PORTEN TILL VÄSTER - THE FORK
"The Fork" kallas området i Winnipeg där "The Red River" möter "Assiniboine River". Strömmen är stark nu på våren och strandpromenaden är delvis översvämmad och konsumerad av floden vars vatten rör sig i en sportbilstakt norrut mot "Lake Winnipeg". Här i deltat var indianerna, eller "First Nations" som de ofta kallas lokalt här i Nord Amerika, för många år sedan de som styrde och ställde innan den vita mannen, och då främst fransmännen, trängde bort dem och slutligen regerade över land och vatten.
"The Gateway to the West" är stadens tag-line, och det är väldigt träffsäkert. Här passerar inte bara strida strömmar av vatten, utan även mycket trafik som går i väst-östlig riktning tvärs genom Kanada. Nära "The Fork" ligger Union Station, och det är inte många minuter mellan de enorma godstågen som passerar. Vartannat tåg med containrar, ofta över 100 vagnar, med 2 containers lastade i höjd på varje vagn, och vartannat tåg med oljevagnar med de dyra svarta dropparna som snart ska brännas i något motorblock i världen. Kilometerlånga bildar tågen en rullande siluett framför staden och ljudet av räls och tåg hörs under stora delen av dagen. Området "The Fork" präglas av en fin stadspark, stadens museum för "Mänskliga Rättigheter" i en framtidsliknande byggnad, och givetvis den barnvänliga strandpromenaden med bekväma bänkar där man kan njuta av solens dagsljus samtidigt som man denna säsongen ser både is och stock passera med strömmen i floden.
Det är ingen rolig stad, Winnipeg. Kanske till och med den tråkigaste jag besökt i Kanada - och jag har nog varit i de flesta större städer, allt från Moncton och Montreal, till Ottawa, Toronto, Edmonton, Calgary och Vancouver för att nämna de större. Befolkningen på drygt 700.000 människor här i Winnipeg har sannolikt inte mycket att göra på sin fritid i det väldigt platta landskapet, och det råder stora drogproblem bland befolkningen, och i sedvanlig takt, främst bland de yngre.
Under kvällen stod jag vid ett av stadens landmärken och fotograferade, "The Eplanade Riel", är en nybyggd gångbro som förenar det som en gång i tiden var två olika städer på varsin sida floden. Ett par ungdomar och tillika pundare gick förbi mig, och det var tydligt att de båda var påtända. De ville inleda en konversation om fotografering, och den unga tjejen i sällskapet försökte slita ner kameran från dess stativ, ett svart stativ hon sannolikt inte ens såg där i mörkret, för att ta en egen bild på pojkvännen i sällskapet. - "Oh cool" skrek hon, och ryckte tag i kameran likt en hundvalp slänger sig över benet som landar på gräsmattan. Det blev snabbt lite handgemäng mellan oss och utvärdering av styrka, inget allvarligt, och snart var de på väg vidare över bron med ett - "Fuck you!" skrikandes i nattskymningen efter dem riktat mot mig. Under alla mina resor, världen över, är detta nog första gången vad jag minns, som det fick bli lite bufflande för att skydda min egendom och stolthet.
Följande morgon var jag ute på promenad i solskenet, och passerade den större skateboard parken och bestämde mig för att fotografera lite. Det är ingen lätt sport att få bra bilder på, då man vill vara riktigt nära, men samtidigt då hamnar i direkt skottlinje för en flygande bräda vars plywood och truckar kan få alla pannor att rynkas vid en direkt träff. Det röktes på ganska frist i parken, med vad som verkade vara enligt polisens goda minne. Radiobilarna var i närheten men polisen gjorde inget för att beivra ångorna som steg uppåt och sedan spreds med vinden likt svenska skattemedel.
Jag är bland ungdomarna i någon timme, och alla är så trevliga och lämnar sina mailadresser för att de ska få ta del av bilderna. Ett starkt kompisgäng där alla verkligen var hövliga, trevliga, och tyckte det var kul när jag kom på besök. Jag pratar lite med dem om droger, och de ger uttryck för att det är något man bara gör i staden - och att det har kommit att bli norm. Jag erbjuds att prova lite "gräs", men tackar ödmjuktast nej, och avlägsnar mig senare från platsen. Lite "gräs" har nog aldrig skadat någon, men kanske är det ingångsporten till tyngre droger och det som pundarna kvällen innan hade konsumerat där uppe på bron. När jag lämnar så funderar jag på var alla vuxna är - eftersom de hundratalet kidsen fick härja precis som de ville i området - det är tragikst på något sätt.
Några timmar innan det är dags att flyga vidare så tar jag min tyska Golf och kör mot flygplatsen. Jag slår på navigatorn i telefonen, men struntar sedan i dess anvisningar och free-basar bilen genom centrala staden för att se om det är värt att stanna någonstans. De bleka och slitna husen lockar inte mitt intresse där på lördagen och snart finner jag mig sakta lämna staden, dirigerad av navigator-rösten. Genom industriområdena med dess järnvägsspår och stora lagerlokaler syns ibland lite människor i slitna och mörka kläder som lunkar genom sin vardag, och jag bestämmer mig för att antalet utflyktsmål i Winnipeg säkerligen inte är mer än "The Fork". Bara några minuter senare anländer jag till flygplatsen och lämnar tillbaka hyrbilen.
Resan går nu vidare till USA och Reno, Nevada där dagens bilder kommer ifrån (Lake Tahoe). Där väntar arbete på vårt kontor och fabrik ett par dagar innan det äntligen ska bli dags att åka hem och njuta av påsken på Öland. Det är inte ofta jag "längar hem", men denna veckan har inte varit alltför rolig om jag skall vara ärlig. Dock kan jag snart sträcka på mig i kabinen på flygplanet, vara stolt, och känna en så härlig känsla av att tillhöra ett fantastiskt gäng på jobbet. Satan vad duktiga folk är. För trots min kanske bittra känsla över Winnipeg, så har besöket här väldigt framgångsrikt.
Med världen som arbetsfält,
