EN VARM EGO KÄNSLA

Som en bekant brukar uttrycka det så var det tidig "bagarväckning" i morse. Ni vet så där tidigt att man knappt hunnit lägga upp båda benen i sängen förrän det är dags att ta ner dem på golvet igen när den där förfärliga "väckarklockan" lockar på programmerad uppmärksamhet. Med en stundande soluppgång i ryggen så bar det iväg i det tyska stålet mot flygplatsen i Rom för dagens fakirflygning upp till Linate i Milano. Då italienare sällan lämnar barnen på dagis i ottan, likt vi svenskar, så var motorvägarna tomma och dieseln brummade så på i jämn och snabb takt till flyget, varpå jag kom fram i god marginal till flygplatsen. För oss FQTV (frequent travelers) innebär det alltså ankomst ungefär 30 minuter innan Airbus-skytteln lyfter för att ta oss PAX (passengers) ca 500 km norrut i detta fallet.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

För bara några veckor sedan var jag och Roberto i Milano för att titta på datorhallar och besökte dels ett skrytbygge som ägdes av ett franskt fastighetsbolag samt en jättelik byggarbetsplats för det som sannolikt kommer att bli Europas största datorhall framåt slutet av året, nämligen "The SuperNap". Även om båda platserna verkade lovande, med en bra teknik och tanke, så kände nog både jag och Roberto att de inte var helt rätt för oss. Eller som Roberto sa, "One is not finished, and the other one is French".  En analogi som ofta ligger nära till hands för mig är när man jämför med flygplan. Vilket flygplan åker man helst i - ett som flugit i 20 år utan att trilla ner från ovan, eller ett helt nytt flygplan som bara är två dagar gammalt? Jag vet i alla fall i vilket jag känner mig säkrast.

 

Idag gick besöket istället till Telecom Italia, eller TIM som man förkortar det till här i Italien. Med ett jättelikt campus strax utanför Milano erbjuds här en IT-miljö som varit i drift i nästan 30 år, och genom åren gått igenom fler uppgraderingar än vad en typisk italiensk filmstjärne-diva med botox i läpparna har gjort. Campuset ser slitet och väldigt fult ut, men allt är byggt på ett väldigt gediget sätt. Väggar, fasader, trapphus, och grindar är väldigt bastanta och kommer säkert stå pall i många år till och så här bastant har man sannolikt inte råd att bygga längre. När vi går igenom de jättelika rummen med datorer är det tydligt att denna plats är en kombination av ett datormuseum och det absolut nyaste som går att köpa för pengar. Alla stora IT företag är här i någon form, och även om själva huset i sig inte ser ut att vara något skrytbygge i modern mening så känns allt väldigt funktionellt, genomtänkt och högst industriellt. Här finns så mycket IT historia att vi intresserade skulle kunna spendera många timmar på att titta på allt.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Vi stannar till i ett mötesrum och det är så dags att genomlida ett 40-tal powerpoint slides om området vi befinner oss vid, och det brukar likt alla andra powerpoints bli lite tjatigt. Roberto, som är med mig även denna gången, tillsammans med våra två account-mangers från Telecom Italia, har sagt till mannen som presenterar datorhallen att prata engelska till min förmån, men efter drygt 12 sekunder så byter han till Italienska då utmaningen sannolikt visade sig allt för svår. Allt eftersom han rabblar tekniska fakta om strömtillförsel, säkerhet, kyla, redundans, och hur förträffligt allt är, så inser jag att min italienska numera är så pass bra att jag hänger med riktigt bra. Förutom att han pratar om en domän jag har bra insikt om, så pratar han tydligt och inte så fort, även om han pratar vädligt "mycket" likt alla passionerade och stolta människor.

