ATT TAFFSA GUD I RUMPAN
Trots den väldigt intensiva trafiken, i klass med Peking, Los Angeles eller en annan större världsmetropol, så flyter trafiken på smidigt, och få olyckor sker. Kanske beror det på att man i Kanada har accepterat själva "kösystemet" och att man helt enkelt rättar sig in i ledet. Kanske beror det på att nästan alla bilar har automat-växellåda vilket gör att det blir mindre ryckigt i trafiken. Eller kanske beror det på uppfostrade bilister som kommit till insikten att "kryssa mellan filerna", i hög fart, likt en italienare, sällan ger en snabbare ankomst till destinationen, utan bara bidrar till högre risk och fler plåtskador.
I min asiatiska bil har jag med mig en italiensk kollega som jag inte känner sedan tidigare. Det är hans första resa till Toronto och kanske till den Amerikanska kontinenten. När han sitter där, bredvid mig i passagerarsätet, så ser jag hur hans frustration växer och hur han nästan styr bilen, som om han körde han också, fast han inte håller i en ratt. Händerna gestikulerar över instrumentbrädan, vänster, höger, hård sväng, och fötterna pumpar på golvet som om vi befann oss på Monzabanan och skulle köra om en tysk med Ferrarin.
Han tittar på mig, oförstående, och säger till mig att byta till den högra filen, där är det nämligen en liten öppning i den välidgt täta trafiken, som kanske gör att man kommer fortare fram. Jag ignorerar honom, och kör vidare i maka takt, i samma fil, och följer det långa flödet av fordon med hemlängtan. Min kollega lockar på min uppmärksamhet igen, tittar på mig, och pekar åt en öppning i vägbanan, nu på andra sidan, och ber mig hugga den. Flyttar jag mig bara ditåt - då kommer resan till hotellet att gå mycket fortare inbildar han sig - och jag inser att kulturchocken för honom är betydligt större än vad jag först trott.
Jag frågar honom hur han tänker - och han gör så tydligt för mig att trafiken i Rom är mycket snabbare - och bättre - än här - och han förstår inte hur alla i Kanada kan göra så fel, när man kör så "rätt" i Rom. Hans värld och referensbild är liten tänker jag, och förklarar att man gör bäst i att anpassa sig till platsen man befinner sig på, och sedan försöker jag styra samtalet till något annat när vi i måttlig takt förflyttar oss in till stadskärnan, utan att köra zick-zack mellan alla bilar längs Highway 401 - kanske världens största parkeringsplats under rusningstrafik.
I en allt för stor grad tycker jag att vi resenärer hela tiden skall jämföra länder med varandra. Det är ett givet samtalsämne som många turister ständigt låter vädras i luften när de är iväg, hur bra eller dåligt något är, jämfört med vad man har där hemma där WIFI kopplar upp automatiskt och man själv sätter nivån för hur ren toalettringen skall vara.
Vi själva blir ofta referensramen för hur allt borde vara beskaffat - då vi alla är bäst. Vi har bäst mat, vi uppför oss bäst, har bäst värderingar, bor bäst, och står stadigt där uppe, högst upp på pyramiden, nästan så högt att vi kan taffsa självaste Gud i rumpan. Självinsikten att omvärlden kanske inte ser på saken på samma sätt, saknas ofta. Skulle vi i någon mån sakna någon egenskap eller pinal, så har vi alltid en bekant, som är eller har det perfekta inom något domän, allt enligt samma princip som dagisbarn som för samtalet enligt "min bror är mycket starkare än dig". Genom vårt umgänge, eller ofta bara bekanta, bokför vi så vår egna förträfflighet.
Inom mig har något hänt senaste året.
Jag har i stort slutat att jämföra olika länder med varandra. Istället njuter jag av det bästa varje land har att erbjuda. Att äta revben på Baton Rouge i Toronto är helt fantastiskt gott, att prova en riktig hamburgare på en av få kvarvarande familjeägda vägkrogar i USA likaså, att prova på en Biff Stroganoff i Warszawa, eller kanske äta en enkel pasta i Italien med bara färsk tomat på, vilket är delikat, gör resandet så mycket angenämare.
