NÄR KURSEN ÄR LAGD - IST I MITT HJÄRTA

Igår kväll satt jag och tittade igenom lite bilder - en aktivitet som inte är alltför ovanlig när Lets Dance är på TV. Det är så lätt att jag börjar göra något annat - särskilt när Jessica Almenäs klänning igår förstörde hela poängen med att se på programmet. Jag stötte på den här bilden på ett stort containerskepp jag såg i hamnen i Seattle - och med lite associeringslek i tanken så började jag tänka på min tid på IST.

 

 "Main harbor, Seattle"
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

  

Under lite mer än ett år så fick jag möjligheten att kliva in i en helt ny värld på IST - ett av Växjös starkaste företag med en helt briljant affärsidé - nämligen att stödja barn, föräldrar, skola och det offentliga i allt som rör ekosystemet kring barnomsorg, skola och vuxenutbildning. Jag bestämde mig i sista sekunden att hoppa rakt ut i det fria - i ena handen fanns ett av mig redan påskrivet kontrakt att flytta till London, och i andra handen hade jag ett påskrivit kontrakt för IST. Efter att ha tackat nej till tjänsten på IST ångrade jag mig så några dagar senare, och lämnade in kontraktet i elfte timman, precis innan tjänsten gick till någon annan.

Ganska tidigt, ja dag 1, fick jag träffa företagets starka ägare, den färgstarka Björn Sundeby, som jag kom att språka ganska mycket med under min tid på IST, särskilt när vi reste tillsammans på för mig nya resmål som Minsk och Shanghai. Min box och mina erfarenheter ökade så ännu en gång. Björn har likt mig själv en stuga på Öland, har en stark vilja och karaktär, och är bosatt utomlands, så visst har vi lite att prata om när vi träffas - och likt vanligt har Björn ofta någon spännande anekdot att berätta från någonstans i världen.

När jag klev in på IST, tillsammans med några andra tidigare kollegor så mötte jag ett företag som var helt annorlunda än där jag hade varit tidigare. Här rådde någon kultur av koncensus vilket gjorde att beslut sällan togs, saker blev inte färdiga som utlovat, och hela huset kändes lite grått och gick i moll istället för dur. Övertid existerande inte, utan om man inte var klar i tid, ja då fick saker vänta lika längre som kön på ett gammalt statligt Apotek. Affärerna var fortfarande stabila och bra, men den där härliga energin var liksom inte på plats och ett arbete påbörjades så för att återigen få fart på maskinen, som om man ska vara ärlig, gick på styrfart @ best.

Något år senare blev det där London kontraktet allför spännande och jag valde att lämna IST och istället för London landade jag i Rom - ett byte som kom att bli helt fantastiskt. Mitt arbete var klart på IST kändes det som - drift hade nu blivit stabilt, riktningen var klar, energin fanns, och organisationen började bli modern och mogen. Nu ett år senare tycker jag fortfarande att det var helt rätt beslut, både för mig och IST, men samtidigt kommer jag alltid minnas  tiden jag hade på IST där jag lärde mig väldigt mycket om verksamhetsförändring och träffade otroliga individer på ett personligt plan. Sedan jag slutade där har jag haft möjlighet att fortfarande vara en liten pusselbit för IST, och även om jag inte alls är på kontoret lika ofta, känns det fantastiskt spännande att kunna bidra till ISTs framtid - vilket i förlängningen även är framtiden för dess kunder, och det viktigaste vi har - skolan med dess barn. Tro mig när jag säger att mycket spännande är på gång!

Sedan något år har ledningen på bolaget uppdaterats och när jag klev in genom dörren på IST, nu strax innan påsk blev det helt uppenbart att företaget är ett helt annat än för något år sedan. Mossan är borta, och nu blomstrar det påskblommor överallt. En energi har byggts upp i huset och på stans bästa adress är nu återigen kreativiten och leveransförmågan på plats - en härlig framtid väntar. Förändringarna som gjorts är egentligen inte särskilt stora, grundverksamheten är ju den samma - men likt bara lite karamellfärg i ett stort vattenglas kan färga allt, så är hela organisationen nu förändrad och färgen lyser så stark så att den nästan är självlysande.

Som snabbast gick jag återigen träffa på Björn och slå mig ner i en härlig fåtölj och språka lite med honom på tu man hand innan han åkte hem för påskfirande i Schweiz. Framför mig träffar jag en helt annan person än sist jag såg honom. Ett lugn har infunnit sig och den där lite stressade blicken var som bortblåst. Jag skulle tro att ISTs nya ledning tillsammans med de övriga mastroserna faktiskt numera kontrollerar havet och vår ägare kan nu koncentrera sig på viktigare saker än den dagliga verksamheten, trygg i att Kaptenen för skeppet framåt. Säkerligen en lättnad för både honom och de övriga.

