ETT KLORINRENT SCHEMA - DET ÄR DÅ FRIDEN INFINNER SIG.

Jag minns inte när det hände sist. En dag av euforisk vila, frisk luft, och en känsla av lugn i hela kroppen. Efter sedvanliga morgonaktiviteter så tog jag min lilla tantvagn full med fotoredskap, förtärning och underhållning mot parken några hundra meter bort. Klockan var runt kl 12 och vädret var behagligt varmt, runt 18 grader, och det vindstilla vädret gjorde promenaden osedvanligt varm när solen tittade fram bakom molnen.
 
Under dagen fotograferade jag så kallad time-lapse.
Det är när man tar sekvenser av bilder, i mitt fall med 10 sekunders mellanrum,
under en längre tid för att på så sätt kunna göra en liten film.
Varje sekvens tar 45 minuter att göra - det vill säga drygt 270 bilder,
som sedan blir ungefär 10 sekunder film.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Några inviter kom via telefonens vibrerande om att följa med andra sällskap på utflykter under dagen - men jag höll ståndsmässigt kvar vid min "dag i parken" och riggade så upp fotoutrustning på stativ och slog mig ner i min medhavda camping-stol. Det är fantastiskt roligt att bara titta på människor. Bara några tiotal meter från mig tränar några tjejer CrossFit utomhus med hjälp av en instruktör, och det är imponerande hur de sliter för att nå det där ruset av "att-komma-i-form". Snett framför mig sitter en annan man och röker en cigarr, och jag ler lite när de lätta vindpustarna skickar röken åt mitt håll - det luktar gott. Två så helt olika sällskap, men som på sitt egna sätt, njuter av livet. Visst är det underbart?
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Till detta är det alla cyklister, löpare, häst och vagn, barnfamiljer, och så alla spanska familjer som är ute på friluftsliv förstås. Låten "macarena" hörs på avstånd. Efter 45 minuter är min första tagning klar och jag grupperar om till en plats närmare alla människorna, och riggar om. Solen är starkare, nu när träden ovanför inte skymmer längre. Mina solglasögon åker på, och jag öppnar min matsäck för dagen. Wasa-knäckebröd, en kall Cola, och en liten bit Kinderchoklad. Jag trivs där i solen, allt medan kameran tickar så sakta på nästa 45 minuters tagning.
 
Efter en halvtimme blåser det upp, och mörka moln driver in. Något enstaka regnstänk landar på min biografi av Bruce Springsteen och på några sekunder börjar kroppen att frysa. Min väst skyddar snart min överkropp, och jag öppnar min lilla ficklunta som är fylld med den billigaste whiskyn man kan köpa för pengar. Egentligen duger det mest till mungurgel - men nu i kylan så tar jag en slurp och står sedan upp de sista 15 minutrarna medan kameran gör sitt.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Lagom till jag har packat ihop och börjar förflytta mig igen - så försvinner de dunkla molnen och solen träder fram igen - starkare än tidigare. Frusen monterar jag upp utrustningen, mitt på ett öppet fält, för att få så mycket sol som möjligt över mitt frusna jag, och en tredje 45 minuters session tar sin början. Molnen rör sig fort där uppe på himmeln, och jag finner ro i stolen med min bok. Att finna ro - av att göra ingenting - har sällan varit min melodi, men här kommer så känslan äntligen. Att inte göra någonting, och att det ändå är OK. För självklart finns massor av saker att göra - detta handlar enbart om att ta sig tiden och njuta av den. Eller "unna sig", som en tjej skulle uttryckt det.
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Några timmar senare vandrar jag hemåt efter att ha varit ute en HEL söndag i parken. En oas mitt i Rom, och en helt fantastisk miljö. Jag funderar på varför jag aldrig varit här en HEL dag innan, och tagit med mig förtärning. Varför alltid denna brådska i livet? Jag finner att detta ska bli en av mina mina utmaningar framöver - att njuta av stunden utan att vara på väg någon annanstans. Ett klorinrent schema - om än för en gyllene dag.
 
Jag tänker för mig själv, att var fjärde söndag vill jag ha en sådan här dag. För detta blev en dag för själen, för friden, och för det inre lugnet. Ingen kan väl må dåligt av det - och sannolikt inte jag heller.
 

