MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Det sägs att det är svårt att hitta någonting nu för tiden som inte är reglerat, olagligt, eller beskattat. Till det finns även andra uppförande regler som normer, praxis och givetvis att hålla tiden. Redan i unga år skolas man in i klockans oändligt viktiga betydelse. Man skall väckas, man skall komma i tid till förskolan, och självklart även senare till arbetet. Visaren som snurrar runt varje dygn är en extremt stark kraft som styr det mesta i vår vardag. Redan i skolan kom blockschemat där det tydligt var angivet hur lång tid respektive moment fick ta, och när man fick vara ledig. Kartan blev på något sätt mer betydelsefull än verkligheten.

Jag hade bestämt möte nere på stan efter jobbet igår. Det är i och för sig inget konstigt - men som om jag inte visste bättre var tiden satt alldeles för tidigt. En normal arbetsdag har jag som mest att göra mellan kl 17 och 19, det är då vi har ett par timmar tillsammans, europeerna och jänkarna. Tidsskillnaden påverkar oss nog mer än vad vi tar höjd för i olika projekt - även om "problemet" sällan diskuteras, eller anges som orsak till förseningar eller missförstånd.

Slutligen sitter jag där i bilen på väg hem, och känner mig något stressad då jag vet att jag kommer bli sen till bestämd träff. Det är rusningstrafik i Rom och givetvis tar resan hem, även den, lite längre än beräknat. Den obekväma känslan av att vara sen och känna sig lite stressad infinner sig.

I de fallet man skall träffa en italienare på stan uppkommer aldrig den där känslan av att vara sen, eftersom det utan vidare är OK att komma minst en timma sent - utan att höra av sig. Nu var mötet med en svensk som jag inte känner sedan tidigare, och redan innan jag är "officiellt försenad" så meddelar jag en ny tidpunkt för träffen över SMS och får lite dåligt samvete. Svenskar är i tid, och är pålitliga. Fem minuter kanske kan ursäktas vad gäller sen ankomst, men därefter så blir den parten som ankom "i rätt tid" lite lätt sur, men kanske framför allt, lite vilsen i stil med "jaha, vad gör jag själv nu då".

Nåväl, jag kommer hem och har bestämt mig för att ta en snabbdusch efter en avslutad arbetsdag, byta kläder, och så måste tvätten hängas då tvättmaskinen gick igång redan på morgonen. Därefter får en taxi ta mig ner till stan. Jag har ändrat tid två ggr redan, från 19.00 till 19.30 och nu via SMS till 19.45. Klockan är redan 19.20 och det råder full aktivitet där hemma.

Visst är det märkligt hur lätt man blir irriterad när den något fiktiva pressen över "klockan" slår till med full kraft. Man blir orationell och förbannad på den minsta småsak.

Plötsligt får jag inte på mig skorna när jag klär på mig och svär rikligt över det. "Men det var väl själva fan", säger jag högt för mig själv, när foten vägrar att slinka ner i skon - givetvis utan att jag knyter upp först. Allt i tron om att jag skall spara lite tid. Jag trycker hårdare och hårdare, men det vill sig inte. Tillslut snörar jag upp de där jäkla skorna, svär en gång till, och så löser det sig slutligen. Om jag hade tänkt efter, och inte hade varit så stressad, så hade jag förstått att problemet berodde på att mina strumpor blivit blöta då jag gått på badrumsgolvet som läckt ut lite vatten efter duschen. Glidtalet, "strumpor mot skor", blir bra mycket sämre när vätska blandas in.

Jag går ut på balkongen, på baksidan där tvättmaskinen står. Jag tömmer ur tvätten i min lilla tvättbalja, bara för att svära när hälften av tvätten hamnar utanför baljan och istället kommer på det pollenbeklädda klinkergolvet. Återigen står jag där och säger "helvete" och ser hur mina svarta, nytvättade kläder, numera är ljusgula. De dagarna jag inte är stressad, och gör samma sak, då tänder jag alltid lampan på balkongen först så jag ser vad jag gör - men så inte denna dagen med ett då förväntat resultat.