IST kommer för alltid vara en stark del av mig och mitt medvetande. Likt många arbetsplatser är det kunniga och genuina människor - som man ofta finner i svenska mellanstora städer, och nu inför sommaren märks det att alla på IST glöder av energi och vilja. Erfarenheten jag fick via IST i Kina har jag senare kommit att använda på IGT - där vi precis öppnat en stor datorhall för leverans av våra tjänster. Ett projekt för mig som gick synnerligen smärtfritt då jag både lärt mig Kinas kultur, fått kontakter, och lärt mig den lokala förhandlingstaktiken. En erfarenhet jag aldrig hade haft utan Björn eller IST.

Att lägga om kurs på ett stort fartyg kan ta sin tid, men när en ny bäring väl är ett faktum, och rodret vilar lugnt i mitten där uppe på bryggan, och rätt containrar är lastade, då är det tunga maskineriet svårstoppat.

 

 "La Familia, Öland"
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Nu väntar en fantastisk sommardag på Öland med familjen. Lampan lyser i skyn, en perfekt vårdag väntar och vi har laddat bilen med hela fotostudion, allt som behövs för grillning, och en god påsk energi. Påsken är på något sätt årets bästa högtid. Inga måsten, ingen stress, våren runt hörnet, och självklart god mat.

Glad påsk.

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Öland
 
 
0 kommentarer

NÄR MAN FUNNIT MENINGEN MED LIVET

Det är allt vanligare i vår samtid att drabbas av "stress" som gör att man mår dåligt, får hälsoproblem eller kanske blir "utbränd".  Nästan jobbigt många, vill påtala för mig att jag kan ligga nära den där magiska gränsen till sjukskrivning med en diagnos inom ubrändhet, något jag avfärdar kategoriskt, som rent struntprat. Skitsnack helt enkelt. Det är ett rakt svar som inte alltid är lätt accepterat av den som tycker att "utbrändheten" kan ligga nära och genom sin sociala empati nu vill klistra på mig en "kommande" diagnos. Ibland får jag nästan känslan att andra VILL att man skall bli "utbränd", och jag har svårt att förstå varför. "Du måste varva ner - annars blir du utbränd". Ett skitsnack jag aldrig någonsin kommer förlika mig med. Varför är det så socialt accepterat att ge sig på människor med "många järn i elden", men aldrig ge sig på de lata soffliggarna med läsk och ostbågar framför TVn? Sverige - landet upp och ner - förvånar mig aldrig numera.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

År 2008, en brittsommardag med strålande sol, så körde jag bil på Öland och passerade en "TILL SALU" skylt längs vägen. Några dagar senare hade jag köpt mig Lilja-Wik. En väldigt enkel men funktionsduglig sommarstuga, på en hygglig tomt, i ett lugnt område. Min inspektion av området med tillhörande fastighet tog nog max 3-4 minuter innan jag slog till, på vinst och förlust. Jag tror man kan likna det vid "Kärlek vid första ögonkastet". Mitt behov var inte att hitta en fantastisk utsikt, eller en modern svensk bostad målat i vitt med ekgolv och ett kök med silverfärgade boschpryttla. , Istället var behovet att hitta ett ställe där allt bara var "good-enough" och där man kan ha sönder allt, utan att bli besviken eller ledsen. "Blandsaft" som vår nya nationalekonom Henrik Schyffert kallar det. Svenskt "lagom" som en del andra kallar det. När jag köpte stugan, i sitt ogenerade skick, visste jag inte att det kom att bli min oas i vardagen där jag varvar ner och tar det lugnt.

Här på Lilja-Wik finner jag ro i min vardag, och idag, Skärtorsdagen 2016, så öppnade jag så stugan upp för säsongen, några veckor tidigare än normalt då påsken är tidig i år. Under några eftermiddagstimmar så har diverse värmesystem som luftvärmepump, element, stearinljus, och slutligen en stänkare, höjt temperaturen och humöret från 5'C till 24'C och jag har även lyckats få igång både vattentillförsel och varmvatten efter vinterns uppehåll. Något som kanske låter lätt, men som innebär så många moment att jag alltid glömmer något, trots att jag övat sedan 2008.

Det är svårt att förklara för andra vilken totalitär ro som jag finner här, och tyvärr har jag inte de lingvistiska metoderna och språkkunskaperna som krävs för att beskriva det likt en skönlitterär författare med rätt känsla.

