I ITALIEN KOMMER MAN NÄR MAN ÄR FÄRDIG. INTE I TID.

Det sägs att det är svårt att hitta någonting nu för tiden som inte är reglerat, olagligt, eller beskattat. Till det finns även andra uppförande regler som normer, praxis och givetvis att hålla tiden. Redan i unga år skolas man in i klockans oändligt viktiga betydelse. Man skall väckas, man skall komma i tid till förskolan, och självklart även senare till arbetet. Visaren som snurrar runt varje dygn är en extremt stark kraft som styr det mesta i vår vardag. Redan i skolan kom blockschemat där det tydligt var angivet hur lång tid respektive moment fick ta, och när man fick vara ledig. Kartan blev på något sätt mer betydelsefull än verkligheten.

Jag hade bestämt möte nere på stan efter jobbet igår. Det är i och för sig inget konstigt - men som om jag inte visste bättre var tiden satt alldeles för tidigt. En normal arbetsdag har jag som mest att göra mellan kl 17 och 19, det är då vi har ett par timmar tillsammans, europeerna och jänkarna. Tidsskillnaden påverkar oss nog mer än vad vi tar höjd för i olika projekt - även om "problemet" sällan diskuteras, eller anges som orsak till förseningar eller missförstånd.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Slutligen sitter jag där i bilen på väg hem, och känner mig något stressad då jag vet att jag kommer bli sen till bestämd träff. Det är rusningstrafik i Rom och givetvis tar resan hem, även den, lite längre än beräknat. Den obekväma känslan av att vara sen och känna sig lite stressad infinner sig.

I de fallet man skall träffa en italienare på stan uppkommer aldrig den där känslan av att vara sen, eftersom det utan vidare är OK att komma minst en timma sent - utan att höra av sig. Nu var mötet med en svensk som jag inte känner sedan tidigare, och redan innan jag är "officiellt försenad" så meddelar jag en ny tidpunkt för träffen över SMS och får lite dåligt samvete. Svenskar är i tid, och är pålitliga. Fem minuter kanske kan ursäktas vad gäller sen ankomst, men därefter så blir den parten som ankom "i rätt tid" lite lätt sur, men kanske framför allt, lite vilsen i stil med "jaha, vad gör jag själv nu då".

Nåväl, jag kommer hem och har bestämt mig för att ta en snabbdusch efter en avslutad arbetsdag, byta kläder, och så måste tvätten hängas då tvättmaskinen gick igång redan på morgonen. Därefter får en taxi ta mig ner till stan. Jag har ändrat tid två ggr redan, från 19.00 till 19.30 och nu via SMS till 19.45. Klockan är redan 19.20 och det råder full aktivitet där hemma.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Visst är det märkligt hur lätt man blir irriterad när den något fiktiva pressen över "klockan" slår till med full kraft. Man blir orationell och förbannad på den minsta småsak.

Plötsligt får jag inte på mig skorna när jag klär på mig och svär rikligt över det. "Men det var väl själva fan", säger jag högt för mig själv, när foten vägrar att slinka ner i skon - givetvis utan att jag knyter upp först. Allt i tron om att jag skall spara lite tid. Jag trycker hårdare och hårdare, men det vill sig inte. Tillslut snörar jag upp de där jäkla skorna, svär en gång till, och så löser det sig slutligen. Om jag hade tänkt efter, och inte hade varit så stressad, så hade jag förstått att problemet berodde på att mina strumpor blivit blöta då jag gått på badrumsgolvet som läckt ut lite vatten efter duschen. Glidtalet, "strumpor mot skor", blir bra mycket sämre när vätska blandas in.

Jag går ut på balkongen, på baksidan där tvättmaskinen står. Jag tömmer ur tvätten i min lilla tvättbalja, bara för att svära när hälften av tvätten hamnar utanför baljan och istället kommer på det pollenbeklädda klinkergolvet. Återigen står jag där och säger "helvete" och ser hur mina svarta, nytvättade kläder, numera är ljusgula. De dagarna jag inte är stressad, och gör samma sak, då tänder jag alltid lampan på balkongen först så jag ser vad jag gör - men så inte denna dagen med ett då förväntat resultat.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Det är dags att beställa en taxi, tänker jag, medan jag styr upp det sista där hemma. Appen "IT Taxi" är en helt suverän tjänst och med lite snabba klick så skall bilen vara på väg. Men icke - appen tvärvägrar och gnäller på, för stunden, obegriplig italienska. Jag orkar inte inte ens försöka läsa och förstå vad den säger, utan försöker bara igen, och igen.

