ETT SPANSKT DILEMMA
De gröna bötfällarna böjde sig nästan i takt när de så undersökte karross, rutor, däck och inredning för att hitta något att klaga på och förde så ivrigt anteckningar om allt som inte gjorde att åket kunde anses vara i absolut nyskick - som om en vit Open Corsa 1.2 någonsin är det - en bil som känns begagnad redan som ny - tyskarnas alldeles egna motsvarighet på ett franskt åk.
Bilen bredvid min blev snart föremål för en intensiv diskussion mellan de två besiktningstjejerna och de som hyrt den, ett medelålders irländskt par. Det skriftliga protokollet visade nämligen att ett däck var skadat, och att ersättningen skulle vara på 300 EUR. Ilsket, pekade en av de gröna tjejerna på däcket, och jag kunde inte se vad som var fel trots att jag stod nära, men något var det uppenbarligen, särskilt nu när kunden inte betalt för den "Glas & Tyre" försäkringen som erbjöds vid hyrtillfället. Jag vet inte hur diskussionen slutade, men med tanke på att de var irländare som blev hånade av besiktningstjejerna så tror jag på en jämn match, en irländare viker sig kanske inte lika enkelt som en typisk svensk som knyter näven i fickan, betalar, och går vidare i livet. Hade jag haft Popcorn med tillhörande dryck hade jag stannat och tittat på matchen, men så blev inte fallet denna gången.
Det finns ju många branscher som ofta anklagas för att på olika sätt ha dåliga affärsmetoder och vara rena skojare, eller syssla med rent ocker. Hantverkare, originalverkstäder för bilar, eller mäklare är väl några exempel. En annan bransch som ständigt luras, på olika sätt, och där det nästan alltid blir dyrare än vad man först fått "svart på vitt" är hyrbilsbranschen.
Sedan några år tillbaka har jag nästan övergivit det här med taxi när jag är ute och reser och väljer istället att ta en hyrbil. Jag får se så mycket mer av platsen jag besöker, jag kan använda bilen till förvaring, och jag slipper att ständigt stå och vänta på någon taxi som inte hittar fram till adressen ute vid något industriområde där våra datorhallar ofta befinner sig.
Förra veckan när jag anlände till Montreal så var det så återigen dags att hämta ut ett nytt åk inför veckans uppdrag. Likt oftast går jag fram till Hertz luckan där min resebyrå har förbokat en bil med deras Hertz kort, och trots att jag besöker Hertz runt om i världen väldigt ofta, så kommer den givna första frågan alltid tillbaka - "vad har du för adress och telefonnummer?" Trots att jag vänligt ger dem det, varje gång, så är deras IT system oförmöget att koppla ihop min adress med tex mitt körkort. När det legala sedan är på plats, så kommer så en lång intervju vars enda uppgift är att sälja på mig en massa "tillbehör", för ett ofta, allt för högt pris. Lite som när IT-säljaren skall kränga på "licenser" för funktioner som är "bra att ha", men borde ingått från början.
Försäkringsdjungeln för hyrbilar är oändlig. Man får välja mellan val som Liabilty (som i princip är ett krav i många länder), Personal, Road-Assistance, Glas & Tyre, Anti-Theft, Lost-Key, och ibland även någon drulle-försäkring. Därtill måste man i många länder även ange hur många som skall köra bilen samt hur många som ska åka i den, allt för att premien skall kunna höjas lite till. Försäkringsdelen på kontraktet slutar ofta på en summa som vida överstiger priset för själva hyrbilen, vilket ofta känns helt orimligt, och när jag väl åker iväg känner jag mig nästan alltid säker på att oavsett vad jag kryssat för, så kommer försäkringen inte att gälla om något händer.
Likt vanligt så bokas ju ofta en viss biltyp. Stor, Mellan, Liten, Lyx, Cab, Skåp, SUV, och så vidare. Allt som oftast står det redan vid bokningstillfället tex "Stor - Audi A6 eller något liknande" och det blir allt mer tydligt att någon "Audi A6" har inte hyrbilsfirman i överhuvudtaget, däremot det som de själva anser vara "något liknande", dvs en liten Skoda, grön, med ful inredning och FM radio. Att sträcka fram något som "liknar" en fullgod betalning fungerar dock inte, utan här avkrävs man på det belopp man fått sedan innan, trots att själva produkten ofta är helt annorlunda.
