MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Framför mig sitter det två personer. Den ena är klädd i någon form av grå och röd sporttröja, har en New Castle öl i handen, och pratar proper brittisk engelska. Framför honom ligger någon liten datorväska och det märks att han är van att befinna sig här. Han tittar inte på skärmar hela tiden, han tar det lugnt, och när han pratar i telefon så handlar inte samtalet om var han är, vart han skall, utan om vad som händer i övrigt. På denna plats är det lika befriande som när pensionärer pratar om sig själva, istället för alla andra de känner i sin omkrets som är så speciella.

Inte långt ifrån honom sitter en fransyska. Hon har sitt vita headset virat runt huvudet likt syrgasslangar. De tunna vita kablarna hänger över och öronen och går och ner över munnen för att mikrofonen skall hamna perfekt så att hon hörs tydligt när hon pratar i telefon. Hon är en "Apple" person och allt runt hennes person är vitt, ipad, iphone, tangentbord, headset, sjal, klocka och skor. Det enda som egentligen skiljer av är hennes i ögonfallande röda läppstift, som även delvis fastnat på glaset hon dricker vin ifrån. Jag gissar att hon är på väg till Montreal - då hon är så där överdrivet fransk - precis som svenskar som lever i London och överdriver svenskt midsommarfirande så fort de får chansen varje år.

Jag sitter här på min barstol med tillhörande högt bord i vit Ikea stil i en flygplats lounge i München. Stundtals sitter jag, och stundtals står jag upp, eftersom jag vet att det snart blir mycket sittande när Atlanten så skall korsas i min Airbus A330-300 på väg till Kanada.

För att stöka undan den värsta logistiken idag har jag redan bytt från G till H piren för att vara i den loungen som är utanför Schengenområdet - då går det fort att ta sig till gaten som sedan skall leda mig till Toronto - eftersom passkontrollen redan är avklarad. Dessutom är det mindre spring här då det går färre långflygningar än flyg inom Schengen, varpå det blir mycket lugnare. Min plats är strategiskt vald med strömuttag, och bara en blick över bordet så finns skärmarna som visar aktuell gate och övrig reseinformation. Dagens arbetsplats är så beskaffad med internet, dator och laddare, noise-cancelling headset och en telefon som likt en klassisk folkhemsmodell oftast är knuten till omvärlden med en kabel. I en allt mer mobil värld, är mobilen allt mer stationärt knuten till ett eluttag.

Att ha en "lounge" som kontor är egentligen den idealiska arbetsplatsen. På det vanliga arbetet "störs" man ofta av kollegor, möten, och sådant där elände som lunch, fika, och afterwork. Man måste - och vill - vara trevlig mot omvärlden. Hemmet, i kontrast, är inte lätt det heller. Där lockar mycket annat än jobb. Som familj, tvättkorgen, städandet, ärenden, eller kanske till och med dumburken i den mån den fortfarande används. Mest lockar nog en liten tupplur i sängen - för visst är det skönt så där mitt på dagen. I loungen är man "på väg" någonstans, med internationella människor runt omkring sig, som, om man samtalar med dem, alla har en historia att berätta. Att göra en reality såpa kring livet vid en lounge hade nog kunnat vara ett uppslag till något intressant.

Under mina timmar här har jag processat mail likt en jetström, pratat i telefon, haft telefonkonferens, och dessutom lyckats få i mig lite mat, även om det inte var någon smakupplevelse direkt. Disken tar dessutom någon annan hand om. Här jobbar faktiskt mamma - vilket ytterligare höjer hela upplevelsen. Här får man under rimliga former göra vad som helst, och alltid kommer det någon annan och städar upp - en helt omöjlig företelse på den vanliga arbetsplatsen

Det är faktiskt tredje dagen i rad jag är i München- så blir det ibland med olika bokningar i en global värld - och av alla transferflygplatser är detta nog tillsammans med Zürich den bästa i Europa. Som resenär behöver man inte gå så långt, det är effektivt att ta sig mellan terminaler och gate'r och det är är i princip aldrig kö någonstans. Att byta flygplan här, trots att man bara ibland har 30 minuter på sig, är sällan en orsak att stressa upp sig eller springa.

Denna veckas resa, till världens näst största land, erbjuder så en kombination av arbete och nöje - vilket gör att mitt engagemang går upp betydligt. Till helgen väntar Formel-1 på Il Notre Dame banan i Montreal och det brukar vara ett helt fantastiskt engagemang och hela staden andas och lever bilsport i en hel vecka. Jag och en tidigare kollega skall ta oss från Toronto, via Niagara Fallen till den franska staden i den absolut billigaste hyrbilen jag kunde hitta - en bil vars hela kostnad säkert inte ens täcker en bromsskiva till en F1 bil, men som med tur har tillräckligt med bagageutrymme för att transportera två "Christer Glenning mellanstora väskor" mellan Toronto och Montreal. Till det har jag även laddat upp med lite kamerautrustning för att dokumentera veckoslutet som jag ser fram emot.

Det är ca 45 minuter kvar till boarding, och för att piggna till och känna mig fräsch inför flygningen så skall jag passa på att ta en dusch och byta kläder. Det - om något - gör loungen till en av de bättre platserna under denna dagen. Väl framme i Toronto väntar så middag med vännen som redan skall ha anlänt via en annan flight, sedan är det "show time". Då han låtsas vara Mercedes-fan så skall jag redan nu klä upp mig i Redbull-kläder för att visa vart skåpet skall stå.

Mannen mitt emot mig, i sporttröjan, tar en ny öl - fast denna gången en tysk Wiesbeer - samtidigt som hans vän anländer. Han byter snabbt språk till perfekt tyska. Kanske var han inte engelsman trots allt? Eller så har han uppenbarligen god kännedom om båda språken och kulturerna eftersom han både skiftar språk och ölsort beroende på vilket läge han befinner sig i. Jag minns ett citat jag läst någonstans - och rundar så av dagens inlägg med detta:

"To travel is to discover that everyone is wrong about other countries."