Den gamla kunskapen om att "om du upprepar exakt samma sak, så får du samma resultat" slår mig inte. Jag avbryter vad jag gör, i frustration, och går in och torkar badrumsgolvet. När jag står där så slår det mig att GPSen måste vara på i telefonen för att appen skall fungera, och den var ju avstängd. Dessutom måste jag vara ute på balkongen så jag har GPS täckning - något jag gjort säkert 100 gånger, men i stridens hetta där hemma under mina 15 minuter försvinner denna kunskap lika snabbt som en svensk lön när staten tagit "sitt" innan man ens fått se stålarna.

Klockan är nu 19.30 och jag lämnar hemmet. Taxin kommer om någon minut och äntligen är jag på väg. Det finns en chans att hinna till 19.45. Jag går ner för gränden för att möta upp taxin och bara någon minut senare dyker den upp. En Mercedes från 1982 med en chaufför som är mellan 87 och döden. Det är ingen "The Stig" direkt, tänker jag, när jag hoppar in. Mannen kan givetvis inte ett ord engelska, men jag kan destinationens namn på oklanderlig italienska och det bär iväg åt rätt håll. Men, olikt alla andra taxichaufförer i Italien älskar denna mannen att köra lagligt, släppa förbi alla fotgängare, och stanna när trafikljuset är gult. Vid ett tillfälle skall vi göra en högersväng ut på en vältrafikerad gata. I princip varenda italienare hade trängt sig in, trots all trafik, men inte denna farbrorn. Han står där och slirar på kopplingen i uppförsbacken, blinkar, och väntar på att bli insläppt. Något man inte blir i rusningstrafik. En minut går. Två. Tre. Jag knyter näven i fickan - och tänker att snart tar han chansen och hittar en lucka. Icke.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Hans Nokia telefon ringer. Han trycker ner bromsen, och slirar inte ens längre på kopplingen. Först tänker jag lite elakt att det är hans "mamma" som ringer, eftersom italienska män har någon sjuklig kärlek till modern. Men hans ålder borde föranleda att det är omöjligt. Någon minut till går, och slutligen börjar folk tuta på honom bakifrån. Helt plötsligt får han ett ryck, lägger på luren, och istället för att hitta en lucka dyker han rakt in i trafiken framför och orsakar nästan en olycka. Åkturen går vidare, samtidigt som jag tänker på att de enda som pratar mer i telefonen än fnittriga 15 åriga tjejer måste vara taxichaufförer - de har jäklar mig alltid någon på andra sidan.

Vi kommer fram. Nästan i tid. När betalningen så skall ske med teknik istället för likvida medel så uppstår problem direkt. Den där "dataskärmen" bredvid honom är rena grekiskan för honom. Jag orkar inte med hans tappra försök att försöka hantera den, utan hoppar fram i passagerarsätet, och trycker på alla knappar i rätt ordning, det piper till och betalningen är gjord.

När jag gått några meter till angiven mötesplats så har min träff för kvällen redan beställt en kall öl och säkert hunnit tidsfördriva tiden med telefonen  i några minuter, och är givetvis lyckligt ovetande om den upplevda stressen jag haft. Trots att mitt humör är på någon typ av botten-nivå, så går det snart uppåt lika snabbt som blodsockernivån på en diabetiker efter en Marabou.

All denna upplevda stress och negativa energi är ju egentligen helt onödig. Viljan att vara till lags och hålla "löften" och "tiden" blir stundtals för mycket. Den svenska pressen om tysk perfektion slår till med full kraft. Som om det ens är rimligt att två personer, skall kunna träffas, exakt samtidigt i en storstad där antalet variabler är oändliga.

Något italienare förstått sedan länge. För i det här landet kommer man nämligen när man är färdig - inte i tid.

Dagens bilder från ett vackert Venedig och på dagens födelsedagsbarn, Mackan.

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

Italien Mackan Stress Tid
0 kommentarer

FREDAG - ÄNTLIGEN

Redan i morse bestämde jag mig för att gå hem tidigt när jag lämnade bilen i garaget. Bilparkerarna frågar alltid när man skall hämta åket - allt för att kunna placera den på lämpligt sätt och i rätt ordning, så att uthämtningen sedan går smidigt. Nere i garaget står det långa rader av bilar, tätt ihop, och här pusslas det hela tiden för att alla skall få plats.
 