Genom att njuta av det bästa och hantera "frånvaron" av den fiktiva och perfekta hemma-miljön kommer så ett behagligt inre lugn. Olikt Sällskapsresan har jag sedan länge slutat att släpa med mig "svenskt kaffe" och "knäckebröd" när jag åker iväg, utan tänker istället att var sak har sin plats i världen. Jag brukar säga att det oftast finns flera sätt att lösa liknande problem på, men att förutsättningarna oftar skiljer i någon detalj, varpå lösningen i olika länder ofta blir lite skiftande. Skulle man exempelvis köra bil i Rom så som man gör i Växjö, då hade köerna varit oändliga och bilarna hade inte ens fått plats på gatan. I en trång miljö med mycket fordon krävs ett mycket högre genomflöde - det är egentligen inte så konstigt. Att då tycka att "Romare kör som idioter" bevisar mest att man själv är en dito, som inte riktigt förstår hur olika sammanhang samspelar.
Att ta livet lite som det kommer, och inte ha för höga förväntningar och förvänta sig det bästa hela tiden tror jag innerst inne handlar om en inställningsfråga. Ett beslut man själv tar aktivt. Man får inte bli så besviken i livet när något litet inträffar som går utanför, den ofta högt ställda förväntningen.
För några dagar sedan flög jag hem från San Francisco ombord på ett SAS plan till Köpenhamn. Bredvid mig satt en amerikansk dam som studerade ombord-menyn i detalj. Skulle hon välja köttet, kycklingen, fisken, eller kanske det vegetariska alternativet - och vad var alla tillbehör som ingick i respektive anrättning? När hon väl valt mat, skulle så rätt måltidsdryck väljas för att fullända middagen på 38.000 fot över norra Kanada på väg mot Skandinavien.
Jag tror hon satt och pratade, och tjatade, om valmöjligheterna med sin man i över en timme innan det så äntligen blev dags att välja när matvagnen rullade förbi i kabinen. Besvikelsen var nästan episkt stor när det visade sig att fisken tyvärr var slut, och hennes liv gick i spillror, där och då, på flygplanet. Hon grät öppet för sin man, och berättade hur hon skulle "stämma SAS" och hur fruktansvärd flygningen var. Panikångesten hon fick, av en avsaknad fisk, stod inte på något sätt i paritet med problemet som uppstått.
För mig var det istället en lycka att få åka business och kunna sova skönt under natten, och bara tanken på att jag i mogen ålder ska börja gråta när mitt val av mat inte finns tillgängligt är lika frånvarande som en vänsterpartistisk skattesänkning. Det är trots allt bara flygmat - vilka förväntingar är rimliga att ha i en lågmarginal bransch som flygindustrin?
Vi är alla olika som människor - en fantastisk styrka.
Men i drömmen om den fria världen och att allt ska vara perfekt i livet har ibland detta med valmöjligheter gått för långt och bidrar istället till en modern typ av stress. När utbudet blir allt för stort så kommer pressen av alla valen i livet. En del tar det med en klackspark, en del skall läsa undersökningar om allt innan de gör något val och litar hellre på en skribent i en tidning än sitt egna omdöme, och för en del blir det bara "för mycket" och de väljer att intala sig att allt de sjävla har, och det där runt omkring - är det bästa. Med val kommer onekligen jämförelser, och jag tror fler hade gjort bättre i att sluta jämföra och bara välja något. För vem la tid på att välja och beskåda handtagen till köksluckor innan man byggde hus? Ingen. Men likväl blir detta ett samtalsämne när man skall bygga sitt hus, och helst skall man även titta på varuprov och provhålla. För mig är detta en ren energiförlust.
Det har varit en intensiv månad. Florens, Rom, Warszawa, Öland, Montreal, Tel Aviv, San Francisco, Reno och sedan en biltur från Köpenhamn till Rom. Nu väntar det lite lugnare tempo över sommaren innan höstens schema drar igång med Singapore, Australien och Vietnam. Då blir det ett utmärkt tillfälle att njuta av Pork Rib Soup i Singapore, Färska Skaldjur i Sydne och riktigt färsk mat, direkt från gården, i Vietnam.
Att ta seden dit vi kommer, något vi ofta begär av andra, är något vi bör göra även själva. Åk till valfri Costa-Del-Sol ort i Spanien så förstår du precis vad jag menar.
