DEN SKÖNA NERVOSITETEN INFÖR ETT MÖTE ...

Med ett mellanrum på ett par månader så redovisar jag projekt och status för min chef, Lottomaticas CTO. Det är inte som i Sverige där man slö-snackar lite, och kanske har några stödpunkter på ett papper när man går in i rummet, utan det är ett viktigt möte och det känns nästan som en anställningsintervju. Man kommer förberedd.

Likt en redovisning inför klassen i årskurs nio, står jag där med lite finare kläder på mig, har övat på presentationen under den föregående kvällen, funderat på vilka frågor som skall ställas, och sträcker på mig lite extra. Det är ett viktigt möte - och idag hade jag en bra samling Powerpoint-Slides med mig som Accenture hjälpt mig att förbereda. Kvalitén var mycket hög - det gänget jag arbetar med är briljanta. Tillsammans med en bra story, och ett ärligt, glatt, och skämtsamt fredagshumör, så började så mötet runt 20 minuter försenat, i klassisk italiensk stil. 

 

 Det svenska kontoret

På något sätt är dessa möten, har jag nu insett, det vi i Sverige kallar för lönesamtal, utvecklingsamtal och statussamtal, fast samlat i ett. Inte alltför sällan sker kommunikation med min chef via sekreteraren, eller två muntliga rader i korridoren när vi slumpvis stöter på varandra. Men nu är det vår tid ihop - den typen av kvalitetstid som ofta går alltför fort. Ungefär som när man gör Gokart - det är alltid slut när det är som roligast och man äntligen börjat köra om.

Innan vi börjar med agendan för dagen, kidnappar jag honom direkt, enligt plan, med två helt andra frågeställningar som jag verkligen behöver svar på. Öga mot öga så diskuterar vi snabbt igenom punkterna, och sedan börjar så presentationen. Jag har sedan tidigare planerat in lämpliga frågeställningar till honom - för det är viktigt att han känner att han får styra skutan åt det hållet han vill. I alla fall göra mindre roderslag åt endera hållet och därmed påverka. På så sätt blir det även en bra dialog där vi utbyter tankar och erfarenheter, istället för att bara titta på slides och nicka till av powerpoint-döden.

 

The Team

Det är fredagsmorgon, och egentligen en perfekt tidpunkt för sådana här möten. Bara att det är fredag gör att man är lite extra glad, och som de tekniker vi kollektivt är, har dagens driftproblem antagligen inte hunnit hända ännu, varpå humöret fortfarande är stabilt och aggressionsnivån är låg. Vi drar förvisso över tiden med 30 minuter, men när jag lämnar hans rum infinner sig en god känsla i magen - till och med så bra att jag känner att jag kan gå hem redan nu och ta helg. Dagens arbete är utfört, och känslomässigt är man helt tom efter avslutad presentation med bra feedback och det positiva bemötandet. Att ha klarat sådana här möten, och lämna med en "yes, yes" röst, tyst inom sig, är nog bland de bättre upplevelserna i livet.

 

Receptet

 

Under en längre tid har jag varit lite krasslig. En "hals-förkylning" har vägrat att ge med sig sedan tidigare i vinter, och kommit och gått med tre dagars intervall med tillhörande feber. Familjen blev sannolikt smittade av detta tidigt i vinter, men medan de övriga i familjen käkade medikament, sent omsider, och blev friska, så var jag utomlands och försökte sova bort eländet med tveksamt resultat. Igår ville jag ut och gå en längre promenad, men hostan gjorde att det inte var praktiskt genomförbart. Då fick jag slutligen nog - det var dags för medicin. Något jag inte ätit sedan Patrik Sjöberg tog svenskt rekord med 2.24m i höjdhopp och riksdagen beslöt sig för att bygga JAS, år 1982. Ungefär i alla fall.

Som vanligt när jag inte vet hur saker fungerar här i Italien, så skriver jag ett e-post till vår sekreterare. Hon är inte så bra på engelska, så det blir kort och med en träffsäker poäng, allt för att Google Translate förhoppningsvis skall styra henne på rätt spår kring vad jag menar. I princip skrev jag att jag behöver antibiotika, vilken typ, och att familjen tidigare fått detta med ett bra resultat, och att jag nu behöver samma medicin. "Hur gör jag?", avslutade jag.

