I ITALIEN KOMMER MAN NÄR MAN ÄR FÄRDIG. INTE I TID.

Det sägs att det är svårt att hitta någonting nu för tiden som inte är reglerat, olagligt, eller beskattat. Till det finns även andra uppförande regler som normer, praxis och givetvis att hålla tiden. Redan i unga år skolas man in i klockans oändligt viktiga betydelse. Man skall väckas, man skall komma i tid till förskolan, och självklart även senare till arbetet. Visaren som snurrar runt varje dygn är en extremt stark kraft som styr det mesta i vår vardag. Redan i skolan kom blockschemat där det tydligt var angivet hur lång tid respektive moment fick ta, och när man fick vara ledig. Kartan blev på något sätt mer betydelsefull än verkligheten.

Jag hade bestämt möte nere på stan efter jobbet igår. Det är i och för sig inget konstigt - men som om jag inte visste bättre var tiden satt alldeles för tidigt. En normal arbetsdag har jag som mest att göra mellan kl 17 och 19, det är då vi har ett par timmar tillsammans, europeerna och jänkarna. Tidsskillnaden påverkar oss nog mer än vad vi tar höjd för i olika projekt - även om "problemet" sällan diskuteras, eller anges som orsak till förseningar eller missförstånd.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Slutligen sitter jag där i bilen på väg hem, och känner mig något stressad då jag vet att jag kommer bli sen till bestämd träff. Det är rusningstrafik i Rom och givetvis tar resan hem, även den, lite längre än beräknat. Den obekväma känslan av att vara sen och känna sig lite stressad infinner sig.

I de fallet man skall träffa en italienare på stan uppkommer aldrig den där känslan av att vara sen, eftersom det utan vidare är OK att komma minst en timma sent - utan att höra av sig. Nu var mötet med en svensk som jag inte känner sedan tidigare, och redan innan jag är "officiellt försenad" så meddelar jag en ny tidpunkt för träffen över SMS och får lite dåligt samvete. Svenskar är i tid, och är pålitliga. Fem minuter kanske kan ursäktas vad gäller sen ankomst, men därefter så blir den parten som ankom "i rätt tid" lite lätt sur, men kanske framför allt, lite vilsen i stil med "jaha, vad gör jag själv nu då".

Nåväl, jag kommer hem och har bestämt mig för att ta en snabbdusch efter en avslutad arbetsdag, byta kläder, och så måste tvätten hängas då tvättmaskinen gick igång redan på morgonen. Därefter får en taxi ta mig ner till stan. Jag har ändrat tid två ggr redan, från 19.00 till 19.30 och nu via SMS till 19.45. Klockan är redan 19.20 och det råder full aktivitet där hemma.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Visst är det märkligt hur lätt man blir irriterad när den något fiktiva pressen över "klockan" slår till med full kraft. Man blir orationell och förbannad på den minsta småsak.

Plötsligt får jag inte på mig skorna när jag klär på mig och svär rikligt över det. "Men det var väl själva fan", säger jag högt för mig själv, när foten vägrar att slinka ner i skon - givetvis utan att jag knyter upp först. Allt i tron om att jag skall spara lite tid. Jag trycker hårdare och hårdare, men det vill sig inte. Tillslut snörar jag upp de där jäkla skorna, svär en gång till, och så löser det sig slutligen. Om jag hade tänkt efter, och inte hade varit så stressad, så hade jag förstått att problemet berodde på att mina strumpor blivit blöta då jag gått på badrumsgolvet som läckt ut lite vatten efter duschen. Glidtalet, "strumpor mot skor", blir bra mycket sämre när vätska blandas in.

Jag går ut på balkongen, på baksidan där tvättmaskinen står. Jag tömmer ur tvätten i min lilla tvättbalja, bara för att svära när hälften av tvätten hamnar utanför baljan och istället kommer på det pollenbeklädda klinkergolvet. Återigen står jag där och säger "helvete" och ser hur mina svarta, nytvättade kläder, numera är ljusgula. De dagarna jag inte är stressad, och gör samma sak, då tänder jag alltid lampan på balkongen först så jag ser vad jag gör - men så inte denna dagen med ett då förväntat resultat.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Det är dags att beställa en taxi, tänker jag, medan jag styr upp det sista där hemma. Appen "IT Taxi" är en helt suverän tjänst och med lite snabba klick så skall bilen vara på väg. Men icke - appen tvärvägrar och gnäller på, för stunden, obegriplig italienska. Jag orkar inte inte ens försöka läsa och förstå vad den säger, utan försöker bara igen, och igen.

