EN VARM EGO KÄNSLA

Som en bekant brukar uttrycka det så var det tidig "bagarväckning" i morse. Ni vet så där tidigt att man knappt hunnit lägga upp båda benen i sängen förrän det är dags att ta ner dem på golvet igen när den där förfärliga "väckarklockan" lockar på programmerad uppmärksamhet. Med en stundande soluppgång i ryggen så bar det iväg i det tyska stålet mot flygplatsen i Rom för dagens fakirflygning upp till Linate i Milano. Då italienare sällan lämnar barnen på dagis i ottan, likt vi svenskar, så var motorvägarna tomma och dieseln brummade så på i jämn och snabb takt till flyget, varpå jag kom fram i god marginal till flygplatsen. För oss FQTV (frequent travelers) innebär det alltså ankomst ungefär 30 minuter innan Airbus-skytteln lyfter för att ta oss PAX (passengers) ca 500 km norrut i detta fallet.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

För bara några veckor sedan var jag och Roberto i Milano för att titta på datorhallar och besökte dels ett skrytbygge som ägdes av ett franskt fastighetsbolag samt en jättelik byggarbetsplats för det som sannolikt kommer att bli Europas största datorhall framåt slutet av året, nämligen "The SuperNap". Även om båda platserna verkade lovande, med en bra teknik och tanke, så kände nog både jag och Roberto att de inte var helt rätt för oss. Eller som Roberto sa, "One is not finished, and the other one is French".  En analogi som ofta ligger nära till hands för mig är när man jämför med flygplan. Vilket flygplan åker man helst i - ett som flugit i 20 år utan att trilla ner från ovan, eller ett helt nytt flygplan som bara är två dagar gammalt? Jag vet i alla fall i vilket jag känner mig säkrast.

 

Idag gick besöket istället till Telecom Italia, eller TIM som man förkortar det till här i Italien. Med ett jättelikt campus strax utanför Milano erbjuds här en IT-miljö som varit i drift i nästan 30 år, och genom åren gått igenom fler uppgraderingar än vad en typisk italiensk filmstjärne-diva med botox i läpparna har gjort. Campuset ser slitet och väldigt fult ut, men allt är byggt på ett väldigt gediget sätt. Väggar, fasader, trapphus, och grindar är väldigt bastanta och kommer säkert stå pall i många år till och så här bastant har man sannolikt inte råd att bygga längre. När vi går igenom de jättelika rummen med datorer är det tydligt att denna plats är en kombination av ett datormuseum och det absolut nyaste som går att köpa för pengar. Alla stora IT företag är här i någon form, och även om själva huset i sig inte ser ut att vara något skrytbygge i modern mening så känns allt väldigt funktionellt, genomtänkt och högst industriellt. Här finns så mycket IT historia att vi intresserade skulle kunna spendera många timmar på att titta på allt.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Vi stannar till i ett mötesrum och det är så dags att genomlida ett 40-tal powerpoint slides om området vi befinner oss vid, och det brukar likt alla andra powerpoints bli lite tjatigt. Roberto, som är med mig även denna gången, tillsammans med våra två account-mangers från Telecom Italia, har sagt till mannen som presenterar datorhallen att prata engelska till min förmån, men efter drygt 12 sekunder så byter han till Italienska då utmaningen sannolikt visade sig allt för svår. Allt eftersom han rabblar tekniska fakta om strömtillförsel, säkerhet, kyla, redundans, och hur förträffligt allt är, så inser jag att min italienska numera är så pass bra att jag hänger med riktigt bra. Förutom att han pratar om en domän jag har bra insikt om, så pratar han tydligt och inte så fort, även om han pratar vädligt "mycket" likt alla passionerade och stolta människor.

