NÄR SJÄLVKÄNSLAN SAKNAS

Det är en märklig årstid i Rom. Det är numera varmare ute, trots att klockan snart slår midnatt, än inomhus. De tjocka väggarna till husen har ännu inte värmts upp tillräckligt för att hålla värmen när solen gått ner - allt medan elementen numera är centralt avstängda. Så här sitter jag nu ute på terassen i 20'C, med några tända ikea-ljus, och Bruce Springsteen överröstas av sopbilen som kommer på besök nu när klockan slår dygnsskifte.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

För några dagar sedan tänkte jag på min gamla farmor, som sedan några år tillbaka har ett lång-gigg hos Sankte Per. Wivan hette hon, trots att hon alltid ville vara Wivianne eller i värsta fall Wivvi. Hon var på många sätt en fantastisk människa så länge man var på god fot med henne, men minsta sak som gick henne emot, så blev man utslängd i kylan en stund. Hon var inte långsint, men kanske lite svårsint ibland.

Jag satt och redigerade bilder en kväll, precis som nu, och jag drog mig till minnes hur hon hatade att vara med på fotografier. För många år sedan satt vi där hemma vid Stensö, Kalmars fd gräddhylla, innan Dunö etablerades, och tittade på fotografier. På den tiden var de utskrivna i 4:3 format, och med tur hade man "dubbla kopior". Hon var en av få som hade bilder från min uppväxt, och även om det var oordning där i skokartongen som var "fotolådan" så fanns där en gedigen familjehistoria att ta del av. Min Aprikosa tröja från barndomen, hur jag klättrade i trädet i VedbormÖland, till att jag tog studenten vid Lars Kaggskolan, smal som en pinne.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När vi satt där, och bläddrade i fotosamlingen, så var det ytterst få bilder där hon själv var med. Där hon förekom, hade hon tagit fram saxen, och klippt ur sig själv med en vass sax enligt de konturerna hon hade på bilden. "Jag blir aldrig bra på kort", sa hon, precis som min faster fortfarande brukar säga. Trots att vi andra, i deras direkta omgivning, och säkert fler med oss, tycker att de var både är snygga och charmanta. Vackra damer som alltid tagit hand om sitt yttre och känts "ungdomliga". Men självkänslan, den fanns nog inte där hos farmor, som hellre tog till saxen och utplånade sig själv från fotot och samtiden.

 

Foto: Crisitan Brolin, Vindro AB
 
De många somrar jag spenderade på Öland, i Vedborm, var för mig mycket betydelsegivande. I farmor och farfars stuga kunde man snickra i snickarboden, klättra i träden, dricka Loranga, och man fick äran att klippa den 2500 kvadratmeter stora gräsmattan. Där fanns givetvis ingen internet, kabel-tv, eller andra elektroniska förströelsemedel. Här var man människa på riktigt och levde i den riktiga världen.

Stundtals ville min farmor följa med och bada i havet, för min farfar var verkligen havets-gud och tog ofta två dopp om dagen. När jag åkte med honom, i hans Opel, så blev det nästan alltid till Byrum - Ölands finaste sandstrand. Men när farmor skulle med så blev det istället en biltur till Dödevi. Långt från glass-kiosken med Lakritspuck, den milsvidda sandstranden med spännande tjejer, och utsikten över Blå Jungfrun - denna magiska ö i sundet.

Istället ville farmor vara ifred och sökte skydd bland kossor, vass, och pålandsvind i Dödevi. Här vågade hon sig i havet i sin baddräkt, långt ifrån en publik och utan någon oro för att någon skulle tycka att hon inte dög som hon var. Farfar, var en god samarit och klagade aldrig, utan lät henne hållas.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Då förstod jag aldrig det här med självkänsla.

Att inte tycka att man duger som man är beskaffad - oavsett vad omvärlden tycker. Kanske var det hon som gjorde mig till den jag är idag - för jag har nog blivit motsatsen - jag bryr mig sällan vad omvärlden tycker. Ett av de områden jag själv behöver förbättra. Kanske är det mitt reaktionära svar på de där urklippta fotografierna, Dödevi, och ett namn hon inte kunde acceptera.

Den 16 maj, 2012, dog min farmor, en kort tid efter att maken, min farfar, blev besegrad av cancer. Om det finns en ny början, efter den där sista dagen, så hoppas jag att hon nu funnit sin självkänsla och vågar vara sig själv.

För alla duger som de är. 

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

 

 
Bada Dödevi Självkänsla Öland
0 kommentarer

DEN SKÖNA NERVOSITETEN INFÖR ETT MÖTE ...

