ETT NYTT KAPITEL I RESAN

Det är ofta svårt att veta exakt när ett beslut fattades. Ibland är det på en tusendel av en sekund som i den intensiva Rom-trafiken. Ibland tar det några dagar, som när man skall lista ut en hjärtlig julklapp till någon i familjen. Och ibland växer det fram över en svårdefinerad tidsrymd - som när man plötsligt blir gammal och blir intresserad av konst, lugnar ner sig, och tycker att vanlig Blended Whisky är mer prisvärt än Single Malt - samtidigt som man skrattar tyst inombords åt de som ännu inte fattat detsamma.

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 

 

I våras kom en tanke smygande till mig. Den var inget främmande - men den kom att växa för varje natt - likt snöklotet som rullar ner längs dalen. Jag känner mig själv väl när sådana här tankar kommer  - det är på det sättet saker i sker i mitt liv, helt plötsligt står en ny BMW på gården, jag bestämmer mig för en ny utmaning som att repetetivt möta en civilisation i Vietnam, och det är så jag har lärt mig att uppskatta tomat, senap, och rödvin på äldre dagar. Den oskyldiga och lätta tanken, blir en tvångstanke, vars energi slutligen måste få sitt utlopp. Ungefär som när man funderar på om man dragit ur kontakten till strykjärnet - tillslut vinner tvånget och man måste gå och titta efter.

En dag vaknade jag upp, under sommaren, och plötsligt, där under natten, hade jag fått för mig att
flytta hem till min kära familj. Vi behöver vara ihop mer tillsammans. Tre år går fort, och det har varit en helt fantastisk tid i Italien. För mig är det otvivelaktigt världens bästa land - utan egentlig konkurrens.

Kanske har tiden i Italien varit den bästa i mitt liv.

Jag har fått möjligheten att se fler delar av världen än vad många gör under hela sin livstid, jag har haft
världens bästa chef och tillika kollegor - så mycket hjärta och kompetens har jag sällan skådat någon
annanstans. Men kanske framförallt är jag stolt över min egen, mitt lags, och vår gemensamma prestation inom
det affärsområdet vi arbetat med. En fantastisk prestation - som nog ingen trodde var möjlig när vi började. De tekniska utmaningarna vi har haft, i kombination med affärsutveckling och strategi har fått mig att växa som individ, professionell, och lagspelare på ett sätt jag inte trodde var möjligt.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Av en händelse såg jag en annons för en ny roll i Växjö, det som på många sätt är min mest definerade hemstad. På slentrian "slängde jag iväg" en ansökan och sedan inleddes vad som numera är en ganska lång process när rekryteringsbyåren skall välja ut kandidater. Det görs intervjuer, analyser, referenstagande, kompetenstester och matchning med tänkt arbetsgivare. En process som inte har varit helt enkel att hantera då jag bor utomlands. Därtill skall ju sedvanligt facket säga sitt. Men efter fler turer än vad jag kan räkna till, så fick jag erbjudandet att vara med på vad som kan komma att bli en helt fantastisk resa på ett av Svergies mest välskötta och renomerade företag.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB


Södra är ett medlemsägt företag med 50.000 skogsägare - kanske ett av de finaste vi har i vårt fantastiska land. Med en omsättning på drygt 18 miljarder, och drygt 3500 anställda, kan jag tillsammans med ett passionerat team hjälpa till att göra en modern processindustri ännu mer digitaliserad.


Jag är enormt tacksam för förtroendet jag har blivit erbjuden, och är tacksam för att möjligen öppna ett nytt kapitel i min resa. Denna gången mer på hemmaplan, denna gången i en ny spännande näring, och denna gången med möjligheten att utveckla min relation med familj och andra närstående. Likt alla båtar som guppar ute på havet, och möter världens böljande vågor, blir det förr eller senare kanske dags att gå i hamn.

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

IGT Södra Växjö
0 kommentarer

HÄR JOBBAR FAKTISKT MAMMA!

Framför mig sitter det två personer. Den ena är klädd i någon form av grå och röd sporttröja, har en New Castle öl i handen, och pratar proper brittisk engelska. Framför honom ligger någon liten datorväska och det märks att han är van att befinna sig här. Han tittar inte på skärmar hela tiden, han tar det lugnt, och när han pratar i telefon så handlar inte samtalet om var han är, vart han skall, utan om vad som händer i övrigt. På denna plats är det lika befriande som när pensionärer pratar om sig själva, istället för alla andra de känner i sin omkrets som är så speciella.

