MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Idag läste jag ett budskap från Polisen som handlade om mobbning. Hur en grabb, i sina tidiga och fortfarande oförstörda år i skolan blev retad, knuffad, sparkad på, och tillslut inte fann någon annan utväg än att göra sig av med sin rädsla, förtvivlad över vad som skulle att hända härnäst, när självkänslan, hoppet, och alla på hans gata hade svikit honom. Med ett rep och ett träd lämnade han så det ändliga livet i förtid, till stor sorg för de berörda och mänskligheten.

Under mina första skolår fanns det tre rödhåriga i klassen. Kristoffer, jag och Knut. Eller om man skall uttrycka det på ett annat sätt, den starka, den verbala, och den ordinära, den sista med ett kanske väl traditionellt tilltalsnamn. Som ett resultat, sannolikt inte bara baserat på hårfärg, utan även avsaknad av en stark färdighet, och med namnet Knut, så var mobbningsoffret så tydligt identifierat i vår klass där i Smedby, utanför Kalmar. Tillsammans med "Fet-Peter" blev de två snart utsedda till klassens mobbningsoffer dit ytterligare någon möjligen blev inkluderad i skaran av unga individer som genom statens krav och kommunens arrangemang hade tvingats ihop där genom sin påtvingade skolplikt.

Mobbning, gruppens försök att stöta ut den "annorlunda", har alltid funnits och kommer nog aldrig att helt försvinna, varpå "sluta mobba" kampanjer verkar tämligen verkningslösa. Ända sedan tv-programmet "Bullens" tid har man försökt belysa problemet, och göra något åt det, utan att mobbning på något sätt varken minskat eller försvunnit från det skolsystem som vi känner till idag. Problemet är inte bara svenskt utan finns likt miljöförstöring, korrupta politiker, och franska bilar över hela världen.

Enligt Darwins teori, skall den svaga stötas ut och minimeras, och kanske är det därför de försök som görs att stoppa mobbning inte lyckas. Det ligger på något sätt i det mänskliga DNA:t, och en grottegenskap vi besitter som ännu inte försvunnit, att endast den starkaste skall överleva. Mer förvånande är dock att vi vuxna inte kommit längre i att bekämpa denna styggelse, utan fortfarande att vi genom "samtal med barnen" skall se till att någon "utvald" tjej eller kille, likt Knut, skall undvika att må dåligt i själ och mage. Lite som att tant Toblerone-Mona tror att man kan "prata" IS soldater till rätta och att en inrättad hjälplinje på telefon skall stävja det otroligt grymma som sker i vår värld.

En del av de som kommenterade Polisens artikel, vuxna kan man anta, har själv mycket hat i sig, och istället för att agera förnuftigt och förståndigt blir de själva mobbare, fast på nätet - ett fenomen som växer sig allt starkare där det är enkelt att ta visir bakom tryggheten av datorskärmen i det egna hemmet. De som mobbade, där i min klass, var nog ofta de starkare (fysiskt) eller de som själva var aningen "svaga i huvudet" och därför anslöt till gruppen enligt bästa "skitsnack på fikarasten, jag hakar på så finner jag en tillhörighet" stuket bland de vuxna. I mångt och mycket var de offer också, men på ett annat sätt. Jag tror nämligen, kanske avvikande från en del andra, att friska och sunda personer inte begår allvarliga våldsbrott, spränger saker i luften, eller mobbar. Inombords har dessa personer fler problem än man kan föreställa sig. Däremot har de, likt alla andra, självklart ett val att göra i sin vardag, ett val som de aldrig kan lasta någon annan för, och ansvaret är enkom deras. 

