DET ÄR INTE SÅ DÅLIGT ATT SATSA PÅ RÖTT

Klockan 04.00 lokal tid vaknade jag till, drygt 30 minuter innan mobiltelefonen var satt till att ringa (eller kallar man det fortfarande väckarklocka). Med lite jetlag kvar i kroppen så klev jag faktiskt upp, och började så processen att ta mig hemåt. Det är lite som en ritual när väskorna packas - allt skall vara på sitt bestämda ställe så att jag lätt hittar det senare. Necessär längst ner i väskan mot hjulsidan till, vigselring i högsta facket i ryggsäcken, och plånboken i högra byxfickan och passet i den vänstra.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När jag så lämnar rummet tar jag alltid en titt tillbaka för att se att inget är glömt, och en dubbelkoll att det viktigaste är med, plånbok, telefon och pass. Allt annat klarar jag mig egentligen utan. 

När jag checkat ut från Encore i Las Vegas så satsar jag så mina få kvarvarande US dollar på rött vid roulettebordet. Klockan är strax innan fem på morgonen när jag så fördubblar mina likvika medel, med lite tur, och löser ut chippen till kontanter vid pitbossen. Det har kommit att bli lite av en tradition för mig att göra mitt första, och enda spel, i Vegas, precis innan avfärd.

Jag blir förvånad när jag sedermera kliver in i taxin - en ung tjej som max kan vara 25 år, är min chaufför denna morgon till McCarran och Terminal 3. Klockan 02.00 varje morgon kliver hon upp, lämnar sonen på "dagis" och går sedan på sitt skift kl 04.00 och arbetar fram till 14. Ett tio timmar långt pass, sju dagar i veckan. "It's good money", säger hon när vi småpratar längs Las Vegas Boulevard mot mitt United plan som skall ta mig till Washington DC - en inrikesresa på strax över fyra timmar innan SAS skall hjälpa mig att korsa Atlanten i ytterligare åtta.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Även om hon verkar bekväm med sitt arbete, trots morgontröttheten, kan jag inte låta bli att oroas över hennes säkerhet där i bilen. "The Average Joe", i världens näst största spelhåla, är säkert inte lika morgontrött som jag, utan kommer nog i grupp och är påverkade av de förfriskningar staden erbjuder och enligt ordspråket "What Happens in Vegas, Stays in Vegas" kan jag tänka mig vilka friheter ungdomsgäng ibland försöker sig på.

Hon var visst ensamstående, sedan mannen i livet försvunnit för ett par år sedan, och släkten var sedan länge inte längre kvar i hennes liv. Så i det förlovade landet USA har hon bara sig själv att lita på, varpå man måste arbeta för att klara livet och ta hand om sin familj. Möjligheterna till att leva på staten är inte alls lika goda här, och särskilt inte i Nevada, som i Sverige förstås.

Samtalet blir på något satt lite känslosamt där på morgonkvisten, utan att det var avsikten från början. Hon tar lite kaffe från sin stora morgonmugg som står i mittkonsolen, och i backspegeln ser jag någon tår falla från ögat - kanske var detta inget ämne hon brukade prata om. "We will be at the Terminal in about 7 minutes" säger hon så självsäkert när vi svänger av till flygplatsområdet. Det är inte första gången hon kör denna sträckan givetvis, och nu på morgonen är det lite trafik. Det blir även ett bra sätt att byta samtalsämne - ett ämne som är alltför svårt att hantera så här tidigt med en, för oss båda, främling.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När vi stannar till vid terminalen och jag betalt så frågar hon om jag behöver hjälp med bagaget där bak, vilket jag tackar nej till. Jag kan öppna luckan själv och ta min väska, det känns som en självklarhet.


Likt processen så är reglerad och tidigare beskriven, så känner jag återigen efter att jag har med mig allt. Ryggsäck, fotoväska, bagage, och plånbok, telefon och pass i rätt ficka. När jag känner efter så känner jag så sedlarna från min roulettevinst för bara en stund sedan.

Jag tar hälften av sedlarna, min vinst, och tänker "lätt fånget, lätt förgånget". Jag kliver fram till dörren på hennes sida, och genom det delvis öppna fönstret så sträckar jag in de gröna och säger "I wish you a good morning, here is the tip".