Inte långt ifrån honom sitter en fransyska. Hon har sitt vita headset virat runt huvudet likt syrgasslangar. De tunna vita kablarna hänger över och öronen och går och ner över munnen för att mikrofonen skall hamna perfekt så att hon hörs tydligt när hon pratar i telefon. Hon är en "Apple" person och allt runt hennes person är vitt, ipad, iphone, tangentbord, headset, sjal, klocka och skor. Det enda som egentligen skiljer av är hennes i ögonfallande röda läppstift, som även delvis fastnat på glaset hon dricker vin ifrån. Jag gissar att hon är på väg till Montreal - då hon är så där överdrivet fransk - precis som svenskar som lever i London och överdriver svenskt midsommarfirande så fort de får chansen varje år.

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Jag sitter här på min barstol med tillhörande högt bord i vit Ikea stil i en flygplats lounge i München. Stundtals sitter jag, och stundtals står jag upp, eftersom jag vet att det snart blir mycket sittande när Atlanten så skall korsas i min Airbus A330-300 på väg till Kanada.

För att stöka undan den värsta logistiken idag har jag redan bytt från G till H piren för att vara i den loungen som är utanför Schengenområdet - då går det fort att ta sig till gaten som sedan skall leda mig till Toronto - eftersom passkontrollen redan är avklarad. Dessutom är det mindre spring här då det går färre långflygningar än flyg inom Schengen, varpå det blir mycket lugnare. Min plats är strategiskt vald med strömuttag, och bara en blick över bordet så finns skärmarna som visar aktuell gate och övrig reseinformation. Dagens arbetsplats är så beskaffad med internet, dator och laddare, noise-cancelling headset och en telefon som likt en klassisk folkhemsmodell oftast är knuten till omvärlden med en kabel. I en allt mer mobil värld, är mobilen allt mer stationärt knuten till ett eluttag.

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 

 

Att ha en "lounge" som kontor är egentligen den idealiska arbetsplatsen. På det vanliga arbetet "störs" man ofta av kollegor, möten, och sådant där elände som lunch, fika, och afterwork. Man måste - och vill - vara trevlig mot omvärlden. Hemmet, i kontrast, är inte lätt det heller. Där lockar mycket annat än jobb. Som familj, tvättkorgen, städandet, ärenden, eller kanske till och med dumburken i den mån den fortfarande används. Mest lockar nog en liten tupplur i sängen - för visst är det skönt så där mitt på dagen. I loungen är man "på väg" någonstans, med internationella människor runt omkring sig, som, om man samtalar med dem, alla har en historia att berätta. Att göra en reality såpa kring livet vid en lounge hade nog kunnat vara ett uppslag till något intressant.

Under mina timmar här har jag processat mail likt en jetström, pratat i telefon, haft telefonkonferens, och dessutom lyckats få i mig lite mat, även om det inte var någon smakupplevelse direkt. Disken tar dessutom någon annan hand om. Här jobbar faktiskt mamma - vilket ytterligare höjer hela upplevelsen. Här får man under rimliga former göra vad som helst, och alltid kommer det någon annan och städar upp - en helt omöjlig företelse på den vanliga arbetsplatsen

Det är faktiskt tredje dagen i rad jag är i München- så blir det ibland med olika bokningar i en global värld - och av alla transferflygplatser är detta nog tillsammans med Zürich den bästa i Europa. Som resenär behöver man inte gå så långt, det är effektivt att ta sig mellan terminaler och gate'r och det är är i princip aldrig kö någonstans. Att byta flygplan här, trots att man bara ibland har 30 minuter på sig, är sällan en orsak att stressa upp sig eller springa.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 

Denna veckas resa, till världens näst största land, erbjuder så en kombination av arbete och nöje - vilket gör att mitt engagemang går upp betydligt. Till helgen väntar Formel-1 på Il Notre Dame banan i Montreal och det brukar vara ett helt fantastiskt engagemang och hela staden andas och lever bilsport i en hel vecka. Jag och en tidigare kollega skall ta oss från Toronto, via Niagara Fallen till den franska staden i den absolut billigaste hyrbilen jag kunde hitta - en bil vars hela kostnad säkert inte ens täcker en bromsskiva till en F1 bil, men som med tur har tillräckligt med bagageutrymme för att transportera två "Christer Glenning mellanstora väskor" mellan Toronto och Montreal. Till det har jag även laddat upp med lite kamerautrustning för att dokumentera veckoslutet som jag ser fram emot.

