HELA VÄRLDEN ÄR EN DJURPARK
Det är mycket som händer där under slutet av gymnasietiden. Det var kanske inte något jag tänkte på när det begav sig, men mina år i USA kom för mig att bli helt avgörande. Chuck och Eileen bjöd in mig i deras familj på ett sätt som är svårt att förklara, och för mig kom det att bli mina egna föräldrar. Som osäker grabb kom jag där till Burlington på landsbygden i Kansas och studerade, lärde mig det här med "data", och fick fler upplevelser än jag kan räkna till. Det är sannolikt rättvist att tillskriva dem mycket av min personlighet idag - lite för uppkäftig för mitt egna bästa, och lite för hårt arbetande, precis som Chuck, och en kanske mer tillbakadragen ödmjukhet från Eileen.
Då, 1994 var jag själv väldigt "grön", och hade lite kunskaper om hur världen fungerade utanför Smedby och Kalmar där jag kommer ifrån. I det stora landet i väst fick jag så lära mig hur livet kan se ut när man blir vuxen, och hur ett mer genuint familjeliv kan se ut, något jag fram till då själv själv hade saknat. Studierna på både gymnasiet och universitet var krävande, men samtidigt var det väldigt roligt. Det var en fantastisk tid på alla sätt.
Över tjugo år senare så kommer så min värdmor, Eileen, på besök till Rom. När jag står och väntar på henne på flygplatsen så är det med någon sorts glädje i magen att kunna visa henne hur jag numera själv bor, att hon skall få träffa min familj, och att jag, i den mån det går, skall få bjuda tillbaka. När hon kommer ut ur terminalen så är hon sig lik - som om tiden har stått stilla. Som person är hon en sådan som säkert sett likadan ut sedan hon fyllde 40, då klädstil och kroppsform permanentades, och det är svårt att förstå att så många år har passerat sedan jag först träffade henne.
71 år gammal ankommer hon så till Rom, tillika världens största och sannolikt varmaste museum. Den eviga staden. Värmen är intensiv när vi går till parkeringsgaraget, som är ovanligt långt borta denna dagen. Redan under denna promenad, på dryga kilometern, sätts så hennes första intryck av Italien - det är varmt - och man går mycket. Tröttheten efter den långa resan tar givetvis ut sin rätt, men det går inte att ta miste på vilken dålig kondition hon har när vi lunkar mot bilen i parkeringshus E på Fiumicino.
Veckan går sedan i ett rasande tempo - ett tempo vår familj är van vid. Vi gör utflykter, lagar mat, äter ute, stadsvandrar, går i parker och trappor, sköter hushåll med barn och hund, och kör dagarna i full fart innan vi slutligen kraschar för natten och försöker somna i den tryckande hettan. Eileen å andra sidan har problem att hänga med i tempot, särskilt när jag till och med lämnar Europa under två dagar och åker till USA på några möten för att snart komma tillbaka, och fortsätta dagen som inget hänt - ingen jetlag, inget behov av sömn, utan bara en dusch och nya kläder. Det globala arbetsfältet och den moderna vardagen är något hon inte är van vid.
De där tjugo åren som har passerat sedan vi först träffades har på något sätt gjort att vi bytt plats med varandra i livet. Numera är hon den bortkomna som kommer till ett fjärran land och är nervös, och kommer man från Kansas är man inte så världsvan. Det märks inte minst när hon åker så långt hemifrån utan en fungerande mobiltelefon, och även om den fungerat så var den av äldre Motorola modell, utan både "appar" och "kamera", utan enkom gjord för telefoni. Plånboken i den djupa svarta handväskan innehåller dessutom bara ett kreditkort, vars pinkod hon saknar, och så lite få sedlar från det amerikanska landet. Hon är på något sätt helt hjälplös.
När vi en dag går igenom stadens djurpark så springer grabben i full fart framåt, samtidigt som Eileen sackar efter rejält i backarna, som i den kuperade terrängen är märkbara i den tryckande värmen. Tanken går till att hon är lika hjälplös som ett barn ifall hon skulle "komma bort" utan varken pengar, telefon, eller någon kunskap i språket. Till och med den unga mannen klarar sig själv numera galant, ofta med både telefon, några euro på fickan, och enkla ord som "bagno" i det vokabulära artelleriet. Utan att vara märkbart tjock eller i övrigt ha några synliga fysiska åkommor så är hennes kropp i så dåligt skick att hon knappt orkar gå - en syssla hon till vardags hemma nästan alltid utesluter, utan istället tar bilen vart hon än skall.