Natten är snart här och det är helt tyst och man ser stjärnorna. Luften är så där klar och avgasfri som bara ett lantställe kan erbjuda. På dagen så är vi ute i trädgården och klipper gräs, rensar ogräs, och arbetar med händerna, motorsågen, eller något annat som är så långt från IT världen det bara är möjligt. Kvällarna fylls med god mat, ofta grillat, lite slö-tittande på dumburken som vi aldrig gör annars, men framför allt samtal, sällskapsspel, och kanske det bästa, att lägga sig tidigt efter en dag i frisk luft och lugn miljö En reflektion senaste åren har varit att jag i större grad använder alla sinnen här, framför allt luktsinnet då det finns härliga dofter överallt - förutom i närheten av kossorna förstås.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Förutom att vara i stugan under våra helger och somrar här tillsammans så är det nästan alltid någon upptäcksfärd på gång. Sedan vi skaffade frugans "Hunk-Till-Jeep" så går färden allt som oftast längs någon liten "bonne-väg" ner till havet där den normala bilen kanske inte kör, och väl där vi anordnar picknick och grillar någon filé och kokar ihop kantareller, lök, och smör. Vi slår oss ner på någon sten, på en mjuk filt, och tittar ut över havet, lyssnar på fåglarna, och hoppas att kossorna i närheten inte kommer för nära och ruffa bort oss från vår mat och fridfulla stund.

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

För mig, har "meningen med livet" kommit att bli att vara här på Öland under sommaren tillsammans med familjen och bara "vara". Sena sommarkvällar på uteverandan, ett riktigt gott rödvin, skratt och bus, eller kanske spendera ändlösa timmar på gräsklipparen (robotklippare är inte välkomna här). Vi har fantastiska pensionäsgrannar - och att knäcka en kall med granngubben när frugorna inte ser, tillhör sommarens äventyr där man likt en busig skolpojke försöker undvika att bli upptäckt bakom garaget samtidigt som den svalkande drycken av kärlek gör sommaren till det bästa som finns.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 

Nu är alla i familjen samlade här inför Påsk och klockan 21.00 denna Skärtorsdag har jag precis avslutat sista telefonkonferensen på jobbet. För att utmana mig själv lite i köket köpte jag idag en kalkon på drygt 5 kg. Det få rbli söndagsmiddagen, och förutom min lilla inre dröm att maten blir god denna helgdag, så hoppas jag att jag kan stå och laga denna fågel hela dagen, med en kall öl i handen, lite jordnötter, och att få vara i fred i köket med lite Bruce musik i bakgrunden. Tänk hur enkel en dröm kan vara när man är vaken - men hur avancerad den ofta kan bli när man sover.

Öland. Jag säger inte att det är bäst. Jag säger bara att det är underbart.

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Öland
 
 
Påsk Öland
0 kommentarer

JAG KÄNDE MIG SOM EN SPETÄLSK

I början av året flög jag till Vietnam som en del av ett fotoprojekt jag just nu arbetar med. Det var en fantastisk, spännande och till viss del väldigt omtumlande resa där jag själv sattes på prov på många sätt på ett personligt plan. Att åka iväg helt själv till landsbygden i Vietnam för med sig lite utmaningar och är att stiga ut i okänd terräng ordentligt.

 

Några dagar efter att jag kommit hem till Europa så visade det sig att jag, efter många år av tacksam hälsa och förskonad från allt vad sjukdomar heter, faktiskt blivit sjuk. Under i princip hela mitt liv har jag varit förskonad från sjukdomar, haft en väldigt stabil "mage" och i princip bara drabbats av någon förkylning ibland. En förkylning som oftast gått över efter en god natts sömn. För mig, lite av ett personligt mirakel.

 

/
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Uppväxt med många yngre syskon där bakteriefloran totalt sett i familjen säkert var lika stark som Magnus Samuelsson och lika kraftfull som en skattehöjning på bensin av MP, så har jag inbillat mig att jag tillsammans med min röda hårfärg (och därmed tillhörande något starkare immunförsvar) samt mitt globala levene helt enkelt utvecklat ett starkare immunförsvar då jag utsetts för den mesta skiten som finns. Det är säkert inte en helt vetenskaplig slutsats - men ändå - den är min.

 

En natt hemma i Italien så kom sjukdomen ganska raskt med frossa, feber och förtvivlad sömnlöshet. Jag minns att jag frös så mycket att jag tog på mig extra varma kläder jag tidigare kommit över inför min Vietnamresa, innan jag försökte somna igen. Febern växte sig stark och hela kroppen gjorde ont, på ett mekaniskt sätt. En känsla och värk jag bara haft i yngre år när jag tränade betydligt mer än vad jag gör idag.

