tacksam för förtroendet jag har blivit erbjuden, och är tacksam för att möjligen öppna ett nytt kapitel i min resa. Denna gången mer på hemmaplan, denna gången i en ny spännande näring, och denna gången med möjligheten att utveckla min relation med familj och andra närstående. Likt alla båtar som guppar ute på havet, och möter världens böljande vågor, blir det förr eller senare kanske dags att gå i hamn.

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

IGT Södra Växjö
0 kommentarer

EN PÅ MILJONEN

Belugakaviar från Kaspiskahavet med tillhörande tjänstemannavodka var det som erbjöds i Lufhthansa First när jag korsade Atlanten från landet där allting fungerar, till delstaten där allting är stort. Efter några timmar i vår lilla hyrbil så ankommer vi så till Austin och det är fantastiskt vad man känner sig nylärd om det stora landet när man har en kollega som befinner sig i USA för första gången. Han ställer frågor och undrar saker som jag släppt för länge sedan. Varför priser inte inkluderar moms, vad Sirius XM är, och varför allt är så fruktansvärt stort?

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB (mobilfoto)

Det är fantastiskt när man reser, hur man drar slutsater om saker som är annorlunda och att det därmed är felaktigt. Ett bra exempel är tex just det är här med "oj vilka stora vägar de har i Texas", när man lätt hade kunnat uttrycka det som "oj, vilka små vägar vi har i Europa". Det egna blir referenspunkten, och det man möter är därmed annorlunda, och blir direkt ifrågasatt. "Varför gör de så?"

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Vi anländer hotellet i skymningen och jag berättar för min kollega från Polen att vi kan ta en härligt kall öl,efter den långa resan, i baren bredvid hotellet. Det är nästan 40 grader ute, och trots värmen längtar jag ut, bort från AC och torr luft. När vi går dit diskuterar vi ölsorter, och återigen är den Polska ölen referensramen. Den bästa - givetvis. Jag förklarar att jag gärna dricker lokal öl istället - en öl som ofta är gjord för den miljö, temperatur, och känsla man befinner sig i. Det jag är van vid hemma - letar jag sällan efter utomlands.

Austin är Texas huvudstad och kanske världens live-musik-huvudstad. Här finns oändligt antal barer längs 6th street, och även i närområdet, och på många spelas live musik på kvällarna. Det är en spännade stad i Texas, jämfört med storstäder som Dallas och Houston som har en nästintill avfolkad stadskärna. Här i Austin, som ofta kallas världens näst största IT-stad, har Dell sitt högkvarter, och även andra kända IT-aktörer som EMC, HP, och Apple är stora arbetsgivare. Tillsammans med de offentligt anställda för staden och det självklara jordbruket runt omkring är det i USA mått en rik och rolig stad. Något som märks.

Under dagen satt jag och kollegan i vårt "Operations Center" här och arbetade. Det var dags för dragning i Powerball, ett lottospel som delstaterna i USA samverkar kring tillsammans. Dragningen sker i Florida kl 21.59 lokal tid och presenteras på Youtube kl 22.12 enligt tradition. Över 700 miljoner dollar fanns i potten för en ensam vinnare, vilket motsvarar ca 5,6 miljarder kronor. Det är USAs näst största pott någonsin.

Lotteribranschen är väldigt tradionell, med mycket avstämningspunkter, så att allt blir riktigt. Någon timme innan dragningen så stängs möjligheten för att köpa nya rader, och representanter för varje lotteri ringer in till oss och bekräftar att dragningen är stängd. Alla spelade rader, saldon, och kontrollsiffor kontrolleras för att säkerställa att allt är korrekt. Ibland händer det tex att någon köper en lotteri-rad i samma sekund som dragningen stängs för nya spel, och då kan det uppstå fel.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Vi är drygt 25 personer i rummet när dragningen sedan annonseras, och då vi bara är mellanhand vet vi själva inte om någon vunnit. Alla lotterier går igenom sina system, och letar efter Tier1 (högstapris vinnare med alla rätt) eller Tier2 vinnare och rapporterar in status. Det är en process som tar några timmar - då alla vill försäkra sig om att det är rätt. Chansen att ha alla rätt på powerball (5 nr + 1 tilläggsnummer) är ca 1 på 292,201,338 vilket förstås är väldigt svårt. Samtidigt bor det ungefär 300 miljoner personer i USA, så om alla spelade en rad, så är det sannolikt att en person vinner jackpotten. När 35 delstater har rapporterat in resultat finns fortfarande ingen jackpotvinnare med alla rätt. Någon timme senare ringer så Massachusetts och berättar att de funnit en person med alla rätt - en person som slutligen bekräftas vara den enda personen med alla rätt och vinner totalt 759 miljoner dollar.

När vi lämnar kontoret sent på kvällen, rik av lärdomar från hur denna processen fungerar, så diskuteras givetvis hur vi skulle göra om vi vann pengarna. Det pratas hus, bilar, säkra barnens framtid, och hur man snabbast slutar sitt arbete. Diskussionen tar på något sätt ett snabbt slut - för den riktiga lyckan blir snart mycket viktigare för oss - nämligen var vi bäst inmundigar kvällens öl.

 

Den kvällen njuter vi av Texas egna öl - Shiner Bock. Fantastiskt god. Och väl anpassad till dagens upplevelse.I sommarvärmen, där på kvällen, känns den verkligen som en på miljonen, den också.

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

0 kommentarer