 

När vi passererat halva presentationen börjar jag små-le för mig själv och tappar bort fokuset på samtalet lite. Istället börjar jag i allt större grad fundera på hur mycket mitt italienska språk utvecklats senaste året utan att jag egentligen tänkt på det. Här sitter jag i ett rum med fyra italienare och lyckas nu hänga med i språket och det känns faktiskt ganska fantastiskt. Med den tanken och känslan så tar jag mod till mig och bara någon minut senare ställer jag så faktiskt min första riktiga fråga, till en extern part, på italienska, och gör mig förstådd! Hela känslan blir på något sätt större än vad den kanske borde vara, men det känns som en väldigt viktig milstolpe i vardagen. En milstolpe jag inte alls var beredd på eller såg komma på förhand.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Strax innan vi lämnar dagens visning av datorhallen hos Telecom Italia så stöter Roberto på en tidigare kollega han arbetat med i många år. En underbar show tar sin början, som jag tror nästan skulle vara helt otänkbar i Sverige. De kramas utan att släppa taget. De pussas på kinden. De hålller om varandra. De skrattar. Lite som ett tvillingpar som skiljts åt i unga år och nu återförenas. Det visar känslor på ett sätt som hade kunnat värma upp vilket kallt svenskt klimat som helst, och som svensk blir jag helt förundrad över hur denna spontanitet och genuina glädje gör att hela omvärlden försvinner runt dem när de så gläds av att återförenas. Det går inte att ta miste på hur italienare är bättre på att uppskatta människor offentligt än vad vi svenskar är.

 

När vi så lämnar Milano så inser jag att det nog kanske börjar bli en liten italienare av mig också - även om jag har väldigt mycket att lära.  Bara under förmiddagen har jag kört som en biltjuv, druckit flera espresso, haft matchande slips, scarf och klocka, skakat hand på italienskt vis, gett kindpussar, svurit på italienska, blivit hänförd av italienska kvinnor, kommit för sent, avbrutet ett möte genom att svara i telefonen istället för att "trycka bort" samtalet, och bjudit Roberto på lunch lite spontant. Därtill både förstått och faktiskt pratat lite italienska själv. Var ska detta sluta?

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 
 

Nu sitter jag på en SK flight på väg upp till Arlanda och som vanligt känns det alltid bra att komma hem till Stockholm även om vädret verkar vara väl kallt med tanke på att det snart är maj och Midsommar närmar sig. Men när jag går ut från flygplatsen alldeles strax, och sannolikt fryser då jag glömt de klassiska "svenska tillbehören" som vantar, mössa och jacka, då kommer inte kylan bita på mig.

För efter dagen är jag helt varm inombords av en god ego känsla, och för att få upp humöret ytterligare så bjuder jag här på lite vårbilder från 2014. En vår som var betydligt varmare än i år.

 

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh

 

BMW Feel-Good Flygtermer Italien
0 kommentarer

ATT SNOKA I NÅGONS HEM

För en kort tid sedan var jag och familjen på besök hos några av våra bästa vänner i Växjö. I en allt mer stressad tid är detta numera en företelse som inte inträffar särskilt ofta. Att fyra vuxna och två barn skall ha en ledig kalender-slot samtidigt, är lite som att hitta en ledig slot för en flygplansrörelse på Heathrow en måndag morgon - chansen är ytterst minimal och måste således planeras långt i förväg, och sedan är det bara att hoppas på att träffen inte blir inställd likt ett SJ tåg.

Allt eftersom kvällen fortskrider hemma hos våra vänner så kommer vi in på ett samtal kring varför vi inte kan ha så trevligt runt bordet lite oftare. För likt många andra saker i livet, vill man ju ha mer av det man gillar. En fråga slängs ut där runt bordet, efter den sedvanligt goda middagen, vilket kommer att leda till många diskussioner kring hur våra liv ser ut år 2016.

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 
 

 

KVÄLLENS FRÅGA BLEV:

 

 "När ringde någon på dörren sist, som du känner, utan att ha föranmält sitt besök?"

  


 

Vi satt nog alla där, runt bordet, och funderade på när det hände senast, men insåg snart att den där ringklockan, den är snart ett antikt tillbehör som inte behövs i standardlistan över husköp utan kommer att förpassas till tillbehörskatalogen. Kanske lika naturligt som den där trappan på tre steg upp till husets entrédörr som oftast kommer på plats först två år efter att huset är färdigbyggt, trädgården har grönt gräs, och brevlådan äntligen står stadigt i jorden.

