NÄR MAN STÅR DÄR VILSEN OCH ÖVERGIVEN
Det är gillt denna gången som det sägs - tredje besöket på ett år i ett av världens mest facinerande länder - ostasiens Vietnam. Då menar jag inte sydsidan med Saigon i spetsen som ju är som vilket "Thailand" som helst, utan norra Vietnam, där livet ser helt annorlunda ut - icke bemedlat, intensivt, kärleksfullt och förevigt livsfarligt i trafiken.
När taxichauffören släppte av mig på "rätt" adress mitt inne i de gamla delarna av Hanoi såg jag inte skymten av något hotell. Bara dagen innan hade jag bokat av det "finare" hotellet i svensk medelklass och gett mig på ett billigare. För 820 kr fick jag 6 nätter på det nya hotellet vilket passade mig utmärkt då jag bara ämnar vara här 2, men vill förvara mitt bagage på ett bra ställe. Taxi-chauffören bara skakade på huvudet när jag sa "hotell", och lika snabbt som han klev in i mitt liv vid flygplatsen var hans röda bakljus på bilen enda ledtråden att jag någonsin träffat honom, när jag stod där övergiven med mina två just då väldigt tunga väskor i en luftfuktighet som bara en svensk bastu kan erbjuda. Det är förvånansvärt vad man ensam och rådlös man kan känna sig ibland, när man står där själv med all packning, sliten, och ensam i ett främmande land. Men plötsligt skakar huvudet till, jag börjar tänka logiskt och rationellt, och agerar därefter. På adressen där hotellet skulle ligga vandrade jag så in, och det visade sig vara en tandläkarklinik där sköterska och doktor låg och sov i entrén. Aldrig tror jag att jag lämnat en byggnad så kvickt som denna förmiddag - tandläkarskräcken tar jag nämligen inte lätt på. Något käftis besök i Asien blir det inte på mitt skift - och så är det med den saken.
Adressen visade sig sedermera vara nästan korrekt, och hotellet låg på en liten tyst gränd bara något kvarter bort, avslöjade så Google Maps, efter ett tags vandring fram och tillbaka i en villrådig pass-gång. "Luxury Hotel" var precis vad jag förväntade mig, ingen lyx alls, men samtidigt fräscht, enkelt och otroligt billigt.
Någon frågade för några dagar sedan varför jag skulle till Vietnam - och tanken är väldigt enkel - jag har för avsikt att göra en fotobok om norra Vietnam och besöker därför samma platser en gång per kvartal detta året och följer säsongerna. Förutom Hanoi är jag i Ninh Binh och slutligen uppe i en liten avlägsen bergsby dit civilisationen knappt kommit ännu. Själva essensen i mina besök här. Det är en fantastisk upplevelse och resa, som förutom med hettan och fukten, även utmanar alla mina sinnen - hela tiden. En riktig rese-sport.
Dagens uppdrag var att ta igen mig efter flygresan hit och proviantera lite. Då jag reste lätt från Europa så saknar jag lite basplagg som behövs där ute i djungeln, och under eftermiddagen har jag så införskaffat detta efter sedvanligt prutande och många goda skratt här i Hanoi. Klockan 17, timat och klart, gick jag till min favoritbar Gecko där de har Happy Hour med "Tiger-beer" och avnjöt så två kalla, i sällskap av gratis wifi och en händelserik utsiktsplats över en av de större trafikplatserna i staden. Där på terasshyllan så finns så mycket att titta på, förfäras över, och försöka acceptera olikheterna jämfört med vår trygga västvärld.
I världens bästa tv-program, "Top Gear", testade de en gång som brukligt tre olika bilar. En av dem var en stolt italiensk Alfa Romeo. En Hingst. De andra två märkena minns jag inte idag tyvärr. När de tre herrarna i juryn sedan skulle avgöra vilken bil som var bäst, så röstade alla på Alfan. Det var kärlek, och det var passion rakt igenom. När ordförande Clarksson sedan retoriskt frågade om övriga medlemmarna i juryn någonsin skulle rekommendera sin bästa vän att köpa en Alfa, svarade båda tvärt nej. Kvalitén är inte tillförlitlig, det gnisslar, och en tysk är mer stabil vilken dag som helst. Precis så, och exakt så, är Hanoi i Vietnam. Det är en underbar plats, men kanske inte heller ett turistmål jag rekommenderar.
Min kamera fick följa med mig på dagens promenad och jag tänkte här dela med mig lite av mina upplevelser i form av Hanoi, hösten 2016. En fantastisk plats på vår jord, olikt allt annat jag upplevt, och en utmaning varje andetag man tar, bokstavligen. Denna lördag var en större del av den något mer trafikerade gatan avstängd av okänd anledning. I statens högtalare spridda runt om i staden spelades en lugn melodislinga och det verkar som alla barnfamiljer gett sig ur sina hem och promenerade runt denna eftermiddag och tidigare delen av kvällen.
Ansiktsuttrycken är så starka här i Vietnam - kanske för att det är så främmande för mig, kanske för att det är så bildligt vackra, men antagligen kanske mest för att jag känner mig så nyfken. Jag vill lära mig mer, upptäcka fler platser, och komma människorna in på livet.
Under några dagar skall jag nu ge mig ut på äventyr. Väskan är redan packad, batterierna laddade, och som vanligt så väntar ett obeskrivligt äventyr som jag ändå hoppas att jag ska få ner till en sammanhängande fotobok nästa år.