Med ett mellanrum på ett par månader så redovisar jag projekt och status för min chef, Lottomaticas CTO. Det är inte som i Sverige där man slö-snackar lite, och kanske har några stödpunkter på ett papper när man går in i rummet, utan det är ett viktigt möte och det känns nästan som en anställningsintervju. Man kommer förberedd.

Likt en redovisning inför klassen i årskurs nio, står jag där med lite finare kläder på mig, har övat på presentationen under den föregående kvällen, funderat på vilka frågor som skall ställas, och sträcker på mig lite extra. Det är ett viktigt möte - och idag hade jag en bra samling Powerpoint-Slides med mig som Accenture hjälpt mig att förbereda. Kvalitén var mycket hög - det gänget jag arbetar med är briljanta. Tillsammans med en bra story, och ett ärligt, glatt, och skämtsamt fredagshumör, så började så mötet runt 20 minuter försenat, i klassisk italiensk stil. 

 

 Det svenska kontoret

På något sätt är dessa möten, har jag nu insett, det vi i Sverige kallar för lönesamtal, utvecklingsamtal och statussamtal, fast samlat i ett. Inte alltför sällan sker kommunikation med min chef via sekreteraren, eller två muntliga rader i korridoren när vi slumpvis stöter på varandra. Men nu är det vår tid ihop - den typen av kvalitetstid som ofta går alltför fort. Ungefär som när man gör Gokart - det är alltid slut när det är som roligast och man äntligen börjat köra om.

Innan vi börjar med agendan för dagen, kidnappar jag honom direkt, enligt plan, med två helt andra frågeställningar som jag verkligen behöver svar på. Öga mot öga så diskuterar vi snabbt igenom punkterna, och sedan börjar så presentationen. Jag har sedan tidigare planerat in lämpliga frågeställningar till honom - för det är viktigt att han känner att han får styra skutan åt det hållet han vill. I alla fall göra mindre roderslag åt endera hållet och därmed påverka. På så sätt blir det även en bra dialog där vi utbyter tankar och erfarenheter, istället för att bara titta på slides och nicka till av powerpoint-döden.

 

The Team

Det är fredagsmorgon, och egentligen en perfekt tidpunkt för sådana här möten. Bara att det är fredag gör att man är lite extra glad, och som de tekniker vi kollektivt är, har dagens driftproblem antagligen inte hunnit hända ännu, varpå humöret fortfarande är stabilt och aggressionsnivån är låg. Vi drar förvisso över tiden med 30 minuter, men när jag lämnar hans rum infinner sig en god känsla i magen - till och med så bra att jag känner att jag kan gå hem redan nu och ta helg. Dagens arbete är utfört, och känslomässigt är man helt tom efter avslutad presentation med bra feedback och det positiva bemötandet. Att ha klarat sådana här möten, och lämna med en "yes, yes" röst, tyst inom sig, är nog bland de bättre upplevelserna i livet.

 

Receptet

 

Under en längre tid har jag varit lite krasslig. En "hals-förkylning" har vägrat att ge med sig sedan tidigare i vinter, och kommit och gått med tre dagars intervall med tillhörande feber. Familjen blev sannolikt smittade av detta tidigt i vinter, men medan de övriga i familjen käkade medikament, sent omsider, och blev friska, så var jag utomlands och försökte sova bort eländet med tveksamt resultat. Igår ville jag ut och gå en längre promenad, men hostan gjorde att det inte var praktiskt genomförbart. Då fick jag slutligen nog - det var dags för medicin. Något jag inte ätit sedan Patrik Sjöberg tog svenskt rekord med 2.24m i höjdhopp och riksdagen beslöt sig för att bygga JAS, år 1982. Ungefär i alla fall.

Som vanligt när jag inte vet hur saker fungerar här i Italien, så skriver jag ett e-post till vår sekreterare. Hon är inte så bra på engelska, så det blir kort och med en träffsäker poäng, allt för att Google Translate förhoppningsvis skall styra henne på rätt spår kring vad jag menar. I princip skrev jag att jag behöver antibiotika, vilken typ, och att familjen tidigare fått detta med ett bra resultat, och att jag nu behöver samma medicin. "Hur gör jag?", avslutade jag.

 

 

Medicinen

 

Det tar inte lång tid förrän jag får svar, med en e-post adress att kontakta. Det visar sig att vi har en egen läkare anställd på företaget. Jag förklarar kort min historia i ett nytt epost till honom, och med huvudet på sne funderar jag på vad som kommer hända härnäst. Sannolikt inget på en vecka i alla fall, tänker jag, lite lagom fördomsfullt av mig givetvis.