När diskussionerna runt bordet går heta så blir det klart att man kan se detta ur två olika perspektiv - dels "som besökare", men även "som värd". Ganska snart uppkommer även ett manligt och kvinnligt perspektiv på detta, särskilt vad gäller hur välstädat hemmet måste vara innan en eventuell besökare är välkommen in i bara strumplästen.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

SOM BESÖKARE


 

En av de största anledningarna till att jag idag inte ringer på dörren hos någon jag känner, när jag ändå "kör förbi", är att den egna tidplanen inte erbjuder mycket tid för att göra ett sådant uppehåll. Likt vanligt rusar jag alltid hem från jobbet, för "något" som måste göras. Det kan vara jobbet som väntar (fast där hemma), middagen som skall lagas, barnet som skall tas om hand, hunden som skall rastas, sporten som man skall följa på tv:n, projektet som skall färdigställas, eller sängen som behövs mer än vanligt. Att "ta det lugnt" på väg hem från jobbet, och kunna ge sig själv tid att bli någon timme sen, så där spontant, känns alltmer främmande.

Att i vår samtid dessutom ringa på hemma hos någon, utan att först ha skickat ett sms, ringt, eller på något sätt "messat" är nog dessvärre även att "tränga sig på" i någons privata sfär år 2016. Och tänk att komma hem till någon tomhänt, ingen blomma, ingen vinflaska, eller någon fin olivolja. Dessutom kanske bara klädd i jeans och piké. Istället känns det som jag kör på lite extra om jag råkar kör förbi någon jag känner, så ingen vinkar till mig där inne i bilen och tvingar mig att stanna för att "prata", eller ännu värre tror att jag"glor in" hemma hos dem.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När jag växte upp, då kunde grannen ringa på dörren och fråga om de fick låna lite mjöl eller mjölk. När hände det sist kan man fråga sig? Detta måste varit något specifikt för 80-talet, för idag skulle det verkligen vara förknippat med att känna sig som en sämre människa, eller vilja snoka, om man ringde på grannen för att låna lite smör när man står och steker pannkakor till familjen där hemma och smöret plötsligt tar slut. Folk kanske i värsta fall tror att hushållet har slut på pengar - och börjar fundera på om smöret någonsin kommer lämnas tillbaka? Ordet "pinsamt" känns på något sätt adekvat och fullt rimligt. Det finns säkert fortfarande några villakvarter med god grannsämja där detta fungerar även idag, men i takt med att våra liv upplevs allt mer stressade tror jag det sakta men säkert fasas ut.

 

SOM VÄRD


 

Att nyss vara hemkommen från jobbet för att sedan höra att någon ringer på ytterdörren, skulle nog leda till en stor förundran. Om man inte är på landet förstås, för där vågar man ju prata med varandra och tävlar inte med varandra om fina ekgolv, det perfekta blomsterarrangemanget i vardagsrummet, de fina dimmade lamporna på träfasaden och kanelbulledoft från köktets vrå. När man öppnar dörren i staden däremot, då går nog tanken mer på hur välstädat det är där bakom ryggen, när man dammsög senast, och kanske dammtorkade alla hemmets prylar. Den där kaneldoften uteblir dumt nog, eftersom man inte har "någon fika" hemma, och man känner sig genast lite mer värdelös än vad man egentligen borde. När någon står där i dörren, då går nog snarare tanken, både en och två gånger, till hur man skickar iväg besökaren istället för att välkomna dem in i ett oförberett hem dår alla familjens medlemmar inte accepterat besöket i sin kalender.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Jag har under veckan haft förmånen att vara uppe i bergen i norra Vietnam. Deras livstil skiljer sig givetvis helt från vår, och på något sätt känns de väldigt mycket lyckligare, även om de är betydligt fattigare. I den hyddan vi besökte fanns till en början ingen dörr, så där kunde man inte gömma sig bakom ett ASSA lås med något modernt villa-larm för 299kr i månaden. En del av huset var dessutom helt öppet mot omvärlden, så vem som helst kunde se in eller kliva på. Under dagen kom alla möjliga besökare från byn för att hälsa, röka lite pipa, ta en bägare risbrännvin, idka lite byteshandel av matvaror, eller bara säga goddag till oss blekansikten. Det var verkligen en besöksfrekvens som är helt otänkbar till ett svenskt hushåll idag. Frun i huset verkade aldrig bli stressad över att det fanns lite damm i husets hörn, eller hur väl vikta sängkläderna var. Istället log hon, skrattade, och njöt av den sociala gemenskapen helt obeskymrat.

