NÄR MAN BLIR NOSTALGISK OCH TÄNKER PÅ SAMMA HELG FÖRRA ÅRET
Det är söndag i Rom och jag går på halvfart. Det har varit några intensiva veckor med Italien, Singapore, Vietnam, Australien, och Kanada. Även i en van resenär som mig själv tar så ibland energin slut.
Jag tar mig ner mot Vatikanen för att se om Påven är hemma då han alltid talar klockan 12 på söndagar inför tusentals människor på torget. Jag förstår aldrig vad han säger, och så inte heller denna dag, men den katolska publiken hurrar och jublar av glädje, så det är alltid lite av energi-boost att vara mitt bland dessa jordens medborgare. Världens mäktigaste man talar inte mer än en dryg kvart innan massan skingras på Roms gator för vidare upplevelser under dagen. Bara några minuter senare hör man hur Påvens helikopter lyfter från Vatikanens innergård och säkerligen tar Papa till hans sommarställe strax söder om Rom.
Min kära fru har många gånger sagt att vi borde promenera lite i kvarteren bakom Vatikanen, något som blir dagens mål. Det blir en högst behövlig och skön promenad i sommarvärmen efter många timmar stillasittande på flygplan sista tiden. Jag finner ovanligt många prisvärda butiker och då dagen går på halvfart och jag inte är stressad tar jag mig tiden att faktiskt besöka dem. Jag handlar lite fina kläder till min fru som jag hoppas kommer sitta perfekt när hon kommer hit om några veckor och det blir även ett stopp för en god klassisk italiensk Espresso.
Överallt runt omkring mig får jag även en inblick i vår farliga samtid som lurar runt hörnet. I folkvimlet finns det poliser och militär överallt - alla satta i arbete för att skydda oss medborgare från döden som kanske finns runt hörnet. Vatikanen och de Katolska är givetvis ett träffsäkert mål för de icke-troende, men jag vet inte om jag känner mig mer säker med dessa västbeklädda kling och klang poliser med k-pistar i min närhet. Ofta med en bössa i ena handen, en cigg i handen, och en IT-korpulent mage.
Jag stannar på mitt favoritkaffé på vägen hem och beställer så en kall öl och en liten pizza. Gränserna blir tydliga mellan våra länder när jag inte lyckas logga in på ViaPlay med min italienska telefon - den politiska gränsen som alltmer suddas ut av verkligheten understryks istället av ViaSat som påstår att jag är "abroad" - vilket jag inte alls håller med om. Den svenska telefonen med Roaming påslagen får sedan göra mig tjänsten att visa dagens Formel-1 från Singapore där jag själv var bara för några dagar sedan, och förra året dessutom på plats under racet.
Den där helgen, för ett år sedan, var sannolikt en av mina lyckligaste än så länge. Jag hade bestämt mig för att åka dit privat och hade köpt min egna biljett med en bra läktarplats som skulle fungera bra för foto. Av en ren slump springer jag sedan på ytligt affärsbekanta, som jag mött i Seattle några veckor tidigare. De hade fått ett återbud och erbjöd mig därmed en biljett till de mest åtråvärda platserna, "The Paddock Club", dvs precis vid start och målrakan, med fri tillgång till Champagne, takterass, luftkonditionering, och framför allt att få gå ner och prata med chaufförer och titta på bilarna innan racet.
När jag går längs de olika stallen och trängs kommer jag fram till Redbull - mitt team - trots de franska motorerna. Någon fan-boy framför mig frågar om han får gå in och ta lite närmare foton på bilarna, men avvisas bestämt av personalen. Jag står kvar och fotar så gott det går precis utanför avspärrningarna, när en i personalen kommer fram och frågar om jag vill gå in, det är bara några minuter kvar till race - så jag får skynda mig. "Absolut", säger jag och kommer sedan in i det heligaste bland ingenjörsunderverk. Jag ställer frågan varför jag fick komma in, och inte killen som frågade innan mig, lite försiktigt. För lite nyfiken var jag.
"Sir, you have the nicest camera I have seen, and you wear a Redbull Cap and a Redbull shirt". Obviously you are a fan, and will portrait us to the best of your ability. We believe in you, as you believe in us. Enjoy, you have three minutes - sharp. Det blev en bra helg där i Singapore, och ett minne jag kommer bära med mig resten av livet. Jag tror inte det går att ta miste på mitt leende på bilderna.
På vägen hem i Rom så stannar jag till vid matbutiken och köper mig en köttbit deluxe inför söndagskvällen. Här i Italien är bra kött italienskt, men det finaste köttet kommer från Danmark. En härligt ironisk bild av köttkvalité som en svensk har svårt att förstå. Av en slump ser jag lite färska kantareller för 80 kronor kilot - rena fyndet! Här i Italien är kantareller inte den delikatess som vi tycker att skogens guld är, så jag slår till på några rejäla nävar och uppskattar för stunden skillnaderna mellan våra matpreferenser.
Sista biten går jag genom ett öde landskap. Att vara ute och gå i Rom kl 15 en söndag är verkligen egendomligt. Gatorna är tomma och ingen syns till. Någon given de-facto-siesta och veckovila verkar ha drabbat stadsborna denna dagen, och det är märkligt hur fullt torget vid St Peterskyrkan var nyss, och hur gatorna numera ekar tomt.
Det är söndag i Rom och jag går på halvfart. Det är på något sätt en alldeles ordinär dag - långt från den där helgen i Singapore förra året. Men det är nog dessa halvfart dagarna som är de viktigaste för kropp och hälsa. När ro kommer till själen, och man tar det som det kommer och bara "är".
Det där med siesta låter förresten förträffligt. Man ska ju ta seden dit man kommer.
