MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

2018 har varit ett omtumlande år på många sätt. Ett år som på något sätt hamnar i min historia. Allt har inte varit positivt - men det är ändå jag väljer att presentera nedan - utan att därmed påstå att livet är en evig nerförsbacke. Vi har alla våra utmaningar i vardagen som berör oss. Det har delvis varit ett väldigt slitsamt år - men för vem har det inte varit det?

2018 är det året då jag på riktigt kommit in på min nya arbetsplats, efter att i nästan 20 år, rest världen runt, med mitt förra arbete. Södra, en arbetsgivare att vara stolt över, med härliga kollegor, och en plats som gör att jag känner mig go i magen när jag går till arbetet. Jag är otroligt engagerad i mitt arbete - och den strategiska utmaningen att växla upp tempot konsumerar väldigt mycket av min emotionella energi.  Förändringsarbete är svårt.

2018 är det år då jag förlorade min älskade hund Harry, som efter sviterna av alltför mycket kroniska smärtor fick lov att somna in. Den där bilresan till, och från veterinären, är oändligt plågsam. Men det är också ett år då Bruce istället kom in i livet - och med honom kunskapen att en Ridgeback och en Leonberger inte på något sätt är lika. Bara några veckor efter att Bruce hämtades avled även hans uppfödare väldigt plötsligt, vilket berört mig djupt. Kände den största respekten för Lena som uppfödare och hundfrälst.

 

Bruce @ LiljaWik

2018 är ett år då jag fick hem min BMW M2. En fantastisk bilmaskin för de som är bilintresserade. Sannolikt det roligaste jag kört. En urkraft, ett motorljud, och en väghållning, som totalt sett skapar en sällan skådad enhet. En sådan känsla som gör att man pratar om att KÖRA bil, inte att om bilen kör sig själv (Tesla) eller vilka knappar man kan trycka på, eller hur fordonet integrerar med en Appleprodukt.

2018 är det år då vi tvingades att hantera all snö på Öland och även en Polaris gjorde intåg med en rejäl plog monterad i fronten. En maskin som sedan kom att bli en favorit för att ta sig runt på Öland, och även senare, hämta vatten med när brunnen torkade ut. Ett år då snön på vintern störde hela samhällssystemet på Öland - men där den följande torken gjorde saken ännu värre. Gräsmattan i somras blev först mindre grön, sen utbränd brun, för att senare förvandlas till jord. Först i november kom det vatten i brunnen igen.

2018 är det år då jag fick den enorma förmånen att gå på CxO programmet vid Singularity University i San Jose/Palo Alto. För mig en utbildning som för alltid förändrar på hur jag ser på livet. Framtid. Vara på NASA. Intellektulla föreläsare. Spänning. Oändligt tacksam.

2018 är ett år där jag saknat Italien väldigt mycket, men samtidigt varit väldigt glad när jag besökt. Mina bästa vänner är där, teknologin på bolaget är toppklass även om man kanske inte ser det själv i vardagen, och landet är jag för alltid kär i. I Italien mår jag alltid bra. Maten, värmen, men kanske främst kulturen.

2018 är det år då jag lärt känna många genom mitt fotograferande. Individer som berör mig på många plan och som dessutom alltid ställt upp på mina galna upptåg. Ett år då jag fotat fantastiska landskap - inte minst på Öland. Bland knott och myggor. Här finner jag energi och avkoppling.

2018 är ett år då jag närmat mig delar av släkten på ett sätt som varit utmanande, men som gjort mig väldigt tacksam för att de finns. Ett år då jag även gjort avsteg från andra delar av släkten - de som bara konsumerar men sällan erbjuder. Jag har fortfarande mycket brister som individ att hantera min släkt. En plåga i min vardag jag nog sällan kommer över. Känner mig vilsen och sorgsen här - men har på senare tid fått stöd av rätt människor och släktingar som kommit att betyda mycket för mig. Det här med tillhörighet i ett sammanhang är nog viktigt - samtidigt kan det inte komma till ett pris som gör att jag själv mår dåligt.

2018 var jag tillbaka i Las Vegas, och förutom mässan, upplevde jag en av de bästa konserterna jag någonsin sett, STING. En enorm artist, backad av fantastisk teknik och ljud.

Ett år då jag börjat lite av en hälsoresa. Inte villkorat total uppoffring, utan att varje dag ta lite bättre beslut än förra dagen. Under året har jag tappat nästan 10 kg, dvs nästan 1 kg per månad. Ett år där jag faktiskt fick gå till doktorn då min hosta inte ville ge upp efter lång tid, men med hjälp av rätt medikament och en nervös lungröntgen nu löst sig.

2018 är ett år jag fortsatt att vara stolt Ölänning. En enorm natur som hela tiden imponerar på mig, följa världsrekordet på Skansen i Whiskysorter, och träffat nära och kära under en fantastisk sommar. Ett år där bästa helgen blev när jag och Lill-Ove packade fyrhjulingen och drog ner till Södra Öland, pratade grabbsnack, sov i tält, och bara var med varandra. En sådan helg jag alltid kommer att minnas. Vad stolt han var - och det blev hans historia efter sommarlovet.

2018 är ett år då jag fick besöka Monza och gå på F1 med min vapenbroder inom området. På många sätt precis så en kamratresa skall vara. Lycka. Lite Regn. Och mest äventyr. Och ett hotell där det var bröllopsfest varje natt. Lago Como erbjuder en fantastiskt italiensk insjövy som måste tillhöra en av världens vackraste platser. Sedan var det även ett ganska bra race - men det är sekundärt.

Det är lätt att glömma bort, men 2018 är ett år som började med en fantastisk resa till Venedig, trots regnet och kylan. Här fick jag njuta av mina bästa vänner i Italiensk miljö. Bröder. För alltid. Givetvis fick vi alla prova de klassiska maskerna. Efter resan var det full fart hem till Rom för att rensa det sista i lägenheten, innan jag officiellt lämnde den eviga staden.

2018 är ett år då jag badat, nästan varje dag, en hel sommar och nästan lärt Lill-Ove hur man simmar. Sällan har jag haft så genuint roligt som vår sommartid tillsammans. Springa på stranden, och bara vara.

Ett år då jag åkte med kollegor till Cirencester i England. En resa där all logistik gick precis åt helvete. Men det var det som förde oss samman, varpå resan ändå blev lyckad.

Ett år då jag fotat bilsport - vilket gav mycket mersmark till att göra det bättre i framtiden.

Ett år då jag umgåtts med min granne. Tagit hand om hans tomt av respekt för hans ålder. Krökat lite ihop, och pratat om livet. Han påminner mig ibland om min gamla goa Farfar. Man snackar bara med varandra, utan någon tanke eller modest idé, om att bevisa något. Helt prestigefritt.

Det är intressant det här med Selfies. Man minns så mycket när man ser en bild. Sin historia, känslor, tankar, och en story. Nu rundas året av i Antarktis. Som jag sa innan - ett omtumlande år. Nyper mig i armen och tacksam för allt. Ser fram emot 2019. Livet är en resa. Jag lever nog, varje dag, som om det vore den sista.

Tack mina vänner att jag får spendera tid med er.

Gott Nytt År.

--- C ---