Den gamla kunskapen om att "om du upprepar exakt samma sak, så får du samma resultat" slår mig inte. Jag avbryter vad jag gör, i frustration, och går in och torkar badrumsgolvet. När jag står där så slår det mig att GPSen måste vara på i telefonen för att appen skall fungera, och den var ju avstängd. Dessutom måste jag vara ute på balkongen så jag har GPS täckning - något jag gjort säkert 100 gånger, men i stridens hetta där hemma under mina 15 minuter försvinner denna kunskap lika snabbt som en svensk lön när staten tagit "sitt" innan man ens fått se stålarna.

Klockan är nu 19.30 och jag lämnar hemmet. Taxin kommer om någon minut och äntligen är jag på väg. Det finns en chans att hinna till 19.45. Jag går ner för gränden för att möta upp taxin och bara någon minut senare dyker den upp. En Mercedes från 1982 med en chaufför som är mellan 87 och döden. Det är ingen "The Stig" direkt, tänker jag, när jag hoppar in. Mannen kan givetvis inte ett ord engelska, men jag kan destinationens namn på oklanderlig italienska och det bär iväg åt rätt håll. Men, olikt alla andra taxichaufförer i Italien älskar denna mannen att köra lagligt, släppa förbi alla fotgängare, och stanna när trafikljuset är gult. Vid ett tillfälle skall vi göra en högersväng ut på en vältrafikerad gata. I princip varenda italienare hade trängt sig in, trots all trafik, men inte denna farbrorn. Han står där och slirar på kopplingen i uppförsbacken, blinkar, och väntar på att bli insläppt. Något man inte blir i rusningstrafik. En minut går. Två. Tre. Jag knyter näven i fickan - och tänker att snart tar han chansen och hittar en lucka. Icke.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Hans Nokia telefon ringer. Han trycker ner bromsen, och slirar inte ens längre på kopplingen. Först tänker jag lite elakt att det är hans "mamma" som ringer, eftersom italienska män har någon sjuklig kärlek till modern. Men hans ålder borde föranleda att det är omöjligt. Någon minut till går, och slutligen börjar folk tuta på honom bakifrån. Helt plötsligt får han ett ryck, lägger på luren, och istället för att hitta en lucka dyker han rakt in i trafiken framför och orsakar nästan en olycka. Åkturen går vidare, samtidigt som jag tänker på att de enda som pratar mer i telefonen än fnittriga 15 åriga tjejer måste vara taxichaufförer - de har jäklar mig alltid någon på andra sidan.

Vi kommer fram. Nästan i tid. När betalningen så skall ske med teknik istället för likvida medel så uppstår problem direkt. Den där "dataskärmen" bredvid honom är rena grekiskan för honom. Jag orkar inte med hans tappra försök att försöka hantera den, utan hoppar fram i passagerarsätet, och trycker på alla knappar i rätt ordning, det piper till och betalningen är gjord.

När jag gått några meter till angiven mötesplats så har min träff för kvällen redan beställt en kall öl och säkert hunnit tidsfördriva tiden med telefonen  i några minuter, och är givetvis lyckligt ovetande om den upplevda stressen jag haft. Trots att mitt humör är på någon typ av botten-nivå, så går det snart uppåt lika snabbt som blodsockernivån på en diabetiker efter en Marabou.

All denna upplevda stress och negativa energi är ju egentligen helt onödig. Viljan att vara till lags och hålla "löften" och "tiden" blir stundtals för mycket. Den svenska pressen om tysk perfektion slår till med full kraft. Som om det ens är rimligt att två personer, skall kunna träffas, exakt samtidigt i en storstad där antalet variabler är oändliga.

