1N73LL1G3NC3 15 7H3 4B1L17Y 70 4D4P7 70 CH4NG3

 

Den "västerliga rutten", från Golden Gate sett, ner mot södra San Francisco, hänvisar Google Maps mig till när regnet har förstört ett bra fototillfälle över den rödrostiga bron i all sin majestät. Jag gav upp fotograferandet tillslut, där uppe på berget med den fantastiska utsikten, när regnet övergick i en dimma som slutligen till och med tvinga flygplatsen att stänga. Längs HighWay-1 tar jag mig nu söderut i min Nissan-hyrbil, och trafikljus efter trafikljus stoppar min framfart, samtidigt som jag uppskattar bilfärden i sig. Jag kör förbi San Francisco State University, samtidigt som satellitradion Sirius, står på kanal 20 och presenterar en av mina favoritepisoder från Bruce - nämligen Drive All Night. Det är en skön måndagseftermiddag i Kalifornien, och trots min besvikelse över en missad fotostund vid Golden Gate - mår jag alldeles förträffligt.

 

...  enkom regn ...  
 

Under den tidiga morgonen tar jag mig in i centrala San Francisco. Det är ett par timmar kvar till soluppgång när jag ger mig iväg mot mitt mål - hörnet av Californa Street och Powell Street - en plats som ger en fantastiskt utsikt över den backiga staden och dessutom, längst där nere vid vattnet, ser man Bay Bridge mellan de höga husen. Det går fortare än tänkt att köra, så jag sitter vackert kvar i bilen i drygt 45 minuter, på tomgång, och njuter av värme, och lite trevlig morgonradio innan den svarta himmeln så sakta börjar övergå i ett blått ljus. Twilight. Jag monterar min rigg, men finner ingen bra plats för att få det snittet på bilden som jag är ute efter. Varken på vänster eller höger sida av vägen får jag med bron ordentligt, eftersom olika trädtoppar skymmer min sikt. En sopbil kommer så till halt bara 30-40 meter från mig, och stannar mitt i gatan medan de två gubbarna hämtar skräp på varsin sida. Jag ställer mig precis framför denna 20 tons lastbil, eftersom den blir ett bra skydd mot trafiken från respektive håll, och jag kan stå mitt i gatan. Sopmännen är snabba och vill åka vidare, men med ett leende övertygar jag dem att stanna kvar i 10 minuter och vara mitt skydd - mot att jag bjuder dem på Starbuckskaffe nere vid hörnet därefter. Kanske världens dyraste produkt - förutom IMSAL vatten på Arlanda - förstås.

 

  California/Powell St  
 

Hyrbilen, en Nissan Rouge AWD är verkligen en lågbudget SUV med någon form av fyrhjulsdrift som är lika värdelös som på en Volvo AWD. Hur man än gör, så driver den aldrig på bakhjulen - det är nästan så att man tror att den enkom är framhjulsdriven. Jag mutade ändå till mig denna godbiten, stolt, när jag hämtade upp åket på Hertz. Egentligen hade jag bokat en vanlig mid-size, men eftersom jag skulle passera Donnerpasset in i Nevada där det ofta är snö, så bad jag om en uppgradering. Först var det inte möjligt, men jag drog ett litet ess i skjortärmen som ofta fungerar. Jag bad om att få fylla i en kundundersökning från Hertz, och givetvis nämna agents förträffliga namn i positiva ordalag, och plötsligt var saken biff. "I am not really allowed, but Thank you..." Tjänster och gentjänster när det är som bäst.

Några dagar senare är jag på väg tillbaka från Reno mot San Francisco. Det är en bilresa på ca 4 timmar där man passerar Sierra Nevada bergen och som högst drygt 2500 meter. Det är snöstorm, och i svenska mått mätt kanske väglaget är hanterligt, men samtidigt är upp och nerförsbackarna väldigt branta här i bergen, så det är full koncentration som gäller. När vi kommer till Truckee så blir det plöstligt stopp i trafiken. Hit - men inte längre förkunnar länsman - utan snökedjor. Längs väggrenen står lastbilar i flera kilometer medan de små knubbiga chaufförerna sätter på kedjor på drivhjul och sista boggin på trailern. Det snöar kraftigt, och det är inte direkt bekvämt där ute på hög höjd, i blåst, och snö. Själv har jag ju inga kedjor med mig i min hyrbil med Volvo-klass AWD, utan jag stannar till vid en liten van där man kan köpa. 80 dollar kostar det, plus 30 dollar för montering förstås. För vem har lust att vara ute i detta väder och lista ut hur det går till att sätta på dessa kines-metall-ringar runt de billigare sommardäcken. Det går ganska fort när han smider på kedjorna på mina framhjul, och snart går resan vidare över passet och ner mot Kalifornien.

