PRESIDENTER, VINSTER I VÄLFÄRDEN OCH EN SJÖVILD KAPTEN.
Vi lämnar Boston och vår Kapten har lyckats med bedriften att starta våra två spisar en hel halvtimme innan planerad avgångstid. Jag inser plötsligt att flyget har ytterligare en fördel gentemot tåget, man kan nämligen inte bara åka i tid, utan till och med INNAN utsatt avgångstid!
När vi taxar ut på startbanan drar chauffören längst fram på lite extra då planet inte är så tungt lastat och när vi kommer fram till startbanan så gör vi en vänstersväng i så pass hög fart så att det nästan känns som om ena vingspetsen eventuellt kommer gå i backen samtidigt som däcken under oss skriker till när de slirar på asfalten. Han har bråttom, min Kapten där framme, och jag måste säga att jag gillar det. Alla människor som har ett mål, och vill någonstans, förtjänar en liten klapp på axeln.
När motorerna sedan spolar upp på maxfart så ljuder högtalarna i kabinen "lets get ready to rumble - hold on (skratt skratt skratt)" och vi gör en så kallad power-take-off när turbinerna går för fullt, och när vi väl lättar från marken går det spikrakt uppåt i skyn, likt ett jaktflygplan, samtidigt som allt bagage i hyllorna ovanför åker bakåt och det känns som en kontrollerad berg och dalbana åktur när vi lyfter med ett enormt vrål.
Det blir på något sätt dagens höjdpunkt, väldigt långt ifrån den vita Nissan Sentra till hyrbil jag nyss kört till flygplatsen, där knappen för "sportläge" väld gömd under ratten egentligen bara betyder att dioden i knappen lyser upp, i övrigt händer absolut ingenting extra - lite som när man försöker toppa ett lag och slänger in en avbytare i fotbollsmatchen när det är 1 minut kvar innan domaren blåser av.
Jag tittade på presidentdebatten igår på TV. Oj vad annorlunda den låter mot en svensk Agenda debatt. Nu är det förvisso två pajasar som står där framme och försöker samtala om komplicerade världsproblem - och det är givetvis lätt att göra sig lustig över det. Tills man inser att vi har Fridolin, Löfven och riksfeministen Schymann - alla utan verklighetsförankring. Vi är verkligen inte bättre i Sverige. Bland det första jag hör Hillary säga är hur viktiga småföretagen är för nationen - en baskunskap som många svenska politiker helt saknar i sin iver att förmedla hur samhället fungerar enligt deras bubbla.
Nu till en annan del av världen.
För några dagar sedan körde jag och min sällsynt vackra hustru Linda förbi Kalmar på väg till Öland. Här pågår just nu ett jätteprojekt för att bygga "förbifart Rinkabyholm". Det är grus, maskiner, och röda vägkoner överallt när detta gigantiska byggprojekt pågår under drygt tre år för att dels lösa ett trafikproblem med mycket trafik vid Karlsrorondellen under "rusningstrafik", och dels få bort tung trafik förbi Rinkabyholm. Alla som anlitat traktorer för privat bruk vet hur kostsamt det är att hålla igång dessa maskiner, med operatör, och när vi så ser bygget och dess omfång inser man att notan kommer att bli ansenlig.
Det är vi skattebetalare som skall betala bygget. Visst kommer vi få en bättre väg, och visst kommer det på sikt gagna samhället - och kanske kommer entreprenören NCC gå med vinst när arbetet är slutfört, beroende på hur upphandlingen utformades och hur de bedömde hur mycket insats som skulle krävas för att få jobbet utfört. Om detta tvistar ingen. Skattebetalarna får betala notan, och NCC kan eventuellt gå med vinst.
Det märkliga är nu att Sveriges vänsterparti vill begränsa möjligheten att ta ut "vinst i välfärden". Det skall helt enkelt inte vara möjligt för företag att tjäna för mycket pengar på att hjälpa andra. Spontant låter det ju rimligt - våra gemensamma medel skall användas klokt och sansat - och om det tvistar väl egentligen ingen. Men hur mycket argument det än finns så förstår jag inte varför NCC skall få göra vinst på ett vägbygge, medan vårdföretaget inte skall få göra det? När blev det statens roll att bestämma hur mycket pengar ett företag skall få tjäna? Varför får man tjäna pengar på att tex sälja kläder till sjukvården, men inte på att vårda patienter? Debatten som marknadsförs väl och med hög svansföring av V är för mig inte rimlig. Statens uppgift kan aldrig vara att bestämma hur mycket ett företag eventuellt går med vinst, däremot får man gärna ställa krav på de verksamheter som bedrivs och att de levererar den kvalitén som efterfrågas. Precis som kunder ställer liknande krav på privata företag.
Presidentdebatten från Long Island fortsätter så.
Utfrågaren, en blyg person vars namn jag inte kommer ihåg, blir ständigt avbruten och Trump gnäller vidare i samma takt som Hillary kommer ihåg varenda detalj om vad Trump tidigare har sagt - samtidigt som hon själv har stora minnesluckor efter hennes egna tillkortakommanden i flera tveksamma frågor. Trump - en "galning" kan vi tycka - men sannolikt ganska ofarlig. En sådan som vill de flesta väl, men som försöker hitta någon logik i den vilsna värld vi lever i, där Hillary, Fridolin, och andra life-time politiker i etablissemanget försökt hitta lösningar på samhällsproblem i många år - utan att komma fram till något revolutionernade nytt och vettigt. Istället blir det någon hundring mer i skatt på ena sidan, och någon hundring mer i bidrag på den andra. Den evigt krokiga vägen fortsätter så.
Det är väl detta som är pudelns kärna i vårt allt mer polariserade samhälle. När man ger sig på en specifik fråga, utan att se ett sammanhang och ett ekosystem, så blir det sällan bra. Det är en konst att hålla flera frågor i luften samtidigt, jonglera med dem, och försöka förstå hur de hör ihop och interagerar. Är man begränsad i hur man får tänka på grund av någon ideologi från antiken, eller något annat praktiskt hinder, så uppstår genast konflikter med hur verkligheten idag ser ut. Verkligheten är nämligen sällan precis likt kartan.
Man kan å ena sidan gnälla över att sjukvården är dålig, och sedan kan samtidigt gnälla över att någon vill höja skatten. Nu är korrelationen förvisso inte exakt - men det finns ändå kanske ett samband. Samhället, och däribland du och jag, fokuserar alltmer på enskilda frågor och inte på de komplexa samband som finns mellan dem. För det är svårt. Väldigt svårt. Ju större bubblan är, och ju mer internationell vår värld blir, ju mer luft och frågor ryms i den - och komplexiteten ökar för varje dag.
En sak är dock säker.
Om allt fler sitter på vagnen, och allt färre hästar drar den framåt, då kommer vi röra oss allt långsammare och slutligen blir vi omkörda. Att anstränga sig, att engagera sig, och att vilja "något" måste få premieras i större utsträckning.
Förutom att det är bra för samhället och kollektivet, är det faktiskt också väldigt roligt.