Med världen som arbetsfält,

 
 
 
  
CB
0 kommentarer

NÄR MAN BLIR BLÅST I BUTIKEN!

En bekant till mig lät meddela att Suuntos GPS-klockor är lite snyggare än de andra - så när jag under söndagen besökte världens bästa sportcenter - Decathlon - stod jag i hyllan och likt "Lill-Ove" i familjen kollar på legolådor och bedömmer, håller, och nästan kramar om dem, så gjorde jag samma sak när GPS-klockorna var uppradade på bordet. Där fanns Polar. Garmin. TomTom. Något fejkmärke. Och så en snygg Suunto förstås. Svart. Den upplyste mannens val - som Solsidan-karaktären hade sagt.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Min bekanta, med rätt hårfall, har en stil som man inte kan vifta bort och ifrågasätta hur som helst - så jag tänkte i vanligt manér att jag kopplar av och tar det han rekommenderade - så slipper jag engagera mig i dessa matriser av jämförelser som kan förstöra vilken dag som helst. Jämförelser som för vissa är en religion lika allvarlig och seriös som de mest klassiskt ortodoxa. Råd & Rön stuket är dock inte min grej.

Den italienska expedit-donnan, som jag tar till hjälp, tittar snabbt igenom den låsta varuhyllan där produkterna förvaras för att beslutsamt indikera "finito" statusen - några fler av den modellen jag ville köpa fanns minsann inte. Jag knyter näven i fickan, och tänker negativa tankar om att det säkert aldrig ens funnits någon till salu - likt en julklappsrea på Elgiganten. Det är fejk, på låtsas, och här säljer man bara det man har högst marginal på, och gärna sådant som är lite utgånget. För det är snuskigt billigt på Decathlon. Fleecetröja för 2 euro, solglasögon för 3 euro, och en Nike Piké för 4 euro. Det är priser som skulle få vilken Stadiumbutik som helst att gå i konkurs.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När jag står där så tar jag mod till mig - och omgrupperar. Bredvid den klockan jag har blivit rekommenderad att köpa finns en Garmin Fenix3. Den ser ganska fet ut - minst värdig en Navy Seal tänker jag, och så hämtar jag samma expedit igen, och denna gången slår jag till - nu blir det affär. Dessutom, i sann kvinnlig shoppingstil, är det rabatt på denna modellen - 25%. Vem kan klaga på det? Att den kostar 100 Euro mer än den jag ville ha från början lägger jag ingen större vikt vid - utan istället fokuserar jag på de 25% mindre jag betalar. Relativt alltså.  Ett fynd.

Drygt tre-kvart senare har jag lyckats ta mig hem runt GRA motorvägen i Rom, och planat ut på Via Aurelia, säkerligen Roms äldsta väg, som leder mig sista biten hem. Jag öppnar påsen och där ligger så min låda av nöje - en sällskapskamrat när jag nu skall börja springa - om någon dag - för någon dag - tänker jag lite negativt.

En bra och hittills avkopplad dag går nu snabbt utför likt en pulkabacke.

När jag öppnar paketet finns det en brittisk och en eu-standard el-kontakt, en usb-sladd, en manual, någon pulsmätare till bröstet, men någon klocka - det finns det minsann inte. Jag ser framför mig hur expediten faktiskt plockade det sista lådan, i en lång rad av likadana klocklådor, som stod där i den låsta produkthyllan - och jag börjar ana oråd.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Klockan är 18 och jag inser snabbt att om jag inte löser detta idag, lär det aldrig bli löst. Jag måste hitta samma person igen för att reda ut vad som har hänt - och inom några minuter så jobbar återigen BMW-spisen runt ringleden i GRA ringleden i Rom, på väg tillbaks till Decathlon.

Jag är förbannad.

Försöker hon blåsa "turisten" tänker jag? Hon har säkert tagit klockan själv när jag inte såg på och ska ge den i present till sin kille. Eller nästan ännu värre, det blev bara fel någonstans men de kommer vägra att erkänna det och skicka mig mellan alla möjliga italienska expediter i butiken - alla lika dåliga på engelska. Kanske kommer de be mig att fylla i italienska formulär till förbannelse. För ett kort ögonblick hatar jag dem alla på Decathlon. De lurade mig. De kommer inte hjälpa mig. Och klockan jag ville ha - den fanns inte ens. Fy fan.