Mitt leende blev ovanligt stort när jag bara någon halvtimme senare får ett recept levererat rakt in i min Outlook på ett inscannat handskrivet papper. Receptet följs så upp med ett samtal av läkaren, där han säger att den medicinen familjen fått i Sverige tyvärr inte är tillgänglig i Italien, men att han vet exakt vad det är, och har gett mig recept på ett liknande alternativ.

Dagen går vidare och jag är väldigt nöjd med mitt recept och tänker att jag skall hämta ut medicinen på vägen hem från arbetet och försöker minnas var jag sett ett apotek. Bara ett par timmar senare ringer de från receptionen på företaget. Min medicin har visst levererats dit, och jag kunde bara hämta den. Jag blev grymt imponerad. Vilken service.

 

 Dagens lunch

Det pratas ibland om hur bra svensk sjukvård är, och visst kan det vara så. Men jag vet hur min vackra fru klagade på telefontider till primärvården, bemötandet på plats, och hur komplicerat den enklaste saken i världen kunde vara, när man ändå vet vad man behöver och vad man är för sjuk.

Nu har jag förvisso någon komplement hälsoförsäkring här i Italien via jobbet - men att genom ett par e-post få rätt medicin levererad till dörren, utan kostnad och tjaffs, på tre timmar från tanke till leverans, det är verkligen inte dåligt, utan är första klassens service.

Jag avslutar dagens möte med chefen och frågar om denna "medicin-service" är normal - eller om jag blev särbehandlad bara för att jag är utlänning och inte fattar. Han tittar på mig, skrattar lite, och säger:

 

"Cristian, som arbetsgivare har vi inte möjlighet att ha sjuk personal.

Vi behöver dig här, och inte hemma i sjuksängen. Det är en självklarhet".

 

Alitalia

Veckan avslutas så snart med att bjuda mina Accenture vänner på lunch på mitt favoritställe; en härlig helg i Solen i Rom, utan direkta planer, istället bara vara utomhus och njuta av omgivningen. På söndag kväll blir det transport med AlItalia till Malaga för vidare transport till Gibraltar. Lampan skall nog lysa där också - kanske till och med lite starkare än här.

Trevlig helg.

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB
Gibraltar Levernas Medicin Rom;
0 kommentarer

ATT LEKA MED ELDEN

Det har varit en skön helg på Öland som har bjudit på fototurer med Jeepen, sköna promenader, god mat, och umgänge med familj och hund. Allt sådant som står i en klassisk dating annons helt enkelt.I ett vardagsliv blir detta på något sätt höjdpunkten och det är sällan jag personligen har helger som inte är "planerade", varpå det blir extra skönt att bara göra det jag vill. Den öländska naturidyllen lämnar jag nu bakom mig och tar mig till andra skalan på spektrat, nämligen till Las Vegas i Nevada. Det är dags för årets ledarskapsmöte på IGT där chefer och ledare samlas och pratar strategi i ett par dagar. 

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Det märks att vår spelindustri har förändrats. När jag kom in i den, för snart 20 år sedan, så var många unga och orädda, och allt som oftast slutade alla sammankomster med fest på krogen, roliga historier, och kanske ibland lite tragedier när allt för berusade medarbetare gjort bort sig. Då var det ingen tragedi förstås, utan ett skratt på någon annans bekostnad i fikarummet. Lite som när SVT vuxenmobbar Ranelid i Mello, samtidigt som man haft det klassiska barnprogrammet "Bullen", vars syfte var att stoppa mobbing.

I spelindustrin lever ett fåtal kvar i den där fest-världen, trots att den nu är 20 år äldre, men det är tydligt att allt färre gör det. Skall man socialisera nu för tiden gör man det inte kl 23 i en bar, med en fjärde öl i handen, utan nu när alla är "medelålders" med tillhörande "livsfunderingar", så träffas man istället klockan 06.30 i gymmet eller på yogamattan. Här fattas besluten och här bygger man nätverket under morgonjoggen. Följdaktligen är nu träningskorna med i väskan, och även om det säkert blir någon öl i baren på kvällen, så räknar jag med att lägga mig tidigt och därmed orka upp på morgonen - för morgonpigg är jag inte.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

I julklapp fick "Lill-Ove" en Gamo-luftpistol av sin morbror. Den lilla mannen i familjen har alltid gillat NERF-pistoler och att sikta, skjuta och sedan bli belönad med en fullträff. Helst på mig - i solarplexus. Eller på pungen - som han så fint uttrycker det. Att växa upp innebär på många sätt att lära sig att ta ansvar för sina handlingar, därför tyckte jag det var lämpligt att vårda detta intresset för att "skjuta" genom att ta ett steg upp på vapen-stegen och det vapenvett som tillhör. Morbror Magnus hjälpte så till att införskaffa detta fostringsredskap och i ett fint paket fanns det så inslaget där för någon månad sedan under den beklädda granen.

