MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Redan får något dygn sedan så kom två epost till mitt gmail konto. En snabbkoll visar att Lufthansa redan checkat in mig automatiskt, tilldelat mig plats i de två flygplanen som skall ta mig till Köpenhamn, och dessutom meddelat mig i vilken lounge jag kan undvika alla turisterna. Förutom möjligen Herbert, den automatiska gräsklipparen i den svenska villaträdgården - som gör att mannen istället för att klippa gräs får vika tvätt - så är nog automat-incheckning bland det lämpligaste man uppfunnit inom IT, eftersom jag aldrig förstått poängen med att "checka-in" i överhuvudtaget.

Tidig morgon anländer jag till Roms flygplats och slår mig ner och tar en espresso och välkomnar solen som sakta stiger över flygfältet. Återigen plingar mobilen till, och säger att jag ska gå på planet om ett par minuter, och att jag därför bör gå nu, för att anlända till gaten precis lagom tills påstigningen börjar. "Boarding Starts in 3 minutes. If you are in the lounge, you should leave now".

Jag slår mig ner på short-haul planens Absolut bästa sittplats, plats 2D. Rad ett (1) vill man inte sitta på då borden antingen fälls upp från väggen, eller ännu värre från armstöden, vilket gör att man får mindre plats. Rad två däremot, är fortfarande långt fram, och en gångplats är alltid att föredra då man får mer plats och snabbare även kommer ur flygplanet. Dessutom slipper man den ojämna temperaturen vid fönstret, beroende på om solen ligger på eller inte.

Nästan i vanlig ordning lyfter vi lite för sent från Rom. Morgontrafiken är tät på Fiumicino och den lätta dimman gör säkert att man inte kan starta och landa i maximal takt med erfordliga säkerhetsmarginaler. Jag tittar själv på klockan, vars visare envist roterar runt, medan planet inte rör sig en millimeter. 20 minuter senare är det äntligen start dags och vi far äntligen iväg, mina 40 minuter att byta plan på i Munchen, har nu blivit 20. De många passagerarna är nästan förtvivlade ombord, och frågorna haglar om hur man skall hinna byta flyg - och många stressar upp sig i onödan.

Bredvid mig sitter en äldre herre från USA och hans ögon turas om att stirra rakt fram med en änglsig blick, och sedan på sitt efterföljande boardingkort. Jag frågar om han kanske behöver hjälp - och efter hans huvudgest går jag sedan igenom hela Munchens flygplats med honom och drar slutsatsen att han inte alls behöver oroa sig. I hans fall hade han 40 minuter på sig, trots vår försening, och all hans oro är i onödan - där på Europas enda femstjärniga flygplats där man har svart bälte i logistik. En logistik-konst som är så förfinad så inte ens småbarnsföräldrar, där båda förvärvsarbetar, når upp till den.

Det har kommit bli lite av en sport för mig, och kanske även ett tidsfördriv, att hjälpa vilsna resenärer på flygplatser och tågstationer. Med lugn röst, har jag märkt att det ofta är jag som tar initiativen till kontakten med "Can I help you?" och så försöker jag på mig ett litet leende. Det känns bra att hjälpa andra, och i de allra flesta fall är det inga problem att med en enkel mening eller gest lösa deras frågor. Med det lugnet jag har, så verkar jag även få det förtroende som behövs för att resenären själv skall stressa ner lite.

Nu sitter jag ombord ett Öresundståg - en kanske inte helt lyckad design. Jag åker nästan alltid första klass, vars enda egenskap är att dessa stolarna kostar mer att köpa plats på. Men för några tior extra slipper jag a-lagare, barnfamiljer med ungar som lever jäkeln, och miljöpartister med kaffetermos och svettig ostmacka. En väl värd investering. Dessutom slipper jag att köpa platsbiljett, då jag vet att alla platser till vänster, i tågets färdriktning, är obokade.

Här ombord på Öresundstågen så sitter de så viktiga, och högst elementära strömuttagen. precis under bagagehyllan som är placerad ovanför fönstren. Det gör att tunga laddare trillar ner, ibland i huvudet på folk, resenärerna hittar inte alltid uttagen, sladdarna är för korta, men ekanske framför allt, det ibland våta bagaget ovanför på bagagehyllan, gör att det blir kortslutning i elen allteftersom vattnet rinner ner.

En dam här i första-klass fick nog, och skällde ut personalen enligt konstens alla regler. Har man betalt första klass, då skall man minsann ha ström. De övriga resenärerna, alla med halvt urladdade telefoner, iaktog samtalet med spänning och knöt säkert näven i fickan när de hejade på i det tysta. "Till och med SJ har ström" replikerades det till och med, och då fick tågpersonalen nog. "Jaja, jag ska väl titta vad som är fel då".

Med tunga steg försvann Tågmästaren mot elcentralen i tågsetet, och fipplade så på säkringen, för att återigen väcka denna elektriska lina till liv. Det tog inte många sekunder förrän alla resenärer återigen satt med laddare ikopplade till det viktigaste förströlsemedlet. Utom min bordsgranne då, en något äldre dam som fortfarande kör den analoga varianten av Se & Höör. Under de hårda orden som stångades mellan Tågmästare och Resenär gällande ström, så böjde hon inte ens på ögonbrynen. Vad är en mobiltelefon med ström -  jämfört med skvaller om Kronans folk i England. Och Wahlgren familjen förstås.

Plötsligt ringer hennes telefon med den klassiska Nokia signalen från "Connecting People" tiden. Hon tar fram sin klassiska blåa Nokia 5510 och svarar. En telefon som man bara behövde ladda en gång i veckan.

Kanske var det bättre förr trots allt - om man står ut med Wahlgren familjen förstås. Men det gör man ju inte.

Med världen som arbetsfält,

 

  

CB