 

När vi passererat halva presentationen börjar jag små-le för mig själv och tappar bort fokuset på samtalet lite. Istället börjar jag i allt större grad fundera på hur mycket mitt italienska språk utvecklats senaste året utan att jag egentligen tänkt på det. Här sitter jag i ett rum med fyra italienare och lyckas nu hänga med i språket och det känns faktiskt ganska fantastiskt. Med den tanken och känslan så tar jag mod till mig och bara någon minut senare ställer jag så faktiskt min första riktiga fråga, till en extern part, på italienska, och gör mig förstådd! Hela känslan blir på något sätt större än vad den kanske borde vara, men det känns som en väldigt viktig milstolpe i vardagen. En milstolpe jag inte alls var beredd på eller såg komma på förhand.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Strax innan vi lämnar dagens visning av datorhallen hos Telecom Italia så stöter Roberto på en tidigare kollega han arbetat med i många år. En underbar show tar sin början, som jag tror nästan skulle vara helt otänkbar i Sverige. De kramas utan att släppa taget. De pussas på kinden. De hålller om varandra. De skrattar. Lite som ett tvillingpar som skiljts åt i unga år och nu återförenas. Det visar känslor på ett sätt som hade kunnat värma upp vilket kallt svenskt klimat som helst, och som svensk blir jag helt förundrad över hur denna spontanitet och genuina glädje gör att hela omvärlden försvinner runt dem när de så gläds av att återförenas. Det går inte att ta miste på hur italienare är bättre på att uppskatta människor offentligt än vad vi svenskar är.

 

När vi så lämnar Milano så inser jag att det nog kanske börjar bli en liten italienare av mig också - även om jag har väldigt mycket att lära.  Bara under förmiddagen har jag kört som en biltjuv, druckit flera espresso, haft matchande slips, scarf och klocka, skakat hand på italienskt vis, gett kindpussar, svurit på italienska, blivit hänförd av italienska kvinnor, kommit för sent, avbrutet ett möte genom att svara i telefonen istället för att "trycka bort" samtalet, och bjudit Roberto på lunch lite spontant. Därtill både förstått och faktiskt pratat lite italienska själv. Var ska detta sluta?

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 
 

Nu sitter jag på en SK flight på väg upp till Arlanda och som vanligt känns det alltid bra att komma hem till Stockholm även om vädret verkar vara väl kallt med tanke på att det snart är maj och Midsommar närmar sig. Men när jag går ut från flygplatsen alldeles strax, och sannolikt fryser då jag glömt de klassiska "svenska tillbehören" som vantar, mössa och jacka, då kommer inte kylan bita på mig.

För efter dagen är jag helt varm inombords av en god ego känsla, och för att få upp humöret ytterligare så bjuder jag här på lite vårbilder från 2014. En vår som var betydligt varmare än i år.

 

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh

 

BMW Feel-Good Flygtermer Italien
0 kommentarer

NÄR KURSEN ÄR LAGD - IST I MITT HJÄRTA

Igår kväll satt jag och tittade igenom lite bilder - en aktivitet som inte är alltför ovanlig när Lets Dance är på TV. Det är så lätt att jag börjar göra något annat - särskilt när Jessica Almenäs klänning igår förstörde hela poängen med att se på programmet. Jag stötte på den här bilden på ett stort containerskepp jag såg i hamnen i Seattle - och med lite associeringslek i tanken så började jag tänka på min tid på IST.

 

 "Main harbor, Seattle"
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

  

Under lite mer än ett år så fick jag möjligheten att kliva in i en helt ny värld på IST - ett av Växjös starkaste företag med en helt briljant affärsidé - nämligen att stödja barn, föräldrar, skola och det offentliga i allt som rör ekosystemet kring barnomsorg, skola och vuxenutbildning. Jag bestämde mig i sista sekunden att hoppa rakt ut i det fria - i ena handen fanns ett av mig redan påskrivet kontrakt att flytta till London, och i andra handen hade jag ett påskrivit kontrakt för IST. Efter att ha tackat nej till tjänsten på IST ångrade jag mig så några dagar senare, och lämnade in kontraktet i elfte timman, precis innan tjänsten gick till någon annan.

Ganska tidigt, ja dag 1, fick jag träffa företagets starka ägare, den färgstarka Björn Sundeby, som jag kom att språka ganska mycket med under min tid på IST, särskilt när vi reste tillsammans på för mig nya resmål som Minsk och Shanghai. Min box och mina erfarenheter ökade så ännu en gång. Björn har likt mig själv en stuga på Öland, har en stark vilja och karaktär, och är bosatt utomlands, så visst har vi lite att prata om när vi träffas - och likt vanligt har Björn ofta någon spännande anekdot att berätta från någonstans i världen.