Hon skiner upp lika starkt som morgonsolen, samtidigt som jag går vidare förbi motorhuven och in mot mitt resmål. Jag funderar på vad som gjorde mig mest glad - att vinna pengarna - eller att ge bort dem - och det tar ingen lång tid att dra slutsatsen denna bagarmorgon.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När jag går ombord på planet någon timme senare och summerar veckan i Las Vegas så fick jag förmånen att träffa Steve Wynn som var en fantastiskt karismatisk person, jag hade en bra ledarskapskonferens, och jag fick återigen uppleva detta mecka där allt ställs på sin spets. Men det jag kommer ihåg, om några år, är nog varken ägaren till Las Vegas stoltaste casino, eller vår ledargrupp på IGT under "straight talk", utan det jag kommer minnas är nog hennes leende.

Det är inte så dåligt att satsa på rött.

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

Las Vegas
0 kommentarer

ATT LEKA MED ELDEN

Det har varit en skön helg på Öland som har bjudit på fototurer med Jeepen, sköna promenader, god mat, och umgänge med familj och hund. Allt sådant som står i en klassisk dating annons helt enkelt.I ett vardagsliv blir detta på något sätt höjdpunkten och det är sällan jag personligen har helger som inte är "planerade", varpå det blir extra skönt att bara göra det jag vill. Den öländska naturidyllen lämnar jag nu bakom mig och tar mig till andra skalan på spektrat, nämligen till Las Vegas i Nevada. Det är dags för årets ledarskapsmöte på IGT där chefer och ledare samlas och pratar strategi i ett par dagar. 

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Det märks att vår spelindustri har förändrats. När jag kom in i den, för snart 20 år sedan, så var många unga och orädda, och allt som oftast slutade alla sammankomster med fest på krogen, roliga historier, och kanske ibland lite tragedier när allt för berusade medarbetare gjort bort sig. Då var det ingen tragedi förstås, utan ett skratt på någon annans bekostnad i fikarummet. Lite som när SVT vuxenmobbar Ranelid i Mello, samtidigt som man haft det klassiska barnprogrammet "Bullen", vars syfte var att stoppa mobbing.

I spelindustrin lever ett fåtal kvar i den där fest-världen, trots att den nu är 20 år äldre, men det är tydligt att allt färre gör det. Skall man socialisera nu för tiden gör man det inte kl 23 i en bar, med en fjärde öl i handen, utan nu när alla är "medelålders" med tillhörande "livsfunderingar", så träffas man istället klockan 06.30 i gymmet eller på yogamattan. Här fattas besluten och här bygger man nätverket under morgonjoggen. Följdaktligen är nu träningskorna med i väskan, och även om det säkert blir någon öl i baren på kvällen, så räknar jag med att lägga mig tidigt och därmed orka upp på morgonen - för morgonpigg är jag inte.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

I julklapp fick "Lill-Ove" en Gamo-luftpistol av sin morbror. Den lilla mannen i familjen har alltid gillat NERF-pistoler och att sikta, skjuta och sedan bli belönad med en fullträff. Helst på mig - i solarplexus. Eller på pungen - som han så fint uttrycker det. Att växa upp innebär på många sätt att lära sig att ta ansvar för sina handlingar, därför tyckte jag det var lämpligt att vårda detta intresset för att "skjuta" genom att ta ett steg upp på vapen-stegen och det vapenvett som tillhör. Morbror Magnus hjälpte så till att införskaffa detta fostringsredskap och i ett fint paket fanns det så inslaget där för någon månad sedan under den beklädda granen.

När "Lill-Ove" öppnade paketet blev han först vettskrämd. Den såg så verklig ut, som en riktig pistol, när den låg där i sin kartong, svart, tung, och med riktiga metallskott. "Jag vill inte skjuta någon", sa han vettskrämd och släppte vapnet ur sina händer så det föll ner i lådan igen. "Jag vill inte döda någon". Motvilligt följde han med ut ur huset där i Skara, och vi provade några skott mot ett träd, men just då kändes det långt ifrån att detta svarta föremål i hans hand någonsin skulle ligga bekväm. Likt barnet som provar senap för första gången, så kändes det som "aldrig mer". Kusinerna lockade mer inomhus, och luftpistolkarriären blev oändligt kort.