Att vara rödhårig, ett attribut som man självklart inte rår för som individ, är nog bland det jobbigare i unga år då kritiken inte går att bemöta, eftersom man inte rår för det. Geniskt hade föräldrarna vissa egenskaper, som sedan gjorde att deras barn fick ett visst utseende. Precis som med ögonfärg, Att vara tjock i unga år är nog heller inte helt enkelt att hantera i vår nya moderna värld där utseende spelar så stor roll. Jag har svårt att tro att man i unga år, när man rör på sig mycket, inte dricker alkohol, och ännu inte hunnit ackumulera vätska, socker, och fett i sin kropp likt vuxna, är tjock för att man är "lat", snarare beror det säkert på något genetiskt, eller "bra benstomme" som det ibland kallas med en finare omskrivning. Oavsett anledning så skall inget barn, eller vuxen heller för den delen, behöva bli utsatt för mobbning.

Även om man borde få heta och bli döpt till vad som helst, som exempelvis Knut, så skulle jag själv aldrig välja ett tilltalsnamn som står ut till den grad att man kan riskeras att mobbas bara för namnet - det spelar ingen roll hur fint namnet är, vem man ärvt det från, eller hur man tror på att vita fåglar i skyn skall göra samhället lent och vackert - samhället är nämligen varken rättvist, enkelt, eller fullt av roliga barnkalas överallt. Det löftet får man aldrig som barn, och det bevisar sig gång på gång under hela livet.

Av princip vill jag egentligen inte recensera skolan, eftersom det är många år sedan jag spenderade någon tid där, och idag vet jag inte riktigt hur det ser ut - men mina minnen från min skolgång kan ingen ta ifrån mig. Särskilt inte lärare som ibland skall vara så förståndiga och förklara hur allt är och fungerar, inte bara för barn utan även för vuxna, som om vi fortfarande satt där på skolbänken och inte fattade bättre. När jag ser tillbaka på tiden, där på skolgården på Barkestorpsskolan, då funderar jag ibland på var lärarna höll hus. För att vara med ute på rasterna verkade nämligen inte ingå i deras arbetsuppgifter - istället satt de i personalrummet och drack kaffe kan jag anta, allt medan de skickade ut ungarna på gården.

Lärarna var inte med, där på fotbollsplanen, när Knut inte ens blev vald till ett av fotbollslagen utan någon sa "äsch, ni kan ta honom" lite så där nonchalant, till det andra laget där på fotbollsplanen. Lärarna var inte heller med i duschrummet när någon skulle prova hur den något våta handduken kunde rappa någon på benet. När klockan ringde ut för dagen syntes inte heller lärarna till på skolgården för att se hur promenaden hemåt startade. Istället var de sannolikt redan tillbaka i de vuxnas sal, pratade om de bra och dåliga eleverna, eller så satt de antagligen redan i sin bil, likt andra vuxna människor, stressade som du och jag, för att hinna hem och få sin egna vardag att gå ihop. Jag skrattar ibland för mig själv när jag ser de där skyltarna uppsatta längs vägen, "Kör Sakta - Levande Barn", bara för att några kvarter senare se just de som satt upp skylten, dundra förbi i hög fart, fast i någon annans kvarter, där ungarna uppenbarligen inte löper samma risk att hamna där ute, på den farliga gatan.

Min klass i grunskolan var uppdelad i ett tydligt A och B lag, där vissa familjer med tillhörande barn satte hela agendan för allt som skulle ske vad gällde utbildning, klassresor, och vad som var rätt och fel. Samtliga i denna gruppen kom från det som till ytan var starkare kärnfamiljer, med föräldrar som var akademiker, och hade ett väldigt starkt mandat i skolan. Den andra hälften var mer tysta och hade möjligen bra åsikter, men kanske inte möjligheten att uttrycka dem på ett sakligt och konstruktivt sätt. Även bland de vuxna förekom på något sätt mobbning, då alla inte satt där på föräldramötet på samma villkor och med samma förutsättningar utan blev uppdelade, precis som det där fotbollslaget, där den sista familjens bidrag i leken inte blev så intressant.

