MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Det är inte utan att jag tänker på det ibland, även om jag kanske inte ser hela bilden framför mig på en gång, utan allt är lite som dimman över San Marino. Där uppe på det Suveräna berget, strax söder om Venedig, råder ofta en mystisk dimma som gör att platsen framstår som väldigt spännande, om än mörk, men när dimman väl skingras, då ser man hur underbart det kan vara. Ett ljus och en självklarhet sprider sig över dalen där nedanför.

Dagens summering handlar så om det här med möten i tre helt olika länder, nämligen de jag känner till bäst, Sverige, USA och Italien. När jag nu tittade igenom min egna kalender så konkluderar jag att det finns ungefär 20 planerade möten i veckan, ansikte mot ansikte, och ytterligare ett 20-tal via något modernt distans-möte-system. Jag misstänker att jag kanske har en roll som gör att jag har fler möten än gemene man -  men samtidigt - tror jag - att många medborgare har fler bokade möten än de själva har full insikt om - det gäller bara att räkna efter, precis som jag gjorde alldeles nyss.

Nedan följer nu min skildring av Office Space, anno 2016.

Lite tillspetsat, förstås.

Likt en Jäger, långt nedsjunken, i det höga skummande ölglaset - "Submarine Style".

MÖTEN I SVERIGE

Att boka möten i Sverige är ganska svårt. Vi har nämligen en kultur som tillåter ganska stor personlig frihet, förutsatt att man betalar sin skatt i tid till staten förstås. Lisa kanske är barnledig på fredag (möte går inte), Olle jobbar bara 80% (möte går inte på onsdag och torsdag eftermiddag), Kalle går alltid på lunch 11.30 och kan därför inte ha möten mellan 11 och 13 då han upplever det för stressigt, och Catrin lämnar barnen på dagis tidigt på morgonen, och går därför alltid hem kl 16, varpå sena eftermiddagar inte heller är möjligt. Dessutom har hon massage på jobbet varannan tisdag kl 14 för den personal-vårds-timmen som företaget stolt erbjuder.

Slutligen så är Kalle singel, och därför kommer han inte till jobbet förrän kl 09.00 då han spelar dator och tittar på tv-serier hela kvällarna, allt medan de andra kollegorna, och tillika föräldrarna, blänger surt och avundsjukt på honom när han kommer "sent" till jobbet, medan de själva går hem betydligt tidigare, utan att lägga märke till att Kalle fortfarande är kvar på arbetet. Kalendermässigt i Sverige innebär det i praktiken att man kan ha möten från 09.30 till 11.00, och 13.15 till 15.30, utanför de ramarna är det högst osäkert om man kan få med hela det inbjudna sällskapet.

Fredagar går alltid bort eftersom Systembolaget stänger alldeles för tidigt och lådvinet är slut där hemma, i det svenska folkhemmet, där den stundande helgen snart erbjuder BingoLotto, Lets Dance och Bonde söker Fru. Är inte glasbanken anledningen till ursäkten, så dras istället det givna Spader-Esset fram, när man tillkallar "hantverkarursäkten" och åberopar tidig hemgång med ursäkten "inarbetad tid".

En "inarbetad tid" som aldrig går att leda i bevis genom loggar från jobbets passagesystem, där man istället bara hittar många utpasseringar för att "hämta verktyg" på betald arbetstid.

Ska man då synka den svenska kalendern med tex en engelsman, och tar hänsyn till tidsskillnaden, som förvisso bara är en timme, ja då får man halvera den öppna tidsrymden för möten enligt ovan, eftersom tidskillnaden ställer till det betydligt. Härtill får man inte glömma bort det mest svenska av allt, nämligen VAB, som sker plötsligt och oberäknligt, och tillsynes ***hela tiden*** jämfört med andra kulturer.

Ett typiskt svenskt möte är så i ett konferensrum med hyggligt bra it-utrustning. Här finns projektor, konferenstelefon, och alla kommer 5 minuter innan mötet börjar, utom Kalle då, som alltid kommer 10 minuter för sent varpå alla andra får vänta - igen. Kalle använder nämligen inte sin Outlook-kalender eftersom han är singel och inte bryr sig om det här med tider och klockslag, om det är jämn eller udda vecka, eller när barnen skall hämtas på dagis och fritids.

Finns det mot förmodan inte kaffe på bordet i mötesrummet, som är ekologiskt och fairtrade't, så har alla med sig en välfylld mugg redan när de anländer. Är mötet på morgonen ingår alltid "fika med groddar " och det ryms även inom normen för uteblivet skattetillägg eftersom maten är både kall och så där tråkigt billig, likt Coops mandelkubbar.

I jantelags Sverige har man en "sammankallare" istället för en "ordförande" på mötet, samt ett förslag på vad man skall prata om, och sedan bär det av på en resa utan ett alltför tydligt mål och destination, och det pratas om allt möjligt. Inte sällan spårar samtalen ur, på en till synes liten detalj, tex gällande personalfesten där man skall bestämma vad man skall äta. Större delen av samtalet kan sedan handla om att Lisa minsann är latkosintolerant och att hennes behov måste tillgodoses. Hennes mjölkfria kost blir så viktigare än maten för alla de andra 249 på bolaget. Detaljen går alltid före helheten och det udda blir alltid det jämna.

Tydliga beslut som kommuniceras till övriga på bolaget förekommer sällan, istället handlar det om att de i rummet, till ytan, skall vara överens, och gilla varandra enligt "klubben för inbördes beundran".  Ofta handlar det ytterst om allas välbefinnande, och kanske inte om vad som är bäst för företaget som man representerar. Allt som oftast lämnar alltid någon rummet med näven knuten i fickan ändå, eftersom vi svenskar är så otroligt konflikträdda och egentligen bara våga skälla på domaren under fotbollsmatchen, så där tryggt på distans.