 

 

Medicinen

 

Det tar inte lång tid förrän jag får svar, med en e-post adress att kontakta. Det visar sig att vi har en egen läkare anställd på företaget. Jag förklarar kort min historia i ett nytt epost till honom, och med huvudet på sne funderar jag på vad som kommer hända härnäst. Sannolikt inget på en vecka i alla fall, tänker jag, lite lagom fördomsfullt av mig givetvis.

Mitt leende blev ovanligt stort när jag bara någon halvtimme senare får ett recept levererat rakt in i min Outlook på ett inscannat handskrivet papper. Receptet följs så upp med ett samtal av läkaren, där han säger att den medicinen familjen fått i Sverige tyvärr inte är tillgänglig i Italien, men att han vet exakt vad det är, och har gett mig recept på ett liknande alternativ.

Dagen går vidare och jag är väldigt nöjd med mitt recept och tänker att jag skall hämta ut medicinen på vägen hem från arbetet och försöker minnas var jag sett ett apotek. Bara ett par timmar senare ringer de från receptionen på företaget. Min medicin har visst levererats dit, och jag kunde bara hämta den. Jag blev grymt imponerad. Vilken service.

 

 Dagens lunch

Det pratas ibland om hur bra svensk sjukvård är, och visst kan det vara så. Men jag vet hur min vackra fru klagade på telefontider till primärvården, bemötandet på plats, och hur komplicerat den enklaste saken i världen kunde vara, när man ändå vet vad man behöver och vad man är för sjuk.

Nu har jag förvisso någon komplement hälsoförsäkring här i Italien via jobbet - men att genom ett par e-post få rätt medicin levererad till dörren, utan kostnad och tjaffs, på tre timmar från tanke till leverans, det är verkligen inte dåligt, utan är första klassens service.

Jag avslutar dagens möte med chefen och frågar om denna "medicin-service" är normal - eller om jag blev särbehandlad bara för att jag är utlänning och inte fattar. Han tittar på mig, skrattar lite, och säger:

 

"Cristian, som arbetsgivare har vi inte möjlighet att ha sjuk personal.

Vi behöver dig här, och inte hemma i sjuksängen. Det är en självklarhet".

 

Alitalia

Veckan avslutas så snart med att bjuda mina Accenture vänner på lunch på mitt favoritställe; en härlig helg i Solen i Rom, utan direkta planer, istället bara vara utomhus och njuta av omgivningen. På söndag kväll blir det transport med AlItalia till Malaga för vidare transport till Gibraltar. Lampan skall nog lysa där också - kanske till och med lite starkare än här.

Trevlig helg.

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB
Gibraltar Levernas Medicin Rom;
0 kommentarer

NEW RIVERS - EN PLATS ATT MÖTAS

Trots den kyliga temperaturen utomhus, och avsaknad av vettiga vinterskor, ger jag mig ut i Providence under twilight-timmen. Den "blå timmen" kommer precis efter det att solen har gått ner bakom horisonten och himlen skiftar från ljusblå, till mörkblå för att senare gå i över i nattsvart. Jag tar mig ner till den något översvämmade stadskanalen efter all snösmältning som pågått under dagen. Mitt fotostativ var okristligt kallt den där kvällen, eftersom jag saknade handskar - ett plagg som sällan används i Rom. Sakta tog jag mig mot Nordamerikas första och därmed äldsta baptistkyrka, "The First Baptist Meetinghouse", belägen precis i utkanten av stadskärnan. Den lös upp vitt och ståtligt där uppe på höjden, och med kameran förevigade jag så det gudomliga huset.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Klockan går fort, och snart är min fototimme över, natten har blivit svart, och jag fryser ordentligt. På vägen hem går jag förbi en liten pub och tillika restaurang, som för ovanlighetens skull inte är irländsk eller italiensk. Där inne lyser de gula lamporna varmt, jag ser folk skratta runt den lilla baren, och likt en sådan där julreklam med den mysiga familjen inomhus, kan jag inte låta bli att vilja göra entré jag också.