Jag har i vuxna år kommit att se på min barndom lite som reklamen på bio. Den var ganska tråkig, även om det givetvis fanns ljusglimtar och lite skratt, men framför allt ville jag bara att det skulle "ta slut" och det som jag väntade på, vuxenlivet, skulle börja. Det händer kanske inte så ofta, men då och då lämnar eller hämtar jag "Lill-Ove", nu i en känslig ålder, på skolan. När han tar sin väska och lunkar iväg mot skoldörren vet jag aldrig riktigt hur dagen kommer bli, kanske en fantastisk dag,  men i värsta fall, en av de värsta dagarna i hans liv. Här inne i denna skolbyggnad spenderas mycket av hans vakna liv, utan att jag eller Linda är där och ser vad som händer, och med en fröken som omöjligen kan vara överallt och hålla koll på alla barnen i varje stund. Det är inte konstigt att hon behöver lite kaffe för att orka med - jag förstår inte hur dagens lärare orkar och jag har den största respekten för deras insats.

När jag läste kommentarerna om den tragiska händelsen med pojken som tillslut gav upp, så ser jag hur föräldrar förfasas över mobbning, och hur man vill att det skall utplånas genom samtal och förståelse. För mig är det rent skitsnack, om jag ska vara ärlig. Det har aldrig hjälpt, och kommer aldrig hjälpa heller. Precis som cancer inte elimineras för att man delar en Facebook bild, medan dina pengar och forskning kan göra det. Hade man haft ett mätbart KPI, som i ett företag eller på en statistikbyrå, hade man nog börjat fundera på vad vuxna människor sysslar med när de rockar sockor och tror att världen ska förändras till det bättre.

Jag tror att om man har ett ärligt uppsått med att göra livet bättre för barn, och vill och har möjlighet att engagera sig, så är det inte snack som gäller - det är en insats. När var du med ditt barn en hel skoldag sist, såg vad som hände där på rasten, i duschen, och när barnen skulle gå hem? Enbart genom att visa engagemang för barn, när det gäller, så kan en verklig förändring ske. Många vuxna kan följa med sina barn på ändlösa aktiviteter, eller gå på egna, men tar sig inte tiden att vara där det kanske är som viktigast, i skolans omgivning. Inte för att lära fröken hur hon skall undervisa, lägga sig och vara i vägen, utan bara var där, på rasten, lite i bakgrunden, och med sin respekt som vuxen, se till att både det egna, och andras barn, uppför sig som man bör göra i ett civiliserat samhälle. Att även ta modet till sig, om så behövs, och säga till ett annat barn än det egna som inte uppför sig, med vetskapen att det eventuellt blir ett jobbigt telefonsamtal med det barnets föräldrar senare som tror att deras egna barn är snövit.

Tankarna idag har gått lite till det här med Knut, min rödhåriga skolkamrat. Jag vet inte hur det är med honom idag, om hans självkänsla försvann där i grundskolan, och om den i så fall är tillbaka. Oavsett vad, är det inte mycket jag kan göra åt idag. Istället gäller det att blicka framåt och se över vad jag själv kan göra, och inte förlita mig på någon annan eller tomt prat. Det är inte frökens fel, statens fel, eller kommunens fel att det ibland går åt skogen - det är mitt och ditt ansvar.

För några dagar sedan skrev jag om vad det innebär att bli förälder och att det var dags att tänka igenom det, om jag nu skall ta det på allvar. Idag har jag lagt in fyra heldagar under hösten då jag skall göra mitt bästa för att vara med i skolan. För min skull, för Axels skull, för andra barns skull, men framför alltför för att jag tror på att närvaro och riktigt engagemang är bättre än tomt prat, olika sockor, och annat trams som kanske hjälper lite på ytan, men inte gör någon förändring i ett mätbart resultat.

Jag kan inte göra allt, men jag ska göra något. För den där Knut, det kunde faktiskt ha varit jag. Skillnaden att lyckas balansera uppe på den där hala stenen, eller trilla ner, är nämligen väldigt liten.