Det är ca 45 minuter kvar till boarding, och för att piggna till och känna mig fräsch inför flygningen så skall jag passa på att ta en dusch och byta kläder. Det - om något - gör loungen till en av de bättre platserna under denna dagen. Väl framme i Toronto väntar så middag med vännen som redan skall ha anlänt via en annan flight, sedan är det "show time". Då han låtsas vara Mercedes-fan så skall jag redan nu klä upp mig i Redbull-kläder för att visa vart skåpet skall stå.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Mannen mitt emot mig, i sporttröjan, tar en ny öl - fast denna gången en tysk Wiesbeer - samtidigt som hans vän anländer. Han byter snabbt språk till perfekt tyska. Kanske var han inte engelsman trots allt? Eller så har han uppenbarligen god kännedom om båda språken och kulturerna eftersom han både skiftar språk och ölsort beroende på vilket läge han befinner sig i. Jag minns ett citat jag läst någonstans - och rundar så av dagens inlägg med detta:

"To travel is to discover that everyone is wrong about other countries."

 

 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa
Formel1 Kanada Mamma
0 kommentarer

ATT GÖRA SAKER ANNORLUNDA

I måndags fick jag en idé som jag sedan försökt anamma på alla möjliga sätt under veckan. Min idé var lika enkel som briljant - jag ville prova att göra saker annorlunda och sedan se hur det gick. Allt för ofta kommer jag in i vanemönster och kanske till viss del även beroendemönster där jag gör saker som jag alltid gjort för att det är bekvämt, enkelt, och kanske i viss mån riskfritt. Problemet om man alltid gör samma sak är ju att man aldrig upptäcker något nytt, eller kan få något bättre, utan man står helt enkelt, stilla kvar, på samma punkt.

 

"Mitt vackra Öland"
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Varje morgon lämnar jag lägenheten runt kl 09.30 för att vara på jobbet kl 10. En svensk kanske tänker "oj vad sent" - men svensken skall nog fundera på när det går hem från jobbet istället, för inte är det mellan 19 och 20 som här lite längre söderut. När jag flyttade in i min lägenhet i Rom så provade jag lite olika färdvägar för att ta mig till jobbet och fastnade sedan för en rutt som sannolikt går fortast, samtidigt som det man kallar för "jitter" på nätverksspråk är vädligt lite. Lite jitter  innebär att tiden är ganska förutsägbar och att det sällan blir köer utan att trafiken flyter på, ungefär likadant, varje dag. När jag så körde iväg i måndags så tänkte jag helt enkelt att "nu tar jag en annan väg" - och så blev det. När jag hade kört drygt halva min vanliga distans så körde jag rakt fram istället för att svänga till vänster, och sedan fick GPSen hjälpa mig att hitta en alternativ rutt till min destination. Det är fantastiskt vad mycket nytt man kan upptäcka, där runt hörnet, där man kör förbi varje dag.

 

"Lill-Ove med spring i benen"
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Följande dag tog jag samma väg, och det slog mig att det inte är en naturlag att jag kör direkt till jobbet för att sedan ta min morgon Espresso där, jag kan ju faktiskt stanna på ett fik på vägen. Sagt och gjort, det tyska stålet kom till halt och jag vandrade in på ett litet café och beställde en Café Lungo och fick betala hela 1 euro för kalaset. Fiket var väldigt trevligt och kanske, tänkte jag, skall jag göra det till morgontradition och stanna där regelbundet och bli en stammis, prata lite skit, och vara en del av det italienska samhället utanför arbetet.

Veckan har varit väldigt varm, precis som i Sverige, men på klassikt Rom manér kanske lite varmare till. Under lunchen någon dag så fick jag för mig att ta en glass på favoritstället - Romana. Här serveras världens bästa glass och allt jag provat har smakat magnifikt. Men är det något jag gör likadant nästan varje gång så är det ju att välja samma smaker när kulorna rullas ihop där ovanpå våfflan. Medan jag väntar på min tur står jag och beundrar tavlan där alla olika val av glass är uppskrivna prydligt för hand med krita på italienska. Min fantasti brukar vara ganska dålig, varpå det ofta blir vanilj, ljus choklad och mörk choklad. 

Resultatet brukar bli helt fantastiskt - varpå jag sällan bytt, men idag tänker jag att det är dags att prova något annat. När jag ser alla alternativ kan jag inte bestämma mig, och av någon anledning så hamnar tanken på Fibonaccis talserie, och jag beställer så enligt den kända talserien 0, 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21 ... nr 3, 5 och 8. Det visade sig bli helt fantastiskt bra, och jag fick prova något helt nytt som blev en ny favorit - tyvärr minns jag idag inte riktigt vad smakerna hette där på tavlan, eftersom jag blev så fokuserad på hur jag kom att tänka på Fibonacci, så jag hoppas ordningen inte ändras till nästa besök.