"Klockan två", svarade jag, och visade med fingrarna "due", dvs två fingrar upp i vädret och ett härligt morgon leende. Det var dags att ta en kort dag - de 37,2 timmarna jag skall jobba per vecka, enligt kontraktet, var säkert avklarade redan i onsdags, och nu var energin slut, och dessutom lyste solen så där alldeles underbart och termometern i bilen visade 24c - årets varmaste dag - när jag körde ner i garaget.
 
Foto: Gennaro Borrelli
 
Väl på kontoret gick dagen väldigt fort. Telefonkonferens med en account manager i Kina och en jurist i Australien på morgonen, följt av Outlook på dagen, och på den tidiga eftermiddagen telefonkonferens med Providence i USA. Det är lätt att glömma bort i sin vardag vilket internationellt företag vi är - men under bara några timmar pratar man med duktiga människor över hela jorden - i en rasande takt - allt medan solen bestämmer vem som är vaken för stunden.
 
Mitt kontor, är numera överfullt, då Accenture nu hjälper mig med alla "business transformation" projekt vi har. Vi jobbar med budget, vi jobbar med Quality of Service, och tillsammans förbättrar vi IGT i en stabil och rask takt. Framför allt stänger vi en produktions datorhall, per månad, i snitt, och har gjort så senaste 18 månaderna. Det är ett duktigt gäng, lett av Renato, en typ av arbetsmyra jag aldrig stött på innan. Det finns ingen ände på energin, eller kompetensen han uppvisar och varje dag lär jag mig av honom.
 
Man kan skratta mycket åt "Powerpoints"; men inget projekt värt många miljoner EUR blir genomfört eller godkänt utan en bra story, ett bra business case, och en bra känsla. Mina fyra Accenture konsulter jagar folk för information på ett fantastiskt sätt, trots att deras uppgift inte är lätt, och sedan sammanställer de informationen på ett begripligt sätt.  Deras frågor är ofta väldigt enkla i sin natur - men väldigt svåra att svara på - vilket egentligen är förvånande.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
- Vilka kunder har vi
- Vilka produkter/tjänster använder respektive kund
- Vad tjänar vi per kund
- När går nuvarade kontrakt ut
- Hur korrellerar kundens kostnader med vår budget
 
Jag tror dessa enkla frågor är väldigt vettiga att ställa sig ofta - men jag tror väldigt många företag har svårt att svara på dem - vilket egentligen är märkligt. Kunden, och relationen till dem, borde ju vara det viktigaste man har som företag. Och förmågan att förstå om en kund är lönsam.
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Lunchen idag, blev likt många fredagar, i ensam majestät på Masto, ett lokalt litet ställe, en kort promenad från arbetsplatsen. Här finner jag mitt fredagslugn samtidigt som jag får fantastiskt god mat och en personlig service en svensk krögare aldrig skulle förstå sig på. Det är en bra uppladdning inför helgen, och när jag lämnar denna plats mår jag alltid lite bättre än innan och den italienska känslan av "lust" infinner sig.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
 
Nu stundar det helg innan det bär av mot Boston på måndag. Min svenska vapendragare, Herr Källgren, och jag, tänkte ta en romantisk tripp till Napoli eller Sorrento nu i helgen. Få saker i livet är bättre än en grabb-helg, som är oplanerad, i solen, och dessutom längs Amalfi-kusten i Italien. Att verkligen leva "Carpe Diem" är en konst. Det gäller att öva varje dag - och inte bara drömma.
 
Trevlig helg.
 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 
Accenture IGT Masto
0 kommentarer

STORLEKEN PÅ EN PIZZA

Första biten till parken är kantad av klassiska gator i Rom, fulla av skräp och en högst ojämn asfalt. Det är inte direkt rätt underlag för barnvagnen, rullatorn, eller för att åka inlines på om man säger så. Efter uppförsbacken tar man sig sedan vidare genom att passera i det 50 cm breda mellanrummet som finns mellan två metallbarriärer för att bilarna, precis bredvid, inte ska köra av vägen när de i motorvägsfart tar kurvan. Det är ingen känsla av "klass" att ta sig Villa Pamphili - så innan dagens evenmang skall gå av stapeln måste man ta sig denna tråkiga bio-reklam startsträcka.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Efter att ha korsat den högt trafikerade vägen kommer man så in i hjärtat i Rom och stadens finaste park. Den är runt 5-6 kvadratkilometer stor och uppdelad i två lika stor hälfter med en gångbro mellan. Här finns det inga komersiella lustigheter som zoo, affärer, eller olika stånd där tursister håller till och skall shoppa, som nere vid Villa Borghese parken. Här är det istället frid, lugn, och betydligt färre turister, om några alls.

