ETT KLORINRENT SCHEMA - DET ÄR DÅ FRIDEN INFINNER SIG.
Jag minns inte när det hände sist. En dag av euforisk vila, frisk luft, och en känsla av lugn i hela kroppen. Efter sedvanliga morgonaktiviteter så tog jag min lilla tantvagn full med fotoredskap, förtärning och underhållning mot parken några hundra meter bort. Klockan var runt kl 12 och vädret var behagligt varmt, runt 18 grader, och det vindstilla vädret gjorde promenaden osedvanligt varm när solen tittade fram bakom molnen.
Under dagen fotograferade jag så kallad time-lapse.
Det är när man tar sekvenser av bilder, i mitt fall med 10 sekunders mellanrum,
under en längre tid för att på så sätt kunna göra en liten film.
Varje sekvens tar 45 minuter att göra - det vill säga drygt 270 bilder,
som sedan blir ungefär 10 sekunder film.
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
Några inviter kom via telefonens vibrerande om att följa med andra sällskap på utflykter under dagen - men jag höll ståndsmässigt kvar vid min "dag i parken" och riggade så upp fotoutrustning på stativ och slog mig ner i min medhavda camping-stol. Det är fantastiskt roligt att bara titta på människor. Bara några tiotal meter från mig tränar några tjejer CrossFit utomhus med hjälp av en instruktör, och det är imponerande hur de sliter för att nå det där ruset av "att-komma-i-form". Snett framför mig sitter en annan man och röker en cigarr, och jag ler lite när de lätta vindpustarna skickar röken åt mitt håll - det luktar gott. Två så helt olika sällskap, men som på sitt egna sätt, njuter av livet. Visst är det underbart?
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
Till detta är det alla cyklister, löpare, häst och vagn, barnfamiljer, och så alla spanska familjer som är ute på friluftsliv förstås. Låten "macarena" hörs på avstånd. Efter 45 minuter är min första tagning klar och jag grupperar om till en plats närmare alla människorna, och riggar om. Solen är starkare, nu när träden ovanför inte skymmer längre. Mina solglasögon åker på, och jag öppnar min matsäck för dagen. Wasa-knäckebröd, en kall Cola, och en liten bit Kinderchoklad. Jag trivs där i solen, allt medan kameran tickar så sakta på nästa 45 minuters tagning.
Efter en halvtimme blåser det upp, och mörka moln driver in. Något enstaka regnstänk landar på min biografi av Bruce Springsteen och på några sekunder börjar kroppen att frysa. Min väst skyddar snart min överkropp, och jag öppnar min lilla ficklunta som är fylld med den billigaste whiskyn man kan köpa för pengar. Egentligen duger det mest till mungurgel - men nu i kylan så tar jag en slurp och står sedan upp de sista 15 minutrarna medan kameran gör sitt.
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
Lagom till jag har packat ihop och börjar förflytta mig igen - så försvinner de dunkla molnen och solen träder fram igen - starkare än tidigare. Frusen monterar jag upp utrustningen, mitt på ett öppet fält, för att få så mycket sol som möjligt över mitt frusna jag, och en tredje 45 minuters session tar sin början. Molnen rör sig fort där uppe på himmeln, och jag finner ro i stolen med min bok. Att finna ro - av att göra ingenting - har sällan varit min melodi, men här kommer så känslan äntligen. Att inte göra någonting, och att det ändå är OK. För självklart finns massor av saker att göra - detta handlar enbart om att ta sig tiden och njuta av den. Eller "unna sig", som en tjej skulle uttryckt det.
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
Några timmar senare vandrar jag hemåt efter att ha varit ute en HEL söndag i parken. En oas mitt i Rom, och en helt fantastisk miljö. Jag funderar på varför jag aldrig varit här en HEL dag innan, och tagit med mig förtärning. Varför alltid denna brådska i livet? Jag finner att detta ska bli en av mina mina utmaningar framöver - att njuta av stunden utan att vara på väg någon annanstans. Ett klorinrent schema - om än för en gyllene dag.
Jag tänker för mig själv, att var fjärde söndag vill jag ha en sådan här dag. För detta blev en dag för själen, för friden, och för det inre lugnet. Ingen kan väl må dåligt av det - och sannolikt inte jag heller.
Med världen som arbetsfält,
CB