HÅKAN HELLSTRÖM, MANCHESTER UNITED, OCH DET EPISKT FÖRFÄRLIGA GEKÅS.

Redan när vi lyfte varnade piloten för att resan idag skulle ta längre tid i anspråk än vad som är brukligt. Singapore till Rom är i normala fall drygt 11 timmar i luften, men idag skulle det kunna komma att bli 13 timmar, då motvinden var extra stark. Även världens mest sålda långdistansplan - Boeing B777-200ER - har problem att klara den tiden i luften, med lite reserver kvar i tanken ifall problem uppstår. "Antagligen" skulle vi få göra ett kort stopp i Istanbul meddelades det, för att fylla på i dunken lite, så vi skulle klara oss hem till den Eviga Staden i mitten på Stövelns land.
 
Turligt nog fick vi senare en mer direkt rutt och vinden mojnade lite så vi klarade oss inom Säkerhetsmarginalerna och slapp en extra tankning. Väl hemma möts jag av nyinstallerade jordbävningsvarnare - ett system som visst skall mäta hur mycket fastigheten rör sig nästa gång det skakar till. Det sägs ibland att allt är så komplicerat och tar sådan tid i Italien - men alltsom oftast tycker jag det pinnar på förvånande snabbt.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Att vara tolerant i vår värld har kommit att bli allt svårare. Den klassiska religionen har tappat alltmer av sin kraft och världen har blivit allt mer sekulariserad. Den nya tidens religionen är istället varumärken eller fanatiska åsikter. De i mitten på skalan bryr sig inte nämnvärt - medan de som befinner sig på någon sida av ytterligheterna blir den nya tidens profeter. Apple-nördar,  Genusvetare. Trädkramare. Fri-Uppfostran-Tänkare. Veganer. Träningsfreak. Alla vill på något sätt belysa ett samhällsproblem - men gör det med samma radikala övertygelse och metod som prästerna gjorde förr i tiden. Det skriks högt och brett, utan ens en liten ambition på att lyssna in övriga åsikter.

Jag har mina åsikter jag också. Jag tål inte Håkan Hellström exempelvis. Inte heller kan jag förstå hur man kan resa från Sverige till England för att titta på "Manchester United" spela fotboll och dessutom kalla det för en "pojkdröm". Den förstnämnda kan ju inte ens sjunga, och fotboll är väl världens tråkigaste sport att titta på, möjligtvis undantaget  att se vit färg torka på en vit vägg.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

En bekant publicerade en bild på Old Trafford där Manchester United skulle spela fotboll för någon dag sedan. När jag såg den tänkte jag instiniktivt "Nä men fy vad tråkigt" och så gäspade jag. Två lag vars mål under matchen ofta är att inte göra något mål i överhuvudtaget, men istället att undvika att släppa in ett. Till det, en kall öl i kylan, och en i Europeiska mått mätt, riktigt tråkig stad. Tankarna går väldigt fort där i huvudet ibland när jag totalt sågar detta arrangemang och företeelse. Den enda solen som eventuellt finns i sikte där över Manchester är väl Zlatan, men sannolikt är det en molnig dag - det går ju inte så bra för United denna säsongen.

Men så inser jag att jag aldrig ens varit på Old Trafford. Jag är inte intresserad av fotboll förvisso - och den där drömmen att se Manchester spela boll har aldrig delats av mig. Vi har alla olika drömmar. Jag är bevisligen intolerant själv. Vad jag istället borde tänka är hur glad jag är för de som får uppleva sin dröm - hur roligt jag hoppas de får - och att jag själv kanske kan dela deras glädje någon dag. För om dessa goa medborgare gillar det - så gör jag det säkert också. Det borde egentligen vara en mycket mer rimlig "första tanke" än den som var min - att såga hela arrangemanget.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Om fotboll är en utmaning är nog Håkan Hellström i värsta korp-skiktet. En person som uppenbarligen delar in vår nation i två tydliga delar - man är för eller emot. 