 

"Harry på jakt i skogen"
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Igår var jag sugen på en kort paus i vårt café på arbetet och gick således ut genom mitt rum, och iväg mot källaren där caféet är beläget. "Varför gå själv" - tänkte jag - när jag kan ta lite sällskap. Normalt "hänger man" ju alltid med samma människor på jobbet, på gott och ont, och jag fick för mig att bjuda med tre stycken som jag känner lite mer ytligt. Vi hälsar på varandra, vi vet vad vi har för roller på jobbet, och kan varandras namn, men det är liksom inga jag pratar med socialt. Jag går förbi ett rum där jag så öppnar dörren, och frågar om de vill följa med på en "Café" som det kallas här. Jag blev så glad att alla tackade ja, och gesten blev vädligt uppskattad när vi stod där nere och drack vår varma 20 ml dryck från en väldigt varm kopp. Alla skakade hand och tackade, och redan idag bjöd de så tillbaka. Tänk vad enkelt det kan vara, bara man tar första steget själv.

 

"Linda på Söderåsen"
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Ikväll är sista dagen i Rom på ett par veckor och frys och kyl var väl tomma varpå jag fick för mig att gå ut och äta. När jag vandrar förbi min favoritkvarterskrog ser jag att den är väl full, och ljudnivån är ganska hög. Tämligen snabbt bestämmer jag mig för att gå några hundra meter upp för backen och prova en annan krog vi kört förbi vid några tillfällen som sett trevlig ut. Klockan är ganska sent och när jag börjar gå upp för backen har klockan redan passerat 21.30. Jag får en bra plats utomhus i den varma "sommarkvällen" och menyn ser väldigt bra ut. Likt vanligt dras ögonen till pizza, pasta carbonara, bruschetta pomodoro eller kanske ett gott kött stycke på menyn. Jag hittar en god ryggbiff som skall vara skivad när man får den, stekt i lite konjak. Det kittlar till i magen, men samtidigt så minns jag veckans mantra att göra något annorlunda. Snabbt ändrar jag mig och beställer en vegetarisk hamburgare och det visade sig vara helt fantastiskt bra och kanske har jag nu hittat ett nytt favorit-hak och även en god vegetarisk rätt.

Veckans roligaste händelse var väl annars igår efter jobbet när det knackade på ytterdörren till lägenheten. Redan tidigare i veckan hade jag tagit ett foto på en lapp som satt ute vid grinden för att en kollega skulle översätta texten, varpå jag fick reda på att en präst kommer att besöka våra lägenheter och välsigna dem. När jag så öppnade dörren igår så stod han där, tradionellt klädd och efter att han hade pratat i någon minut där utanför dörren så avbröt jag honom och sa "Hello Sir". Han log lite när han förstod att min italienska var begränsad, men erbjöd sig att komma in i mitt enkla hem för att välsigna min bostad.

"Morgonljus i Småland"
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

I normala fall hade jag bara slängt igen dörren likt jag gjorde när Jehovas besökte mig alltför ofta under min student-tid i Jönköping - men hur kan jag neka denna goda man att stiga in i mitt personliga palats och förbättra min framtid. Med min tanke att "denna veckan gör jag saker annorlunda" så välkomnade jag honom in, och på några minuter hade han stänkt vatten på väggarna och förbättrat levnadskvalitén i min bostad på ett sätt jag inte trodde var möjligt - dessutom fick jag skänka 10 euro till de mer behövande innan han lämnade mitt område för kvällen.

Och så fortsätter veckan.

I veckan tänkte jag ringa till en personlig vän om dagen för att prata skit några minuter - för hur ofta ringer man någon nu för tiden? Jag har sprungit utomhus istället för på löpband. Och jag har lyssnat på annan musik än vanligt, Bruce har fått ta en behövlig paus och har ersatts av Pavarotti, Tina Turner och Diana Krall.

Än så länge känns alla min vane-brytande aktiviteter som en framgång. Att våga göra något annat, och göra sin box större än normalt är ofta en bra väg till att må bra. Vi får se hur veckan fortskrider och om jag löper linan ut, för nu bär det nämligen hem till Sverige. Ett Sverige som ligger mig varmt om hjärtat, och fast jag mer och mer känner mig hemma i andra länder så är Sverige lite som sådant där glitter på spray-burk. Oavsett hur mycket man tvättar sig, så finns det alltid lite glitter kvar.

 "Fåglarna vid Söderåsen"
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Om några timmar går flyget norrut och idag provar jag SAS istället för Lufthansa, givetvis. Bilderna från ett fantastiskt Sverige med familj. Något att se fram emot.

  

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar |

 

 

 

BMW Box Italien Sverige
0 kommentarer