Väl hemma på Öland blev lådan sedan oöppnad fram till denna helgen då jag hade köpt ett målfång likt det skidskjutarna skjuter emot, vid träff åker målet ner och så skall man skjuta ner tre tavlor i olika storlekar. Jula inköpet för 199 kr visade sig snabbt vara en billigare kinaproduktion varpå idéeen kändes lite misslyckad när jag provade själv ute på tomten, men sedan tänkte jag på hur Cowboys gör och tog fram lite burkar istället som jag staplade i en klassisk 3, 2, 1 formation ovanpå varandra. Texas-Style fungerar alltid.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Med mod gick "Lill-Ove" sedan med på att följa med ut, och jag avlossade första skottet som slog sönder aluminumburken med ett litet hål - och genast sken han upp och blev intresserad. Snabbt gick vi igenom teorin hur man laddar, hur man säkrar, och var man riktar pistolen när den inte används. "Lugn Lugn", sa han - "jag kan det där". 

Efter lite övningar mot burkarna så skulle det genast tävlas - för är det något man gillar i 10 års åldern så är det att tävla, och givetvis att vinna mot de som är äldre. Vi hängde upp en måltavla på tvättlinan, och så fick jag ett föredrag om reglerna. Jag var vuxen och skulle stå längre bort från måltavlan, och först skulle vi skjuta några provskott så vi lärde oss att sikta ordentligt.

Samtalet och känslan var som förbytt. Det där "otäcka" och "farliga" käslan var nu helt borta, nu var det istället en tävling där luftpistolen bara var redskapet - det centrala var tävlingen och att vinna. Med bara ett par provskott bakom sig, så börjar "Lill-Ove" nu skjuta och träffar nästan mitt i prick. Och igen. Och igen. Självfötroendet går upp, det farliga blir roligt, och snart påminner han mig om hur vapnet skall hanteras och hur försiktig man skall vara. Allt blev så odramtiskt och ofarligt - och framför allt fick han känna sig väldigt duktig.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Tävlingen fortgår sedan, och nästan varje skott skjuter han bättre än mig, och han vinner på riktigt. "Lätt som en plätt", stoltserar han samtidigt som han plötsligt lägger ner pistolen och tar av sig sina tunna handskar han haft på sig.

"Nu har jag vunnit, nu är det kallt, så nu går jag in." Han säkrar vapnet och öppnar upp det för att visa att ingen kula ligger i loppet, och tittar på mig lite överlägset när sedan vänder på klacken och låter mig städa upp.

Jag fuskövar lite till, när han gått in, och är lite irriterad på mig själv att han redan första gången skjuter bättre än mig. För visst är vi alla lite tävlingsmänniskor när det väl gäller. När jag packar ihop kommer dock en god känsla i magen - hur något farligt i hans ålder med hjälp av tävlingen blev odramatiserat, och hur härligt det var att känna på hans självsäkerhet och vinnarlust.

 

Mobilfoto

Personligen tror jag på det här med att "leka-med-elden". Endast när man har haft ett vapen, fått använda tändstickor, och hållt i en vass kniv, så får man erfarenhet och respekt för vad det kan ställa till med i fel händer. Men framför allt så vidgar man sin box, har povat, har lekt, och får större kännedom om världen.  

 

Med världen som arbetsfält,

 
 
 
  
CB

 

Las Vegas Luftpistol
0 kommentarer

STORLEKEN PÅ EN PIZZA

Första biten till parken är kantad av klassiska gator i Rom, fulla av skräp och en högst ojämn asfalt. Det är inte direkt rätt underlag för barnvagnen, rullatorn, eller för att åka inlines på om man säger så. Efter uppförsbacken tar man sig sedan vidare genom att passera i det 50 cm breda mellanrummet som finns mellan två metallbarriärer för att bilarna, precis bredvid, inte ska köra av vägen när de i motorvägsfart tar kurvan. Det är ingen känsla av "klass" att ta sig Villa Pamphili - så innan dagens evenmang skall gå av stapeln måste man ta sig denna tråkiga bio-reklam startsträcka.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Efter att ha korsat den högt trafikerade vägen kommer man så in i hjärtat i Rom och stadens finaste park. Den är runt 5-6 kvadratkilometer stor och uppdelad i två lika stor hälfter med en gångbro mellan. Här finns det inga komersiella lustigheter som zoo, affärer, eller olika stånd där tursister håller till och skall shoppa, som nere vid Villa Borghese parken. Här är det istället frid, lugn, och betydligt färre turister, om några alls.

