PLATS 2D I RÖRET NÄR MAN CONNECTAR

Redan får något dygn sedan så kom två epost till mitt gmail konto. En snabbkoll visar att Lufthansa redan checkat in mig automatiskt, tilldelat mig plats i de två flygplanen som skall ta mig till Köpenhamn, och dessutom meddelat mig i vilken lounge jag kan undvika alla turisterna. Förutom möjligen Herbert, den automatiska gräsklipparen i den svenska villaträdgården - som gör att mannen istället för att klippa gräs får vika tvätt - så är nog automat-incheckning bland det lämpligaste man uppfunnit inom IT, eftersom jag aldrig förstått poängen med att "checka-in" i överhuvudtaget.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Tidig morgon anländer jag till Roms flygplats och slår mig ner och tar en espresso och välkomnar solen som sakta stiger över flygfältet. Återigen plingar mobilen till, och säger att jag ska gå på planet om ett par minuter, och att jag därför bör gå nu, för att anlända till gaten precis lagom tills påstigningen börjar. "Boarding Starts in 3 minutes. If you are in the lounge, you should leave now".

Jag slår mig ner på short-haul planens Absolut bästa sittplats, plats 2D. Rad ett (1) vill man inte sitta på då borden antingen fälls upp från väggen, eller ännu värre från armstöden, vilket gör att man får mindre plats. Rad två däremot, är fortfarande långt fram, och en gångplats är alltid att föredra då man får mer plats och snabbare även kommer ur flygplanet. Dessutom slipper man den ojämna temperaturen vid fönstret, beroende på om solen ligger på eller inte.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Nästan i vanlig ordning lyfter vi lite för sent från Rom. Morgontrafiken är tät på Fiumicino och den lätta dimman gör säkert att man inte kan starta och landa i maximal takt med erfordliga säkerhetsmarginaler. Jag tittar själv på klockan, vars visare envist roterar runt, medan planet inte rör sig en millimeter. 20 minuter senare är det äntligen start dags och vi far äntligen iväg, mina 40 minuter att byta plan på i Munchen, har nu blivit 20. De många passagerarna är nästan förtvivlade ombord, och frågorna haglar om hur man skall hinna byta flyg - och många stressar upp sig i onödan.

Bredvid mig sitter en äldre herre från USA och hans ögon turas om att stirra rakt fram med en änglsig blick, och sedan på sitt efterföljande boardingkort. Jag frågar om han kanske behöver hjälp - och efter hans huvudgest går jag sedan igenom hela Munchens flygplats med honom och drar slutsatsen att han inte alls behöver oroa sig. I hans fall hade han 40 minuter på sig, trots vår försening, och all hans oro är i onödan - där på Europas enda femstjärniga flygplats där man har svart bälte i logistik. En logistik-konst som är så förfinad så inte ens småbarnsföräldrar, där båda förvärvsarbetar, når upp till den.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Det har kommit bli lite av en sport för mig, och kanske även ett tidsfördriv, att hjälpa vilsna resenärer på flygplatser och tågstationer. Med lugn röst, har jag märkt att det ofta är jag som tar initiativen till kontakten med "Can I help you?" och så försöker jag på mig ett litet leende. Det känns bra att hjälpa andra, och i de allra flesta fall är det inga problem att med en enkel mening eller gest lösa deras frågor. Med det lugnet jag har, så verkar jag även få det förtroende som behövs för att resenären själv skall stressa ner lite.

Nu sitter jag ombord ett Öresundståg - en kanske inte helt lyckad design. Jag åker nästan alltid första klass, vars enda egenskap är att dessa stolarna kostar mer att köpa plats på. Men för några tior extra slipper jag a-lagare, barnfamiljer med ungar som lever jäkeln, och miljöpartister med kaffetermos och svettig ostmacka. En väl värd investering. Dessutom slipper jag att köpa platsbiljett, då jag vet att alla platser till vänster, i tågets färdriktning, är obokade.