 

Ett lagligt vägrån  
 
 Jag stannar till i Napa Valley och besöker en Outlet där jag köper nya skjortor från Brooks Brothers. Bra kvalité, för oss lite korpulenta, med lite kortare ärmar som passar mig bra. Som vanligt när jag handlar tyger går det i en rasande fart, och snart lämnar jag butiken, ut i störtregnet och för vidare transport till Louis Martini, min favorit vingård här i världens bästa vindal. Jag kör en liten provning i deras butik, innan jag tar en tupplur i bilen, innan den för mig sista 30 minutrarna till Sausaolito, strax norr om Golden Gate - en liten förort till San Francisco som är fantastiskt vacker med en magnifik utsikt över bukten och stadskärnan där längre söderut. Alcatraz syns i det lugna vattnet, och snart är dagens strapats över och och slutar i ett hotellrum, utan TV, men gratis HBO, Netflix och Amazon Prime. Framtiden är här.
 
 
... the brand to know ...  
 

Redan kl 05.30 är jag uppe med tuppen och bilen tar mig bara några kilometer bort, upp för berget precis norr om Golden Gate. Det skall fotograferas på morgonen, och bron är målet för dagen. På morgonen är det knappt några turister, och det är nästan lite kusligt när jag går de där sista 300 metrarna mot toppen, förbi vattenpölar, mellan mörka gömslen, och upp till utsiktsplatsen. Det duggregnar lätt, men jag hoppas att regnet skall sluta snart, då det skiftat flera gånger under natten. Så blir även fallet, och under femton minuter får jag uppehåll, frid i ensamhet, och en fantastisk soluppgång över Oakland och denna, kanske världens mest kända, hängbro. Det är, utan att tveka, världens vackraste urbana plats.

 

 En gyllene morgon   
 

Strax skall jag gå ombord planet hem. Jag sitter i Terminal 3 på SFO och äter Lobster Roll. Jag brukar stanna här på Yankee Pier, som restaurangen heter, för att njuta av lite god middag innan flygningen. Maten är alltid klanderfri, och det har kommit att bli en tradition som håller i sig att koppla av här någon timma innan flygbussen tar mig österut. Det har varit en bra tid här i USA, som det alltid är, och jag ser redan fram emot nästa möte i Las Vegas om någon månad. Till denna Nevada stad kom jag för första gången när jag var 18 år, och sedan dess har jag varit tillbaka otaliga gånger då jag arbetat inom spelindustrin. Men denna gången kommer jag med en ny arbetsgivare, ny-gamla kollegor, och nya erfarenheter i bagaget.

 

 ... sas businiess ... 

Inget är likadant - någonsin. Eller som en hjälte en gång sa:

 

1N73LL1G3NC3 15 7H3 4B1L17Y 70 4D4P7 70 CH4NG3.
- 573PH3N H4WK1NG.

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

Napa Valley Snökedja
0 kommentarer

FIRST-CLASS - OM ORO OCH LIVETS SVÅRA BESLUT

I tjänstemannatid så kryssade vi så över Ölandsbron i ett fantastiskt morgonljus. Morgontrafiken var borta, och det sedvanliga broarbetet föranledde inga trafikproblem denna passage. Morgonstunden var ljuv, där tillsammans med skratten från morgonradion och högbrodelen utmanade inte BMWn nämnvärt. Men så kom nerförsbacken in mot Hansastaden och jag drog mig tillminnes vart jag var på väg när jag funderade på vilken väg som möjligen var närmast.

 

 

Vi var på väg till Djursjukhuset.