När "Lill-Ove" öppnade paketet blev han först vettskrämd. Den såg så verklig ut, som en riktig pistol, när den låg där i sin kartong, svart, tung, och med riktiga metallskott. "Jag vill inte skjuta någon", sa han vettskrämd och släppte vapnet ur sina händer så det föll ner i lådan igen. "Jag vill inte döda någon". Motvilligt följde han med ut ur huset där i Skara, och vi provade några skott mot ett träd, men just då kändes det långt ifrån att detta svarta föremål i hans hand någonsin skulle ligga bekväm. Likt barnet som provar senap för första gången, så kändes det som "aldrig mer". Kusinerna lockade mer inomhus, och luftpistolkarriären blev oändligt kort.

Väl hemma på Öland blev lådan sedan oöppnad fram till denna helgen då jag hade köpt ett målfång likt det skidskjutarna skjuter emot, vid träff åker målet ner och så skall man skjuta ner tre tavlor i olika storlekar. Jula inköpet för 199 kr visade sig snabbt vara en billigare kinaproduktion varpå idéeen kändes lite misslyckad när jag provade själv ute på tomten, men sedan tänkte jag på hur Cowboys gör och tog fram lite burkar istället som jag staplade i en klassisk 3, 2, 1 formation ovanpå varandra. Texas-Style fungerar alltid.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Med mod gick "Lill-Ove" sedan med på att följa med ut, och jag avlossade första skottet som slog sönder aluminumburken med ett litet hål - och genast sken han upp och blev intresserad. Snabbt gick vi igenom teorin hur man laddar, hur man säkrar, och var man riktar pistolen när den inte används. "Lugn Lugn", sa han - "jag kan det där". 

Efter lite övningar mot burkarna så skulle det genast tävlas - för är det något man gillar i 10 års åldern så är det att tävla, och givetvis att vinna mot de som är äldre. Vi hängde upp en måltavla på tvättlinan, och så fick jag ett föredrag om reglerna. Jag var vuxen och skulle stå längre bort från måltavlan, och först skulle vi skjuta några provskott så vi lärde oss att sikta ordentligt.

Samtalet och känslan var som förbytt. Det där "otäcka" och "farliga" käslan var nu helt borta, nu var det istället en tävling där luftpistolen bara var redskapet - det centrala var tävlingen och att vinna. Med bara ett par provskott bakom sig, så börjar "Lill-Ove" nu skjuta och träffar nästan mitt i prick. Och igen. Och igen. Självfötroendet går upp, det farliga blir roligt, och snart påminner han mig om hur vapnet skall hanteras och hur försiktig man skall vara. Allt blev så odramtiskt och ofarligt - och framför allt fick han känna sig väldigt duktig.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Tävlingen fortgår sedan, och nästan varje skott skjuter han bättre än mig, och han vinner på riktigt. "Lätt som en plätt", stoltserar han samtidigt som han plötsligt lägger ner pistolen och tar av sig sina tunna handskar han haft på sig.

"Nu har jag vunnit, nu är det kallt, så nu går jag in." Han säkrar vapnet och öppnar upp det för att visa att ingen kula ligger i loppet, och tittar på mig lite överlägset när sedan vänder på klacken och låter mig städa upp.

Jag fuskövar lite till, när han gått in, och är lite irriterad på mig själv att han redan första gången skjuter bättre än mig. För visst är vi alla lite tävlingsmänniskor när det väl gäller. När jag packar ihop kommer dock en god känsla i magen - hur något farligt i hans ålder med hjälp av tävlingen blev odramatiserat, och hur härligt det var att känna på hans självsäkerhet och vinnarlust.

 

Mobilfoto

Personligen tror jag på det här med att "leka-med-elden". Endast när man har haft ett vapen, fått använda tändstickor, och hållt i en vass kniv, så får man erfarenhet och respekt för vad det kan ställa till med i fel händer. Men framför allt så vidgar man sin box, har povat, har lekt, och får större kännedom om världen.  

 

Med världen som arbetsfält,

 
 
 
  
CB

 

Las Vegas Luftpistol
0 kommentarer