Det är dags att beställa en taxi, tänker jag, medan jag styr upp det sista där hemma. Appen "IT Taxi" är en helt suverän tjänst och med lite snabba klick så skall bilen vara på väg. Men icke - appen tvärvägrar och gnäller på, för stunden, obegriplig italienska. Jag orkar inte inte ens försöka läsa och förstå vad den säger, utan försöker bara igen, och igen.

Den gamla kunskapen om att "om du upprepar exakt samma sak, så får du samma resultat" slår mig inte. Jag avbryter vad jag gör, i frustration, och går in och torkar badrumsgolvet. När jag står där så slår det mig att GPSen måste vara på i telefonen för att appen skall fungera, och den var ju avstängd. Dessutom måste jag vara ute på balkongen så jag har GPS täckning - något jag gjort säkert 100 gånger, men i stridens hetta där hemma under mina 15 minuter försvinner denna kunskap lika snabbt som en svensk lön när staten tagit "sitt" innan man ens fått se stålarna.

Klockan är nu 19.30 och jag lämnar hemmet. Taxin kommer om någon minut och äntligen är jag på väg. Det finns en chans att hinna till 19.45. Jag går ner för gränden för att möta upp taxin och bara någon minut senare dyker den upp. En Mercedes från 1982 med en chaufför som är mellan 87 och döden. Det är ingen "The Stig" direkt, tänker jag, när jag hoppar in. Mannen kan givetvis inte ett ord engelska, men jag kan destinationens namn på oklanderlig italienska och det bär iväg åt rätt håll. Men, olikt alla andra taxichaufförer i Italien älskar denna mannen att köra lagligt, släppa förbi alla fotgängare, och stanna när trafikljuset är gult. Vid ett tillfälle skall vi göra en högersväng ut på en vältrafikerad gata. I princip varenda italienare hade trängt sig in, trots all trafik, men inte denna farbrorn. Han står där och slirar på kopplingen i uppförsbacken, blinkar, och väntar på att bli insläppt. Något man inte blir i rusningstrafik. En minut går. Två. Tre. Jag knyter näven i fickan - och tänker att snart tar han chansen och hittar en lucka. Icke.

Hans Nokia telefon ringer. Han trycker ner bromsen, och slirar inte ens längre på kopplingen. Först tänker jag lite elakt att det är hans "mamma" som ringer, eftersom italienska män har någon sjuklig kärlek till modern. Men hans ålder borde föranleda att det är omöjligt. Någon minut till går, och slutligen börjar folk tuta på honom bakifrån. Helt plötsligt får han ett ryck, lägger på luren, och istället för att hitta en lucka dyker han rakt in i trafiken framför och orsakar nästan en olycka. Åkturen går vidare, samtidigt som jag tänker på att de enda som pratar mer i telefonen än fnittriga 15 åriga tjejer måste vara taxichaufförer - de har jäklar mig alltid någon på andra sidan.

Vi kommer fram. Nästan i tid. När betalningen så skall ske med teknik istället för likvida medel så uppstår problem direkt. Den där "dataskärmen" bredvid honom är rena grekiskan för honom. Jag orkar inte med hans tappra försök att försöka hantera den, utan hoppar fram i passagerarsätet, och trycker på alla knappar i rätt ordning, det piper till och betalningen är gjord.

När jag gått några meter till angiven mötesplats så har min träff för kvällen redan beställt en kall öl och säkert hunnit tidsfördriva tiden med telefonen  i några minuter, och är givetvis lyckligt ovetande om den upplevda stressen jag haft. Trots att mitt humör är på någon typ av botten-nivå, så går det snart uppåt lika snabbt som blodsockernivån på en diabetiker efter en Marabou.

All denna upplevda stress och negativa energi är ju egentligen helt onödig. Viljan att vara till lags och hålla "löften" och "tiden" blir stundtals för mycket. Den svenska pressen om tysk perfektion slår till med full kraft. Som om det ens är rimligt att två personer, skall kunna träffas, exakt samtidigt i en storstad där antalet variabler är oändliga.

Något italienare förstått sedan länge. För i det här landet kommer man nämligen när man är färdig - inte i tid.

Dagens bilder från ett vackert Venedig och på dagens födelsedagsbarn, Mackan.

Med världen som arbetsfält,

 

  

CB