MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Vi gör en u-sväng. Eller en "amerikanare" som det ibland kallas. Vi befinner oss på södra delen av Island och turistkartan, i handen på min kartläsare och tillika fru, berättar inte detaljerat nog, att tänkt färdväg är en återvändsgränd. Skylten, längs grusvägen, är dock kontrastrik mot den grå himmeln och visar med en tydlig anvisning att från denna vägen, in mot bergen, finns ingen annan utväg än att vackert köra tillbaka.

Under fyra väderglada dagar, och fem nätter där vi utmattat somnat direkt, har vi besökt Island, Nordens egna sladdbarn. Vi har mest njutit av sydvästra delen av ön då de logistiska sammanhangen skulle blivit alltför ansträngande för att utföra ett större korsfarande längs öns så kallade "Golden Circle" där man tar ett ärevarv runt öns hela ytter perimeter, en ganska ansenlig sträcka för att vara en ö.

Det är ett ovanligt land, Island. Kanske har de, tillsammans med Narvik, delar av gamla österuopa och Örebro världens tråkigaste arkitektur. Det är ingen skön bebyggelse på ön direkt, men väldigt funktionellt och vädersäkret. Plåt och gråa betonghus, med självlysande tak syns överallt, tillsammans med ensilage, bilar med stora däck och förvånansvärt få parabolantenner - som om europeisk tv är bortom deras förnimmelsevärd, eller kanske som ett tecken på att invandringen här är relativt låg - det kalla Atlanthavet utgör en naturlig barriär för de fattigare i vår värld.

Under våra dagar på ön har vi knappt stött på en enda islänning, och när vi väl tror att vi gjort det har de haft en cigarett i munnen, eller hållt sig undan likt det mobbade barnet på skolgården. För att vara ett nordiskt land är det påtagligt att de röker lika mycket som folket i Italien och Spanien. Landet verkar i princip vara folktomt, förutom i metrolpolen förstås, där turister besöker affärerna och shoppar varor som får Ölands Djurparks "korv med bröd" för 79 kr att verka som rena fyndet. Rika amerikanare och japaner ser dock inget hinder för köplusten och går med lika många påsar i händerna som Julia Roberts på Rodeo Drive i Hollywood.

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Vad vi däremot stött på är ett väder och en natur som är svårslagen. En dag tar vi väg 35, något söderut, och sedan upp via bergen mot Reykjavik. Vi stannar till längs en liten utväxt vid vägen, vars underlag är någon typ av lavasten. Bilen får precis plats här vid sidan av vägen när motorn kommer till ro och min käresta frågar om vi kommer att lyckas "backa upp" tillbaka upp till motorvägen. Jag svarar att det säkert går bra, men i hjärtat tvekar jag lite och sparkar in lite extra grus under däcken när hon inte ser vad jag gör samtidigt som jag beräknar perfekt styrvinkel för att få maximalt grepp.

Runt omkring oss ser vi kala och kalla berg, varma kuperade mossfält, och i fjärran isbeklädda berg med snabba moln ovanför. Solen värmer oss, likt ett solarie denna morgon och för omväxlingskull blåser det inte kalla Nordanvindar. Med varsin kamera utforkskar vi terrängen och vyerna och lapar utsikt, energi, och någon form av Ernst-känsla. Det är en briljant morgon på alla sätt. Under mina äventyr runt om i världen har jag aldrig stött på ett så snabbt skiftande väder - det blir så överdrivet att beskriva att jag inser att folk inte kommer att tro på det. Under Bruce Springsteen's Jungleland, en låt på 7 minuter och 10 km körsträcka, hann vi uppleva sol och blå himmel, regn, dimma, snö och hagel. Helt otroligt. Att svara på Lindas fråga "Tror du det är kallt ute?" när hon klär på sig och skall välja plagg - faller på sin egna orimlighet. Men så finns inte heller så många utealtaner kring husen här på ön, vädret är helt enkelt för ombytligt.

Ön är ungefär 1/4 del av ytan jämfört med Sverige och här bor drygt 300.000 personer. De allra flesta i Rejkavik, eller i dess omedelbara närhet. Det är ett säkert och tryggt nordiskt land, och trots den tuffa terrängen är infrastrukturen osedvanligt bra, både vad gäller vägnät och transporter, men även tex internet och kortbetalningar. Med sina naturförutsättningar är man dessutom självförsörjande på el, och varmvatten finns att tillgå i ett överflöd som bara Joakim von Anka kan förstå. Att ta en lång och varm dusch gör man obehindrat här, utan tanke på att varmvattnet skall ta slut.

När vi kör över den nybyggda motorvägsbron, byggd i betong, ser jag en äldre bro ett par hundra meter ifrån oss. Det är en klassisk bro - i amerikanska mått mätt, placerad på betongblock med korslagda järnbeslag som bildar själva fundamentet till vägbanan, och med en månsvepande överdel som stabilsierar konstruktionen. Vi tar oss dit via en sidoväg och det står snabbt klart att detta är den gamla motorvägen. Medan frugan väntar i bilen, får jag en egen stund med iskalla vindar, kamera, och ett ängsligt hjärta. Jag fotograferar bron, den arga himlen och snart befinner jag mig under körbanan och den ilska och fort strömmande forsen direkt nedanför mig. "

Ingen kommer ihåg en fegis", tänker jag när jag tar av mig jackan för att bli lite smidigare och balanserar ut på järnfundamenten under bron. Näsan börjar rinna ordentligt av all kall luft som pressar sig runt mig, händerna blir rödflammiga av kylan och fingrarna börjar domna bort. Jag knäpper av några kort, och njuter av ögonblicket - jag lever på riktigt. Inte framför fredags tv:n i soffan hemma, eller i den virtuella världen där så många befinner sig idag, utan under en motorvägsbro, med smältvatten nedan för mig, på ett dödligt avstånd om jag skulle trilla eller ta ett snesteg. Det är ett fantastiskt ögonblick och adrenalinet värmer mig lika mycket som nubben på Midsommarafton.

Flera dagar har nu passerat på ön. Vi har varit utomhus från tidig morgon till kväll, och solen, vinden, och luften har tärt på oss och våra kroppar. Det är inte ofta vi är ute så lång tid, så länge, och låter naturen påverka oss. Vi mår bra, vi har upplevt, och vi är nu rikare än innan. Kanske inte i pengar - för de bränner man fort på ön - men på upplevelser.

Men i min valuta är upplevelser och erfarenheter alltid mer värt än att sitta hemma.