NÄR VÄRLDEN ÄR LITEN OCH JORDEN SKAKAR TILL

"Guten Tag, Herr Brolin", säger flygvärdinnan när jag kliver ombord på planet som om hon har känt mig hela livet. Jag nickar lite intetsägande samtidigt som jag lyfter upp mitt handbagage i hyllan ovanför och tar fram mina hörurar och laddsladden till telefonen. "Hallå" svarar jag tillbaka, ett universellt ord som passar i de flesta språk. Den tyska damen tittar på mig vänligt och frågar "Are you Swedish or American?". "Swedish" svarar jag, varpå hon på perfekt svenska säger "Välkommen ombord".
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Världen är liten ibland, som när den tyska flygvärdinnan på Lufthansa uppenbarligen är svensk från Stockholmsområdet. Under flygningen växlar hon språk mellan resenärerna, från tyska, till engelska, och till svenska med mig när hon passerar med eftermiddagens måltid. Det känns konstigt när någon frågar "Och vad vill herr Brolin ha"? "Herr" - ett tilltal som verkligen inte känns så svenskt.
 
Vid någon tidpunkt under resan så kommer vi att språka lite med varandra - och här på flyget på väg från Vancouver till Frankfurt visar det sig att vi båda två faktiskt är stationerade i Italien och Rom. Vilken otrolig slump, som sedan blev ännu bättre när det visar sig att vi bara bor något kvarter ifrån varandra. Två levnadsöden som uppenbarligen dragit åt samma håll vid något tillfälle, och nu befinner vi oss bredvid varandra här på det tyska planet på väg till Europas hub mot världen.
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
När jag kommer hem så påminns jag om att vi samtalade om jordbävningen som var i Rom för bara någon dag sedan. Jag är inte så oroligt lagd och tänker att staden stått pall i många tusen år, trots den något instabila plattan här runt omkring, något både EtnaSicilien och Vesuvio utanför Napoli är ett bra tecken på.
 
När jag kommer hem öppnar jag balkongdörren i sovrummet, så jag snabbt kan ta mig ut ifall något skulle hända, och lägger även en påse med kläder ifall jag måste lämna snabbt. Det känns lite överdrivet, men eftersom det går så fort att göra så tänker jag att det kanske är en bra idé. När jag går ute på terassen ser jag att ytterligare några kakelplattor spruckit sedan senaste resan, och någon grannar nickar till och säger att jordbävningen skakat huset något, varpå en del hårda material spruckit.
 
Tanken går genom huvudet om jag har något riktigt värdefullt hemma, som jag skulle vilja rädda ifall något händer, och svaret blir ganska snart nej. Här finns mest kläder, arbetsprylar, och kall dryck för en fredagkväll. På något sätt är det väldigt befriande och eftersom familjen inte är på plats behöver jag inte oroa mig för dem.
 
Idag kommer familjen på besök. Det är läslov i Sverige, politikernas mer än tokiga omskrivning för höstlov. Som vanligt får jag stödja min fru i flygplats logistik och hur man förflyttar sig mellan alla gater och terminaler och vad man gör när planet blir sent. Det är starkt av henne att klara av detta när hon blir stressad själv - en känsla jag tror många delar när de ger sig ut i världen. Just Linda har haft lite otur med flyglogistik på sista tiden - och så även denna dagen då flyget är sent.
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Medan jag messar henne, allteftersom frågorna kommer in, så storstädar jag lägenheten som till vardags bara innehåller en trött arbetsnarkoman, varpå städning kanske inte alltid kommer i främsta rummet. Det putsas, dammsugs, och allt annat som hör till en vardag. Likt man försöker imponera på första daten, försöker jag få lägenheten att vara i ett skick som hon accepterar; då hon uppskattar det här med ordning och reda lite mer än vad jag gör. Omvänt förhållande gäller dock våra bilar. När jag öppnar kylskåpet så ser jag att det är tomt, förutom 3 Peroni-öl och 2 små fryspizzor. En öppnad flaska ketchup står där i hyllan också - och mitt liv blir på studs ganska patetiskt. Men visst - det är inte ofta jag äter hemma när jag är själv och färskvaror köper jag bara om jag skall vara i den eviga staden en längre tid.
 
