MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Man blir lite som man umgås. Det är en naturlig del i vardagen och kanske lite i Darwinläran - att smälta in och vara som de andra gör att livet känns lite bekvämare och enklare. På något sätt kanske definitionen av "lagom" och "normal".

Visst går jag kanske mer välklädd till jobbet idag än tidigare när jag arbetade i Sverige. Miniminivån här i Italien och kanske i synnerhet på kontoret är väldigt hög, och det skulle aldrig hända att någon kom klädd i bara shorts som är ganska vanligt på en svensk arbetsplats under sommaren. Detta trots att det i Sverige kanske bara är "ljummet" enligt någon global  skala över sommarväder, medan det i Italien kan vara 40 grader.

Här är det ofta någon form av kostym som gäller, tillsammans med tillhörande slips. Det låter ofta varmare än det är - eftersom kläderna här är väldigt tunna och därmed inte blir så varma - kavajbyxor i något linnematerial är tex bra mycket svalare än jeans. Knäpper man inte översta  knappen på skjortan heller och låter slipsen vara lite lös så märks den inte av så mycket.

För att anpassa sig till den "italienska-stilen" krävs även lagom mycket atteraljer i form av scarfsar, glasögon, klockor och armband som tillsammans med skorna skall bilda någon typ av visuell enhet som passar ihop - något folk från Italien är duktiga på, och folk från Milano mästare på.

Det finns dock ett par saker jag har svårt för, och där anpassning känns lika avlägset som att vår polischef i Sverige skulle göra ett bra jobb för våra skattepengar.

The "Man-bag".

Det känns som var och varannan italienare och tillika herre har en egen liten handväska. Ur praktisk synpunkt är det givetvis förträffligt då plånbok och telefon, samt laddare och nycklar numera tar allt mer plats i takt med att antalet förmånskort ökar och telefonen blir allt större. Men att köpa en sådan här läderpåse med remmar känns verkligen helt främmande, dessutom känns det bokstavligt som man lägger allt viktigt i samma påse - vad händer om man lägger bort den? Hela livet vore ju ruinerat.

Tjejer är ju vana att hantera sin handväska med en spjutspetskompetens jag aldrig kommer att komma upp i, dessutom har de ofta ett intresse av dessa Michael Kors pryttlar som vida överstiger mitt intresse för Tyskt Blankt Stål från BMW. Nej - jag får nog klara mig utan, och därmed känna mig lite utanför. Men visst sneglar jag lite ...

Badbyxorna

Speedo. Endast de mest stolta italienska männen går i dessa tighta pakethållande lycrabyxor på badstranden. Oftast de med den extra solbrännan som de knappast fått genom att vara mycket inomhus, de med den slanka simkroppen i rätt V-format, och de med precis lagom mycket hår på bröstet. Speedo är dock ett plagg de flesta italienska män numera väljer bort.

Istället väljer männen någon form av badbyx-shorts som är lite kortare, ungefär som shorts såg ut på 80-talet. Gärna i någon väl synlig färg så man syns tydligt där på den vita sandstranden och i det klara turkosa vattnet. Egenheten uppstår när männen, kanske för att imponera på damerna lika mycket som Speedo-killarna gör, viker upp själva tyget runt benet för att göra shortsen kortare. De drar upp dem runt skinkorna, och viker sedan in dem på samma sätt som man viker upp jeansbyxor, sedan går de där och visar upp sig, samtidigt som det uppvikta tyget ofrånkomligen trillar ner någon minut senare, varpå de viker upp det igen.

Hela stranden är full av detta fenomnen - och jag förstår mig inte på varför - men så är min svenska fåfänga heller inte alls lika långt gången som den italienska. Än. Att som man visa långa ben på stranden verkar dock helt korrekt.

Stanken

Det är varmt i Italien på sommaren, och fuktigheten i delar av landet är skyhög. Stundtals hinner man inte mer än att gå ut ur duschen och torka sig på handduken, innan man är lika blöt igen.

Därför är det kanske inte konstigt att en del luktar illa redan när de kommer till jobbet, efter att kanske ha promenerat en stund, stått i en trång tunnelbanavagn ett tag, och sedan återigen mött solens varma strålar på väg till dagens ekorrhjul som vi kallar för arbete. Men samtidigt så borde faktiskt deoderant klara av detta år 2016 och det är inte utan att jag börjar fundera på hur renliga en del är där hemma i skydd av väggarna från omgivningen.

Frågan blir än mer intressant när jag vet hur väluppfostrade medborgarna är här genom att aldrig vidröra tilltugget med handen utan alltid ha en skyddande servett mellan, och hur de torkar av toppen på ölburken med papper innan de dricker ur den.

Kvinnan

Jag är nog lagom cynisk när jag säger att det känns som många 50 åriga damer i Sverige har gett upp det här med utseende (män också för den delen). De klär sig i Kapp-Ahl kläder, och förfallet, rent kroppsligt är inget de längre lägger märke till. Några gånger om året piffas det upp lite lagom när det är bröllop, galej, eller en formell bjudning hos väninnorna. Men i det stora hela så har tiden med barnen, tillhörande stress, och vabbandet tagit ut sin rätt, och då relationen och livet är tryggt trappas det här med utseende av något i den inte fullt så konkurrensutsatta staden i en mindre svensk storlek.

Här i Italien är den italienska kvinnan nästan besatt av att se bra ut. Det tränas, det läppstiftas, det målas naglar, och det klackas runt i huset som om det vore en Victoria-Secrets uppvisning. I en tid där man i Sverige ibland tävlar i att "klä-ner-sig" och ändå anses vara OK - så tävlas det här i precis motsatt sport - hur fint kan man klä sig till vardags och hur tighta kläder kan man ha utan att det spricker?

Som karl klagar jag givetvis inte - vårt kontor är ganska nedsläckt för att undvika den värmen som lampor genererar - och när dessa kvinnor så passerar de långa korridorerna så lyser himlavalvet upp och dagen blir lite bättre.

Det var dagens reflektion i "All same same, but yet different". Vår bästa "Lill-Ove" har dock anpassat sig väl till stilen här - och numera är hatt, armband, matchande solglas, och rätt tröja helt nödvändigt för att gå ut genom dörren.