TRETTIO MINUTER I EN MENTAL KULLERBYTTA - OM TRÄNING
Efter avslutad arbetsdag så var det äntligen dags för mig att ge mig ut i det fria. Under någon månad har jag fusktränat lite hemma på löpbandet med en något mindre insats, men ändå en målmedveten stund varje dag på detta rullande band i skydd av hemmet, insyn och en riktig terräng. När jag kom hem idag så var jag ivrig och hoppade i mina nya shorts, slängde på mig min fulaste tröja samt drog på mig min nya mobilhållare innan jag snabbt försvann ut genom dörren utan en alltför tydlig plan eller riktning.
När jag så lunkar iväg med Runkeeper som enveten följeslagare så tänker jag att detta kommer bli jobbigt och att jag skall ta det lugnt och inte springa för långt eller för fort. Fukten och värmen är lika påtaglig som en svensk högsommardag när man helst bara sitter i hammocken och mår gott i skuggan och har en jämn tillförsel av vätska.
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
Genom mina kvarter tar jag mig först nerför och sedan uppför mot en av världens mest storslagna parker, "Villa Pamphili". Trafiken är fortfarande intensiv och ögonen och huvudet får kämpa lika mycket som hjärtat och benen när motorcyklar, mopeder, cyklar och små fula vita bilar navigerar fram, hem mot kvällstressen med middag och barn-läggning innan vilan så äntligen kan komma, strax innan man lägger sig, och ekorrhjulet snurrar vidare mot nästa dag.
Kroppen känns bra där ute i värmen, och det är en härlig känsla när jag nu börjar med mitt motionerande, som jag egentligen gör först nu på allvar i det publika. För första gången på länge får jag på något sätt kontakt med min kropp och känner alla muskler, alla kramper, och jag hör hjärtat pumpa blod, samtidigt som ljudet från pumpen på något sätt dränks av det egna flåset som skulle kunna överrösta ett helt dagis, om tillfället bara gavs.
När jag så kommit upp för den relativt långa och branta backen för en "nybörjare" som jag så tar så den mentala kapaciteten slut samtidigt som jag skall passera en intensiv korsning som får "Smålandsposten-korsningen" i Växjö att verka helt öde. Min mentala kraft går åt till att inte bli överkörd - utan att på ett säkert sätt - samtidigt som hjärtat får lite behövligt lugn, korsa detta inferno av katolska, hemvändande, medborgare.
När terrängen i parken sedan öppnar upp sig kan jag äntligen sträcka ut benen på riktigt, och det känns fantastiskt först, innan jag sedan blir vackert påmind om att jag har en bit kvar till "formen". Det gör ont, det är uppförsbackar, skorna är dåliga, tröjan är för varm, jag borde ätit lite innan, jag är törstig och det är helt enkelt jävligt jobbigt. Negativa tankar börjar cirkulera i huvudet snabbare än min tvättmaskin som tvättar skjortor där hemma.
Runkeeper meddelar högt och tydligt att tempot är för dåligt, och när den där lilla grabben i sina unga år springer förbi mig på ett sätt som känns rent förnedrande så inser jag, att jag, Cristian, minsann inte är någon BMW, utan är just den där lilla fula vita bilen som inte mäktar med tempot som andra håller uppe, och att hela kvalitén på inredningen är lika undermålig som i vilken fransk bil som helst.
Allt eftersom jag kämpar vidare i någon form av intervall löpning så tänker jag på hur jag måste kontrollera mina tankar i träningen, precis som i övriga livet. Man kan inte hitta ursäkter och problem överallt och skylla på andra, utan man måste fokusera på det som är bra och vad man själv kan påverka. Jag bestämmer mig för att bara tänka positiva tankar under resterande joggning och försöker sedan hitta alla möjliga tankar som är bra med dagens övning. Kan andra, kan jag, tänker jag samtidigt som en bild på Björn, Rosander och Nalle gör sig påmind om hur dessa tre knektar kan springa ifrån vad som helst, om de bara vill.
Det är fantastiskt hur perspektivet kan ändras med hjälp av vilja och tankekraft. Jag möter den äldre mannen som är ute och småjoggar och blir mäkta imponerad av hans kraft som 80 åring, jag blir så glad när jag ser att grabben som sprang förbi mig redan är borta och tänker på hur duktig han måste vara, jag känner alla härliga dofter från parken som står i full blom och tänker att jag befinner mig i himmelriket och kanske inte skall ha så bråttom trots allt. Jag är glad, att vara här i parken, just nu, och slåss mot mina egna demoner, och känna hur jag lever på riktigt genom varje andetag jag konsumerar i kvällens hetta. Det är ju på något sätt ändå på låtsas, jag kan sluta springa när jag vill och ge upp. Inget farligt kommer hända.