Här ombord på Öresundstågen så sitter de så viktiga, och högst elementära strömuttagen. precis under bagagehyllan som är placerad ovanför fönstren. Det gör att tunga laddare trillar ner, ibland i huvudet på folk, resenärerna hittar inte alltid uttagen, sladdarna är för korta, men ekanske framför allt, det ibland våta bagaget ovanför på bagagehyllan, gör att det blir kortslutning i elen allteftersom vattnet rinner ner.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

En dam här i första-klass fick nog, och skällde ut personalen enligt konstens alla regler. Har man betalt första klass, då skall man minsann ha ström. De övriga resenärerna, alla med halvt urladdade telefoner, iaktog samtalet med spänning och knöt säkert näven i fickan när de hejade på i det tysta. "Till och med SJ har ström" replikerades det till och med, och då fick tågpersonalen nog. "Jaja, jag ska väl titta vad som är fel då".

 

 Foto: Linda Brolin, Vindro AB

 

Med tunga steg försvann Tågmästaren mot elcentralen i tågsetet, och fipplade så på säkringen, för att återigen väcka denna elektriska lina till liv. Det tog inte många sekunder förrän alla resenärer återigen satt med laddare ikopplade till det viktigaste förströlsemedlet. Utom min bordsgranne då, en något äldre dam som fortfarande kör den analoga varianten av Se & Höör. Under de hårda orden som stångades mellan Tågmästare och Resenär gällande ström, så böjde hon inte ens på ögonbrynen. Vad är en mobiltelefon med ström -  jämfört med skvaller om Kronans folk i England. Och Wahlgren familjen förstås.

Plötsligt ringer hennes telefon med den klassiska Nokia signalen från "Connecting People" tiden. Hon tar fram sin klassiska blåa Nokia 5510 och svarar. En telefon som man bara behövde ladda en gång i veckan.

Kanske var det bättre förr trots allt - om man står ut med Wahlgren familjen förstås. Men det gör man ju inte.

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB
Lufthansa Nokia Öresundståg
0 kommentarer

NÄR SJÄLVKÄNSLAN SAKNAS

Det är en märklig årstid i Rom. Det är numera varmare ute, trots att klockan snart slår midnatt, än inomhus. De tjocka väggarna till husen har ännu inte värmts upp tillräckligt för att hålla värmen när solen gått ner - allt medan elementen numera är centralt avstängda. Så här sitter jag nu ute på terassen i 20'C, med några tända ikea-ljus, och Bruce Springsteen överröstas av sopbilen som kommer på besök nu när klockan slår dygnsskifte.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

För några dagar sedan tänkte jag på min gamla farmor, som sedan några år tillbaka har ett lång-gigg hos Sankte Per. Wivan hette hon, trots att hon alltid ville vara Wivianne eller i värsta fall Wivvi. Hon var på många sätt en fantastisk människa så länge man var på god fot med henne, men minsta sak som gick henne emot, så blev man utslängd i kylan en stund. Hon var inte långsint, men kanske lite svårsint ibland.

Jag satt och redigerade bilder en kväll, precis som nu, och jag drog mig till minnes hur hon hatade att vara med på fotografier. För många år sedan satt vi där hemma vid Stensö, Kalmars fd gräddhylla, innan Dunö etablerades, och tittade på fotografier. På den tiden var de utskrivna i 4:3 format, och med tur hade man "dubbla kopior". Hon var en av få som hade bilder från min uppväxt, och även om det var oordning där i skokartongen som var "fotolådan" så fanns där en gedigen familjehistoria att ta del av. Min Aprikosa tröja från barndomen, hur jag klättrade i trädet i VedbormÖland, till att jag tog studenten vid Lars Kaggskolan, smal som en pinne.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När vi satt där, och bläddrade i fotosamlingen, så var det ytterst få bilder där hon själv var med. Där hon förekom, hade hon tagit fram saxen, och klippt ur sig själv med en vass sax enligt de konturerna hon hade på bilden. "Jag blir aldrig bra på kort", sa hon, precis som min faster fortfarande brukar säga. Trots att vi andra, i deras direkta omgivning, och säkert fler med oss, tycker att de var både är snygga och charmanta. Vackra damer som alltid tagit hand om sitt yttre och känts "ungdomliga". Men självkänslan, den fanns nog inte där hos farmor, som hellre tog till saxen och utplånade sig själv från fotot och samtiden.