Jag har blivit blåst. Det är bara leva med det helt enkelt.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 

När jag parkerar vid affären har min ilska vänt sig mot mig själv. Varför tittade jag inte i lådan innan jag gick ifrån affären så att klockan faktiskt fanns där i? Jag såg ju hur hon tog paketet längst in i hyllan - varför fattade jag inte några misstankar redan då - vilken normal människa tar sista paketet istället för första? Det är ju som att ta den understa tallriken i kökshyllan när man skall äta. Vilken normal människa gör det?

Med bestämda steg vandrar jag in i butiken igen. I min medhavda Decathlon påse ligger alla delar från mitt tidigare köpta paket löst, och boxen är söndersliten i stycken. Jag hoppas hon är kvar på samma plats som tidigare - då ska jag haffa henne minsann - så många engelsktalande personer har inte varit här idag - hon lär minnas mig - tänker jag.

När jag kommer in så lyser hon självklart med sin frånvaro. Hon har säkert redan stuckit hem - tänker jag. Jag går fram till expediten som står i hennes ställe - säger "problem" och slänger upp påse och kvitto. "Do you speak English?" frågar jag - antagligen med en något bestämd och lätt förbannad röst. "English?".

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Det var en dum fråga givetvis - för jag tror aldrig jag har fått svaret "Si" eller "Yes" på den frågan i Italien - och inte denna gången heller givetvis. Jag pekar på bordet med alla GPS-klockor runt hörnet och sedan ner i min påse och säger "No Clock - This is probably the demo box" och pekar på "klockan" som borde varit i mitt paket, som istället säkerligen är den som finns uppe på bordet av klockutbudet där borta på bordet.

Ett avgörande ögonblick har kommit, och det råder nu tystnad mellan mig och damen i kassan. Hon verkar ha fattat mitt problem och jag har egentligen inte så mycket mer att säga. Tystnaden fortsätter medan hon tittar på kvitto, på påse, på bordet med klockan, och på mig.  Min egna puls når något form av max. Ett tak en gps-klocka med pulsmätare säkert hade registrerat och börjat larma om. Om jag hade haft en givetvis. Men en pulsmätare utan tillhörande gps-klocka är ju som Art Garfunkel utan Paul Simon - helt värdelöst.

"Un momento" säger hon så plötsligt, och försvinner iväg tillsammans med lite av boxen från min påse. Hon blir borta ett par minuter, men så kommer hon tillbaka med expediten jag mött för bara någon timma sedan som genast känner igen mig.

"Sorry Sorry" säger hon övertydligt och bekymrat. "This is my fault, it even says demo-box on the box". Hon pekar på den handskrivna bokstaven "D" bredvid streckkoden på den gamla, och av mig, sönderslitna boxen.

Bara någon minut senare kör jag därifrån, med ett nytt paket innehållande även klocka och en ärlig ursäkt, och jag inser att alla mina aggressioner, min ilska, och mitt raserade humör enbart berodde på mina egna slutsatser, fördomar och svagheter. Allt löste sig, och alla var vänliga under hela processen. Alla gör misstag, och så även denna tjejen.

Mitt hopp om omvärlden blev lite starkare, men jag måste uppenbarligen arbeta mer med mig själv.

För det är väl i andras "svagheter" - man oftast blir påmind om sina egna.

 

Med världen som arbetsfält,

 
 
 
  
CB
Decathlon GPS Italien Klocka
0 kommentarer

ATT "KÖRA HEM" PÅVERKAD FRÅN KROGEN - EN FRAMTIDSSPANING

r det lugnt till Malmö idag, frågade jag tågvärden när jag klev ombord på tåget. "Jodå", svarade hon med en luttrad röst. "-Än så länge". Någon suck hördes när hon hade tittat på min biljett och gick vidare i vagnen.

