HÄR JOBBAR FAKTISKT MAMMA!

Framför mig sitter det två personer. Den ena är klädd i någon form av grå och röd sporttröja, har en New Castle öl i handen, och pratar proper brittisk engelska. Framför honom ligger någon liten datorväska och det märks att han är van att befinna sig här. Han tittar inte på skärmar hela tiden, han tar det lugnt, och när han pratar i telefon så handlar inte samtalet om var han är, vart han skall, utan om vad som händer i övrigt. På denna plats är det lika befriande som när pensionärer pratar om sig själva, istället för alla andra de känner i sin omkrets som är så speciella.

Inte långt ifrån honom sitter en fransyska. Hon har sitt vita headset virat runt huvudet likt syrgasslangar. De tunna vita kablarna hänger över och öronen och går och ner över munnen för att mikrofonen skall hamna perfekt så att hon hörs tydligt när hon pratar i telefon. Hon är en "Apple" person och allt runt hennes person är vitt, ipad, iphone, tangentbord, headset, sjal, klocka och skor. Det enda som egentligen skiljer av är hennes i ögonfallande röda läppstift, som även delvis fastnat på glaset hon dricker vin ifrån. Jag gissar att hon är på väg till Montreal - då hon är så där överdrivet fransk - precis som svenskar som lever i London och överdriver svenskt midsommarfirande så fort de får chansen varje år.

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Jag sitter här på min barstol med tillhörande högt bord i vit Ikea stil i en flygplats lounge i München. Stundtals sitter jag, och stundtals står jag upp, eftersom jag vet att det snart blir mycket sittande när Atlanten så skall korsas i min Airbus A330-300 på väg till Kanada.

För att stöka undan den värsta logistiken idag har jag redan bytt från G till H piren för att vara i den loungen som är utanför Schengenområdet - då går det fort att ta sig till gaten som sedan skall leda mig till Toronto - eftersom passkontrollen redan är avklarad. Dessutom är det mindre spring här då det går färre långflygningar än flyg inom Schengen, varpå det blir mycket lugnare. Min plats är strategiskt vald med strömuttag, och bara en blick över bordet så finns skärmarna som visar aktuell gate och övrig reseinformation. Dagens arbetsplats är så beskaffad med internet, dator och laddare, noise-cancelling headset och en telefon som likt en klassisk folkhemsmodell oftast är knuten till omvärlden med en kabel. I en allt mer mobil värld, är mobilen allt mer stationärt knuten till ett eluttag.

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 

 

Att ha en "lounge" som kontor är egentligen den idealiska arbetsplatsen. På det vanliga arbetet "störs" man ofta av kollegor, möten, och sådant där elände som lunch, fika, och afterwork. Man måste - och vill - vara trevlig mot omvärlden. Hemmet, i kontrast, är inte lätt det heller. Där lockar mycket annat än jobb. Som familj, tvättkorgen, städandet, ärenden, eller kanske till och med dumburken i den mån den fortfarande används. Mest lockar nog en liten tupplur i sängen - för visst är det skönt så där mitt på dagen. I loungen är man "på väg" någonstans, med internationella människor runt omkring sig, som, om man samtalar med dem, alla har en historia att berätta. Att göra en reality såpa kring livet vid en lounge hade nog kunnat vara ett uppslag till något intressant.

Under mina timmar här har jag processat mail likt en jetström, pratat i telefon, haft telefonkonferens, och dessutom lyckats få i mig lite mat, även om det inte var någon smakupplevelse direkt. Disken tar dessutom någon annan hand om. Här jobbar faktiskt mamma - vilket ytterligare höjer hela upplevelsen. Här får man under rimliga former göra vad som helst, och alltid kommer det någon annan och städar upp - en helt omöjlig företelse på den vanliga arbetsplatsen

Det är faktiskt tredje dagen i rad jag är i München- så blir det ibland med olika bokningar i en global värld - och av alla transferflygplatser är detta nog tillsammans med Zürich den bästa i Europa. Som resenär behöver man inte gå så långt, det är effektivt att ta sig mellan terminaler och gate'r och det är är i princip aldrig kö någonstans. Att byta flygplan här, trots att man bara ibland har 30 minuter på sig, är sällan en orsak att stressa upp sig eller springa.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 

Denna veckas resa, till världens näst största land, erbjuder så en kombination av arbete och nöje - vilket gör att mitt engagemang går upp betydligt. Till helgen väntar Formel-1 på Il Notre Dame banan i Montreal och det brukar vara ett helt fantastiskt engagemang och hela staden andas och lever bilsport i en hel vecka. Jag och en tidigare kollega skall ta oss från Toronto, via Niagara Fallen till den franska staden i den absolut billigaste hyrbilen jag kunde hitta - en bil vars hela kostnad säkert inte ens täcker en bromsskiva till en F1 bil, men som med tur har tillräckligt med bagageutrymme för att transportera två "Christer Glenning mellanstora väskor" mellan Toronto och Montreal. Till det har jag även laddat upp med lite kamerautrustning för att dokumentera veckoslutet som jag ser fram emot.