 

Foto: Crisitan Brolin, Vindro AB
 
De många somrar jag spenderade på Öland, i Vedborm, var för mig mycket betydelsegivande. I farmor och farfars stuga kunde man snickra i snickarboden, klättra i träden, dricka Loranga, och man fick äran att klippa den 2500 kvadratmeter stora gräsmattan. Där fanns givetvis ingen internet, kabel-tv, eller andra elektroniska förströelsemedel. Här var man människa på riktigt och levde i den riktiga världen.

Stundtals ville min farmor följa med och bada i havet, för min farfar var verkligen havets-gud och tog ofta två dopp om dagen. När jag åkte med honom, i hans Opel, så blev det nästan alltid till Byrum - Ölands finaste sandstrand. Men när farmor skulle med så blev det istället en biltur till Dödevi. Långt från glass-kiosken med Lakritspuck, den milsvidda sandstranden med spännande tjejer, och utsikten över Blå Jungfrun - denna magiska ö i sundet.

Istället ville farmor vara ifred och sökte skydd bland kossor, vass, och pålandsvind i Dödevi. Här vågade hon sig i havet i sin baddräkt, långt ifrån en publik och utan någon oro för att någon skulle tycka att hon inte dög som hon var. Farfar, var en god samarit och klagade aldrig, utan lät henne hållas.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Då förstod jag aldrig det här med självkänsla.

Att inte tycka att man duger som man är beskaffad - oavsett vad omvärlden tycker. Kanske var det hon som gjorde mig till den jag är idag - för jag har nog blivit motsatsen - jag bryr mig sällan vad omvärlden tycker. Ett av de områden jag själv behöver förbättra. Kanske är det mitt reaktionära svar på de där urklippta fotografierna, Dödevi, och ett namn hon inte kunde acceptera.

Den 16 maj, 2012, dog min farmor, en kort tid efter att maken, min farfar, blev besegrad av cancer. Om det finns en ny början, efter den där sista dagen, så hoppas jag att hon nu funnit sin självkänsla och vågar vara sig själv.

För alla duger som de är. 

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

 

 
Bada Dödevi Självkänsla Öland
0 kommentarer

ATT LYSSNA PÅ GAY-BETRAKTELSER OCH EN DRÖM.

Det är förmiddag och jag sitter på Café Bouwman i Amsterdam. Solen träffar mig likt en Tomahawkmissil i solar plexus, och det känns underbart där ute i den glödande solen. Våren har kommit, och idag känns det som en högsommardag. Efter att ha tagit en Espresso och en billig, men ytterst god, toast, går jag så över på det belgiska ölet i ett fint glas, nämligen en Affligem med anor från 1074. Ståtligt.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Framför mig går en av de mindre kanalerna genom staden och det råder någon allmän frid runt caféet, trots att det är fullsatt. Folk strosar runt, fikar, doftar, tittar, och njuter av vad staden erbjuder denna första lördag efter "Kings Day" i Holland. "Kungens Dag", en av de större högtiderna i staden som sammanfaller med kanske den bästa turistmånaden, och tillika tulpanmånaden, för Nederländerna.