Under Eileens sista dag i Rom får vi lite ensamtid och samtalen är öppenhjärtliga om vilka drömmar hon haft i livet, som kanske inte alltid föll in precis som tänkt, men hur livet blivit bra ändå och hur hon uppskattar besöket. Vi trillar in på kulturskillnader och hur ofta amerikanare pratar om, och är besatta av hälsa, utan att vara hälsosamma. Ungefär som en svensk it-tekniker som precis börjat träna - de pratar om mat, hur man håller sig i trim, och verkar veta allt om vägen till en sund livsstil, trots att de ofta i många år ignorerat det, och nu när de får "rycket" bara orkar ha karaktär i ett par månader innan de ger upp den nyfunna livsstilen.
Då sjukvården i USA är så pengafokuserad har många amerikanare gått och blivit tablettmissbrukare, så även Eileen. Reklamen på TV är fylld av massa sjukdomar och kramper som folk påstås ha, och allt blir bättre med den röda tabletten som doktorn skriver ut. Då "doktorn" snart är den enda personen man litar på i det farliga landet så är läkaren lite som en Gud när han kommer med ett recept till ett välmående av sällan skådat slag. Det bekväma livet med medicin mot allt, bilar för att transportera sig, och alla rum perfekt tempererade har i vissa avseenden gjort den amerikanska populationen handikappad. Maten som alltid ser perfekt ut i affären, utan spår av naturliga saker som åldrande och smak, har också visat sig vara allt annat än hälsosam.
Vid vår sista måltid tillsammans, på en turistrestaurang nära Colosseum, sitter Eileen och knaprar i sig över 15 tabeletter av olika modeller - allt för att "må bättre". Det ser ut som en hel M&M påse vars innehåll snart skall ge ett kortvarigt rus. När vi tittar ut över restaurangen och torget framför oss, så ser vi många italienare. Det stora flertalet ser väldigt hälsosamma ut, de äter enkel, men god mat, i lagom portioner, och de rör på sig. De pratar inte om hälsa, de går inte till doktorn för det "minsta", och de tittar inte på TV. De ÄR hälsa istället - och har karaktär nog att leva det livet många vill, men inte förmår. Maten är färsk, promenaden är skön, och att det är lite varmt hemma under sommaren kan man leva med.
När jag så lämnar Eileen på flyget för kommande hemfärd så tror jag att hon fått många nya insikter om livet, och hur "hon" och "Kansas" kanske inte längre är "referens" för hur världen ser ut, utan att hon faktiskt är undantaget. Samtidigt tvivlar jag inte på att hon kommer tycka att det är väldigt skönt att komma hem till tryggheten som hon uppskattar så mycket. En plats där hon vet hur saker fungerar och en ro infinner sig i den allt äldre kroppen. Den trygga, och väldigt lilla boxen. Att hon dessutom har fått träffa ytterliggare ett barn-barn och att "Lill-Ove" kallar henne för "Grand-ma" värmde nog hjärtat lite extra.
Det är märkligt på något sätt hur våra kontinenter skiljer sig och hur tid gör att vi människor förändras - men hur vi på något sätt ändå alla är lika. Tid och Rum må vara kända fysikaliska storheter - men gemenskap och glädje är minst lika viktigt.
Avslutningsvis så är det med blandade känslor jag visar bilder från djurparken i Rom. Även om djuren verkade må ovanligt bra och parken verkade väldigt välskött - så förnimmade jag ändå någon sorg i ögonen på elefanten jag tog bilder på. De lever där i sina konstlade miljöer, ofrivilligt, och ibland kanske ganska ensamt. Samtidigt får de kanske ibland mer omtanke och vård än våra egna ensamstående ålderspensionärer. där uppe i den kala lägenheten på elfte våningen i något hyreshus.
Tid och Rum, spelar trots allt roll.