Det är en fantastisk oas av grönska, enorma träd, och historia. Men framförallt är det en känsla av frihet. Här ligger folk barfota på filtar, här samlas det spanska gänget på helgen och grillar och spelar volleyboll, och här motioneras det i alla möjliga stilar - från gång, till löpning, och så cykel förstås. På en del ställen tränar små druvklasar av människor cross-fit utomhus med PTs och det ser ganska spännande ut när de gör den ena knasiga grejen efter den andra.

 

 

Jag tar en promenad runt parken - och idag har jag inte med mig mobilen utan bara den större kameran. Det är intressant hur mycket mer man ser, där ute, när man har en kamera med sig. Man söker av omgivningen som stridsflygplanet F-14 gör i filen TopGun - radarn är ständigt påslagen och söker efter något att fånga och låsa in siktet på.

När jag går runt där i parken ser jag sådant som jag inte längre ser så ofta i Sverige. Spontansamlingar av hela släkten utomhus, inte bara kärnfamiljen. På en slänt en bit bort har några gjort en boxningsring av koner och rep. Där inne står två stycken och fightas på allvar med boxhandskar och en spontanpublik har samlats bredvid och hejar på. Hundarna springer fria i parken, precis överallt, och likt Galenskaparna så känns det som OS för "inkontinenta med dåligt lokalsinne" när de springer omkring. När jag svänger upp mot cafeet ser jag ett gäng barn, utan föräldrar i närheten, som spelar fotboll. Jag försöker minnas när jag såg det i Sverige sist, och drar en nitlott. En grabb cyklar snabbt om mig, utan cykelhjälm, och det slår mig att här i parken får man leva utan att vara rädd för att dö. På något sätt är alla inkluderade och här kopplar man av.

 

 

Jag slog mig ner vid fiket och solen står gul/vit uppe på himmeln. Det är fortfarande tidigt i Italien och klockan har slagit 13. På fiket dricker folk Espresso, vatten, och tar en Crossaint till, eller Cornetto som det heter i Italien. Det är lättsamt och enkelt. De flesta verkar vara italienare, det syns på hår, scarfs, hur man matchat kläder, och hur man för sig. Jag är sannolikt den enda från utlandet här just nu. Vid det lediga bordet bredvid slår sig ett par ner i övre medeleåldern. Amerikanare. Det syns på mobilhållaren i bältet, den vita t-shirten under skjortan, läppstiftet, och de stora stenarna av osedvanligt fult snitt på fingret. Fast självklart tog jag dem på kroppshyddan först - det är svårt att missa.

Då jag sitter precis bredvid dem så går det inte undvika att höra vad de säger. Samtalet börjar med hur fantastsisk min hemmapark är, hur gott kaffet luktar, och vilken otrolig miljö där alla får röra sig fritt och leva i harmoni. Jag känner mig nästan lite stolt över vad det som numera är mitt hem - för de har ju helt rätt. Jag sitter och nickar i medhåll, tills samtalet plötsligt byter karaktär när de beställer Öl, Vin, och varsin pizza - vars storlek när den levereras inte föll i smaken och och den positiva stämningen går nu snart utför.

 

 

Nu tycker de plötsligt att parken är urusel. Här finns inte asfalt att gå på utan bara gräs eller grusvägar, här får både hundar och barn leka fritt - och störa detta par - träden skuggar fiket, och det är obegripligt hur barn får leka fritt utan föräldrar i närheten - tänk om de blir kidnappade. Mannen tittar på sin sista klunk av öl och säger att det är bättre i USA. Då kan man enklare ta bilen till parken, få rejäla portioner så man blir mätt, och man slipper gå så oändligt mycket. Dessutom har de Starbucks och koppeltvång.

Jag biter mig i tungan och undviker att säga något till Italiens försvar. Men så tänker jag att det ofta är en naturlig reaktion när man möts av något annorlunda. Man är inte van och är inte en del av det ekosystem man befinner sig i, och när något händer så söker man sig därför genast mot tryggare mark.

Det är lätt att dömma dessa mindre begåvade och trångsynta människorna. Jag vet.

Men jag är likadan. När jag sätter mig i en Fiat.

 

Med världen som arbetsfält,

 
 
 
  
CB

 

Kultur Park
0 kommentarer