Bredvid mig slår sig två män ner vid det enda lediga bordet, båda runt 55 år gamla, jeansklädda, mustach, armband, lite tatueringar, den ena utan hår, och den andra med en keps på, varpå det är svårt att fastställa hur hårfager han är. De tar ett par standard-öl, i ett betydligt tråkigare glas, och börjar småprata om Amsterdam. De är båda från USA och vill torgföra att Amsterdam är den mest avkopplade staden i Europa, om man bortser från Italien förstås. Här kan man vara sig själv, här klarar man sig utan bil om man bor i staden, och deras dröm verkar vara att inom en snar framtid flytta hit.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Stundtals blir samtalet tyst, då de likt alla andra numera även sitter med sin mobiltelefon. Medan jag konsumerar min Affligem, så pratar de huspriser och vad det kostar att hyra en lägenhet i Amsterdam - för en amerikanare av deras snitt - en inte alltför hög summa. När deras första öl tar slut, så beställs snabbt en till, och samtalsämnet övergår nu i att sätta betyg på alla män som passerar på gatan, i jämn och lugn takt. De är frispråkiga, mina kamrater bredvid mig, även om de pratar subtilt och dovt. Men det går inte undgå att höra betyg på männen, hur de bäst placeras i sängen, och vad mer man kan hitta på med dem. Jag skrattar lite för mig själv, och lär mig både ett och annat där under solens strålar - och får en insikt i Gay-livet på ett sätt jag aldrig haft innan. Jag är inte förvånad att mina nya kunskaper tillfaller mig här i portalen till Europa.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Jag befinner mig här för att fotografera en av Amsterdams finaste gator, Reguliersgracht. Här kan man se 6 broar i rad om man står rätt då de både är hyggligt nära varandra, och i olika höjd. Snart kommer även solen ligga bra i ryggen, intalar jag mig, medan jag beställer en öl till och stannar kvar ett tag till. Tipset på lokation fick jag kvällen innan av Google, som jag så ofta använder, för att få tips om vart jag skall gå för att få lite fina bilder. Det är en magisk miljö, detta kvarteret, då det är ganska tomt på bilar och spårvagnar, men istället bjuder in gångtrafikanter, cyklister, och givetvis de små båtarna som går nere i kanalen i strömmens hastighet.

När jag nu flyger hem så tänker jag lite på det här med vad de, mer än maskulina männen, sa om Amsterdam och Italien. De använde mycket ord som frihet, göra vad man vill, och en avkopplad stämning; detta trots att de har sitt ursprung i "country of freedom".

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Men det är nog så i våra Nordiska länder, och kanske även Tyskland för den delen, att det har gått så långt i att vara "korrekt". Man ska följa lagen, inte köra för fort, man skall ha hjälm på huvudet, betala sin skatt, vara försäkrad, och vara en laglydig medborgare. Men det är nog inte från staten och alla lagar och förordningar som pressen kommer mest, utan antagligen kommer den istället från andra människor som skall berätta för oss hur vi skall tycka och resonera. Hur vi skall se ut, vilken telefon vi ska ha, och en konsumentundersökning på vilken dammsugarmodell som är bäst. Kvällspressen, den statliga tv:n, och kanske även de "normala" människorna driver på likformigheten. Vi är så indoktrinerade i hur allt skall vara, och borde vara beskaffat, att vi nästan glömt att leva och tänka fritt. 

Att vara en god medborgare, har blivit viktigare än att känna det egna adrenalinet, livet, och sötman av framgång eller skrapsåren när man faller. I landet där vi "alla gillar olika", så gillar vi de-facto mest "lika" av kanske alla länder. Ett litet och ganska isolerat land i norr, som fortfarande tror att vi är bäst i världen, medan allt fler svenskar flyttar utomlands varje år och sällan väljer att flytta hem igen.

Det finns säkert svenskar som flyttar utomlands för att betala mindre skatt, kanske uppleva solsidan, eller hamnade utomlands av en slump. Men trots den eviga kärleken till hemlandet, så tror jag anledningen till att färre inte flyttar hem igen är hur likformigt och tråkigt det ibland är i Sverige. Vi är alla Citizen Kane's i vårt moderland, och även om det på många sätt är bra att stå i sitt bås och veta vilket utrymme man får röra sig inom - så ser vi alla hur glada kossorna blir vid kosläppen på våren. De springer, de hoppar, och glädjen syns överallt. När de springer ut på boxen ser man hur de kommer till liv, och hur den där boxen stoppat dem från att leva och njuta. 

I någon diskussion jag hamnade i för någon vecka sedan så påtalades det hur enkelt det är om man bara följer lagen och inte kör för fort där på vägen. Det är så sant så. Säkert. Lagligt. Enkelt.

Men min dröm, är att en dag, försöka köra ifrån Polisen.

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

 

Amsterdam Gay Polisen
0 kommentarer