Det är en fantastisk oas av grönska, enorma träd, och historia. Men framförallt är det en känsla av frihet. Här ligger folk barfota på filtar, här samlas det spanska gänget på helgen och grillar och spelar volleyboll, och här motioneras det i alla möjliga stilar - från gång, till löpning, och så cykel förstås. På en del ställen tränar små druvklasar av människor cross-fit utomhus med PTs och det ser ganska spännande ut när de gör den ena knasiga grejen efter den andra.

 

 

Jag tar en promenad runt parken - och idag har jag inte med mig mobilen utan bara den större kameran. Det är intressant hur mycket mer man ser, där ute, när man har en kamera med sig. Man söker av omgivningen som stridsflygplanet F-14 gör i filen TopGun - radarn är ständigt påslagen och söker efter något att fånga och låsa in siktet på.

När jag går runt där i parken ser jag sådant som jag inte längre ser så ofta i Sverige. Spontansamlingar av hela släkten utomhus, inte bara kärnfamiljen. På en slänt en bit bort har några gjort en boxningsring av koner och rep. Där inne står två stycken och fightas på allvar med boxhandskar och en spontanpublik har samlats bredvid och hejar på. Hundarna springer fria i parken, precis överallt, och likt Galenskaparna så känns det som OS för "inkontinenta med dåligt lokalsinne" när de springer omkring. När jag svänger upp mot cafeet ser jag ett gäng barn, utan föräldrar i närheten, som spelar fotboll. Jag försöker minnas när jag såg det i Sverige sist, och drar en nitlott. En grabb cyklar snabbt om mig, utan cykelhjälm, och det slår mig att här i parken får man leva utan att vara rädd för att dö. På något sätt är alla inkluderade och här kopplar man av.

 

 

Jag slog mig ner vid fiket och solen står gul/vit uppe på himmeln. Det är fortfarande tidigt i Italien och klockan har slagit 13. På fiket dricker folk Espresso, vatten, och tar en Crossaint till, eller Cornetto som det heter i Italien. Det är lättsamt och enkelt. De flesta verkar vara italienare, det syns på hår, scarfs, hur man matchat kläder, och hur man för sig. Jag är sannolikt den enda från utlandet här just nu. Vid det lediga bordet bredvid slår sig ett par ner i övre medeleåldern. Amerikanare. Det syns på mobilhållaren i bältet, den vita t-shirten under skjortan, läppstiftet, och de stora stenarna av osedvanligt fult snitt på fingret. Fast självklart tog jag dem på kroppshyddan först - det är svårt att missa.

Då jag sitter precis bredvid dem så går det inte undvika att höra vad de säger. Samtalet börjar med hur fantastsisk min hemmapark är, hur gott kaffet luktar, och vilken otrolig miljö där alla får röra sig fritt och leva i harmoni. Jag känner mig nästan lite stolt över vad det som numera är mitt hem - för de har ju helt rätt. Jag sitter och nickar i medhåll, tills samtalet plötsligt byter karaktär när de beställer Öl, Vin, och varsin pizza - vars storlek när den levereras inte föll i smaken och och den positiva stämningen går nu snart utför.

 

 

Nu tycker de plötsligt att parken är urusel. Här finns inte asfalt att gå på utan bara gräs eller grusvägar, här får både hundar och barn leka fritt - och störa detta par - träden skuggar fiket, och det är obegripligt hur barn får leka fritt utan föräldrar i närheten - tänk om de blir kidnappade. Mannen tittar på sin sista klunk av öl och säger att det är bättre i USA. Då kan man enklare ta bilen till parken, få rejäla portioner så man blir mätt, och man slipper gå så oändligt mycket. Dessutom har de Starbucks och koppeltvång.

Jag biter mig i tungan och undviker att säga något till Italiens försvar. Men så tänker jag att det ofta är en naturlig reaktion när man möts av något annorlunda. Man är inte van och är inte en del av det ekosystem man befinner sig i, och när något händer så söker man sig därför genast mot tryggare mark.

Det är lätt att dömma dessa mindre begåvade och trångsynta människorna. Jag vet.

Men jag är likadan. När jag sätter mig i en Fiat.

 

Med världen som arbetsfält,

 
 
 
  
CB

 

Kultur Park
0 kommentarer