Genom de dubbla dörrarna som agerar som en värmesluss kommer jag in i den sprakande värmen, och snart sitter jag i baren med en Vodka Martini, med lite citron i. Perfekt mixad. Det smakar gudomligt gott där, just då, och värmer snart upp mig. Runt baren sitter tre sällskap och pratar om livet och allt som hör till. Det är svårt att undgå att höra vad folk pratar om, varpå en del flikar in, i andras samtal. Det här med barer har en härlig förmåga att få främlingar att prata med varandra på ett avkopplat sätt. Snart kommer även en tallrik god mat och jag känner mig så nöjd inombords, att jag stannade just här, istället för att gå tillbaka till hotellet.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

En av tjejerna, i ett av sällskapen, har ett sådant där underbart skratt. När hon pratar med sin bordsherre så smågarvar hon nästan hela tiden. Lite högre än vad den "vanliga" personen gör kanske. Skrattet sprider sig i lokalen lika snabbt som doften av kanelbullar kan göra på Terminal3Arlanda. Hon har en spektakulär frisyr, glädjespridaren i lokalen. Håret står upp minst 20 cm, snyggt och coolt kammat, i färgat vitt och svart omvartannat. Hon är musiker visar det sig, och är hemma en vecka, innan hon skall tillbaka till Reno och fortsätta att framträda på ett av kasinona där. Hon är ingen som bryr sig "vad andra tycker", och kanske är det därför skrattet ligger så nära till hands.

Det slår mig att jag genom åren träffat andra människor som också har sådant där underbart skratt. Den första var nog Jessica som arbetade på supporten i Kanada. Hon skrattade jämt, utan att det på något sätt blev störande. När hon var i rummet, då hade alla, alltid roligt. Senare stötte jag på Aida, även hon en energispridare som har nära till skrattet och kan sprida glädje som få andra. Och nu Jenny, som hon hette, några meter från mig på baren New Rivers i Providence. Även om det kanske inte är så lämpligt, så kan alla dessa tjejer placeras in i något typ av fack. De gör vad de vill, de skiter i andra, de är starka indivier, och alla är levnadsglada. Tänk vad det där skrattet kan göra mycket för det egna välbefinnandet, istället för "skitsnacket" som kan förekomma utan avbrott i fikasoffan på jobbet. Jag gillar att umgås med folk som skrattar högt - vi borde alla göra det mer.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Jenny, sångerskan från Reno, och jag kom snabbt att samtala. Jag arbetar ju själv med spel och har varit i Reno många gånger. De gemensamma samtalsämnena där runt baren infinner sig snabbt. Bartendern, Sarah Madsen, är snart med i samtalet hon också. Hon har danskt påbrå (vilket efternamnet avslöjar) och av alla människor man kan stöta på, så visar det sig att hon skall åka till Rom för första gången redan nu till helgen. Turist-tipsen haglar där i baren, och snart är alla runt baren med i samtalet.

Det blir stängningsdags och jag börjar promenera hemåt. Jag funderar på vad som hänt. Hur tre sällskap, jag, och en bartender, helt plötsligt pratar med varandra som vi har känt varandra hela livet. Vi kommer från olika platser, är i olika åldrar, och är beskaffade med olika attribut. Men där runt baren, var vi som en flock vargar som höll ihop och alla kunde på något sätt bygga en röd tråd med en annan individ.

Världen är inte så annorlunda som vi tror. Vi är alla bröder och systrar - och det märks så fort vi börjar prata med varandra. Alla olikheter, fördomar, och tveksamheter försvinner fortare än vad en sosse tar din lön den 25e.

Våren är på gång till Sverige. Bilderna är från Söderåsen i Skåne, taget för något år sedan.

Trevlig helg.

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

0 kommentarer

DET KOM LITE SNÖ - OCH LIVET BLEV EN FEST

PROVIDENCE, RHODE ISLAND, MARS.

"Do you want a new bag - that one is burnt" - sa receptionisten på den senare delen av kvällen när jag i den lilla hotelllobbyaffären köpt mig en påse popcorn, och sedan poppat den i mikrovågsugnen bredvid. "It's all right", svarade jag, då det bara var påsen som var lätt skadad. Klockan var runt 21, och hotellet var helt fullsatt av övernattande gäster samt personalen, på grund av stormen. Då beläggningen var över den normala, och hela staden i princip var stängd, så var alla på hotellrummet denna kvällen.  Därmed räckte inte internetkapaciteten för att streama någon film eller klipp, så nu blev det klassisk TV på den stora apparaten längst fram i rummet - något jag sällan använder. Dagens i-landspoblem -  och reklam.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När jag slår på TVn, pratar man om Trump givetvis. Hur han, innan han blev president, pratade om de flera hundra miljoner han betalade i skatt, varje år, men nu var det fastställt att under i alla fall ett år, år 2005, betalade han 38 miljoner. En mindre summa än han sagt, men dock ofantligt stor för en medel-svenssson. Trump presenteras som oärlig - men nyss sa en representant ifrån den svenska regeringen att Sverige hade allt färre våldtäkter (vilket var falskt) och Alice Bah - hon visste inte om vi hade 10, 20, eller 30, hemvändande IS soldater (direkt okunnigt). Att lita på någon, är numera en omöjlighet. "Alternativa fakta" - när allt kommer omkring - symboliserar nog den tiden vi lever i. Ett uttryck som Trump-administrationen sannolikt först kom på.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