I affären så provianterar jag så familjesaker. Hushållspapper - något bara kvinnor köper och använder; frukost - sådant alla äter utom jag; vatten - eftersom en del tycker att kranvatten inte duger; och vanlig middagsmat i massor så att vi kan njuta av vår vecka tillsammans. Att hitta bra mat i Italien är både enkelt och svårt. Allting är alltid färskt, och kommer ofta från Italien, därmed saknas konserveringsmedel och liknande, men samtidigt gör det att vissa varor ibland tar slut - något man inte är van vid på ICA. Pastahyllan är helt fantastisk, och får Kungsörnen att vara ett sorgligt kapitel på svensk matkultur.
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Godis syns inte till i affären, och när jag försöker hitta lite mysljus inser jag att även det saknas, trots att affären är ganska stor. Slutligen hittar jag några gravljus med Papa Påven på, och köper dem i brist på annat. Lite andlig fägring i huset kan aldrig skada. Det här med "mysljus" tillhör inte vardagslivet i Italien.
 
Köttdisken är ganska mager - men så finns ju slaktaren i disken som kan erbjuda ett färskt utbud som är svårslaget. På knacklig italienska, blandad med engelska och pekfinger, navigerar vi så igenom köttutbudet som senare hamnar i kundkorgen.
 
Vid kassan så betalar jag så med de "matkuponger" man får varje månad i Italien - ca 15 st och därmed 1500 kronor. Det är ett bra sätt att se till att familjen alltid har mat - och har kommit att bli ett uppskattat system i vardagen.
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Det så nya och härliga Italien har kommit att bli vardag. En skön sådan som jag uppskattar. Solen lyser på här i slutet av oktober och det är 25 grader ute, molnfritt, och när solen står så här lågt sent på året så värmer den så gott.
 
Jag kan inte låta bli att knäcka en sådan där liten öl som fanns kvar i kylen, sätta mig ute på altanen, och njuta av vad livet tagit mig. Att se vardagen, och njuta av den, är bland det mesta man kan göra.
 

 
Sedan jag skrev detta igår - så kom så jordbävningen i morse med ett epi-centrum ca 13 mil härifrån. Skalvet kändes hela vägen till Rom, och hela sängen skakade till i morse och lampan började gunga i taket. Det tog inte många sekunder förrän man stod där ute i morgonkylan och lyssnade på alla automat-larm som väckte liv i de sjusovande italienarna. Även fast skalvet i Rom var litet, så blir man genast påmind om hur sårbar man är när naturen visar sin makt.
 
40 årsdag idag. Dags att njuta av livet utomhus med min goda familj. Först ut att Gratta var flygbolaget som med perfekt logistik lämnade av brevet redan i fredags. Men vad mer kan man vänta sig av min egna hovleverantör.
 
 
 
 
 
 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
  

 
2016 so far (many duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Halong Bay | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence | Zell Am See | Singapore | Sydney | Reykjavík | Amsterdam | Riga | Guernsey | Vancouver
Etna Italien Jordbävning Kanada Rom
0 kommentarer

TVÅ BERÄTTELSER OM SAMMA HÄNDELSE

ETT - DEN NEGATIVA
 
Det har varit en väldigt jobbig vecka. I måndags bar det av från Rom till Vancouver med en riktig förkylning. En sådan jag får vart femte år när näsan blir som en kran, med ett till synes oändligt innehåll. Huvudvärken hade förvisso släppt någon dag tidigare, men jag skulle ljuga om jag sa att jag kände mig helt frisk när jag gick ombord på veckans farkost. Men att boka av tre viktiga möten inför kontraktet som hägrar inom kort kändes inte aktuellt, och att ge upp och kasta in handduken är aldrig roligt. Även om det kanske hade varit klokare.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Det är en bit till Vancouver - där på andra sidan Kanada. Närmare bestämt drygt 1000 mil från Rom.
Det var nära att jag missade mitt anslutande flyg i Frankfurt när jag på grund av lite flygledarblunders, dåligt väder, och en vilsen Japansk pilot var nära att bli föremål för en potentiell flygkatastrof. Väldigt sen till flygplatsen fick jag så ta en språngmarsch mellan terminalerna som var direkt dumdristig med tanke på det rådande hälsotillståndet. Därmed var årets snabbaste sprängmarch avklarad.
 
