MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Det är en märklig årstid i Rom. Det är numera varmare ute, trots att klockan snart slår midnatt, än inomhus. De tjocka väggarna till husen har ännu inte värmts upp tillräckligt för att hålla värmen när solen gått ner - allt medan elementen numera är centralt avstängda. Så här sitter jag nu ute på terassen i 20'C, med några tända ikea-ljus, och Bruce Springsteen överröstas av sopbilen som kommer på besök nu när klockan slår dygnsskifte.

För några dagar sedan tänkte jag på min gamla farmor, som sedan några år tillbaka har ett lång-gigg hos Sankte Per. Wivan hette hon, trots att hon alltid ville vara Wivianne eller i värsta fall Wivvi. Hon var på många sätt en fantastisk människa så länge man var på god fot med henne, men minsta sak som gick henne emot, så blev man utslängd i kylan en stund. Hon var inte långsint, men kanske lite svårsint ibland.

Jag satt och redigerade bilder en kväll, precis som nu, och jag drog mig till minnes hur hon hatade att vara med på fotografier. För många år sedan satt vi där hemma vid Stensö, Kalmars fd gräddhylla, innan Dunö etablerades, och tittade på fotografier. På den tiden var de utskrivna i 4:3 format, och med tur hade man "dubbla kopior". Hon var en av få som hade bilder från min uppväxt, och även om det var oordning där i skokartongen som var "fotolådan" så fanns där en gedigen familjehistoria att ta del av. Min Aprikosa tröja från barndomen, hur jag klättrade i trädet i Vedborm på Öland, till att jag tog studenten vid Lars Kaggskolan, smal som en pinne.

När vi satt där, och bläddrade i fotosamlingen, så var det ytterst få bilder där hon själv var med. Där hon förekom, hade hon tagit fram saxen, och klippt ur sig själv med en vass sax enligt de konturerna hon hade på bilden. "Jag blir aldrig bra på kort", sa hon, precis som min faster fortfarande brukar säga. Trots att vi andra, i deras direkta omgivning, och säkert fler med oss, tycker att de var både är snygga och charmanta. Vackra damer som alltid tagit hand om sitt yttre och känts "ungdomliga". Men självkänslan, den fanns nog inte där hos farmor, som hellre tog till saxen och utplånade sig själv från fotot och samtiden.

Stundtals ville min farmor följa med och bada i havet, för min farfar var verkligen havets-gud och tog ofta två dopp om dagen. När jag åkte med honom, i hans Opel, så blev det nästan alltid till Byrum - Ölands finaste sandstrand. Men när farmor skulle med så blev det istället en biltur till Dödevi. Långt från glass-kiosken med Lakritspuck, den milsvidda sandstranden med spännande tjejer, och utsikten över Blå Jungfrun - denna magiska ö i sundet.

Istället ville farmor vara ifred och sökte skydd bland kossor, vass, och pålandsvind i Dödevi. Här vågade hon sig i havet i sin baddräkt, långt ifrån en publik och utan någon oro för att någon skulle tycka att hon inte dög som hon var. Farfar, var en god samarit och klagade aldrig, utan lät henne hållas.

Då förstod jag aldrig det här med självkänsla.

Att inte tycka att man duger som man är beskaffad - oavsett vad omvärlden tycker. Kanske var det hon som gjorde mig till den jag är idag - för jag har nog blivit motsatsen - jag bryr mig sällan vad omvärlden tycker. Ett av de områden jag själv behöver förbättra. Kanske är det mitt reaktionära svar på de där urklippta fotografierna, Dödevi, och ett namn hon inte kunde acceptera.

Den 16 maj, 2012, dog min farmor, en kort tid efter att maken, min farfar, blev besegrad av cancer. Om det finns en ny början, efter den där sista dagen, så hoppas jag att hon nu funnit sin självkänsla och vågar vara sig själv.

För alla duger som de är. 

Med världen som arbetsfält,

  

 

  

CB