MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Det är allt vanligare i vår samtid att drabbas av "stress" som gör att man mår dåligt, får hälsoproblem eller kanske blir "utbränd".  Nästan jobbigt många, vill påtala för mig att jag kan ligga nära den där magiska gränsen till sjukskrivning med en diagnos inom ubrändhet, något jag avfärdar kategoriskt, som rent struntprat. Skitsnack helt enkelt. Det är ett rakt svar som inte alltid är lätt accepterat av den som tycker att "utbrändheten" kan ligga nära och genom sin sociala empati nu vill klistra på mig en "kommande" diagnos. Ibland får jag nästan känslan att andra VILL att man skall bli "utbränd", och jag har svårt att förstå varför. "Du måste varva ner - annars blir du utbränd". Ett skitsnack jag aldrig någonsin kommer förlika mig med. Varför är det så socialt accepterat att ge sig på människor med "många järn i elden", men aldrig ge sig på de lata soffliggarna med läsk och ostbågar framför TVn? Sverige - landet upp och ner - förvånar mig aldrig numera.

År 2008, en brittsommardag med strålande sol, så körde jag bil på Öland och passerade en "TILL SALU" skylt längs vägen. Några dagar senare hade jag köpt mig Lilja-Wik. En väldigt enkel men funktionsduglig sommarstuga, på en hygglig tomt, i ett lugnt område. Min inspektion av området med tillhörande fastighet tog nog max 3-4 minuter innan jag slog till, på vinst och förlust. Jag tror man kan likna det vid "Kärlek vid första ögonkastet". Mitt behov var inte att hitta en fantastisk utsikt, eller en modern svensk bostad målat i vitt med ekgolv och ett kök med silverfärgade boschpryttla. , Istället var behovet att hitta ett ställe där allt bara var "good-enough" och där man kan ha sönder allt, utan att bli besviken eller ledsen. "Blandsaft" som vår nya nationalekonom Henrik Schyffert kallar det. Svenskt "lagom" som en del andra kallar det. När jag köpte stugan, i sitt ogenerade skick, visste jag inte att det kom att bli min oas i vardagen där jag varvar ner och tar det lugnt.

Här på Lilja-Wik finner jag ro i min vardag, och idag, Skärtorsdagen 2016, så öppnade jag så stugan upp för säsongen, några veckor tidigare än normalt då påsken är tidig i år. Under några eftermiddagstimmar så har diverse värmesystem som luftvärmepump, element, stearinljus, och slutligen en stänkare, höjt temperaturen och humöret från 5'C till 24'C och jag har även lyckats få igång både vattentillförsel och varmvatten efter vinterns uppehåll. Något som kanske låter lätt, men som innebär så många moment att jag alltid glömmer något, trots att jag övat sedan 2008.

Det är svårt att förklara för andra vilken totalitär ro som jag finner här, och tyvärr har jag inte de lingvistiska metoderna och språkkunskaperna som krävs för att beskriva det likt en skönlitterär författare med rätt känsla.

Natten är snart här och det är helt tyst och man ser stjärnorna. Luften är så där klar och avgasfri som bara ett lantställe kan erbjuda. På dagen så är vi ute i trädgården och klipper gräs, rensar ogräs, och arbetar med händerna, motorsågen, eller något annat som är så långt från IT världen det bara är möjligt. Kvällarna fylls med god mat, ofta grillat, lite slö-tittande på dumburken som vi aldrig gör annars, men framför allt samtal, sällskapsspel, och kanske det bästa, att lägga sig tidigt efter en dag i frisk luft och lugn miljö En reflektion senaste åren har varit att jag i större grad använder alla sinnen här, framför allt luktsinnet då det finns härliga dofter överallt - förutom i närheten av kossorna förstås.

Förutom att vara i stugan under våra helger och somrar här tillsammans så är det nästan alltid någon upptäcksfärd på gång. Sedan vi skaffade frugans "Hunk-Till-Jeep" så går färden allt som oftast längs någon liten "bonne-väg" ner till havet där den normala bilen kanske inte kör, och väl där vi anordnar picknick och grillar någon filé och kokar ihop kantareller, lök, och smör. Vi slår oss ner på någon sten, på en mjuk filt, och tittar ut över havet, lyssnar på fåglarna, och hoppas att kossorna i närheten inte kommer för nära och ruffa bort oss från vår mat och fridfulla stund.

För mig, har "meningen med livet" kommit att bli att vara här på Öland under sommaren tillsammans med familjen och bara "vara". Sena sommarkvällar på uteverandan, ett riktigt gott rödvin, skratt och bus, eller kanske spendera ändlösa timmar på gräsklipparen (robotklippare är inte välkomna här). Vi har fantastiska pensionäsgrannar - och att knäcka en kall med granngubben när frugorna inte ser, tillhör sommarens äventyr där man likt en busig skolpojke försöker undvika att bli upptäckt bakom garaget samtidigt som den svalkande drycken av kärlek gör sommaren till det bästa som finns.

Öland. Jag säger inte att det är bäst. Jag säger bara att det är underbart.

 

CB