MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Trots den kyliga temperaturen utomhus, och avsaknad av vettiga vinterskor, ger jag mig ut i Providence under twilight-timmen. Den "blå timmen" kommer precis efter det att solen har gått ner bakom horisonten och himlen skiftar från ljusblå, till mörkblå för att senare gå i över i nattsvart. Jag tar mig ner till den något översvämmade stadskanalen efter all snösmältning som pågått under dagen. Mitt fotostativ var okristligt kallt den där kvällen, eftersom jag saknade handskar - ett plagg som sällan används i Rom. Sakta tog jag mig mot Nordamerikas första och därmed äldsta baptistkyrka, "The First Baptist Meetinghouse", belägen precis i utkanten av stadskärnan. Den lös upp vitt och ståtligt där uppe på höjden, och med kameran förevigade jag så det gudomliga huset.

Klockan går fort, och snart är min fototimme över, natten har blivit svart, och jag fryser ordentligt. På vägen hem går jag förbi en liten pub och tillika restaurang, som för ovanlighetens skull inte är irländsk eller italiensk. Där inne lyser de gula lamporna varmt, jag ser folk skratta runt den lilla baren, och likt en sådan där julreklam med den mysiga familjen inomhus, kan jag inte låta bli att vilja göra entré jag också.

Genom de dubbla dörrarna som agerar som en värmesluss kommer jag in i den sprakande värmen, och snart sitter jag i baren med en Vodka Martini, med lite citron i. Perfekt mixad. Det smakar gudomligt gott där, just då, och värmer snart upp mig. Runt baren sitter tre sällskap och pratar om livet och allt som hör till. Det är svårt att undgå att höra vad folk pratar om, varpå en del flikar in, i andras samtal. Det här med barer har en härlig förmåga att få främlingar att prata med varandra på ett avkopplat sätt. Snart kommer även en tallrik god mat och jag känner mig så nöjd inombords, att jag stannade just här, istället för att gå tillbaka till hotellet.

En av tjejerna, i ett av sällskapen, har ett sådant där underbart skratt. När hon pratar med sin bordsherre så smågarvar hon nästan hela tiden. Lite högre än vad den "vanliga" personen gör kanske. Skrattet sprider sig i lokalen lika snabbt som doften av kanelbullar kan göra på Terminal3 på Arlanda. Hon har en spektakulär frisyr, glädjespridaren i lokalen. Håret står upp minst 20 cm, snyggt och coolt kammat, i färgat vitt och svart omvartannat. Hon är musiker visar det sig, och är hemma en vecka, innan hon skall tillbaka till Reno och fortsätta att framträda på ett av kasinona där. Hon är ingen som bryr sig "vad andra tycker", och kanske är det därför skrattet ligger så nära till hands.

Det slår mig att jag genom åren träffat andra människor som också har sådant där underbart skratt. Den första var nog Jessica som arbetade på supporten i Kanada. Hon skrattade jämt, utan att det på något sätt blev störande. När hon var i rummet, då hade alla, alltid roligt. Senare stötte jag på Aida, även hon en energispridare som har nära till skrattet och kan sprida glädje som få andra. Och nu Jenny, som hon hette, några meter från mig på baren New Rivers i Providence. Även om det kanske inte är så lämpligt, så kan alla dessa tjejer placeras in i något typ av fack. De gör vad de vill, de skiter i andra, de är starka indivier, och alla är levnadsglada. Tänk vad det där skrattet kan göra mycket för det egna välbefinnandet, istället för "skitsnacket" som kan förekomma utan avbrott i fikasoffan på jobbet. Jag gillar att umgås med folk som skrattar högt - vi borde alla göra det mer.

Jenny, sångerskan från Reno, och jag kom snabbt att samtala. Jag arbetar ju själv med spel och har varit i Reno många gånger. De gemensamma samtalsämnena där runt baren infinner sig snabbt. Bartendern, Sarah Madsen, är snart med i samtalet hon också. Hon har danskt påbrå (vilket efternamnet avslöjar) och av alla människor man kan stöta på, så visar det sig att hon skall åka till Rom för första gången redan nu till helgen. Turist-tipsen haglar där i baren, och snart är alla runt baren med i samtalet.

Det blir stängningsdags och jag börjar promenera hemåt. Jag funderar på vad som hänt. Hur tre sällskap, jag, och en bartender, helt plötsligt pratar med varandra som vi har känt varandra hela livet. Vi kommer från olika platser, är i olika åldrar, och är beskaffade med olika attribut. Men där runt baren, var vi som en flock vargar som höll ihop och alla kunde på något sätt bygga en röd tråd med en annan individ.

Världen är inte så annorlunda som vi tror. Vi är alla bröder och systrar - och det märks så fort vi börjar prata med varandra. Alla olikheter, fördomar, och tveksamheter försvinner fortare än vad en sosse tar din lön den 25e.

Våren är på gång till Sverige. Bilderna är från Söderåsen i Skåne, taget för något år sedan.

Trevlig helg.

Med världen som arbetsfält,

 

  

CB