MÖTEN I USA

I USA har alla med sig en extremt stor mugg med något att dricka i, det kan vara allt från juice, till kaffe, till light läsk, eller the. Det viktiga är att muggen är stor, har is i, och ett lock med sugrör. I och med mängden dryck som konsumeras under mötet, gärna kolsyrad med koffein, så tar man hela tiden "technical breaks" eftersom alla konstant måste springa på toaletten. I USA har det gått så långt att man inte längre vågar kalla det för just toalett, utan att det numera heter rest-room" - allt för att dölja vad som pågår där inne, trots att alla vet.

Chefen, som oftast är den som pratar, enligt någon typ av envägskommunikation, känns ofta inte så intressant och inspirerande att lyssna på för de andra mötesdeltagarna, varpå de sitter med sina mobiltelefoner och datorer och gör något helt annat istället. Ambitionen för chefen är sällan att leverera uppgiften, men att hitta en bra riskhantering genom att blanda in tillsynes helt oberörda avdelningar som Legal, Compliance, Tax och Security. På så sätt får man nämligen inte sparken och man får andra att känna sig viktiga, de också.  I USA är det nämligen business-support som är kärnan i allt som görs, inte kärnverksamheten. Inget görs heller utan att det finns en konto att debitera kalaset på, vilket i övrigt är den längsta processen som införts i världshistorien.

För att undvika att bli stämd som chef så får man inte ställa några direkta och formella krav på sina medarbetare, så man undviker att prata om datum och tydliga leverabler. Istället blir allt någon typ av best-effort mentalitet, vilket de andra deltagarna vet om, och det är därför de inte lyssnar så noga på vad som sägs. På möten i USA pratas alltid bara helhet och aldrig detaljer.  Helheten känner dessutom alla redan till, och därav att de sysslar med något annat. De har nämligen fattat grejen redan för länge sedan, medan chefen tror han är smartare än alla andra bara för att han har ett eget rum och sekreterare.

Möten tas med fördel på just lunchen, för då får man inmundiga gratismat bekostad av företaget utan att skattmasen jagar den anställda, dessutom ingår både chips för att återställa saltbalansen efter alla toalettbesök och påfyllning av dricka med mer koffein och is. Som extra krydda kan man även gå hem en timme tidigare då man inte stämplade ut för sedvanlig lunch på kvarterets snabbmatrestaurang.

Mötesdeltagarna är mästare på att ducka för alla uppgifter, istället nämnas alltid  "we should check with Tom" som givetvis aldrig är i rummet, utan kör "work-from-home-konceptet", en förtäckt semesterdag i sann amerikansk anda.

Att boka in mer än fem jänkare på ett och samma möte är helt omöjligt - alltid är det någon som har "jury-duty", amerikanarnas egna version på VAB och en perfekt ursäkt att slippa vilket möte som helst, eftersom det aldrig ifrågasätts eller kontrolleras.

MÖTEN I ITALIEN

I Italien bokas det typiska mötet någon timme innan det äger rum, från kl 8 på morgonen till 23 på kvällen. Oavsett vad man gör, så avbryter man den aktiviteten genast, utan att säga något till någon, och infinner sig på chefens rum ca 10 minuter efter utsatt tid. Som vanligt är dock chefen inte på plats och där sitter man så ofta i 20 minuter utan att bossen dyker upp. Ibland tar någon mod till sig, och ringer "Hövdingen" och frågar om han är på gång, men oftast inte, varpå samligen upplöses och alla återgår till vad de gjorde innan de blev plumpt avbrutna.

Skulle chefen trots allt dyka upp, så ursäktar han sig alltid med att han är sen, säger välkomna till alla väldigt artigt, och lyfter sedan sin mobil och ringer två samtal och svarar på ett par epost innan själva mötet så slutligen kan börja. En början som ofta inleds med att chefen frågar vad alla gör i rummet och vad mötet handlar om!

I det kaos som råder i Italien så springer mötesdeltagare in och ut ur rummet hela tiden utan direkt anledning, allt medan mötet fortskrider som om ingen saknas. En del kommer tillbaka, andra inte. Skulle mötet inkludera utlänningar, som tex svenskar eller amerikanare som i mitt exempel, sker alltid samtalet på engelska, men i de "heta känslornas land", så avbryts språket ofta när två italienare i rummet hammnar i luven på varandra och byter tillbaka till italienska. Ibland återfår man kontrollen på mötet, ibland inte. Lite som hamna i en Jet-Stream i den klassiska filmen Top Gun.

När alla sedan lämnat mötet så vet man egentligen inte vad som sas, vad man kom överens om, och vem som skulle göra vad. Men minst en person går därifrån förbannad eftersom denna personen blivit formellt utskälld av chefen, inför alla andra. Likt leken "hela havet stormar" vet man aldrig om det finns en stol när man skall sätta sig, telefonen och videoanläggningen fungerar inte, och projektorn har någon stulit. Allt detta förvånar alltid en italienare, trots att det är samma visa varje gång. Lite som att förundras över en tågförsening i Svea Rike.

Jag tänkte så avsluta med en klassisk Bellman historia av svenskt snitt:

"Det var en gång en svensk, en amerikan, och en italienare som skulle ha en telefonkonferens..."

Din fantasi är nog tillräckligt kvick och alert vid det här laget för att förstå att det faller på sin egna orimlighet att återberätta detta. Men låt inte mig sätta några gränser för din fantasti  - sådana gränser - finns nämligen inte i verkligheten. Och för att göra det ännu värre, på ett sätt många kanske inte förstår, släng in en Kines.

Visst är världen underbar.

 

CB