Jag är emot.

Jag har aldrig förstått hans storhet - mannen kan ju inte ens sjunga i sin löjliga göteborgsdialekt och sjömanskostym. Jag har försökt att lyssna på honom nu på Youtube, men redan efter 20 sekunder stänger jag av eländet. Återigen är jag intolerant. Jag hade samma, nästan episka förundran över en annan artists framgång en gång i tiden, nämligen Lars Winnerbäck. Men så av en slump kom jag över en livekonsert på DVD med honom som bara växte hos mig när den spelades där hemma i bakgrunden.  Winnerbäcks låt "Faller" är kanske en av Sveriges bästa låtar någonsin, och jag känner mig väldigt fri och faktiskt lite stolt över hur jag ändrat åsikt om något jag var så bestämd inför innan. Jag borde ge Hellström samma chans intalar jag mig.

Jag tror att vi alla är intoleranta för det vi inte vet, och kanske heller inte vill veta om. Gekås är ett typexempel i mitt fall. Jag hatar att "köpa billigt" och sedan låtsas som om det är bra. Ofta fula kläder i nyanser av blått, rosa, och mattsvart. Typiska kinafärger - och plagg som känns begagnade redan som nya. Men så åker jag heller inte till detta fruktansvärda varuhus - kanske inte för vad det innehåller - utan vad det står för. Kvinnor i vita tights och kjol, köer, billig fika utan smak, husvagnar, och en reality-såpa om eländet som bara spär på mina fördomar och min intolerans. Det finns en gräns även i mitt intoleranta tänkande - Manchester United och Håkan Hellström i alla ära - men Ullared - där drar jag en gräns som jag inte ämnar gå över förrän djävulen drar i mig med näbbar och klor.

Vår värld går alltmer mot intolerans. Man tror på sin egna grej, och per definition blir man emot andra. Istället för att söka samförstånd, så blir man hetsk i debatten (likt jag ovanför). Från början var demokrati en tanke på att folket via majoritet skulle styra, men istället har det blivit tvärtom.  Minoriteter som är högljudda och intoleranta styr alltmer av vårt samhälle. Det är en farlig utveckling eftersom "Mannen där i mitten" (sång från Peter LeMarc) känner sig allt mindre delaktig i utvecklingen av världen. Och det är en hyggligt stor och homogen grupp.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Med den bakgrunden är det inte konstigt att Trump vann i USA och att SD snart kan vara största parti i Sverige. Det ironiska är att det är människor, som fram tills nu varit de mest toleranta, är de som röstar fram de politiker som intoleranta. Väljarna i mitten har inte tillhört något specifikt särintresse och har anpassat sig till vad andra besämt utan att göra något större väsen av sig. Nu har de fått nog, och vänder sig nu till bort från etablissimanget som ständigt försöker anpassa politiken efter de som hörs mest - de intoleranta på de olika kanterna av åsiktskorridoren.

Jag kan gå halvvägs och titta på Manchester United och lyssna på några låtar av Håkan Hellström. Det torde vara enkelt. Men att få en Vänsterpartist att klämma åt dem som utnyttjar bidrag, att få en Sosse att förstå att Facket ibland agerar likt maffian, eller en Moderat att förstå att skattesänkningar inte är lösningen på all världens problem - det verkar onekligen svårare. Om detta nu vore viktiga frågor för våra politiker förstås. De verkar istället syssla med Genus-plogning, vill att EU skall bestämma hur flyktingar skall hanteras istället för att bedriva en egen politik, och ändrar åsikter fortare än vingslagen från en fågel.

Min goda vän, Björn, påstår att han inte längre bryr sig om politiken. Istället gör han nog likt fiskaren på bilderna, lutar sig tillbaka och njuter av livet istället. Jag önskar att jag kunde ha den inställningen - för det vore så mycket enklare och behagligare. Men intoleransen växer överallt i vårt samhälle - och jag är en del i det. Vi måste bryta det - och jag ska försöka göra vad jag kan.