Harry-Boy låg tyst där bak, morgontrött som han alltid är när han väckt hela familjen runt tidig bagartid, för att sedan somna om själv när han fått upp alla andra. Magen blev på något sätt lika nervös som när jag ska till tandläkaren, allt eftersom bilen närmade sig fastlandet. Sist jag åkte till Djursjukhuset i Kalmar, ensam, var för drygt 6 år sedan. Mozart, min dåvarande jycke hade under något år haft det osedvanligt tufft. Cancertumör på cancertumör hade opererats bort - och hans leende var sedan länge borta. På sista tiden hade hans ork försvunnit, och livsgnistan var inte längre där - precis som för en Elfsborgsupporter.

När vi kom fram till sjukhuset, då för sex år sedan, var vi några minuter för tidiga, precis som vi skulle komma att bli idag. Jag minns hur jag öppnade bagaget, men Mozart, likt Harry låg helst kvar där bak. Under en tid hade Mozart haft svårt att andas, och djursjukhuset var nu sista räddningspunkten till ett bättre liv på slutet.

 

 

När jag gick in genom dörren, till detta domens hus för sex år sedan gick allt väldigt fort. Den unga veterinären tillkallade genast den äldre och mer erfarna, och på några minuter hängde röntgenplåtar på en bakbelyst skärm och damen visade i en alltför snabb takt hur tumörerna nu spridit sig till lungorna, och att Mozart i princip dränktes inifrån. Hon tog mig hand, lite som en sådan person som minsann skall visa vad ett fast handslag är, och fick mig att ta bort blicken från dödens plåt.

"Nu tar vi tag i detta, det finns bara en sak att göra" sa hon, och groggy efter allt lugnande ledde hon in den precis röntgade hunden, min Mozart, och mig själv i mottagningsrummet. Några minuter senare fick Mozart så träffa Sankte Per, och mitt livs svåraste tidpunkt inträffade lika plötsligt som sådana här saker nästan alltid sker i livet. Veterinären lämnade oss en stund efter att sprutan gjort sitt, allt medan Mozarts hjärtljud sakta försvann likt det sista vattnet i handfatet. Jag satt där några minuter, med ett eget hjärtljud som säkert var nästintill lika tyst som min första och bästa livskamrat. En del av mig dog där också.

Efter ett tag tog jag mod till mig, ställde mig upp, och lämnade Mozart där på golvet. Kopplet hade han fortfarande på sig, men jag vågade inte ta av det. Jag passerade kassan och drog mitt kort för att göra mig skuldfri, och väl hemma blev det några tuffa dygn med mycket sömn och numera bortglömda och tomma tankar, innan jag fick hämta urnan några dagar senare.

 

 

Idag ligger Moz under ett Körsbärsträd här på gården, och varje gång jag går förbi trädet tänker jag på honom. Hur vi snarkade ihop när vi tog en nap, hur vi satt på en höjd i Stockholm och tittade ut över staden - stunder som ibland kändes som en evighet, och givetvis hur roligt han tyckte snö var i alla dess former.

I morse knöt jag näven i fickan när jag gick in i djursjukhuset att hoppades att denna dagen inte skulle bli likadan. Medan Harry haltade in i mottagningsrummet gick mycket tankar genom huvudet, men bara några minuter senare gick jag därifrån med recept, en glad hund, och det kändes som mina nu mycket lättare tankar gjort att min kroppsvikt gått ner betydligt.

 

 

Artros var veterinärens dom. En högst vanlig åkomma för stora hundar som börjar komma till åren. Det är bara att börja tugga hundvärldens IPREN så kommer snart Harry-Boy vara i toppskick igen. Att hundens variant av detta värkpiller dessutom smakar lever är något Harry-Boy uppenbarligen uppskattar har jag lärt mig under dagen. När vi parkerade hemma på gården så tittade jag lite extra på det där körsbärsträdet. Mozart får nog vänta på sällskap ett tag till.

Jag måste säga att djursjukhuset i Kalmar är helt fantastiskt. Hur veterinären en gång hjälpte mig med ett beslut jag säkert aldrig hade fattat mod till själv, och hur dagens veterinär (som Harry träffat tidigare) genuint bryr sig om hundens hälsa, och inte fakturan som går ut från bolaget - en känsla som aldrig infann sig i Växjö där de gång efter annan förstörde Mozart mer och mer med alla operationer - trots att de säkert visste.  