Veckan flöt så på i något konstigt tempo där arbetsdagen börjar 04.00 för att hålla koll på Europa, sedan göra det man egentligen kom för att göra på förmiddagen lokalt i Vancouver, för att sedan sova några timmar på eftermiddagen. Slutligen kommer jag till liv igen på den tidiga kvällen för någon form av privat tid med mat och underhållning innan jag återigen somnade tidigt, för att gå upp klockan 04.00 dagen efter. Att sova i "skift" börjar bli en vana när man är iväg. Det är hyggligt slitsamt.
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Under veckan har det regnat konstant. Hade det inte varit för de alltför höga husen i city, bergen i horisonten, och tidskillnaden på klockan, skulle man kunna tro att jag befann mig vid golvbrunnen i Växjö. Med regnet i Vancouver kom även det ivriga höstvädret som gjorde att alla promenader utomhus, utan rätt medhavda kläder, kändes som en vandring över någon sorts av polar-is där kalla småspik träffade ansiktet i ett konstant flöde. Den där goa känslan av Vancouver som bilderna visar från min förra resa var som bortblåst - bokstavligen.
 
Av en slump visade det sig att hotellet bara låg några hundra meter från Rogers Arena - och utan en längre eftertanke försökte jag få tag i en hockeybiljett för att se Canucks möta Senators, och till min förvåning lyckades jag. Tillställnigen, även om storslagen, blev dock inte mer än ett avsnitt av Fångarna på Fortet. Ni vet - när två lag tävlar men man inte bryr sig om vem som vinner - eftersom inget av lagen är en favorit. Vid aktuell sändningstid är man dessutom mer än lovligt trött, varpå livet går lite i moll. Turligt nog var i alla fall ölen kall på arenan, upplevelsen bra, och glädjen över att ha fått biljetten nästan oändligt stor. Själva biljetten i sig, blev på något sätt en större glädje än själva arrangemanget som erbjöds.
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Tidigt en morgon, runt 04.30, efter mitt första telefonmöte, hade jag någon timme och gav mig ut i staden på stadsfotografering. Orädd tog jag mig igenom gränder, stötte på uteliggare och fyllos, men fick också se storslagna vyer, även om regnet kom i en strid ström mot mitt allt kallare huvud, min allt blötare kamera, och mina skor som för dagen borde varit regnstövlar. Jag tror mig lyckats få några bra bilder, vädret till trots, men när jag sedan kom hem till Rom så vill inte minneskortet fungera och bilderna var förlorade. Det är kanske något jag kan lösa när orken kommer tillbaka, men inte idag. Med hjälp av Google, och till synes oändligt mycket tid vid datorn med något gratisprogram man laddat hem från en pojk i Polen, brukar det mesta gå att fixa i efterhand.
 
Arbetsveckan - nog så viktig - flöt på enligt planerat. Vancouver, Kanadas finaste stad, och kanske en av världens bästa, ville dock inte bjuda till på denna resan, och först när jag landade i Rom, nästan 2 timmar sent, så började jag äntligen bli varm inombords igen - likt när man sitter vid en öppen eld. Förkylningen, som borde gett upp efter ytterligare en vecka iväg, har dock återigen vaknat till liv, sannolikt efter den långa flygresan hem då kroppen alltid blir lite svagare under den långa transporten. Men med lite sömn och vila så skall jag nog snart bli pigg igen.
 

TVÅ - DEN POSITIVA
 
Vi har en fantastisk affärsmöjlighet i Kanada och kanske det roligaste uppdraget jag gjort på många år. En kombination av datacenter, affärsutveckling, och foto allt tillsammans i Vancouver - ett av mina absoluta favoritresmål. När jag kliver ombord väldigt försenad i Frankfurt så blir jag uppgraderad till första klass - något många kanske aldrig får uppleva varpå resan börjar alldeles utmärkt.
 
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Något krasslig får jag åtnjuta god mat och Champagne innan jag somnar skönt på väg till British Columbia och veckans spännande utmaning. När jag går ut genom flygplansdörren tar en limo mig så till immigrationen direkt och innan jag ens förstått det har jag checkat in på hotellet. Som känd Hilton kund står redan två Cola Zero burkar och väntar på mig i rummet. Är man stamkund så är man. Tänk vad lite det kan krävas för att få upp humöret.
 
Redan första kvällen tar jag en promenad till Kanadas bästa matkedja - JOEYS - här finns både fantastiskt god mat, god dryck och en kvinnlig fägring i en perfekt mix. Något trött efter resan känner jag mig ändå väldigt belåten över att allt har gått bra, och att jag kan sitta där och koppla av.
 
