MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

 

Världen är liten ibland, som när den tyska flygvärdinnan på Lufthansa uppenbarligen är svensk från Stockholmsområdet. Under flygningen växlar hon språk mellan resenärerna, från tyska, till engelska, och till svenska med mig när hon passerar med eftermiddagens måltid. Det känns konstigt när någon frågar "Och vad vill herr Brolin ha"? "Herr" - ett tilltal som verkligen inte känns så svenskt.

 

Vid någon tidpunkt under resan så kommer vi att språka lite med varandra - och här på flyget på väg från Vancouver till Frankfurt visar det sig att vi båda två faktiskt är stationerade i Italien och Rom. Vilken otrolig slump, som sedan blev ännu bättre när det visar sig att vi bara bor något kvarter ifrån varandra. Två levnadsöden som uppenbarligen dragit åt samma håll vid något tillfälle, och nu befinner vi oss bredvid varandra här på det tyska planet på väg till Europas hub mot världen.

 

 

När jag kommer hem så påminns jag om att vi samtalade om jordbävningen som var i Rom för bara någon dag sedan. Jag är inte så oroligt lagd och tänker att staden stått pall i många tusen år, trots den något instabila plattan här runt omkring, något både Etna på Sicilien och Vesuvio utanför Napoli är ett bra tecken på.

 

När jag kommer hem öppnar jag balkongdörren i sovrummet, så jag snabbt kan ta mig ut ifall något skulle hända, och lägger även en påse med kläder ifall jag måste lämna snabbt. Det känns lite överdrivet, men eftersom det går så fort att göra så tänker jag att det kanske är en bra idé. När jag går ute på terassen ser jag att ytterligare några kakelplattor spruckit sedan senaste resan, och någon grannar nickar till och säger att jordbävningen skakat huset något, varpå en del hårda material spruckit.

 

Tanken går genom huvudet om jag har något riktigt värdefullt hemma, som jag skulle vilja rädda ifall något händer, och svaret blir ganska snart nej. Här finns mest kläder, arbetsprylar, och kall dryck för en fredagkväll. På något sätt är det väldigt befriande och eftersom familjen inte är på plats behöver jag inte oroa mig för dem.

 

Idag kommer familjen på besök. Det är läslov i Sverige, politikernas mer än tokiga omskrivning för höstlov. Som vanligt får jag stödja min fru i flygplats logistik och hur man förflyttar sig mellan alla gater och terminaler och vad man gör när planet blir sent. Det är starkt av henne att klara av detta när hon blir stressad själv - en känsla jag tror många delar när de ger sig ut i världen. Just Linda har haft lite otur med flyglogistik på sista tiden - och så även denna dagen då flyget är sent.

 

 

Medan jag messar henne, allteftersom frågorna kommer in, så storstädar jag lägenheten som till vardags bara innehåller en trött arbetsnarkoman, varpå städning kanske inte alltid kommer i främsta rummet. Det putsas, dammsugs, och allt annat som hör till en vardag. Likt man försöker imponera på första daten, försöker jag få lägenheten att vara i ett skick som hon accepterar; då hon uppskattar det här med ordning och reda lite mer än vad jag gör. Omvänt förhållande gäller dock våra bilar. När jag öppnar kylskåpet så ser jag att det är tomt, förutom 3 Peroni-öl och 2 små fryspizzor. En öppnad flaska ketchup står där i hyllan också - och mitt liv blir på studs ganska patetiskt. Men visst - det är inte ofta jag äter hemma när jag är själv och färskvaror köper jag bara om jag skall vara i den eviga staden en längre tid.

 

I affären så provianterar jag så familjesaker. Hushållspapper - något bara kvinnor köper och använder; frukost - sådant alla äter utom jag; vatten - eftersom en del tycker att kranvatten inte duger; och vanlig middagsmat i massor så att vi kan njuta av vår vecka tillsammans. Att hitta bra mat i Italien är både enkelt och svårt. Allting är alltid färskt, och kommer ofta från Italien, därmed saknas konserveringsmedel och liknande, men samtidigt gör det att vissa varor ibland tar slut - något man inte är van vid på ICA. Pastahyllan är helt fantastisk, och får Kungsörnen att vara ett sorgligt kapitel på svensk matkultur.

 

 

Godis syns inte till i affären, och när jag försöker hitta lite mysljus inser jag att även det saknas, trots att affären är ganska stor. Slutligen hittar jag några gravljus med Papa Påven på, och köper dem i brist på annat. Lite andlig fägring i huset kan aldrig skada. Det här med "mysljus" tillhör inte vardagslivet i Italien.

 

Köttdisken är ganska mager - men så finns ju slaktaren i disken som kan erbjuda ett färskt utbud som är svårslaget. På knacklig italienska, blandad med engelska och pekfinger, navigerar vi så igenom köttutbudet som senare hamnar i kundkorgen.

 

Vid kassan så betalar jag så med de "matkuponger" man får varje månad i Italien - ca 15 st och därmed 1500 kronor. Det är ett bra sätt att se till att familjen alltid har mat - och har kommit att bli ett uppskattat system i vardagen.

 

 

Det så nya och härliga Italien har kommit att bli vardag. En skön sådan som jag uppskattar. Solen lyser på här i slutet av oktober och det är 25 grader ute, molnfritt, och när solen står så här lågt sent på året så värmer den så gott.

 

Jag kan inte låta bli att knäcka en sådan där liten öl som fanns kvar i kylen, sätta mig ute på altanen, och njuta av vad livet tagit mig. Att se vardagen, och njuta av den, är bland det mesta man kan göra.

 

 

Sedan jag skrev detta igår - så kom så jordbävningen i morse med ett epi-centrum ca 13 mil härifrån. Skalvet kändes hela vägen till Rom, och hela sängen skakade till i morse och lampan började gunga i taket. Det tog inte många sekunder förrän man stod där ute i morgonkylan och lyssnade på alla automat-larm som väckte liv i de sjusovande italienarna. Även fast skalvet i Rom var litet, så blir man genast påmind om hur sårbar man är när naturen visar sin makt.

 

40 årsdag idag. Dags att njuta av livet utomhus med min goda familj. Först ut att Gratta var flygbolaget som med perfekt logistik lämnade av brevet redan i fredags. Men vad mer kan man vänta sig av min egna hovleverantör.

 

 

 

 

 

Med Världen Som Arbetsfält,