Första gången jag egentligen kom i kontakt med dagens påstigningsstation, Växjö, var senvintern 1994. Jag skulle åka på ett "High-School-Year Abroad" det kommande läsåret, och sista steget var att passera en intervju i Växjö som EF arrangerade. Här skulle de bedömma om jag var byxad nog för att åka utomlands, men kanske framför allt, om jag själv ville - eller om det var päronen som ville leva ut sina egna drömmar via barnet. 

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Mina minnen från den tiden i Växjö är egentligen bara två - förutom själva intervjun då. Dels att jag tog ett foto nere vid den ståtliga kyrkan, belägen bredvid parken som omvärlden har missat, och dels att jag åt lunch på McDonalds. Tiden går fort i vår vardag, och nu mer än 20 år senare lämnar jag Växjö med Öresundståg mot Kastrup. Ett typ av tåg som inte alls fanns på den tiden.

Stadsbussarna var heller inte gröna miljöbussar med "Vikaholm" på skylten - en helt ny stadsdel, "Östra Lugnet" var i princip inte bebyggt, Campus var ett par byggnader stort, restaurangutbudet var magert (motsvarade Kalmars nuvarande och nästan episkt dåliga i jämförelse), och Grand Samarkand bestod av OBS och MAXI. Någon Arenastad fanns inte, och ville man gå runt sjön var det på inget sätt lika fint som idag med fina träbroar och bryggor, konst. Det närliggande Biskopshagen var äng- och skogsmark. Inget annat.

Det är märkligt finner jag, hur ofta tiden går långsamt i vår vardag, förutom om vi tvättar bilen med poletter förstås, medan den alltid gick så fort när jag tittar bakåt. Enorma framsteg görs, och igår var faktiskt 10-årsdagen sedan Apples första iPhone lanserades. En produkt som totalt dödade Ericsson och Nokias konsumentavdelningar, och förändrade hela vårt eko-system för IT-tjänster.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Om 10-15 år kommer kanske alla nya bilar att köra själva, alla personer i "kassan" är borta då självscanning ersatt dem, och tv-kanaler, så som vi känner dem idag, är helt borta. Detta är något som redan sker gradvis, men få tror jag tänker på vad det betyder, hela vägen ut, när man drar det till sin yttersta spets.

Idag är Tesla världens ledande tillverkare av elbilar (inte hybrid) som dessutom erbjuder en "auto-pilot". Än så länge finns inte så många Tesla-bilar i Sverige då skatteförmånerna här är små (vilket är märkligt med tanke på en "miljöintresserad" regering), medan i grannlandet Norge syns de nästan överallt. Där känns Tesla faktiskt lika vanligt som en tråk-Volvo med vit inredning, naturmaterial, och i övrigt kopierade tyska attribut, fast alltjämt sämre, men till ett likvärdigt pris.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

En "auto-pilot" i en bil kanske ses som en rolig liten "funktion", likt luftkonditionering och GPS gjorde en gång i tiden när det var nytt, men denna "auto-pilot" funktion, tror jag, kommer att leda till ett stort paradigm-skifte i hela vår värld. Likt iPhone gjorde för tio år sedan.

När bilen väl kan köra själv, på ett "säkert" sätt, uppstår en hel del kringeffekter. Nedan kommer så hur en framtid skulle kunna bli, en framtid som idag kan verka väldigt avlägsen och science-fictionaktig, men snart kanske skedde "alldeles nyss".

 