Någon i lokalen säger att det är hockey dagen efter - Senators mot Canucks, och att mitt hotell bara ligger något kvarter från arenan. Jag bestämmer mig för att se ytterliggare en NHL-match - en fantastisk upplevelse inte alla fått åtnjuta, och när jag kommer undan med en biljett till "standardpris", bara obetydligt dyrare än SHL, känner jag mig onekligen väldigt belåten.
 
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Mina möten under veckan går precis som planerat med ett par mindre diskrepanser. Den första datorhallen jag besökte visade sig vara bland det bästa jag sett. Inget sexigt. Inget speciellt. Men rent och snyggt, och väldigt funktionellt. Toyota-klass. Backup-datorhallen, det så kallade wildcardet däremot, var bland det sämsta jag sett, och utan att gå in på detaljer så kan jag säga att det blir föremål för en annan blogg. Jisses. En upplevelse jag aldrig kommer glömma. En rostig Buick - at best. Hade jag bara litat på respektive säljperson över telefon, och deras material, hade jag dock lätt tyckt att de varit likvädriga. Det personliga besöket kan aldrig underskattas.
 
Min förkylning kom att bli en tuff utmaning under veckan - men på hotellet kommer jag över ett special-pack av Vancouver öl av olika sorter som gör mitt humör lite bättre. Då hotellrummet hade ett rejält kylskåp så fick jag så åtnjuta kall "Black-Betty", "Vancouver Island" och några andra Craft-öl under veckan, och känna att jag tillhörde staden och dess puls.
 
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
En tidig morgon tar jag en promenad. Ingen är vaken förutom sopgubben, uteliggaren, och de där som varit uppe alldeles för sent. Jag fotar när jag tar min stadsvandring genom city och känner mig lite extra dumdristig när jag går in i bakgatorna mellan husen. Men ingen har tagit det bästa fotografiet på hotellrummet, så jag bjuder till.
 
Jag går förbi McDonalds som precis öppnat för frukost 05.00, och den där varma M skylten lyser så gott i regnet där jag befinner mig. I skydd av parasollerna utanför ligger så några uteliggare och försöker sova. Jag tar ett kort på min knallröda M-skylt när jag råkar se en yngre tjej som är vaken där under skylten, sittandes på några blöta wellpappskivor. Hon huttrar och fryser och ser väldigt sliten ut.
 
Jag försöker ignorera henne när jag går in på Donken och beställer min oplanerade morgonförtäring, men efter lagd order kan jag inte längre hålla henne borta från tanken. Jag bryr mig inte om hennes uppväxt, vad hon gjort, och hur hon hamnat där. Men ingen människa förtjänar hennes nuvarande position i livet.

Jag bongar ytterliggare ett skrovmål och en stor kopp kaffe, och med två påsar går jag så ut och sätter mig på bänken bredvid henne. Jag ger henne ena påsen och den skoll-varma drycken och hon börjar konsumera dagens frukost som om hon aldrig sett mat innan. Det tar inte lång tid innan hon får min mat också - som jag knappt börjat på, men det gör mig både mätt och glad att jag kunde hjälpa denna unga damen denna morgonen.
 
 
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Trots att hennes likbleka ansikte, efter nattens kyla med tillhörande regn, värms upp allteftersom hon äter, så ser jag hur hon fryser. Hon är ganska tunt klädd och det ihärdiga regnet har gjort sitt jobb. Jag tar av mig min Vindro tröja och ger den till henne - förutom att den är varm är den också rätt vattenavvisande. Jag blir väldigt glad när hon tar emot den, trots den lilla ketchup fläcken på magen som precis tillkommit. Men vad som är stort i det ena livet - är en bagatell i det andra. En slutsats alltför många missar i livet.
 
Vi samtalar kort om opersonliga saker - jag vågar inte ge mig in i hennes liv för mycket och med respekt till henne, men kanske även för min egna feghet, vill jag inte bli för närgången. Solen börjar gå upp och staden börjar vakna till liv, och det är dags att gå. Nästa telefonkonferens väntar runt hörnet vid hotellet och min nyfunna vän har blivit både varm och mätt.  Jag öppnar plånkan och ger henne de få kanadeniska dollar jag har - och tänker att kanske ger det henne ro denna dagen i alla fall - innan jag så avviker från platsen.
 