Jag passerar halvvägs och springer över motorvägsbron till den andra halvan av parken. Mina tankar har gett mig styrka och jag noterar att jag faktiskt inte stannat och gått på ett tag och att det faktiskt går ganska bra. Min kropp håller ihop och jag drar slutsatsen att jag mentalt gärna vill "sluta springa" bara för att jag saknar en bra inre styrka och självförtroende, det är minsann inte hjärtat eller benen som sätter stopp. Lite längre fram ser jag en annan person som kämpar i värmen och tanken slår mig.
"Jag skall ta honom."
Han kanske är 300-400 meter framför mig, och jag bestämmer mig för att utmana mig själv. Minst ska jag komma ikapp honom innan parken är slut, men helst även förbi och lämna parken före honom.
Mitt tempo ökar och jag börjar lägga energin på att öka längden på stegen samtidigt som jag försöker hålla pulsen nere. Mitt mål är tydligt och jag ser hur avståndet krymper och tävlingen mot mig själv blir alltmer intressant. Personen framför har givetvis ingen aning om att jag försöker komma ikapp honom, utan detta är bara en tävling mellan mig, min mentala kapacitet, mitt hjärta och mina ben. Jag bedömmer avståndet mellan honom, mig, och utgången från parken lika ofta som mina dämpare i bilen justerar trycket, och försöker dra lämpliga slutsatser hur jag ligger till och om målet är möjligt och om jag kan spara på krafterna eller behöver ta i lite mer.
När det är några hundra meter kvar innan parken tar slut så ökar jag så tempot ännu mer och tänker "allt eller inget" och numera är det 100% fokus på benrörelser, maximera längden och frekvensen på stegen och att klara mitt högst spontant uppsatta mål. Min tankeverksamhet som tidigare var så viktig är nu som borta, och bara mitt mål, min riktning, och min snart kommande vinst betyder något. Jag finner att jag snart springer allt vad jag kan, och med drygt 20 meter kvar av parken så passerar jag så äntligen personen framför mig, och vinsten i mitt huvud blir lika ljuvlig som min vackra fru en fin sommardag, dagen efter löning, i nedförsbacke och medvind.
Jag lunkar ur parken och börjar småjogga igen i lugnt temo den sista kilometern hem och stöter återigen på korsande trafik. Tankarna börjar snurra, och jag blir så avundsjuk på de som tränar varje dag och når sina mål. Även om smaken inte är god i munnen när jag går in i lägenheten efter avslutat pass så känns ändå dagens utmaning som en stor framgång.
Att träna är alltid helt underbart, och jag är så glad att jag återigen tog de första trevande stegen utomhus idag. Och det var just det första steget ut genom dörren som var själva vinsten, att jag gjorde det trots att jag inte var hemma förrän strax innan åtta, trots att jag var hungrig, och trots att jag inte hade en tydlig plan. Då jag tränat mycket tidigare i mitt liv vet jag också att den mentala kapaciteten är minst lika viktig som övriga muskler. Oftast är det styrkan i huvudet som gör att man snabbt gör framsteg när man väl sätter igång och träna- det är inte benmusklerna eller pumpen som blir så mycket bättre på bara ett par veckor där ute i parken.
Likt Neil Armstrong så var det första steget det viktigaste, och likt vanligt så lyckas man bäst när man sätter tydliga och enkla mål, precis som NASA gjorde när man bestämde sig för att ta sig till månen. De bästa resultaten får man nästan alltid när man ger sig på en lite för svår uppgift, med lite för lite tid. En lärdom att ta med sig vidare i livet.
Dagens bilder är hämtade från ett fantastiskt bröllop som vi hade nöjet att fotografera för inte så länge sedan. Cattis och Linda fick så äntligen gifta sig i kyrkan, välsignade av Sveriges främsta präst Elisabeth Storm. Tillsammans med "Växjö stad" som i veckan firar PRIDE-vecka delar jag med mig en av en självklarhet; att alla får älska precis vem de vill. En insikt jag själv inte delade i min enkla ungdom, men som idag känns helt självklar och inte kan ifrågasättas. Förutom det majestätiska paret i förgrunden som fann varandra, så kan jag inte låta bli att bli hänförd av Elisabeth som ensam skulle kunna leda en delvis föråldrad kyrka in i 2016. All respekt.
På vår ytterdörr här i Italien hänger ett anslag om att att en präst kommer på besök onsdag mellan kl 17 och 21 ifall man vill prata av sig och kanske få hemmet välsignat. Jag funderar på om den katolska prästen skall få en utskrift av bilderna ovan när han ringer på min dörr, och därmed basta!