  • Från den dagen bilen kör själv - behöver du inte längre äga en bil. Det är mycket bättre med en "bil-pool" där man delar på resurserna och enligt någon taxi-princip beställer hem en bil när man skall iväg, varpå den kommer direkt. "Bilen" blir helt enkelt en tjänst, ingen produkt.
  • När man inte längre äger en bil, behöver man inget garage (för bilen i alla fall, däremot kanske för att fortsätta förvara allt annat bråte man borde sålt eller slängt för länge sedan).
  • När bilarna går på el, och du inte äger dem, behöver du aldrig tanka. När de får slut på energi, åker de helt enkelt och laddar själva. Bensinmackar dör ut.
  • Elmotorer kräver i princip inget underhåll. Och från många delar i en bil med förbränningsmotor som skall servas återstår bara en liten del - serviceverkstäder dör ut.
  • Idag kör auto-piloten med sensorer som känner av sin omgivning via infrarött ljus, sonar, radar, och kameror. Imorgon kommer bilarna börja att prata med varandra med något "close-field" nätverk. När det sker blir de mycket säkrare (tänk tex att bilen framför meddelar bilen bakom att den bromsar). När säkerheten går upp, kan man också minska marginaler - dvs transporter går fortare. Vägskyltar kanske försvinner, och korsningar, som vi känner till det idag, kanske inte behöver trafikljus.
  • Imorgon när du varit på krogen och tagit ett glas vin, kan du ändå ta bilen hem. För det är ju inte du som kör. Du kan även passa på att sova, eller likt SJ reklamen, sitta i lugnan ro och läsa en bok. Till skillnad från SJ kommer du dock antaligen fram i tid.
  • Färre olyckor kommer att ske, varpå försärkingsbolagen börjar få en allt mindre affär. Visst kan det fortfarande ske älgolyckor - men bil mot bil, eller bil mot natur kommer gå ner avsevärt.
  • Det blir svårare att stjäla en bil - kanske rent av omöjligt. För du kan ändå inte köra den. I en inte alltför avlägsen framtid kanske det inte finns en ratt - för du som förare - får enligt då lagstiftning ändå inte köra längre. Auto-Piloten gör det snabbare, säkrare och bättre än du.
  • Bilar måste lära sig att ta etiska beslut. Det blir en svår nöt att knäcka. Ponera att du åker på en motorväg med två filer. På ena sidan råkar det stå ett betongblock i vägen, och på andra sidan springer ett barn ut. Hur man än gör - kommer en olycka att ske - och bilen måste fatta beslutet hur den olyckan skall utspela sig. Skall bilen köra på det oskyddade barnet (den hinner inte bromsa i tid), eller skall den köra ut i betongblocket och kanske döda alla passagerarna ombord. En inte helt lätt uppgift att reda ut.
  • När ingen äger en bil, och allt bara är en stor bilpool, finns det ju inget behov av en parkeringsplats i stan. Bilar står inte stilla, de cirkulerar hela tiden. Staden kan förtätas ännu mer och alla lapplisor får sparken (äntligen).
  • De där gröna "Vikaholms bussarna" behövs inte längre. Det finns inte längre någon större anledning att ta en buss, alla kan få en transport billigt, fort, och enkelt. Direkt till sin destination.
  • Bilarna kan beställas med olika attribut. Den stora. Den billiga. Den fina. Den nya. Det finns många olika typer, och du beställer efter ditt nuvarande behov. Till jobbet kanske du tar den lilla, men till festen en limo. 

 

Jag tror att, om jag lever till runt 80 år, som är snittåldern för män i Sverige, kommer jag få uppleva allt detta. Och du med givetvis.

Antagligen kommer vi dock bara halvvägs - för när det mesta ovan händer, så kommer vi även ha forskat fram en bättre portabel el-energi källa (batteri). Och när det väl finns - så kommer alla bilar försvinna och drönarna ta över. Vad ska vi med en slingrande väg och korsningar till - när vi kan flyga direkt dit vi ska. En drönare kostar inte mer att bygga än en bil i massproduktion - och besparingen att ta bort vägnätet är ju nästan gigantisk. Dessutom blir det mycket vackare förstås.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Den "Sci-Fi verklighet" vi ibland ser i filmer, är redan runt hörnet. Med bakgrund av det så är det självklart ren idioti att hålla på med "snabba järnvägar" i Sverige. Tågens tid, som vi känner till det för privatpersoner, är redan förbi. Att bygga något sådant som kanske tar 15-20 år att färdigställa är bortkastade pengar. Det "tåget" har nämligen gått. Nu gäller det att hänga på och med in i framtiden. El-drift, Auto-Pilot, och peer-to-peer trafik.

Man kan skratta åt detta idag - och visst kan jag ha fel. Men den som uppfann digitalkameran jobbade på Kodak (ett företag som är borta idag); Ericsson och Nokia tyckte iPhone var skit; och först nu har Volvo förstått på allvar att självkörande bilar kanske trots allt är framtiden. 

Vänta bara - så skall du få se - "snart" kör du inte bil längre.

 

Med världen som arbetsfält,

 
 
 
  
CB
Auto-Pilot Framtid Tesla
0 kommentarer