MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

För en hel del år sedan nu (tiden går fort) så fann jag mig helt plötsligt sitta själv hemma en julafton.

Själv.

Jag hade inte tänkt så mycket på att julen närmade sig, jag hade inget sällskap för tillfället, och mina alltjämt frånvarande föräldrar hade inte hört av sig. Det var nog inte förrän dagen innan det slog mig att "imorgon är det julafton" - en högtid som sällan betytt mycket för mig eftersom den i mångt och mycket handlar om "familjen" - ett epitet jag sällan hade fått se omsatt i praktiken.

Jag bodde i centrala Växjö vid aktuell tidpunkt och på kvällskvisten "dan-före-dan" gick jag för att köpa mig en pizza av den lokala bagaren för att stilla hungern, men för att hantera även den kommande "aftonen" köpte jag med mig två stycken - på så sätt skulle jag ju kunna klara Kalle Anka, dagen därpå, utan att vara hungrig. En extra stor flaska Fanta köpte jag också minns jag - eftersom jag på den tiden tyckte Pizza och Fanta gifte sig ovanligt bra. Det var i sak egentligen inget konstigt - eftersom den där kristliga högtiden på året sällan hade varit angenäm, varpå någon sorts känsla av oberoende istället infann sig i ensamheten. Jag fick - och kunde - göra vad jag ville.

Den där julaftonen kom på något sätt att bli något att minnas, även om dagen i sig på många sätt var högst grå. Jag kände mig aldrig riktigt ensam, men samtidigt kände jag mig inte heller lycklig, och man sitter sällan och skrattar själv till Kalle Anka kl 15 - ett program som var passé redan då. Det var en dag då jag kände mig ganska liten och oviktig - och samtidigt en dag av stor frihet. För att jag satt där "själv" var inte bara alla andras "fel" - det var även mitt ansvar, och mitt val. Jag var hellre själv, än med människor som inte betydde något för mig. Efter "Kalle" blev det inget samkväm runt granen för mig, utan istället blev det att zappa runt på dumburken för att hitta nästa tidsfördriv. För ärligt talat ville jag nog bara att dagen skulle ta slut.

Många år har passerat sedan den där dagen på Kungsgatan 17. Jag har haft en fin sambo i många år och haft förmånen att spendera många jular med henne och hennes familj. Jag gjorde även ett kort gästspel "hemma" något år med blandade känslor. Men nu är den äkta familjen på plats i mitt liv. Som allt annat i livet, går saker upp och ner, från vänster till höger, och just nu infinner sig nog någon form av lycka som inte fanns den där dagen för längesedan i den vita ikea-soffan, med en pizza på bordet och ett glas apelsinläsk.

Nu har jag tillsammans med min Linda förberett julen. Inte minst hunden har varit på givakt när årets julskinka har grillats, rökts, och fått ångkoka i öl; köttbullarna har rullats, stekts, och smakats av, och en lista har färdigställs för att vara säker på att allt finns i kylskåpet inför den stundande helgen. Samtidigt har Linda slagit in klapparna till vår "Lill-Ove", och till de närmaste i vår omgivning. Granen lyser så grann i stugan, och även om den är fulhuggen i skogen runt hörnet, så är den vår och väldigt fin. På något sätt känns det som att livet "peakar" just här - och inför det är min tacksamhet evigt stor.

Jag är ödmjuk inför Julen. Och ödmjukhet är nog inte min paradgren om jag ska vara självmedveten för en stund. För mig är detta en tid för återhämtning, vila, och en möjlighet att ladda energi för nästa år. Det är ett par veckor avkoppling, och här på Öland - med avsaknad av grannar - och en bäckmörk himmel, så känns det verkligen som jag vrider upp skruven på ryggen likt en Duracell-Kanin. Energin bara kommer, och blir starkare hela tiden, och framåt Nyår slutar jag att vrida upp den där fjädern, och låter maskineriet börja jobba sig framåt i en allt snabbare takt under året som snart skall upplevas.

Min tanke går denna julen till de som sitter ofrivilligt hemma i "mörker" och "ensamhet". Jag vet hur det känns, jag har gjort det själv. Det är inte så farligt som det kan verka - men själva dagskänslan och dagsformen är verkligen inte bra i magen. Man kan ha hamnat där av många anledningar, eller som jag, valt det delvis själv. Men känslan i magen - den finns där ändå -  för de flesta i samma situation skulle jag tro.

 

 

 Mitt fadderbarn i Vietnam

2016 är snart slut - ett omtumlande år på nästan alla sätt - för mig personligen säkert det mest händelserika året någonsin. Men så borde det väl vara, där mitt i livet. En tidpunkt i livet där jag helt plötsligt ser mig sitta framför TVn och spela Bingolotto enligt någon uppe-sittar-princip. Men jag håller inte i lotten, jag lyssnar inte så mycket på vad Oldsberg säger även om han är skön - istället så äter jag min fantastiska skinka, njuter av ett kall bruks-öl, och har familjen runt omkring mig. En klar förbättring till det bättre. Och den där gamla "familjen" - den saknar jag inte ett skvatt.

God Jul.