MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Klockan 04.00 lokal tid vaknade jag till, drygt 30 minuter innan mobiltelefonen var satt till att ringa (eller kallar man det fortfarande väckarklocka). Med lite jetlag kvar i kroppen så klev jag faktiskt upp, och började så processen att ta mig hemåt. Det är lite som en ritual när väskorna packas - allt skall vara på sitt bestämda ställe så att jag lätt hittar det senare. Necessär längst ner i väskan mot hjulsidan till, vigselring i högsta facket i ryggsäcken, och plånboken i högra byxfickan och passet i den vänstra.

När jag så lämnar rummet tar jag alltid en titt tillbaka för att se att inget är glömt, och en dubbelkoll att det viktigaste är med, plånbok, telefon och pass. Allt annat klarar jag mig egentligen utan. 

När jag checkat ut från Encore i Las Vegas så satsar jag så mina få kvarvarande US dollar på rött vid roulettebordet. Klockan är strax innan fem på morgonen när jag så fördubblar mina likvika medel, med lite tur, och löser ut chippen till kontanter vid pitbossen. Det har kommit att bli lite av en tradition för mig att göra mitt första, och enda spel, i Vegas, precis innan avfärd.

Jag blir förvånad när jag sedermera kliver in i taxin - en ung tjej som max kan vara 25 år, är min chaufför denna morgon till McCarran och Terminal 3. Klockan 02.00 varje morgon kliver hon upp, lämnar sonen på "dagis" och går sedan på sitt skift kl 04.00 och arbetar fram till 14. Ett tio timmar långt pass, sju dagar i veckan. "It's good money", säger hon när vi småpratar längs Las Vegas Boulevard mot mitt United plan som skall ta mig till Washington DC - en inrikesresa på strax över fyra timmar innan SAS skall hjälpa mig att korsa Atlanten i ytterligare åtta.

Även om hon verkar bekväm med sitt arbete, trots morgontröttheten, kan jag inte låta bli att oroas över hennes säkerhet där i bilen. "The Average Joe", i världens näst största spelhåla, är säkert inte lika morgontrött som jag, utan kommer nog i grupp och är påverkade av de förfriskningar staden erbjuder och enligt ordspråket "What Happens in Vegas, Stays in Vegas" kan jag tänka mig vilka friheter ungdomsgäng ibland försöker sig på.

Hon var visst ensamstående, sedan mannen i livet försvunnit för ett par år sedan, och släkten var sedan länge inte längre kvar i hennes liv. Så i det förlovade landet USA har hon bara sig själv att lita på, varpå man måste arbeta för att klara livet och ta hand om sin familj. Möjligheterna till att leva på staten är inte alls lika goda här, och särskilt inte i Nevada, som i Sverige förstås.

Samtalet blir på något satt lite känslosamt där på morgonkvisten, utan att det var avsikten från början. Hon tar lite kaffe från sin stora morgonmugg som står i mittkonsolen, och i backspegeln ser jag någon tår falla från ögat - kanske var detta inget ämne hon brukade prata om. "We will be at the Terminal in about 7 minutes" säger hon så självsäkert när vi svänger av till flygplatsområdet. Det är inte första gången hon kör denna sträckan givetvis, och nu på morgonen är det lite trafik. Det blir även ett bra sätt att byta samtalsämne - ett ämne som är alltför svårt att hantera så här tidigt med en, för oss båda, främling.

När vi stannar till vid terminalen och jag betalt så frågar hon om jag behöver hjälp med bagaget där bak, vilket jag tackar nej till. Jag kan öppna luckan själv och ta min väska, det känns som en självklarhet.

Likt processen så är reglerad och tidigare beskriven, så känner jag återigen efter att jag har med mig allt. Ryggsäck, fotoväska, bagage, och plånbok, telefon och pass i rätt ficka. När jag känner efter så känner jag så sedlarna från min roulettevinst för bara en stund sedan.

Jag tar hälften av sedlarna, min vinst, och tänker "lätt fånget, lätt förgånget". Jag kliver fram till dörren på hennes sida, och genom det delvis öppna fönstret så sträckar jag in de gröna och säger "I wish you a good morning, here is the tip".

Hon skiner upp lika starkt som morgonsolen, samtidigt som jag går vidare förbi motorhuven och in mot mitt resmål. Jag funderar på vad som gjorde mig mest glad - att vinna pengarna - eller att ge bort dem - och det tar ingen lång tid att dra slutsatsen denna bagarmorgon.

När jag går ombord på planet någon timme senare och summerar veckan i Las Vegas så fick jag förmånen att träffa Steve Wynn som var en fantastiskt karismatisk person, jag hade en bra ledarskapskonferens, och jag fick återigen uppleva detta mecka där allt ställs på sin spets. Men det jag kommer ihåg, om några år, är nog varken ägaren till Las Vegas stoltaste casino, eller vår ledargrupp på IGT under "straight talk", utan det jag kommer minnas är nog hennes leende.

Det är inte så dåligt att satsa på rött.

Med världen som arbetsfält,

  

 

  

CB