När jag kommit hem till Rom visade det sig att alla mina 160 bilder gått förlorade då minneskortet tyvärr gett upp. Men - tänker jag - vad gör det? Jag kommer för alltid minnas hennes allt varmare ansikte - och det är den enda bilden jag behöver mentalt för att minnas veckans resa till Vancouver.
 
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 

SLUTSATSEN

Min goda vän från ungdomen, och en kär bekantskap - Bella - skrev i veckan vilket "dröm liv" jag hade. Jag skulle vilja hävda att hon hade både rätt och fel. Man får det livet man bestämmer sig för att "få" och vad man gör det till. Min dröm är inte att få resa och se världen - även om det kanske är en bonus ibland. Min dröm - som jag befinner mig i - och så som jag ser den - är att jag kontinuerligt lyckas se det enkla och positiva i livet.
 
Det är ett aktivt val i vardagen och inget som kommer gratis.
 
Alla jag känner är priviligerade. Det finns oändligt mänga fler som har det sämre. Välj nr två av livet. Välj den positiva delen av historien. Inte minst kommer du att må bättre själv.
 
 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
  

 
2016 so far (many duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Halong Bay | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence | Zell Am See | Singapore | Sydney | Reykjavík | Amsterdam | Riga | Guernsey | Vancouver
JOEY Kanada
0 kommentarer

ATT SKYLLA IFRÅN SIG I IT-VÄRLDEN

 Vi lever i en förändlig värld. Det märks inte alltid i vår vardag där förändringar sker tillsynes sakta men gradvis, men helt plötsligt står vi där och inser att allt har förändrats. Barnet är plötsligt tonåring, bilen har börjat rosta fast den var ny "igår", och plötsligt skrattar vi inte längre åt skämten i tv-serien NileCity.
 
För några dagar sedan läste jag ett uttryck som löd Anekdotisk Evidens. Jag minns inte var jag såg det, och i vilken kontext det användes, men visst är det så att vi fattar många beslut baserat på något som har hänt förr, gärna något stort som aldrig ska få hända igen. En omtumlande händelse i våra liv har för alltid påverkat vårt synsätt om hur saker är beskaffade. En del skulle kalla det erfarenhet.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Jag, liksom de flesta jag känner, arbetar inom "data-branschen´" som Rutger Jönåker kallade det. IT är idag så pass stort att man kan ifrågasätta om man ens kan kalla det en branch längre, då det spänner över alla idag förekommande affärsområden. Kanske arbetar jag själv egentligen med Spel. Eller Data-Center. Eller Ledarskap. Eller Affärsutveckling. Eller så är jag troligen en Förändringsledare - där IT mest är ett verktyg, precis som sexkantsnyckeln förhåller sig till en Ikeamöbel. När jag tänker på vad jag gör så handlar det nog mest om förändring. Jag är först in. Sist ut. Och rör om i grytan under tiden.
 
Många organisationer får ibland problem. Detta har hänt även mig vid ett olika tillfällen inom ramen för den verksamheten jag har befunnit mig i. Vid ett tillfälle fick vi legala problem och var tvungna att parera genom att bygga upp en helt ny fabrik i ett annat land - ifall vi skulle tvingas stänga där vi hade vår produktion. Vid ett annat tillfälle så tappade vi vår korg med ägg, varpå de sprack, och vi drog slutsatsen att man skall inte ha alla ägg i samma korg. Med en iterativ process blev vi hela tiden bättre. The-Toyota-Way metodiken är verkligen effektiv - om man vågar, och orkar, använder den. Lean kallas den - för den oinvigda.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Under senare år har jag haft förmånen att på konsultbasis kliva in i andra företag som inte är min hemma-mark och finner där saker som inte går att förklara på ett rationellt sätt. Det kan vara ett arbetessätt som inte är effektivt, ett teknikval  jag inte kan förklara, eller en organisation som är tämligen oeffektiv. Ofta frågar jag mig hur det kunde bli så? Vad gick snett?
 