Vårt svenska samhälle är väldigt kallt. Vi pratar inte med varandra på bussen, fast vi kanske sitter bredvid samma person regelbundet, vi pratar inte med varandra i kön, och vi hälsar knappt på bekanta längre. Vi träffas egentligen bara utanför familjen när vi är på jobbet eller på någon av barnens alla ändlösa aktiviteter. Hur kom det att bli så egentligen, men framför allt varför? De ytliga tingen, som den där oljan man ger bort när man hälsar på någon, eller den där diskbänken som inte skiner blankt, har kommit att betyda mycket mer för oss än socialt umgänge med våra basta vänner. Istället för att spontant träffa någon vi tycker om, så tittar vi hellre i kalendern och säger "nej, går tyvärr inte".

Jag tro det är dags att sänka garden lite, blotta sig något mer, och inte bygga upp en tom fasad som är ståtligare än Drottning Elisabeth i hennes Buckingham Palace. När allt kommer omkring är vi alla bara människor, som allt som oftast gör så gott vi kan.

Varken mer eller mindre.

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh

 

2 kommentarer

ATT BALANSERA PÅ EN STEN - OM MOBBNING

Idag läste jag ett budskap från Polisen som handlade om mobbning. Hur en grabb, i sina tidiga och fortfarande oförstörda år i skolan blev retad, knuffad, sparkad på, och tillslut inte fann någon annan utväg än att göra sig av med sin rädsla, förtvivlad över vad som skulle att hända härnäst, när självkänslan, hoppet, och alla på hans gata hade svikit honom. Med ett rep och ett träd lämnade han så det ändliga livet i förtid, till stor sorg för de berörda och mänskligheten.

 

"Balance on a Rock"
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 

Under mina första skolår fanns det tre rödhåriga i klassen. Kristoffer, jag och Knut. Eller om man skall uttrycka det på ett annat sätt, den starka, den verbala, och den ordinära, den sista med ett kanske väl traditionellt tilltalsnamn. Som ett resultat, sannolikt inte bara baserat på hårfärg, utan även avsaknad av en stark färdighet, och med namnet Knut, så var mobbningsoffret så tydligt identifierat i vår klass där i Smedby, utanför Kalmar. Tillsammans med "Fet-Peter" blev de två snart utsedda till klassens mobbningsoffer dit ytterligare någon möjligen blev inkluderad i skaran av unga individer som genom statens krav och kommunens arrangemang hade tvingats ihop där genom sin påtvingade skolplikt.

 

Mobbning, gruppens försök att stöta ut den "annorlunda", har alltid funnits och kommer nog aldrig att helt försvinna, varpå "sluta mobba" kampanjer verkar tämligen verkningslösa. Ända sedan tv-programmet "Bullens" tid har man försökt belysa problemet, och göra något åt det, utan att mobbning på något sätt varken minskat eller försvunnit från det skolsystem som vi känner till idag. Problemet är inte bara svenskt utan finns likt miljöförstöring, korrupta politiker, och franska bilar över hela världen.

 

Enligt Darwins teori, skall den svaga stötas ut och minimeras, och kanske är det därför de försök som görs att stoppa mobbning inte lyckas. Det ligger på något sätt i det mänskliga DNA:t, och en grottegenskap vi besitter som ännu inte försvunnit, att endast den starkaste skall överleva. Mer förvånande är dock att vi vuxna inte kommit längre i att bekämpa denna styggelse, utan fortfarande att vi genom "samtal med barnen" skall se till att någon "utvald" tjej eller kille, likt Knut, skall undvika att må dåligt i själ och mage. Lite som att tant Toblerone-Mona tror att man kan "prata" IS soldater till rätta och att en inrättad hjälplinje på telefon skall stävja det otroligt grymma som sker i vår värld.

 

En del av de som kommenterade Polisens artikel, vuxna kan man anta, har själv mycket hat i sig, och istället för att agera förnuftigt och förståndigt blir de själva mobbare, fast på nätet - ett fenomen som växer sig allt starkare där det är enkelt att ta visir bakom tryggheten av datorskärmen i det egna hemmet. De som mobbade, där i min klass, var nog ofta de starkare (fysiskt) eller de som själva var aningen "svaga i huvudet" och därför anslöt till gruppen enligt bästa "skitsnack på fikarasten, jag hakar på så finner jag en tillhörighet" stuket bland de vuxna. I mångt och mycket var de offer också, men på ett annat sätt. Jag tror nämligen, kanske avvikande från en del andra, att friska och sunda personer inte begår allvarliga våldsbrott, spränger saker i luften, eller mobbar. Inombords har dessa personer fler problem än man kan föreställa sig. Däremot har de, likt alla andra, självklart ett val att göra i sin vardag, ett val som de aldrig kan lasta någon annan för, och ansvaret är enkom deras. 