London Calling.

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
  

 
2016 so far (many duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Halong Bay | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence | Zell Am See | Singapore | Sydney | Reykjavík | Amsterdam | Riga | Guernsey | Oslo | Auckland
Gekås Hellström Intolerans United
0 kommentarer

SJU STEG TILL HUR ETT FOTOGRAFI BLIR TILL - ETT EXEMPEL

Det är lunchtid i Singapore men värmen och fuktigheten utomhus gör att mitt sug att uppleva staden för tillfället är påtagligt begränsad. Om någon timme skall jag istället gå på bio och se Jack Reacher, vartefter jag skall ta mig ner till Marinan och uppleva lite stadsliv när solen sakta sänker sig ner över Sydost-Asien. Klockan 02.00 lättar sedan mitt flyg hem mot Rom, och det skall bli skönt att komma hem till Europa igen. Världens bästa kontinent.

Vi förnimmer vår värld på väldigt olika sätt. En pilgrimsfalk kan med sina enormt utvecklade ögon uppmärksamma detaljer på avstånd som vi människor bara kan drömma om. Eller hur fantastiskt är det inte att iakta hur en katt kan ha ett mörkerseende som vi människor aldrig kan leva upp till. Poängen är att vi alla ser saker olika - och att det inte finns någon objektiv "sanning". Till och med två personer som ser en och samma händelse kommer säkert beskriva den olika. En bild kommer alltid vara relativ och är bara en approximation på hur vi upplevde det vi såg - ofta kopplat till känslor.

Ungefär som min variant på hamnen i Auckland, en tidig morgon för några dagar sedan. 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Allt som oftast ser vi inte bara något och förhåller oss neutrala till det, utan i helheten lägger vi in vårt känsloläge, vår energi, vår erfarenhet och hur det vi ser framför oss borde vara beskaffat. En fiskare som beskriver sin nya fångst kommer säkert att berätta med passion om fisken, kanske överdriva längden på aborren, och hur fiskaren fick stå i vassen i flera timmar innan det slutligen blev napp, när han kanske i själva verket bara stog där en kvart. Fiskaren berättar en historia, och om sin högst personliga värld just då - och saxar sedan ihop en bra "story-tell" historia.

En modern kamera är i all sin enkelhet lite glas och en bildsensor som är ihopkopplade med en dator. Det kameran "ser" är inte en sanning, utan bara ett resultat av hur dessa tre delar arbetar ihop, och hur de med nuvarande teknologi levererar en förhållandevis neutral bild av det kameran fångade genom sitt glas, avläst av sensor, och beräknad av en dator - allt frigjort från en känsla och en energi. Trots att tekniken kommit långt finns det fortfarande en mängd begränsingar, särskilt när det man skall fotografera är i mörker.

För ett par dagar sedan var jag uppe tidigt och fotade soluppgången i Auckland. Det svåraste med denna fotograferingen var som vanligt att komma upp och iväg på morgonen - precis som det svåra för löparen inte är de stundande 5 km löpning i skogen, utan svårigheten är att ens komma upp ur sängen på morgonen, klä på sig, och sedan ge sig ut i regnet. Löpningen är egentligen det enkla när man väl kommit så långt.

 

 

Nedan är en beskrivning av hur en bild blev till, då jag fått några frågor kring det. Min ambition är inte att berätta för någon "hur man skall göra", utan bara "hur jag gjorde". Det finns fler fotoskolor än vad det finns sidor i Bibeln - en del fotografer är helt saliga i histogram som berättar hur ljuset föll, en del tänker bara färg - och då kanske oftast svart/vitt, en del är galna i motivet, och de sist nämna (som jag) struntar i regler och gör vad jag gillar - sedan om andra uppskattar det så är det en bonus.

