MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

För mig är det alltid en jobbig känsla att knappa in 04.00 för väckning på morgonen. Jag är morgonlat. För trött är väl egentligen inte rätta ordet. Men 04.00 fick det bli, då fakirflyget från Köpenhamn ner till hemmabasen i Frankfurt lämnar strax efter 06.00 och jag denna gången bor inne i Köpenhamn varpå lite logistik krävs för att komma till flygplatsen. Det sedvanliga flygplatshotellet, Hilton Copenhagen Airport, finns inte längre och snart öppnar istället Clarion i samma lokaler.

Det går fort med morgonrutinen på morgonen och när jag kommer till receptionen på hotellet möts jag av en halvt sovande personal som trots John Blund i ögonen välkomnar mig till en god morgon på perfekt amerikanska. Sen när blev engelska, egentligen, snart default språket på restauranger och hotell, i Skandinavien? Jag testar henne lite, om hon kan något av de Skandinaviska språken, men med all tydlighet framkommer det att hon inte behärskar något av Vikingspråken. Vi har kommit långt med engelskan här hemma i Norden - i Italien hade hon varit arbetslös om hon inte kunde italienska.

Några minuter senare kommer så den beställda taxin. En tillsynes helt ny Mercedes E220D AMG och när jag kliver in i åket infinner sig en känsla av lyx. Inredningen lyser upp i neonblått och det känns som framtiden har anlänt. Mannen som kör, visar sig vara från Indien, och han berättar att för lite mer än 10 år sedan körde han TukTuk i New Dehli, och nu sitter han här och kör E klass där startavgiften för en resa är högre än vad han på den tiden kunde tjäna på en hel månad. En fantastisk utveckling i hans liv och en resa som säkert är svår att förstå. Jag frågar om han de-facto har det bättre i sitt liv nu, jämfört med då, men svaret där var inte helt lika enkelt. Efter ett tag nöjer han sig med att säga att livet i vart fall är annorlunda nu, och att det är kallt i Köpenhamn. Han kör som om han stulit bilen, där genom de centrala och folktomma morgongatorna i Köpenhamn - de som snart är belarmade med cyklister precis överallt. Klockan har passerat 04.30 när hans telefon ringer. Jag kan inte låta bli att småskratta - alltid sitter dessa taxichaufförer i telefon, och vem F-N ringer någon kl 04.30? Vad är så viktigt att diskutera? I klassisk stil sitter han så och mumlar där framme med någon person i andra ändan av etern, vårt samtal avbryts och jag lutar mig tillbaka i världens bästa baksäte.

Incheckningen går friktionsfritt och snart är jag på väg till frukost, elkontakt för laddning, och lite morgonfika. På vägen möter jag en förtvivlad yngre grabb i 25 års åldern. Han verkar vilsen, och ingen hjälper honom. Jag tar mod till mig och går fram till honom och frågar om jag kan hjälpa till, och han håller upp sin bagagelapp från Turkish Airlines. Hans danska är bristfällig, och det blir en utmaning att förstå vad han vill. Han pekar på bagagelappen igen, och spanar sedan runt i terminalen. Jag frågar om han landat, eller om  skall åka iväg, och efter ett tag blir det klart att han skall iväg. Efter fler ledtrådar visar det sig att han skall åka till Istanbul, men att han sannolikt förlorat sitt boardingkort, och nu tror att bagagelappen är den informationen som behövs för att hitta gate, avgångstid, och plats på flyget.

Jag ber honom följa med runt H&M butiken och där hittar vi skärmar som visar gateinformation. Snart hittar vi planet till Istanbul och att det går från gate C33. Jag tar mig tid att följa med honom till passkontrollen för att lämna Schengenområdet. Helt plötsligt blir jag ordentligt omkramad av honom, en främling  för mig, och dagens insats är gjord. Tänk vad enkelt det är att hjälpa medmänniskor om man faktiskt bara bryr sig lite. Att sprida glädje och hjälpsamhet i vardagen är egentligen inte så svårt, men alltför sällan görs det. Summan av mänskligheten är istället statusen på en offentlig toalett tre timmar efter städning.

När jag satt mig på min favoritplats i SAS loungen, en lokation jag valt likt en hund med skyddad rygg, fri sikt, och koll på området så kommer värdinnan med tre tidningar. Time Magazine, Focus, och tidningen Chef. Alla på svenska. "Godmorgon", säger hon och ler lite. "Jag tog mig friheten att ta fram de tidningar du brukar välja", säger hon och skrattar lite när hon avviker. Uppenbarligen är jag här för ofta, tänker jag. Eller så är även hon en serviceminded själ som tar sitt arbete på mer allvar än andra.

Dagens turne går så vidare mot Frankfurt, Toronto och slutligen Winnipeg i provinsen Manitoba i Kanada. Jag hade hoppats på Lufthansa över Atlanten, men tyvärr blir det code-share med Air Canada, betydligt sämre då de inte har internetaccess ombord på deras flygplan. Flygindustrin blir alltmer lik hyrbilsindustrin. Man bokar en "Volvo V60 eller liknande" och höjer knappt längre på ögonbrynen när man sedan får köra en "Opel Corsa 1.2" till samma pris.

Det är tidig morgon, men dags att vandra bort till Gate B4. Under morgonen har jag träffat en amerikan, en indier, en nybliven dansk från Turkiet, och en frukostvärdinna med gott minne. De landsgränser vi har, sett rent politiskt, känns alltmer passé och en konstruktion som inte längre tjänar några större syften. Med tre svenska kvalitets tidningar, vars framsidor alla bekläds av intelligenta tjejer och damer, så känns det verkligen som världen faktiskt både har blivit modernare, mer internationell, och mer rätt. Motsvarande danska tidningar hade alla istället män - de lokala upplagorna skiljer sig uppenbarligen åt något!

Med världen som arbetsfält,

 

  

CB