ETT PROBLEM - ÄR BARA ETT PROBLEM - OM MAN BESTÄMMER SIG FÖR DET

Via IT-Taxi appen hade jag beställt en taxi till 04.30. En bagarväckning som heter duga - men en högst nödvändig tidpunkt för att slippa stress en måndagmorgon och hinna med den andra flighten att lyfta från Fiumicino, Swiss 1735 kl 06.30 till Zurich, för vidare transport till Toronto. En ovanligt tidig flygning över Atlanten med beräknad ankomst redan till lunch.

Det blev inte många timmar sömn den här natten, om någon alls, men lagom till att klockan ringer 04.00 så ringer även telefonen och damen i andra änden låter meddela att taxin kommer om 30 minuter. På något sätt känns det tryggt att veta att jag inte är bortglömd utan att en av staden godkända taxibilarna snart lockar på min uppmärksamhet utanför dörren.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När jag kliver in i den vita Fiaten så känns det som att komma tillbaka till en Lancia från 80-talet. Det skramlar ordentligt när vi kör, och jag vet inte riktigt varifrån oljudet kommer. Mina ögon letar efter något glas som inte vill vara stilla, då ljudet påminner mycket om en gammal buss som står på tomgång. Fjädringen på åket påminner lite om en cykel från Biltema - på väg ner för mountain-bike spåret med allt får hårdpumpade däck, och den silvergrå plyschklädseln har sett sina bästa dagar. Men snabbt går det - där ute på ringleden mot flygplatsen, och bara några minuter senare är jag framme. Det är fortfarande mörkt ute, och flygplatsen är än så länge tyst och lugn - om bara någon timme kommer det att vara fullt kaos här när veckopendlarna till Milano ska iväg, och de kinesiska turisterna ska hem. Världens knuffmästare.

Det tar inte många minuter förrän jag står vid incheckningen, ordentligt trött och med dieselögon, efter all smog som ligger tät över staden. Framför mig sitter en ovanligt fräsch kvinna och mitt morgonhumör blir genast bättre. Hon får mitt pass och det gyllene kortet, och jag säger "LX to YYZ" vilket på flygspråk är Swiss Air till Toronto. Hon ler vänligt, och drar mitt pass i avläsaren. Jag funderar på hur man kan vara så trevlig, och så snygg, kl 04.55 en måndag - det borde vara omöjligt - men här sitter hon framför mig och ler så det nästan känns otäckt. 

"I need your print-out of the eTA-VISA to Canada" säger hon, varpå jag trött replikerar att man inte behöver någon utskrift av detta papper - det står till och med på deras hemsida där borta i Kanada. Hon skrattar till lite - "Well - but this is Italy - we must have all documents". Jag knyter näven i fickan och säger att jag får leta igenom mina gamla e-post - och i förbifarten nämner hon även att min, LX flight, denna morgonen, är inställd - eller Cancellato som det heter  - men att jag redan är ombokad via en annan rutt. Som om det var mindre viktigt - än den där analoga papperslappen - ett papper som till och med svenska tågföreningen avskaffat när man transporterar sig.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

En klump kommer så sakta i magen. Jag tror faktiskt inte jag har kvar den där e-posten i datorn, och jag ser nu raskt hur hela dagen snart går åt helvete, innan klockan ens slagit 05.00. Plötsligt börjar jag svettas, magen drar igång, och jag blir törstig - allt på grund av en onödig nervositet som infinner sig - för att missa ett flygplan - och ett jobb. Det är faktiskt inte särskilt allvarligt. Det kommer alltid ett nytt flygplan, en ny arbetsuppgift, och allt löser sig. Jag arbetar trots allt inte med något viktigt, när allt kommer omkring.

Mitt nya plan, meddelar hon, när jag avlägsnar mig, går först 08.30, varpå jag kan checka in tidigast 05.30, så jag tar tillfället i akt och släpper mina morgonproblem för en stund - avlägsnar mig - och går först på toaletten, sedan köper jag mig en flaska vatten och slutligen slår mig så ner i lugn och ro och funderar på hur detta kan sluta. Antingen hittar jag vad som behövs, eller inte. Och antingen får jag åka med, eller inte. Oavsett utgång så känns alla möjligheterna hanterbara, och jag intalar mig själv att inte hetsa upp mig i onödan. Det har ingen någonsin vunnit något på. 

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Med datorns hjälp inser jag snart att jag inte har kvar mitt eTA-dokument eftersom jag för några månader sedan råkade radera ett helt kvartal av e-post från Google Mail. Via den statliga hemsidan i Kanada försöker jag få en kopia - men det visar sig omöjligt när man inte har ansökningsnumret. Lagom till jag är beredd att slå igen locket till datorn och gör mig redo att övertyga mannen i incheckningen att få åka med i alla fall (det är min övertygelse att män är mindre paragrafnördar) så får jag för mig att bara ansöka om ett nytt visum online. Jag fyller raskt i uppgifterna, och betalar mina 7 dollar. Bara någon minut senare har jag e-postet som behövs för att lugna min fina dam, med allt makt och morgonleendet, där bakom disken.

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Jag stegar fram till henne, med vad som nu krävs, och tänker att detta är bara en annan dag i mitt liv. Vad som nyss hänt är inget att engagera sig i och brusa upp för, snart sitter jag i loungen och dricker en Café Lungo och irriterar mig på att jag får åka ett par timmar senare än planerat via Munchen och vidare med Air Canada istället.

För när allt kommer omkring är det ju det värsta som kan hända - och det jobbigaste i hela denna historien.

Att gå upp tidigt - helt i onödan.

 

Med världen som arbetsfält,

 
 
 
  
CB

 

Kanada Toronto
0 kommentarer