EN VARM EGO KÄNSLA
Som en bekant brukar uttrycka det så var det tidig "bagarväckning" i morse. Ni vet så där tidigt att man knappt hunnit lägga upp båda benen i sängen förrän det är dags att ta ner dem på golvet igen när den där förfärliga "väckarklockan" lockar på programmerad uppmärksamhet. Med en stundande soluppgång i ryggen så bar det iväg i det tyska stålet mot flygplatsen i Rom för dagens fakirflygning upp till Linate i Milano. Då italienare sällan lämnar barnen på dagis i ottan, likt vi svenskar, så var motorvägarna tomma och dieseln brummade så på i jämn och snabb takt till flyget, varpå jag kom fram i god marginal till flygplatsen. För oss FQTV (frequent travelers) innebär det alltså ankomst ungefär 30 minuter innan Airbus-skytteln lyfter för att ta oss PAX (passengers) ca 500 km norrut i detta fallet.
För bara några veckor sedan var jag och Roberto i Milano för att titta på datorhallar och besökte dels ett skrytbygge som ägdes av ett franskt fastighetsbolag samt en jättelik byggarbetsplats för det som sannolikt kommer att bli Europas största datorhall framåt slutet av året, nämligen "The SuperNap". Även om båda platserna verkade lovande, med en bra teknik och tanke, så kände nog både jag och Roberto att de inte var helt rätt för oss. Eller som Roberto sa, "One is not finished, and the other one is French". En analogi som ofta ligger nära till hands för mig är när man jämför med flygplan. Vilket flygplan åker man helst i - ett som flugit i 20 år utan att trilla ner från ovan, eller ett helt nytt flygplan som bara är två dagar gammalt? Jag vet i alla fall i vilket jag känner mig säkrast.
Idag gick besöket istället till Telecom Italia, eller TIM som man förkortar det till här i Italien. Med ett jättelikt campus strax utanför Milano erbjuds här en IT-miljö som varit i drift i nästan 30 år, och genom åren gått igenom fler uppgraderingar än vad en typisk italiensk filmstjärne-diva med botox i läpparna har gjort. Campuset ser slitet och väldigt fult ut, men allt är byggt på ett väldigt gediget sätt. Väggar, fasader, trapphus, och grindar är väldigt bastanta och kommer säkert stå pall i många år till och så här bastant har man sannolikt inte råd att bygga längre. När vi går igenom de jättelika rummen med datorer är det tydligt att denna plats är en kombination av ett datormuseum och det absolut nyaste som går att köpa för pengar. Alla stora IT företag är här i någon form, och även om själva huset i sig inte ser ut att vara något skrytbygge i modern mening så känns allt väldigt funktionellt, genomtänkt och högst industriellt. Här finns så mycket IT historia att vi intresserade skulle kunna spendera många timmar på att titta på allt.
Vi stannar till i ett mötesrum och det är så dags att genomlida ett 40-tal powerpoint slides om området vi befinner oss vid, och det brukar likt alla andra powerpoints bli lite tjatigt. Roberto, som är med mig även denna gången, tillsammans med våra två account-mangers från Telecom Italia, har sagt till mannen som presenterar datorhallen att prata engelska till min förmån, men efter drygt 12 sekunder så byter han till Italienska då utmaningen sannolikt visade sig allt för svår. Allt eftersom han rabblar tekniska fakta om strömtillförsel, säkerhet, kyla, redundans, och hur förträffligt allt är, så inser jag att min italienska numera är så pass bra att jag hänger med riktigt bra. Förutom att han pratar om en domän jag har bra insikt om, så pratar han tydligt och inte så fort, även om han pratar vädligt "mycket" likt alla passionerade och stolta människor.
När vi passererat halva presentationen börjar jag små-le för mig själv och tappar bort fokuset på samtalet lite. Istället börjar jag i allt större grad fundera på hur mycket mitt italienska språk utvecklats senaste året utan att jag egentligen tänkt på det. Här sitter jag i ett rum med fyra italienare och lyckas nu hänga med i språket och det känns faktiskt ganska fantastiskt. Med den tanken och känslan så tar jag mod till mig och bara någon minut senare ställer jag så faktiskt min första riktiga fråga, till en extern part, på italienska, och gör mig förstådd! Hela känslan blir på något sätt större än vad den kanske borde vara, men det känns som en väldigt viktig milstolpe i vardagen. En milstolpe jag inte alls var beredd på eller såg komma på förhand.
Strax innan vi lämnar dagens visning av datorhallen hos Telecom Italia så stöter Roberto på en tidigare kollega han arbetat med i många år. En underbar show tar sin början, som jag tror nästan skulle vara helt otänkbar i Sverige. De kramas utan att släppa taget. De pussas på kinden. De hålller om varandra. De skrattar. Lite som ett tvillingpar som skiljts åt i unga år och nu återförenas. Det visar känslor på ett sätt som hade kunnat värma upp vilket kallt svenskt klimat som helst, och som svensk blir jag helt förundrad över hur denna spontanitet och genuina glädje gör att hela omvärlden försvinner runt dem när de så gläds av att återförenas. Det går inte att ta miste på hur italienare är bättre på att uppskatta människor offentligt än vad vi svenskar är.
När vi så lämnar Milano så inser jag att det nog kanske börjar bli en liten italienare av mig också - även om jag har väldigt mycket att lära. Bara under förmiddagen har jag kört som en biltjuv, druckit flera espresso, haft matchande slips, scarf och klocka, skakat hand på italienskt vis, gett kindpussar, svurit på italienska, blivit hänförd av italienska kvinnor, kommit för sent, avbrutet ett möte genom att svara i telefonen istället för att "trycka bort" samtalet, och bjudit Roberto på lunch lite spontant. Därtill både förstått och faktiskt pratat lite italienska själv. Var ska detta sluta?
Nu sitter jag på en SK flight på väg upp till Arlanda och som vanligt känns det alltid bra att komma hem till Stockholm även om vädret verkar vara väl kallt med tanke på att det snart är maj och Midsommar närmar sig. Men när jag går ut från flygplatsen alldeles strax, och sannolikt fryser då jag glömt de klassiska "svenska tillbehören" som vantar, mössa och jacka, då kommer inte kylan bita på mig.
För efter dagen är jag helt varm inombords av en god ego känsla, och för att få upp humöret ytterligare så bjuder jag här på lite vårbilder från 2014. En vår som var betydligt varmare än i år.
