MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Det är något grabbigt när man tuppar iväg på "road-trip". Ett litet bagage där bak, en ogenerad resa mot målet, och ett öppet sinne utan några detaljer i fickan. Allt är likadant som när jag åker med Linda - men samtidigt helt annorlunda. I grabbarnas värld förekommer inga diskussioner om vad man skall ha på sig, hur varmt det kommer att vara vid resmålet, och jag behöver inte planera resan efter sockernivån i blodet.

Å andra sidan så uppstår ingen romantisk stämning där i bilen, det blir ingen middag med vita dukar vid resmålet, och de särade sängarna vittnar om att "hit, men inte längre" i grabbarnas värld. Medan Linda lockar håret på toa händer det att jag borstar tänderna - men att jag och min kollega ska vara inne på toa samtidigt är helt otänkbart givetvis!

Det tyska stålet tuffar så på lugnt i 2000 varv och 160km/h längs A1 och upp till Florens, rundar Bologna, och kör in i dimman och disens slätt, innan vi passerar Padova och det stundande kustmålet där ute på öarna, Venedig. Den 5 timmar långa resan har fört oss drygt 550 km norrut och temperaturen har gått ner från 15 grader till 0 grader, och det är tydligt att vi befinner oss längre norrut och vid det adriatiska havet. Det är isande kallt och hela staden fullkomligt ryker av fukt, dis och dimma på en gång. Det gula ljuset från stadens lampor sprider sig inte mer än några meter innan vattenånga-barriären blir för stark och slår ner ljuset, likt en AIKare slår ner en Djurgårdare på en sedvanlig Allvensk match.

Resan har gått fort, kanske mest för att vännen laddat hem Sveriges Radios P3 dokumentärer. Vi lyssnar på historien om "Militärligan", och jag grips av hur skickligt den berättas och jag är lika trollbunden som under barndomen när serien V gick på grannens TV och jag satt med kikaren från pojkrummet och tjuvtittade på ödlan Diana.

I brist på sällskap av någon i snygga högklackade skor, och med en lätt packning, bestämmer vi oss för att ta gångvägen till hotellet några kilometer bort. Över broar, och genom smala gränder, i nästan noll sikt, tar vi oss så framåt med hjälp av GPSen. Jag hade tidigare svurit över att mitt kamerastativ saknade kamerafästet när vi packade ur bilen, och precis när en butiksinnehavare skall låsa dörren till sin privata lilla fotobutik säger Markus till mig att de ju "säljer stativ", och bara någon minut sedan är det tyska Dörr-stativet mitt. En räddare för denna resan och en bra final-sale för italienaren innan middagen väntar hemma med hans familj.

Under ett par dagar så upplever vi så staden som killar gör. Vi besöker barer, njuter av stunden, och tittar på muppiga saker i affärerna. Vi hittar en klassisk bar där vi kommer att hänga och smaka på god öl, och precis bredvid hotellet ligger "Peppes Bodega" där bartendern har en förkärlek till att göra fantastisk Irish Coffee. Min resekompanion låter mig hållas där med kameran, som nästan alltid är med, allt medan vi på kvällskvisten letar trevliga pubbar, hak, och restauranger. Vi drar ganska snabbt slutsatsen att här i Venedig gör man sig icke besvär - för i "Kärlekens-stad" som Lill-Ove kallar den - finns enkom restauranger med vita dukar, bordsservering, och ett obligastoriskt respass till hotellet senast kl 21 för att hinna mysa ordentligt innan det blir för sent.

Kollegan är klart bättre utrustad än jag. Jag har förvisso kameran och alla dess tillbehör i form av glas, digitala kort, och tre-bens-stativ, men kollegan bröstar upp sig i varm mössa, vantar, cigarr och en passande liten fick-lunta med Jäger som värmer så där extra gott, nästan likt en öppen eld i stugan på vintern. För mig blir det ett panik-köp i en klädaffär. En varm tröja, en tillhörande väst, och en ny värmande halsduk. Plötsligt känns den kyliga decemberkvällen där ute mer uthärdlig och staden fotograferas så medan vi gör en bar-runda, hanterar jobbet via epost (ett 2016 tals fenomen) och går till mötes en helt fantastisk tid där ute medelst kanaler, broar, och värmande stugor med live-musik.

Två dygn i Veneto går fort och snart tuffar bilen tillbaka genom dimman i Romagna, till bergen i Toscana, genom slätterna i Umbria innan vi är tillbaka i Roma - Italiens stolta huvudstad. Under hemresan lyssnar vi på ytterliggare två dokumentärer från P3 - "Slaget i Mostar" och "Muthärvan i Ericsson". Jag inser att mina kunskaper om kriget i fd. Jugoslavien är högst begränsade och känner mig stolt att vi svenskar hjälpte ett behövande folk i den mängd vi mäktade med. När jag hör berättelsen om familjen som fått uppleva krigets helvete känner jag mig så glad att jag och min familj än så länge fått njuta av fredens vardag - och hoppas av vi aldrig kommer skiljas åt likt familjen i berättelsen gjorde.

När jag lämnar av Markus i Rom så tänker jag inte så mycket på Venedig, trots den förträffliga resan vi hade. Utan tankarna går där kring stridspittarna i "Militärligan", hur ett av världens vackraste länder på Balkan kollapsade, och hur ett av Sveriges största företag använt mutor för att vinna affärer utomlands. Vi lever i en komplicerad tid där små saker lätt får en snöbollseffekt och saker bara "rullar på", likt det tyska stålet genom Italien. Tre helt olika berättelser och olika lärdomar att dra. Starka, samtidigt som vi fick några goda skratt.

Året närmar sig sitt slut - jag har precis bokat hem mig till familjen på fredag och sedan blir det några veckor familjemys - och trots alla resor runt i världen och allt jag fått uppleva och se - så tror jag att detta kan bli årets absoluta höjdpunkt! Gräset är nämligen sällan grönare på andra sidan - bara lite annorlunda beskaffat.

Referens:

"Slaget om Mostar"
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/655294?programid=2519

"Ericsson och mutskandalen"
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/810783?programid=2519

"Militärligan"
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/589013?programid=2519