 

Att vara rödhårig, ett attribut som man självklart inte rår för som individ, är nog bland det jobbigare i unga år då kritiken inte går att bemöta, eftersom man inte rår för det. Geniskt hade föräldrarna vissa egenskaper, som sedan gjorde att deras barn fick ett visst utseende. Precis som med ögonfärg, Att vara tjock i unga år är nog heller inte helt enkelt att hantera i vår nya moderna värld där utseende spelar så stor roll. Jag har svårt att tro att man i unga år, när man rör på sig mycket, inte dricker alkohol, och ännu inte hunnit ackumulera vätska, socker, och fett i sin kropp likt vuxna, är tjock för att man är "lat", snarare beror det säkert på något genetiskt, eller "bra benstomme" som det ibland kallas med en finare omskrivning. Oavsett anledning så skall inget barn, eller vuxen heller för den delen, behöva bli utsatt för mobbning.

 

 "The Mountains @ Bolzano"
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Även om man borde få heta och bli döpt till vad som helst, som exempelvis Knut, så skulle jag själv aldrig välja ett tilltalsnamn som står ut till den grad att man kan riskeras att mobbas bara för namnet - det spelar ingen roll hur fint namnet är, vem man ärvt det från, eller hur man tror på att vita fåglar i skyn skall göra samhället lent och vackert - samhället är nämligen varken rättvist, enkelt, eller fullt av roliga barnkalas överallt. Det löftet får man aldrig som barn, och det bevisar sig gång på gång under hela livet.

 

Av princip vill jag egentligen inte recensera skolan, eftersom det är många år sedan jag spenderade någon tid där, och idag vet jag inte riktigt hur det ser ut - men mina minnen från min skolgång kan ingen ta ifrån mig. Särskilt inte lärare som ibland skall vara så förståndiga och förklara hur allt är och fungerar, inte bara för barn utan även för vuxna, som om vi fortfarande satt där på skolbänken och inte fattade bättre. När jag ser tillbaka på tiden, där på skolgården på Barkestorpsskolan, då funderar jag ibland på var lärarna höll hus. För att vara med ute på rasterna verkade nämligen inte ingå i deras arbetsuppgifter - istället satt de i personalrummet och drack kaffe kan jag anta, allt medan de skickade ut ungarna på gården.

 

Lärarna var inte med, där på fotbollsplanen, när Knut inte ens blev vald till ett av fotbollslagen utan någon sa "äschni kan ta honom" lite så där nonchalant, till det andra laget där på fotbollsplanen. Lärarna var inte heller med i duschrummet när någon skulle prova hur den något våta handduken kunde rappa någon på benet. När klockan ringde ut för dagen syntes inte heller lärarna till på skolgården för att se hur promenaden hemåt startade. Istället var de sannolikt redan tillbaka i de vuxnas sal, pratade om de bra och dåliga eleverna, eller så satt de antagligen redan i sin bil, likt andra vuxna människor, stressade som du och jag, för att hinna hem och få sin egna vardag att gå ihop. Jag skrattar ibland för mig själv när jag ser de där skyltarna uppsatta längs vägen, "Kör Sakta - Levande Barn", bara för att några kvarter senare se just de som satt upp skylten, dundra förbi i hög fart, fast i någon annans kvarter, där ungarna uppenbarligen inte löper samma risk att hamna där ute, på den farliga gatan.

 

Min klass i grunskolan var uppdelad i ett tydligt A och B lag, där vissa familjer med tillhörande barn satte hela agendan för allt som skulle ske vad gällde utbildning, klassresor, och vad som var rätt och fel. Samtliga i denna gruppen kom från det som till ytan var starkare kärnfamiljer, med föräldrar som var akademiker, och hade ett väldigt starkt mandat i skolan. Den andra hälften var mer tysta och hade möjligen bra åsikter, men kanske inte möjligheten att uttrycka dem på ett sakligt och konstruktivt sätt. Även bland de vuxna förekom på något sätt mobbning, då alla inte satt där på föräldramötet på samma villkor och med samma förutsättningar utan blev uppdelade, precis som det där fotbollslaget, där den sista familjens bidrag i leken inte blev så intressant.