När jag klev in på IST, tillsammans med några andra tidigare kollegor så mötte jag ett företag som var helt annorlunda än där jag hade varit tidigare. Här rådde någon kultur av koncensus vilket gjorde att beslut sällan togs, saker blev inte färdiga som utlovat, och hela huset kändes lite grått och gick i moll istället för dur. Övertid existerande inte, utan om man inte var klar i tid, ja då fick saker vänta lika längre som kön på ett gammalt statligt Apotek. Affärerna var fortfarande stabila och bra, men den där härliga energin var liksom inte på plats och ett arbete påbörjades så för att återigen få fart på maskinen, som om man ska vara ärlig, gick på styrfart @ best.

Något år senare blev det där London kontraktet allför spännande och jag valde att lämna IST och istället för London landade jag i Rom - ett byte som kom att bli helt fantastiskt. Mitt arbete var klart på IST kändes det som - drift hade nu blivit stabilt, riktningen var klar, energin fanns, och organisationen började bli modern och mogen. Nu ett år senare tycker jag fortfarande att det var helt rätt beslut, både för mig och IST, men samtidigt kommer jag alltid minnas  tiden jag hade på IST där jag lärde mig väldigt mycket om verksamhetsförändring och träffade otroliga individer på ett personligt plan. Sedan jag slutade där har jag haft möjlighet att fortfarande vara en liten pusselbit för IST, och även om jag inte alls är på kontoret lika ofta, känns det fantastiskt spännande att kunna bidra till ISTs framtid - vilket i förlängningen även är framtiden för dess kunder, och det viktigaste vi har - skolan med dess barn. Tro mig när jag säger att mycket spännande är på gång!

Sedan något år har ledningen på bolaget uppdaterats och när jag klev in genom dörren på IST, nu strax innan påsk blev det helt uppenbart att företaget är ett helt annat än för något år sedan. Mossan är borta, och nu blomstrar det påskblommor överallt. En energi har byggts upp i huset och på stans bästa adress är nu återigen kreativiten och leveransförmågan på plats - en härlig framtid väntar. Förändringarna som gjorts är egentligen inte särskilt stora, grundverksamheten är ju den samma - men likt bara lite karamellfärg i ett stort vattenglas kan färga allt, så är hela organisationen nu förändrad och färgen lyser så stark så att den nästan är självlysande.

Som snabbast gick jag återigen träffa på Björn och slå mig ner i en härlig fåtölj och språka lite med honom på tu man hand innan han åkte hem för påskfirande i Schweiz. Framför mig träffar jag en helt annan person än sist jag såg honom. Ett lugn har infunnit sig och den där lite stressade blicken var som bortblåst. Jag skulle tro att ISTs nya ledning tillsammans med de övriga mastroserna faktiskt numera kontrollerar havet och vår ägare kan nu koncentrera sig på viktigare saker än den dagliga verksamheten, trygg i att Kaptenen för skeppet framåt. Säkerligen en lättnad för både honom och de övriga.

IST kommer för alltid vara en stark del av mig och mitt medvetande. Likt många arbetsplatser är det kunniga och genuina människor - som man ofta finner i svenska mellanstora städer, och nu inför sommaren märks det att alla på IST glöder av energi och vilja. Erfarenheten jag fick via IST i Kina har jag senare kommit att använda på IGT - där vi precis öppnat en stor datorhall för leverans av våra tjänster. Ett projekt för mig som gick synnerligen smärtfritt då jag både lärt mig Kinas kultur, fått kontakter, och lärt mig den lokala förhandlingstaktiken. En erfarenhet jag aldrig hade haft utan Björn eller IST.

Att lägga om kurs på ett stort fartyg kan ta sin tid, men när en ny bäring väl är ett faktum, och rodret vilar lugnt i mitten där uppe på bryggan, och rätt containrar är lastade, då är det tunga maskineriet svårstoppat.

 

 "La Familia, Öland"
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Nu väntar en fantastisk sommardag på Öland med familjen. Lampan lyser i skyn, en perfekt vårdag väntar och vi har laddat bilen med hela fotostudion, allt som behövs för grillning, och en god påsk energi. Påsken är på något sätt årets bästa högtid. Inga måsten, ingen stress, våren runt hörnet, och självklart god mat.

Glad påsk.

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Öland
 
 
0 kommentarer