Hälften av slutresultatet av en bild görs idag i ett bildbehandlingsprogram likt Adobe Lightroom. Men efterredigering av bilder är lite som matlagning - det spelar ingen roll hur bra kock du är och hur du lagar din middag om grund-ingredienserna är dåliga. Grunden till alla bra bilder är självklart en bra originalbild som är i fokus, har ett snyggt motiv, och en väl genomtänkt berättelse.

Bild 1 - Original

 
Detta är originalbilden som kameran fångade. Det är en så kallad "bracketing-bild" som består av hela sju (7) bilder som sedan sätts samman till en (1) genom att lägga dem ovanpå varandra (likna det vid 7 overhead bilder som man lägger på vandra). Funktionen kallas i folkmun för HDR och mellan varje bild ändrar kameran inställningar något för att fånga olika detaljer. Bilden är tagen med en Canon EOS 5DSR, ett Canon EF-L11-24 mm objektiv, och kameran står på ett litet stativ från Manfrotto. Totalt blev bilden nästan 420 mb stor då varje enskild bild är ca 60 mb. Det är en otrolig mängd data för en bild - men ger också stora möjligheter till efterbehandling.
 

Bild 2 - Skuggor

 

I vår värld finns skuggor nästan överallt, och de blir väldigt tydliga på en bild - medan vi kanske inte tänker på dem när vi tittar med våra egna ögon. De finns där, men våra ögon har lärt sig att sortera bort mycket av den informationen. I denna bilden har många skuggor tagits bort och lite färg lagts till istället. Ungefär som när du går igenom höstskogen och upplever alla vackra färger på löven, men inte lägger märke till skuggorna som faller på marken. På denna bilden stiger solen sakta bakom husen, vilket gör att den sidan som är mot kameran blir överdrivet mörk i "kamerans öga".

 

Bild 3 - Färg

 

För att återställa bilden till att komma närmare ursprungsbilden, men med skuggor borttagna, gör jag så bilden lite mörkare och lägger till lite mer blått sken för att fånga den tidiga blåa timmen som syns någon halvtimma innan solen går upp. Jag lägger även till lite rött för att få de lampor som skiner långt där borta att synas lite bättre.

 

Bild 4 - Teknik

 

Alla kameror har vissa defekter, ofta beroende på hur ljuset färdas genom glaset i objektivet. Med hjälp av dator-algoritmer går vissa defekter att ta bort och datorn räknar ut hur det "borde sett ut" istället. Just på denna bilden märks inte så stor skillnad då dessa defekter ofta kommer ute i hörnen på bilden, men här har hörnen inga detaljer utan mest vatten eller himmel. Särskilt påtagligt blir det på vidvinkelobjektiv som det jag använde denna morgon.

 

Bild 5 - Effekter

 

Här kommer en artistisk överdrift av morgonljuset där jag gör om kamerans alltför vita ljus (vilket inte stämmer med hur det faktiskt såg ut jämfört med mitt människoöga) till ett betydligt mer lila (vilket är betydligt mer än vad faktiskt var). Sanningen låg säkert någonstans mitt i mellan. Kameror är fortfarande dåliga på att se färger i mörker, vilket gör att många solnedgångsbilder blir illröda eller helt svarta - att hitta ett mellanläge är svårt.

 

Bild 6 - Rakt

 

Våra ögon vill gärna hitta något som är "referens-rakt" i en bild. Det kan vara en horisont eller ett centralt objekt i bilden. I mitt fall dras ögonen till tornet i mitten, och i denna bilden har jag rätat upp det lite genom att vrida på hela bilden. Förändringen är minimal, men ändå påtaglig för ett tränat öga. Som ni kanske lägger märke till ser det även ut som den stora lyxkryssaren till höger har lite slagsida - trots det så lugna vattnet. Det har den inte - utan detta är tyvärr en bi-effekt av väldigt vidvinkliga objektiv - där föremål längs ut med kanterna förvrängs.