Något italienare förstått sedan länge. För i det här landet kommer man nämligen när man är färdig - inte i tid.

Dagens bilder från ett vackert Venedig och på dagens födelsedagsbarn, Mackan.

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

Italien Mackan Stress Tid
0 kommentarer

DEN SKÖNA NERVOSITETEN INFÖR ETT MÖTE ...

Med ett mellanrum på ett par månader så redovisar jag projekt och status för min chef, Lottomaticas CTO. Det är inte som i Sverige där man slö-snackar lite, och kanske har några stödpunkter på ett papper när man går in i rummet, utan det är ett viktigt möte och det känns nästan som en anställningsintervju. Man kommer förberedd.

Likt en redovisning inför klassen i årskurs nio, står jag där med lite finare kläder på mig, har övat på presentationen under den föregående kvällen, funderat på vilka frågor som skall ställas, och sträcker på mig lite extra. Det är ett viktigt möte - och idag hade jag en bra samling Powerpoint-Slides med mig som Accenture hjälpt mig att förbereda. Kvalitén var mycket hög - det gänget jag arbetar med är briljanta. Tillsammans med en bra story, och ett ärligt, glatt, och skämtsamt fredagshumör, så började så mötet runt 20 minuter försenat, i klassisk italiensk stil. 

 

 Det svenska kontoret

På något sätt är dessa möten, har jag nu insett, det vi i Sverige kallar för lönesamtal, utvecklingsamtal och statussamtal, fast samlat i ett. Inte alltför sällan sker kommunikation med min chef via sekreteraren, eller två muntliga rader i korridoren när vi slumpvis stöter på varandra. Men nu är det vår tid ihop - den typen av kvalitetstid som ofta går alltför fort. Ungefär som när man gör Gokart - det är alltid slut när det är som roligast och man äntligen börjat köra om.

Innan vi börjar med agendan för dagen, kidnappar jag honom direkt, enligt plan, med två helt andra frågeställningar som jag verkligen behöver svar på. Öga mot öga så diskuterar vi snabbt igenom punkterna, och sedan börjar så presentationen. Jag har sedan tidigare planerat in lämpliga frågeställningar till honom - för det är viktigt att han känner att han får styra skutan åt det hållet han vill. I alla fall göra mindre roderslag åt endera hållet och därmed påverka. På så sätt blir det även en bra dialog där vi utbyter tankar och erfarenheter, istället för att bara titta på slides och nicka till av powerpoint-döden.

 

The Team

Det är fredagsmorgon, och egentligen en perfekt tidpunkt för sådana här möten. Bara att det är fredag gör att man är lite extra glad, och som de tekniker vi kollektivt är, har dagens driftproblem antagligen inte hunnit hända ännu, varpå humöret fortfarande är stabilt och aggressionsnivån är låg. Vi drar förvisso över tiden med 30 minuter, men när jag lämnar hans rum infinner sig en god känsla i magen - till och med så bra att jag känner att jag kan gå hem redan nu och ta helg. Dagens arbete är utfört, och känslomässigt är man helt tom efter avslutad presentation med bra feedback och det positiva bemötandet. Att ha klarat sådana här möten, och lämna med en "yes, yes" röst, tyst inom sig, är nog bland de bättre upplevelserna i livet.

 

Receptet

 

Under en längre tid har jag varit lite krasslig. En "hals-förkylning" har vägrat att ge med sig sedan tidigare i vinter, och kommit och gått med tre dagars intervall med tillhörande feber. Familjen blev sannolikt smittade av detta tidigt i vinter, men medan de övriga i familjen käkade medikament, sent omsider, och blev friska, så var jag utomlands och försökte sova bort eländet med tveksamt resultat. Igår ville jag ut och gå en längre promenad, men hostan gjorde att det inte var praktiskt genomförbart. Då fick jag slutligen nog - det var dags för medicin. Något jag inte ätit sedan Patrik Sjöberg tog svenskt rekord med 2.24m i höjdhopp och riksdagen beslöt sig för att bygga JAS, år 1982. Ungefär i alla fall.

