MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

I tjänstemannatid så kryssade vi så över Ölandsbron i ett fantastiskt morgonljus. Morgontrafiken var borta, och det sedvanliga broarbetet föranledde inga trafikproblem denna passage. Morgonstunden var ljuv, där tillsammans med skratten från morgonradion och högbrodelen utmanade inte BMWn nämnvärt. Men så kom nerförsbacken in mot Hansastaden och jag drog mig tillminnes vart jag var på väg när jag funderade på vilken väg som möjligen var närmast.

Vi var på väg till Djursjukhuset.

Harry-Boy låg tyst där bak, morgontrött som han alltid är när han väckt hela familjen runt tidig bagartid, för att sedan somna om själv när han fått upp alla andra. Magen blev på något sätt lika nervös som när jag ska till tandläkaren, allt eftersom bilen närmade sig fastlandet. Sist jag åkte till Djursjukhuset i Kalmar, ensam, var för drygt 6 år sedan. Mozart, min dåvarande jycke hade under något år haft det osedvanligt tufft. Cancertumör på cancertumör hade opererats bort - och hans leende var sedan länge borta. På sista tiden hade hans ork försvunnit, och livsgnistan var inte längre där - precis som för en Elfsborgsupporter.

När vi kom fram till sjukhuset, då för sex år sedan, var vi några minuter för tidiga, precis som vi skulle komma att bli idag. Jag minns hur jag öppnade bagaget, men Mozart, likt Harry låg helst kvar där bak. Under en tid hade Mozart haft svårt att andas, och djursjukhuset var nu sista räddningspunkten till ett bättre liv på slutet.

När jag gick in genom dörren, till detta domens hus för sex år sedan gick allt väldigt fort. Den unga veterinären tillkallade genast den äldre och mer erfarna, och på några minuter hängde röntgenplåtar på en bakbelyst skärm och damen visade i en alltför snabb takt hur tumörerna nu spridit sig till lungorna, och att Mozart i princip dränktes inifrån. Hon tog mig hand, lite som en sådan person som minsann skall visa vad ett fast handslag är, och fick mig att ta bort blicken från dödens plåt.

"Nu tar vi tag i detta, det finns bara en sak att göra" sa hon, och groggy efter allt lugnande ledde hon in den precis röntgade hunden, min Mozart, och mig själv i mottagningsrummet. Några minuter senare fick Mozart så träffa Sankte Per, och mitt livs svåraste tidpunkt inträffade lika plötsligt som sådana här saker nästan alltid sker i livet. Veterinären lämnade oss en stund efter att sprutan gjort sitt, allt medan Mozarts hjärtljud sakta försvann likt det sista vattnet i handfatet. Jag satt där några minuter, med ett eget hjärtljud som säkert var nästintill lika tyst som min första och bästa livskamrat. En del av mig dog där också.

Efter ett tag tog jag mod till mig, ställde mig upp, och lämnade Mozart där på golvet. Kopplet hade han fortfarande på sig, men jag vågade inte ta av det. Jag passerade kassan och drog mitt kort för att göra mig skuldfri, och väl hemma blev det några tuffa dygn med mycket sömn och numera bortglömda och tomma tankar, innan jag fick hämta urnan några dagar senare.

Idag ligger Moz under ett Körsbärsträd här på gården, och varje gång jag går förbi trädet tänker jag på honom. Hur vi snarkade ihop när vi tog en nap, hur vi satt på en höjd i Stockholm och tittade ut över staden - stunder som ibland kändes som en evighet, och givetvis hur roligt han tyckte snö var i alla dess former.

I morse knöt jag näven i fickan när jag gick in i djursjukhuset att hoppades att denna dagen inte skulle bli likadan. Medan Harry haltade in i mottagningsrummet gick mycket tankar genom huvudet, men bara några minuter senare gick jag därifrån med recept, en glad hund, och det kändes som mina nu mycket lättare tankar gjort att min kroppsvikt gått ner betydligt.

Artros var veterinärens dom. En högst vanlig åkomma för stora hundar som börjar komma till åren. Det är bara att börja tugga hundvärldens IPREN så kommer snart Harry-Boy vara i toppskick igen. Att hundens variant av detta värkpiller dessutom smakar lever är något Harry-Boy uppenbarligen uppskattar har jag lärt mig under dagen. När vi parkerade hemma på gården så tittade jag lite extra på det där körsbärsträdet. Mozart får nog vänta på sällskap ett tag till.

Jag måste säga att djursjukhuset i Kalmar är helt fantastiskt. Hur veterinären en gång hjälpte mig med ett beslut jag säkert aldrig hade fattat mod till själv, och hur dagens veterinär (som Harry träffat tidigare) genuint bryr sig om hundens hälsa, och inte fakturan som går ut från bolaget - en känsla som aldrig infann sig i Växjö där de gång efter annan förstörde Mozart mer och mer med alla operationer - trots att de säkert visste.  

Djursjukhuset i Kalmar. Det är First-Class. På riktigt. Där det betyder något.

Med världen som arbetsfält,

 

  

CB