 

Bild 7 - Resultat

 

Redan när jag tog bilden tänkte jag på hur jag senare skulle beskära den, och detta är slutresultatet. Båten till höger är borta, och himmeln högst upp och vattnet längst ner är minimerat. Dessa två blåa element bidrar inte till något större värde i alla fall. Slutresultatet är en bild som innehåller två diagonala linjer, något våra ögon ofta uppskattar enligt den klassiska gyllene-snittet regeln.

Slutligen skall tilläggas att originalbilden var på 420 MB. Resultet som syns här på bloggen är på blott 200 KB. Att jag har beskurit bilden, och att Facebook sedan komprimerat datan gör att den mesta av informationen i bilden är borta. För er som inte kan det här med "megabyte" och sådant data-nörd-tjaffs - använd tyngd som enhet istället. Första bilden var på 420 ton, och slutresultatet är på 200 kg, dvs 419,800 kg lättare. På skärmen behövs inte mycket mer vikt, men de andra 419,800 kilona behövs om man skall få ut detta i skrift på papper i hög kvalité.

En defekt som lätt uppkommer på grund av kompression är att färgskiftningar blir lite pixliga då antalet färger i bilden begränsas för att spara lagringsutrymme. Det går tydligt att se i bilden på de stora blåa och violetta fälten. Informationen för att göra bilden bättre och mer naturtrogen finns, men Facebook och andra siter väljer att spara in på lagringsutrymme och raderar den helt enkelt. Lite som att ta bort salt och peppar till maten. Udden saknas.

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
  

 
2016 so far (many duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Halong Bay | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence | Zell Am See | Singapore | Sydney | Reykjavík | Amsterdam | Riga | Guernsey | Oslo | Auckland
Auckland Fotografi Singapore
0 kommentarer

BETHELLS BEACH UTANFÖR AUCKLAND - EN RELIGIÖS UPPLEVELSE

Vi befinner oss på 37.000 fot mellan Nya Zeeland och Australiens östkust. Bara mellan dessa två platser är det tre timmars flygtid, ungefär som att flyga från Kiruna till Rom. "Souhtern Pacific" är en världsdel där avstånden är gigantiska - något vi lätt missar när vi tittar på vår karta hemma i lilla Europa. Under drygt 11 timmar kommer vår Airbus A380-800 att flyga mig över Australiens fastland i cirka fem timmar, för att sedan passera Indonsien innan vi landar i Singapore lagom till kvällsmaten och halvvägs hem till Europa.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 Flygvärdinnorna har precis serverat den klassiska förrätten på Singapore Airlines - Chicken & Lamb Satey med jordnötssås och några skivor rödlök och gurka fint uppsatta på tandpetare. Så enkelt - och så gott. Kanske världens bästa flygmat i all sin enkelhet - lite som en 90 gramsburgare när man är riktigt hungrig på sena kvällen efter en alltför sen utekväll när leverantören betalar.

Under den sena eftermiddagen igår fick jag en mina bättre upplevelser i fjärran land när jag av en slump sprungit på ett reklamblad om en fotoutflykt, som jag nappade på, då arbetet var avslutat och jag mest hade tråkigt i väntan på att åka hem. Att vara iväg långt hemifrån själv, med avklarat uppdrag, är ofta inte särskilt roligt alls. Hemlängtan kommer, drömmen om familjen och sällskapet, eller vännerna och tryggheten i lägenheten.

Jag hade tidigare försökt boka om hemresan till en dag tidigare, men flygbolagen tyckte att att min arbetsgivare skulle betala 12.000 kr för en ny hemresa, vilket faller på sin egna orimlighet. I en liten Mitsubishi mini-van kom så en grabb i min ålder, Kai, och hämtade mig för att visa upp sina högst personliga fotoplatser i närheten av Auckland.