 

 "Sunset, Villa Pamphili"
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Jag har i vuxna år kommit att se på min barndom lite som reklamen på bio. Den var ganska tråkig, även om det givetvis fanns ljusglimtar och lite skratt, men framför allt ville jag bara att det skulle "ta slut" och det som jag väntade på, vuxenlivet, skulle börja. Det händer kanske inte så ofta, men då och då lämnar eller hämtar jag "Lill-Ove", nu i en känslig ålder, på skolan. När han tar sin väska och lunkar iväg mot skoldörren vet jag aldrig riktigt hur dagen kommer bli, kanske en fantastisk dag,  men i värsta fall, en av de värsta dagarna i hans liv. Här inne i denna skolbyggnad spenderas mycket av hans vakna liv, utan att jag eller Linda är där och ser vad som händer, och med en fröken som omöjligen kan vara överallt och hålla koll på alla barnen i varje stund. Det är inte konstigt att hon behöver lite kaffe för att orka med - jag förstår inte hur dagens lärare orkar och jag har den största respekten för deras insats.

 

När jag läste kommentarerna om den tragiska händelsen med pojken som tillslut gav upp, så ser jag hur föräldrar förfasas över mobbning, och hur man vill att det skall utplånas genom samtal och förståelse. För mig är det rent skitsnack, om jag ska vara ärlig. Det har aldrig hjälpt, och kommer aldrig hjälpa heller. Precis som cancer inte elimineras för att man delar en Facebook bild, medan dina pengar och forskning kan göra det. Hade man haft ett mätbart KPI, som i ett företag eller på en statistikbyrå, hade man nog börjat fundera på vad vuxna människor sysslar med när de rockar sockor och tror att världen ska förändras till det bättre.

 

" St Angelo, Roma"
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Jag tror att om man har ett ärligt uppsått med att göra livet bättre för barn, och vill och har möjlighet att engagera sig, så är det inte snack som gäller - det är en insats. När var du med ditt barn en hel skoldag sist, såg vad som hände där på rasten, i duschen, och när barnen skulle gå hem? Enbart genom att visa engagemang för barn, när det gäller, så kan en verklig förändring ske. Många vuxna kan följa med sina barn på ändlösa aktiviteter, eller gå på egna, men tar sig inte tiden att vara där det kanske är som viktigast, i skolans omgivning. Inte för att lära fröken hur hon skall undervisa, lägga sig och vara i vägen, utan bara var där, på rasten, lite i bakgrunden, och med sin respekt som vuxen, se till att både det egna, och andras barn, uppför sig som man bör göra i ett civiliserat samhälle. Att även ta modet till sig, om så behövs, och säga till ett annat barn än det egna som inte uppför sig, med vetskapen att det eventuellt blir ett jobbigt telefonsamtal med det barnets föräldrar senare som tror att deras egna barn är snövit.

Tankarna idag har gått lite till det här med Knut, min rödhåriga skolkamrat. Jag vet inte hur det är med honom idag, om hans självkänsla försvann där i grundskolan, och om den i så fall är tillbaka. Oavsett vad, är det inte mycket jag kan göra åt idag. Istället gäller det att blicka framåt och se över vad jag själv kan göra, och inte förlita mig på någon annan eller tomt prat. Det är inte frökens fel, statens fel, eller kommunens fel att det ibland går åt skogen - det är mitt och ditt ansvar.

 

" Villa d'Este, Tivoli"
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

För några dagar sedan skrev jag om vad det innebär att bli förälder och att det var dags att tänka igenom det, om jag nu skall ta det på allvar. Idag har jag lagt in fyra heldagar under hösten då jag skall göra mitt bästa för att vara med i skolan. För min skull, för Axels skull, för andra barns skull, men framför alltför för att jag tror på att närvaro och riktigt engagemang är bättre än tomt prat, olika sockor, och annat trams som kanske hjälper lite på ytan, men inte gör någon förändring i ett mätbart resultat.

Jag kan inte göra allt, men jag ska göra något. För den där Knut, det kunde faktiskt ha varit jag. Skillnaden att lyckas balansera uppe på den där hala stenen, eller trilla ner, är nämligen väldigt liten.

 

 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan |
Lill-Ove
0 kommentarer