Till bilen kan man sedan välja många tillbehör som automat, som är otrolig lyx i vissa länder som Spanien där kostar multum, medan det i Nord Amerika är standard. Eller varför inte världens sämsta GPS från Hertz, "Never-Lost" som den kallas för 29 dollar om dagen, med en karta som är oläsbar och dessutom ofta visar rutten efter det att man har svängt, istället för innan. Därtill är det olika typer av tull-passage-system, barnstolar, eller bra radiokanaler som Sirius via satellit i USA och Kanada. Allt eftersom frågorna fortsätter står man där och vill bara ha nyckeln och gå vidare i livet, men likt ett Apotek vet man att själva processen att få ut bilen, trots att mycket har gjorts online redan innan, ofta tar 15-20 minuter och det är bara att bita ihop.
Nåväl, glad av vad han läser på datorskärmen där i Montreal, så meddelar personen bakom datorterminalen att min Toyota Corolla minsann är nästan helt ny, och visar stolt upp ett blankt besiktningsprotokoll från repor. Jag ler, lagom trött, åt honom efter en lång flygning, och ber honom vänligt hitta en äldre bil. Han ser lite förvånad ut, men börjar så rota bland nycklarna och hittar en Toyota Yaris istället, väl använd. Han frågar varför jag hellre tar en äldre bil för samma pris, varpå jag svarar att en ny bil kan i princip bara gå sönder och repas, och alltid är det första kunden som drabbas som får betala för det. Men med en äldre bil, som redan har fullt med repor, så slipper man ofta ansvaret om det tillkommer ytterligare någon liten skråma, och med tanke på att bilen inte är min så bryr jag mig inte alls om repor eller små-bucklor.
Tillbaka till besiktningen vid hyrbilsgaraget i Malaga:
När jag kom tillbaka med min trafikfarliga Opel Corsa 1.2 till Malaga flygplats så inser jag att den lilla hyrbilen är en av de absolut sämsta jag kört. Den har en så kallad "motor" som väsnas likt ett argt bi, men absolut inget händer när man trycker på gasen och jag börjar fundera på varför den har en fjärde och femte växel när de i princip bara går att använda i nedförsbackarna med tillhörande stark medvind. Ett citat från Christer Glenning från klassiska SVT TrafikMagasinet dyker upp i huvudet: "Och det - det är dåligt."
Här i Spanien är man nog hårdast i världen med att hitta påstådda fel på bilen, som föraren sedan skall få betala för. Det är väldigt tydligt att det är satt i system att försöka få ut mer pengar av varje kund genom att leta efter fel på lack, glas och däck. Särskilt glas och däck då många inte tar den "extra" försäkringen för 7 euro om dagen, varpå personalen gör allt för att hitta lite löst gummi på ett däck eller ett litet stenskott i glaset.
Min besiktningskvinna, ny på jobbet, är extra noggrann och fuktar fingret, drar på lacken, för att se om det är en liten skråma där under smutsen, ivrigt påhejad av den mer erfarna kollegan bredvid. Slutligen kommer de båda fram till mig och presenterar så sina anteckningar med totalt fyra fel, som de anser jatt ag har orsakat, och ett numerärt belopp som jag skall betala på plats. Om jag inte betalar, påstår de, kommer ärendet tas till domstol och då kan bli betydligt dyrare.
Nu har jag ju varit med om sådant här innan, så någon klump i magen blev det inte när jag ser listan på "fel" de anser att jag orsakat vmia in turné längs Costa Del Sol i Spanien. Jag tar istället lugnt fram min mobiltelefon och visar så en två minuter lång video där jag noggrant dokumenterat bilens skick redan när jag hämtade ut den, och redan efter några sekunder av filmen så skäms de båda, och de inser snart att de inte har någon bonus att hämta av mig denna dagen.
Jag spänner ögonen i dem, men orkar inte ens säga något, utan knyter näven i fickan av irritation.
Lite svensk, är jag, trots allt.