Vädret var varmt och behagligt och när vi småpratade genom bilresan ut från stadskärnan så visade det sig att Kai var från Hannover och hade bott i Nya Zeeland en tid och som extra-gigg visade han runt fotonördar likt mig själv, runt mot en skälig avgift. Nu i efterhand har jag nog aldrig stött på en tysk som pratat så bra engelska, eller i detta fall engelska med kiwi-dialekt. Enkom när han sa "of course", vilket tyskar ofta gör eftersom de säger "genau" ofta på tyska, avslöjdes hans egentliga ursprung. Och så de fotriktiga skorna förstås.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Efter att ha besökt "djungeln" och "vattenfallet" kom så skymningen och vi hade tagit oss till nordöns västkust och Bethalls Beach. Vi var i god tid då klockan bara var 19 och solen försvinner bakom horisonten först 20.20, lokal tid, och surfare anlände fortfarande till stranden för att njuta av ett sista åk vid denna guds heliga plats. Vi vandrar ut längs stranden och med tunga steg efter dagens branta bergsvandringar tar vi oss ut mot havet.

Sanden, mjuk och finkorning som en Bödastrand, är svart då den delvis består av lavamineraler, och landskapet är alldeles magnifikt. Det är vardag, klockan är sent, och det är inte riktigt säsong, så vi möts av storslagna vyer som nästan är helt folktomt. Här finns inga kiosker, flaggor, eller komersiella "black-friday" avyttringar, utan bara natur, hav, vind och dofter. Som Öland - fast mer storslaget.

Vi riggar upp kameran på ett litet lavamassiv vid den bortre delen av stranden och väntar så på att solen sakta skall krypa till kojs, samtidigt som vi småpratar och sammanfattar dagen. Det är ett himelskt skådespel jag ser framför mig och jag får nästan nypa mig i armen för att tro att det är sant. Vid något tillfälle så släpper jag tanken på att fotografera, och istället står jag bara och njuter av utsikten, möjligheten, och vår planet som visar upp sig från sin bästa sida. Om jag vore utomjording och fick en kväll på jorden - då skulle jag stanna här.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När den blåa timmen pågått ett tag så kommer de kyligare vindarna, och mätta av upplevelser, solsting, och med fyllda minneskort så börjar vi så sakta vandringen tillbaka mot bilen någon kilometer bort. När jag kommer till hotellet är jag både mentalt och fysiskt helt slut, och sällan har jag somnat så fort, totalt utmattad från dagens upplevelser och energiförbrukning i sandstrand, djungel, och kullar.

När jag vaknar så är min första tanke att, någon gång i livet, måste jag komma tillbaka och få uppleva detta igen. När jag snabbt går igenom mina bilder inser jag att känslan av mina upplevelser fastnat där i 2D på mitt minneskort - och jag blir varm inombords av att ett av mina intressen har kommit att bli fotografering.

 

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Vi har bränt av lite bränsle och stiger nu sakta till flygnivå 400, dvs 40.000 fot. Det är ovanligt högt för att vara på södra sidan av jordklotet, men jag gissar att Kaptenen gör vad han kan för att öka farten i den starka motvinden. Middag väntar, och till det en James Bond film för att fördriva tiden på väg mot Asiens mångkulturella Metropol.

Precis innan vi lyfte fick jag spärra mitt kreditkort då någon lirare lyckats köpa både Comviq-Kontant och en resa till Serbien på min bekostnad. Att en del människor aldrig kan se skillnad på mitt och ditt - men så är det väl som största sopan på jobbet någonsin sa; herr Brendan Linden; "when you are close to Serbians, keep holding onto your wallet". Skitsnack förstås, som allt annat han kläckte ur sig - men idag kändes det ändå högst relevant.

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
  

 
2016 so far (many duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Halong Bay | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence | Zell Am See | Singapore | Sydney | Reykjavík | Amsterdam | Riga | Guernsey | Oslo | Auckland
Fotopromenad
0 kommentarer