Djursjukhuset i Kalmar. Det är First-Class. På riktigt. Där det betyder något.

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

0 kommentarer

ETT NYTT KAPITEL I RESAN

Det är ofta svårt att veta exakt när ett beslut fattades. Ibland är det på en tusendel av en sekund som i den intensiva Rom-trafiken. Ibland tar det några dagar, som när man skall lista ut en hjärtlig julklapp till någon i familjen. Och ibland växer det fram över en svårdefinerad tidsrymd - som när man plötsligt blir gammal och blir intresserad av konst, lugnar ner sig, och tycker att vanlig Blended Whisky är mer prisvärt än Single Malt - samtidigt som man skrattar tyst inombords åt de som ännu inte fattat detsamma.

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 

 

I våras kom en tanke smygande till mig. Den var inget främmande - men den kom att växa för varje natt - likt snöklotet som rullar ner längs dalen. Jag känner mig själv väl när sådana här tankar kommer  - det är på det sättet saker i sker i mitt liv, helt plötsligt står en ny BMW på gården, jag bestämmer mig för en ny utmaning som att repetetivt möta en civilisation i Vietnam, och det är så jag har lärt mig att uppskatta tomat, senap, och rödvin på äldre dagar. Den oskyldiga och lätta tanken, blir en tvångstanke, vars energi slutligen måste få sitt utlopp. Ungefär som när man funderar på om man dragit ur kontakten till strykjärnet - tillslut vinner tvånget och man måste gå och titta efter.

En dag vaknade jag upp, under sommaren, och plötsligt, där under natten, hade jag fått för mig att
flytta hem till min kära familj. Vi behöver vara ihop mer tillsammans. Tre år går fort, och det har varit en helt fantastisk tid i Italien. För mig är det otvivelaktigt världens bästa land - utan egentlig konkurrens.

Kanske har tiden i Italien varit den bästa i mitt liv.

Jag har fått möjligheten att se fler delar av världen än vad många gör under hela sin livstid, jag har haft
världens bästa chef och tillika kollegor - så mycket hjärta och kompetens har jag sällan skådat någon
annanstans. Men kanske framförallt är jag stolt över min egen, mitt lags, och vår gemensamma prestation inom
det affärsområdet vi arbetat med. En fantastisk prestation - som nog ingen trodde var möjlig när vi började. De tekniska utmaningarna vi har haft, i kombination med affärsutveckling och strategi har fått mig att växa som individ, professionell, och lagspelare på ett sätt jag inte trodde var möjligt.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Av en händelse såg jag en annons för en ny roll i Växjö, det som på många sätt är min mest definerade hemstad. På slentrian "slängde jag iväg" en ansökan och sedan inleddes vad som numera är en ganska lång process när rekryteringsbyåren skall välja ut kandidater. Det görs intervjuer, analyser, referenstagande, kompetenstester och matchning med tänkt arbetsgivare. En process som inte har varit helt enkel att hantera då jag bor utomlands. Därtill skall ju sedvanligt facket säga sitt. Men efter fler turer än vad jag kan räkna till, så fick jag erbjudandet att vara med på vad som kan komma att bli en helt fantastisk resa på ett av Svergies mest välskötta och renomerade företag.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB


Södra är ett medlemsägt företag med 50.000 skogsägare - kanske ett av de finaste vi har i vårt fantastiska land. Med en omsättning på drygt 18 miljarder, och drygt 3500 anställda, kan jag tillsammans med ett passionerat team hjälpa till att göra en modern processindustri ännu mer digitaliserad.


Jag är enormt tacksam för förtroendet jag har blivit erbjuden, och är tacksam för att möjligen öppna ett nytt kapitel i min resa. Denna gången mer på hemmaplan, denna gången i en ny spännande näring, och denna gången med möjligheten att utveckla min relation med familj och andra närstående. Likt alla båtar som guppar ute på havet, och möter världens böljande vågor, blir det förr eller senare kanske dags att gå i hamn.

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

IGT Södra Växjö
0 kommentarer