Som vanligt när jag inte vet hur saker fungerar här i Italien, så skriver jag ett e-post till vår sekreterare. Hon är inte så bra på engelska, så det blir kort och med en träffsäker poäng, allt för att Google Translate förhoppningsvis skall styra henne på rätt spår kring vad jag menar. I princip skrev jag att jag behöver antibiotika, vilken typ, och att familjen tidigare fått detta med ett bra resultat, och att jag nu behöver samma medicin. "Hur gör jag?", avslutade jag.

 

 

Medicinen

 

Det tar inte lång tid förrän jag får svar, med en e-post adress att kontakta. Det visar sig att vi har en egen läkare anställd på företaget. Jag förklarar kort min historia i ett nytt epost till honom, och med huvudet på sne funderar jag på vad som kommer hända härnäst. Sannolikt inget på en vecka i alla fall, tänker jag, lite lagom fördomsfullt av mig givetvis.

Mitt leende blev ovanligt stort när jag bara någon halvtimme senare får ett recept levererat rakt in i min Outlook på ett inscannat handskrivet papper. Receptet följs så upp med ett samtal av läkaren, där han säger att den medicinen familjen fått i Sverige tyvärr inte är tillgänglig i Italien, men att han vet exakt vad det är, och har gett mig recept på ett liknande alternativ.

Dagen går vidare och jag är väldigt nöjd med mitt recept och tänker att jag skall hämta ut medicinen på vägen hem från arbetet och försöker minnas var jag sett ett apotek. Bara ett par timmar senare ringer de från receptionen på företaget. Min medicin har visst levererats dit, och jag kunde bara hämta den. Jag blev grymt imponerad. Vilken service.

 

 Dagens lunch

Det pratas ibland om hur bra svensk sjukvård är, och visst kan det vara så. Men jag vet hur min vackra fru klagade på telefontider till primärvården, bemötandet på plats, och hur komplicerat den enklaste saken i världen kunde vara, när man ändå vet vad man behöver och vad man är för sjuk.

Nu har jag förvisso någon komplement hälsoförsäkring här i Italien via jobbet - men att genom ett par e-post få rätt medicin levererad till dörren, utan kostnad och tjaffs, på tre timmar från tanke till leverans, det är verkligen inte dåligt, utan är första klassens service.

Jag avslutar dagens möte med chefen och frågar om denna "medicin-service" är normal - eller om jag blev särbehandlad bara för att jag är utlänning och inte fattar. Han tittar på mig, skrattar lite, och säger:

 

"Cristian, som arbetsgivare har vi inte möjlighet att ha sjuk personal.

Vi behöver dig här, och inte hemma i sjuksängen. Det är en självklarhet".

 

Alitalia

Veckan avslutas så snart med att bjuda mina Accenture vänner på lunch på mitt favoritställe; en härlig helg i Solen i Rom, utan direkta planer, istället bara vara utomhus och njuta av omgivningen. På söndag kväll blir det transport med AlItalia till Malaga för vidare transport till Gibraltar. Lampan skall nog lysa där också - kanske till och med lite starkare än här.

Trevlig helg.

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB
Gibraltar Levernas Medicin Rom;
0 kommentarer

NEW RIVERS - EN PLATS ATT MÖTAS

Trots den kyliga temperaturen utomhus, och avsaknad av vettiga vinterskor, ger jag mig ut i Providence under twilight-timmen. Den "blå timmen" kommer precis efter det att solen har gått ner bakom horisonten och himlen skiftar från ljusblå, till mörkblå för att senare gå i över i nattsvart. Jag tar mig ner till den något översvämmade stadskanalen efter all snösmältning som pågått under dagen. Mitt fotostativ var okristligt kallt den där kvällen, eftersom jag saknade handskar - ett plagg som sällan används i Rom. Sakta tog jag mig mot Nordamerikas första och därmed äldsta baptistkyrka, "The First Baptist Meetinghouse", belägen precis i utkanten av stadskärnan. Den lös upp vitt och ståtligt där uppe på höjden, och med kameran förevigade jag så det gudomliga huset.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Klockan går fort, och snart är min fototimme över, natten har blivit svart, och jag fryser ordentligt. På vägen hem går jag förbi en liten pub och tillika restaurang, som för ovanlighetens skull inte är irländsk eller italiensk. Där inne lyser de gula lamporna varmt, jag ser folk skratta runt den lilla baren, och likt en sådan där julreklam med den mysiga familjen inomhus, kan jag inte låta bli att vilja göra entré jag också.