På morgonen möter jag så ovädret, men arbetet ligger bara runt 20 km bort, varpå jag tog bilen dit. Det snöade lätt, i svenska mått mätt, och för en vanlig svensk vore detta en helt vanlig vinterdag. När jag kommer till vårt kontor inser jag snabbt, trots något sen ankomst, att jag är där själv. På vägskyltar har jag redan läst "Blizzard Coming, Be Prepared", och uppenbarligen tog de lokala människorna detta på allvar. Lagom till jag är tillbaka i Providence börjar det snöa ordentligt, och när jag kl 11 tittar ner från högsta våningen på hotellet, mot staden och motorvägen, är båda helt övergivna. Jag ser inte en bil, inte en människa, utan det är bara ett totalt lugn och tystnad över staden. Stormen är här på allvar. Ghost-Town.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

TV rapporterar om ovädret från Pennsylvania, och hela vägen upp över New England. Sminkade tv-donnor står ute i "stormen" och lutar sig ner, och mäter snön, live i tv-sändning. Drygt 7 cm, och därmed är skolor stängda, företag stängda, och människor skall söka skydd likt kriget. Som svensk blir man alltid förundrad hur den lilla snön kan vara så samhällsstörande - i USA åkte man trots allt till Månen - vad är lite snö en dag i mars?

Men tanken - om hur de klarar av snö här i USA - är väldigt dum. Det största misstaget man gör är att jämföra med Sverige - ett land som är byggt för snö - trots att vi själva blivit allt sämre på att hantera det. För varje vinter i Sverige närmar vi oss USA, det är Klass 1 och Klass 2 varningar, och tågen ställs numera in - innan en enda snöflinga skådats. Dessa "klass" varningar fanns inte för några år sedan, då man tog livet lite enklare. Nu låter istället väderleksrapporten som en domedagsrapport även i Sverige.
 
 
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Här i Providence betalar man 7% i moms, och har en betydligt lägre inkomst skatt än i Sverige. Istället får medborgarna behålla de pengarna de själva tjänat ihop. Som ett resultat har det "offentliga" självklart mindre pengar till snöröjning, och någon gång om året resulterar det i att folk får stanna hemma. Jag säger inte vilket system som är det bästa, det Svenska eller det Amerikanska, men de är olika, och båda verkar hyggligt nöjda med sitt.

Av naturliga anledningar blev större dagen tillbringad på hotellet. Poolen var skön, sova en nap var skönt, telefonkonferenser klarades av likt vanligt, och hotellbaren blev ett bra sällskap med massor av sköna människor jag aldrig träffat på annars. Som ett rent överslag - så blev dagen - trots inlåsningseffekten, säkert en lika bra arbetsdag som alla andra. Dock annorlunda i sin form.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Nu på kvällen har snön övergått i regn, och därmed smälter det mesta vita bort från marken. Livet går vidare - och det alla pratat om - var högst temporärt. Modernatur rår vi inte på - även om vi som befolkning tar allt mer skydd när varningar kommer. Vi har nog mest blivit bortskämda över att ha det för bra - minsta störning i våra liv är svårhanterliga i vårt sinne - men inte i verkligheten.

Kvällen erbjuder nu Tom Hanks x 3, Forrest, Green Mile, och Saving Private Ryan. Med all tydlighet gjordes alla bra filmer på 1990 talet. Den värsta stormen på 129 år, som man pratade om i media, dök inte upp. Istället för att gnälla på media och dess ambition för scope, så är jag glad att de hade fel.

Dagens bilder från en tidigare vårdag för något år sedan här i Providence. Tyvärr gav jag mig inte ut i snön för att fota under ovädret denna resan, då jag, märkligt nog, glömde att packa ner vinterkläder när jag lämnade Rom bakom mig i 25c.

Nåväl, det kom lite snö - och livet blev en fest trots allt.

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

0 kommentarer