För något år sedan så köpte företaget jag arbetar för upp en konkurrent. Två jättar blev ännu större och avdelningarna skulle så integreras. Ett gigantiskt organisationspussel skulle läggas som kan liknas vid 15.000 pusselbitar. Fort skulle det gå också, samtidigt som 1000 pusselbitar slängdes bort och avskedades. Det visade sig att företaget vi hade köpt använde en annan databasteknik än vad vi hade. Vi använde Oracle med DataGuard medan de använde Oracle med RAC. Det senare är något mer kostsamt, men ställer framför allt stora krav på en infastruktur om det skall fungera perfekt.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
När vi så skall bygga ihop våra miljöer i klassisk konsolideringsanda så ställs frågan varför det företaget vi köpt valt denna dyra, och komplicerade, databaslösning - en lösning som våra kunder inte specifikt efterfrågar. Först presenteras en analys om vad som skiljer lösningarna åt - men jag får inget svar på varför de egentligen använder RAC - hur kom det beslutet att tas från början?
 
Genom ytterligare efterforskning får jag slutligen ett svar. Tidigare hade man använt DataGuard, men då en disklösning, där databasen sparas, varit alltför långsam så hade man fått problem med sin databasmotor och därmed fått ett produktionsstopp. Detta skulle aldrig få hända igen - varpå man panikinvesterat och köpt RAC. En investering som sannolikt varit den största man gjort på många år.  En lösning som är så stor och så omgärdad med powerpoints att den säkerligen gick utanför budget. Säkert ivrigt påhejade av Oracle som istället för en enkel felsökning valde att rekommendera en ännu större och mer kostsam lösning.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Jag tror vi ofta överreagerar, och att chefer, i stridens hetta och kanske på grund av budget, ofta fattar beslut som är felaktiga. I ovan fall kanske det hade räckt med att tillse att man har ett disklösning som faktiskt var adekvat för behovet. Även om det inte är lika sexigt som att byta databasmotor så hade det säkert räckt alldeles utmärkt. Men att erkänna detta är ju samtidigt att säga att man som IT-chef inte har hanterat situationen väl; utan istället säger man att arkitekturen är felaktig, och att man måste byta databasmotor. Kanske kan man till och med skylla på utvecklarna (som givetvis bara skyller vidare på testarna). Efter några år ser organisationen det som en sjävklarhet att man kör RAC - för det har man alltid gjort - och det är det enda rätta. Det funkar ju. Det man hade innan var ju bevisligen "trasigt".
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
För några dagar sedan drabbades vi av torkan som varit på södra Öland. För första gången någonsin tog vattnet i brunnen slut. Jag finner mig genast på Google och söker på hur man gräver eller borrar en större och bättre brunn. Det slår mig att jag agerar som IT-chefen som valde RAC. Det jag borde göra, är att istället reda ut hur jag förbrukar mindre vatten. En tämligen enkel sak om man lägger lite energi på det. Att inte dra för stora växlar och överdriva innebär också att man inte bygger en ny och dyr infrastruktur baserat på ett problem som uppkommer 1 gång per 50 år. Istället kan det vara klokt att se över hur man mitigerar problemet.
 
Om några veckor träffas mitt gäng på en workshop i Rom. Tekniker från hela världen med olika kunskaper, erfarenheter och kulturer. Vi skall diskutera vårt framtida infrastrukturerbjudande. Min uppgift som moderator är att inte acceptera anekdotiska evidenser som en sanning. Vi vet bättre och vi kan bättre. Vi skall använda teknik på rätt sätt, vara i framkant, och ha en kostnadsbild som är acceptabel. För när allt kommer omkring finns det ingen genväg till det perfekta ljudet. Varken med RAC eller en djupborrad brunn - sannolikt två alltför kostsamma lösningar för en alldeles för enkel utmaning.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Vårt jobb, trots att vi gärna ser oss som hard-core-tekniker, handlar inte om sexiga lösningar för dagen (även om det kan vara roligt). Vårt jobb handlar om att de tjänster vi säljer till våra kunder skall vara gångbara, efterfrågade, och funktionsdugliga. Det är det vi kommer bedömmas på när den dagen kommer; inte om vi valde Microsoft eller Linux, EMC eller Hitachi, eller i detta fallet Oracle Dataguard eller Oracle RAC.
 
Likt min jycke Harry så skall vi spendera lika mycket tid på att nosa på marken, som att springa. Och springa - det gör vi först när vi fått upp rätt spår, tills dess lunkar vi vidare. Och likt drift och utvecklare ofta skyller deras tillkortakommanden på testare, så kan man ju faktiskt koda bra och ha redundant infrastruktur - också.
 
 
 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
  

 
2016 so far (many duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Halong Bay | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence | Zell Am See | Singapore | Sydney | Reykjavík | Amsterdam | Riga | Guernsey
Evidens Oracle
0 kommentarer