Genom de dubbla dörrarna som agerar som en värmesluss kommer jag in i den sprakande värmen, och snart sitter jag i baren med en Vodka Martini, med lite citron i. Perfekt mixad. Det smakar gudomligt gott där, just då, och värmer snart upp mig. Runt baren sitter tre sällskap och pratar om livet och allt som hör till. Det är svårt att undgå att höra vad folk pratar om, varpå en del flikar in, i andras samtal. Det här med barer har en härlig förmåga att få främlingar att prata med varandra på ett avkopplat sätt. Snart kommer även en tallrik god mat och jag känner mig så nöjd inombords, att jag stannade just här, istället för att gå tillbaka till hotellet.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

En av tjejerna, i ett av sällskapen, har ett sådant där underbart skratt. När hon pratar med sin bordsherre så smågarvar hon nästan hela tiden. Lite högre än vad den "vanliga" personen gör kanske. Skrattet sprider sig i lokalen lika snabbt som doften av kanelbullar kan göra på Terminal3Arlanda. Hon har en spektakulär frisyr, glädjespridaren i lokalen. Håret står upp minst 20 cm, snyggt och coolt kammat, i färgat vitt och svart omvartannat. Hon är musiker visar det sig, och är hemma en vecka, innan hon skall tillbaka till Reno och fortsätta att framträda på ett av kasinona där. Hon är ingen som bryr sig "vad andra tycker", och kanske är det därför skrattet ligger så nära till hands.

Det slår mig att jag genom åren träffat andra människor som också har sådant där underbart skratt. Den första var nog Jessica som arbetade på supporten i Kanada. Hon skrattade jämt, utan att det på något sätt blev störande. När hon var i rummet, då hade alla, alltid roligt. Senare stötte jag på Aida, även hon en energispridare som har nära till skrattet och kan sprida glädje som få andra. Och nu Jenny, som hon hette, några meter från mig på baren New Rivers i Providence. Även om det kanske inte är så lämpligt, så kan alla dessa tjejer placeras in i något typ av fack. De gör vad de vill, de skiter i andra, de är starka indivier, och alla är levnadsglada. Tänk vad det där skrattet kan göra mycket för det egna välbefinnandet, istället för "skitsnacket" som kan förekomma utan avbrott i fikasoffan på jobbet. Jag gillar att umgås med folk som skrattar högt - vi borde alla göra det mer.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Jenny, sångerskan från Reno, och jag kom snabbt att samtala. Jag arbetar ju själv med spel och har varit i Reno många gånger. De gemensamma samtalsämnena där runt baren infinner sig snabbt. Bartendern, Sarah Madsen, är snart med i samtalet hon också. Hon har danskt påbrå (vilket efternamnet avslöjar) och av alla människor man kan stöta på, så visar det sig att hon skall åka till Rom för första gången redan nu till helgen. Turist-tipsen haglar där i baren, och snart är alla runt baren med i samtalet.

Det blir stängningsdags och jag börjar promenera hemåt. Jag funderar på vad som hänt. Hur tre sällskap, jag, och en bartender, helt plötsligt pratar med varandra som vi har känt varandra hela livet. Vi kommer från olika platser, är i olika åldrar, och är beskaffade med olika attribut. Men där runt baren, var vi som en flock vargar som höll ihop och alla kunde på något sätt bygga en röd tråd med en annan individ.

Världen är inte så annorlunda som vi tror. Vi är alla bröder och systrar - och det märks så fort vi börjar prata med varandra. Alla olikheter, fördomar, och tveksamheter försvinner fortare än vad en sosse tar din lön den 25e.

Våren är på gång till Sverige. Bilderna är från Söderåsen i Skåne, taget för något år sedan.

Trevlig helg.

 

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

0 kommentarer