 

Något dygn senare står jag där i badrummet och noterar utslag över hela bålen - ingen trevlig syn och tanken "jag ser ut som en jävla spetälsk" gick igenom mitt huvud. Jag Googlar lite och hittar "Nässelfeber" - vilket verkar stämmer in ganska bra på mina symptom. Febern är nu konstant och ganska hög, och fast jag inte känner mig sjuk på ett sätt som gör att jag måste sova eller "ta det lugnt", så bestämmer jag mig nu för att arbeta hemifrån. Dagarna går och utslagen blir bara värre och värre innan det tillslut stabiliseras. Med hjälp av bilder från mobilkameran tar jag så min fru till hjälp som "privatdoktor" hemma i Sverige. Ganska snart blir det tydligt, och i princip bortom allt rimligt tvivel, att utslagen inte kom från den syntetiska tröjan jag haft på mig där i den sömnlösa sängen för att behålla värmen, eller berodde på Nässelfeber, utan från en sjukdom som heter Bältros.

 

Bältros är en vuxensjukdom som har sitt ursprung i samma virus som orsakar vattkoppor. När vattkoppor går över i unga år, så lägger sig viruset latent i ryggen och kan under speciella omständigheter återigen aktiveras. Man kan vara fysiskt nedsatt, stöta på något ämne som kroppen reagerar på, eller utsattas för någon störning kroppen inte är van vid. Det som händer då är att viruset aktiveras, och man får en version av "vuxen vattkoppor" som sprider sig från ryggraden, längs ena sidan, och upp över magen - som en halvcirkel. Därav namnet BÄLT-ros. De som haft vattkoppor är immuna mot bältros, så länge det inte är deras egna virus som återigen aktiveras, likt mitt. Därmed är smittrisken väldigt låg och kan kan egentligen bara smitta dem som inte haft vattkoppor, varpå man skall undvika yngre barn.

 

Förutom utslagen så får man ordentlig smärta i kroppen då nerverna störs av sjukdomen, och detta upplevde jag mycket jobbigare än själva utslagen, som även om de kliade lätt, försvann efter drygt 14 dagar. Att sitta, stå, ooch ligga ner - allt gör ont. Nu några månader senare har smärtan nästan försvunnit och jag börjar äntligen känna mig helt frisk.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 

Som en extra försäkring att jag och Linda ställt rätt diagnos med hjälp av Google och pluggat på ordentligt om sjukdomen, så använde jag mobil-applikationen "KRY" istället för att gå till en italiensk doktor. Med hjälp av appen bokade jag en läkartid, och via telefonen så hade jag så en videokonferens med en svensk läkare som tittade på utslag och bekräftade vad vi misstänkte. När jag pratar med läkaren så inser jag att både jag och Linda, i alla fall på ett ytligt plan, kunde mycket mer om Bältros än vad läkaren kunde i just den videokonferensen - vi hade ju trots allt läst igenom trettioelva artiklar på sexton sajter om sjukdomen de senaste dagarna. Men visst var det ändå skönt när läkaren sa: "Du har rätt, utslagen är borta om några dagar, smärtan kommer hålla i ett tag till, det smittar inte längre, och snart är allt bra, det finns inget vi kan göra".

Om några veckor går resa nummer två till Vietnam, nu med ett helt annat självförtroende och förhoppningsvis lite bättre väder ur fotosynpunkt. Jag är ordentligt taggad, och denna gången kan inget gå fel. Även om ovan ämne kanske i viss mån är ganska "personligt", så tycker jag ändå att det är en intressant sjukdom på många sätt och hur kroppen kan lagra virus under många många år innan det återigen aktiveras. Applikationen KRY är även den en extra trygghet, baserad i Sverige, där ute i världen. Numera lika självklart att ha i mobilen som telefonnumret till SOS International.

Jag funderar lite på vilka möjligheter barnen på bilden från Vietnam har att ställa diagnos via nätet eller en trovärdig mobilapplikation med en läkare på andra sidan. Även fast jag inte kan svaret på den frågan - så känner jag mig som medmänniska glad över att även utvecklingen i Vietnam går framåt och att mobilnäten här uppe i Bergen där fotona togs, långt från stadskärnan, byggs ut i en rask takt.

Visst är det ibland fantastiskt hur människor bara kan se det negativa i mobilmaster och dess "farliga" strålning, men aldrig ser det positiva som uppväger - likt en läkare - en möjlighet att nå omvärlden - och en utbildning som kanske inte är möjlig annars. En modern digital tjänst som säkert räddar tusentals varje år.

 

 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan
 
 

 

Bältros KRY Vietnam
0 kommentarer