Det är ca 45 minuter kvar till boarding, och för att piggna till och känna mig fräsch inför flygningen så skall jag passa på att ta en dusch och byta kläder. Det - om något - gör loungen till en av de bättre platserna under denna dagen. Väl framme i Toronto väntar så middag med vännen som redan skall ha anlänt via en annan flight, sedan är det "show time". Då han låtsas vara Mercedes-fan så skall jag redan nu klä upp mig i Redbull-kläder för att visa vart skåpet skall stå.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Mannen mitt emot mig, i sporttröjan, tar en ny öl - fast denna gången en tysk Wiesbeer - samtidigt som hans vän anländer. Han byter snabbt språk till perfekt tyska. Kanske var han inte engelsman trots allt? Eller så har han uppenbarligen god kännedom om båda språken och kulturerna eftersom han både skiftar språk och ölsort beroende på vilket läge han befinner sig i. Jag minns ett citat jag läst någonstans - och rundar så av dagens inlägg med detta:

"To travel is to discover that everyone is wrong about other countries."

 

 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa
Formel1 Kanada Mamma
0 kommentarer

SLAGET I BAREN

För blott 30 minuter sedan så landade jag i Munchen efter en behaglig korsning av Atlanten inatt där det var ovanligt tyst och lugnt ombord, turbulensfritt, och humöret var på topp. Efter att återigen ha sett filmen "The Revenant" som jag tycker är helt fantastisk, med foto som slår det mesta, så blev det lite skön sömn innan hjulen slog i backen och vi parkerade vid nya satellitterminalen för Lufthansa. Direkt ur planet så fann jag loungen och nu några minuter senare har jag både fått en god dusch, och lite gott att äta innan resan snart fortsätter mot ett varmt och soligt Spanien.

Igår kväll satt jag på en hyggligt ny bar på flygplatsen i Montreal. Det var någon timme kvar innan det var dags att lyfta och jag tänkte ta mig lite mer "riktig" mat än det man får på flyget. Jag brukar göra så när möjlighet ges, eftersom jag tycker stöket med allt spring på flyget mest är jobbigt, och stör den vilan som man så väl behöver för att ha energi när man kommer fram.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Strax efter att jag har beställt min mat och dricka märker jag att allt inte står rätt till. I baren finns det tre stycken bartenders och de småknuffas lite som småbarn gör ibland. Runt baren sitter väl ett femtontal gäster och när jag väntar på maten är det uppenbart att gästerna följer dessa "bartenders" när de häller upp dricka och försöker göra sitt jobb.

Jag lär mig tidigt, av deras ganska höga skitsnack, där bakom disken, att de idag har ett nytt system för hur kunder, och därmed den viktiga dricksen skall fördelas. Tidigare har baren varit uppdelad i tre sektioner där varje bartender har haft sin del, men eftersom distributionen av gäster alltid blivit ojämnt fördelad mellan de olika sektionerna så har man nu bestämt sig för ett nytt system, nämligen att man i turordning, allt eftersom kunder sätter sig, blir tilldelad en gäst.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Ganska snart uppstår konflikter när man tex inte kan bestämma sig för om folk är i sällskap eller inte, och de börjar bråka verbalt om vem som skall ta beställning, leverera dricka och mat, och sedan ta betalt. Medan de tre står och tjaffsar med varandra om vems kund det är, får så kunden nog, ställer sig upp och går. För någon dricka blev det inte. Och så upprepas det, gång efter annan.

Förutom att servera oss kunder i baren har dessa bartenders även i uppgift att förse de som serverar dricka vid borden. Bongarna kommer in i jämn takt, men då mina bartenders är för upptagna med att fördela gästerna mellan sig, så glöms de bort, och mina bartenders hamnar snart i konflikt med övrig personal på restaurangen som inte får dricka till sina gäster, och det blir allt mer högljutt och dålig stämning på denna plats som skall ha en positiv och skön känsla. En olustig och tryckt stämnning råder.

När så en servitör inte fått dricka på femton minuter, och hans större sällskap på ett tiotal personer lämnar sitt bord, då brister det och han skriker rakt ut mot de som arbetar i baren. En i baren blir riktigt upprörd och skriker minsann tillbaka, och nu råder det världskrig. De kan nämligen inte enas om vilket språk de skall bråka på, den ena vill bråka på engelska, medan den andra vill bråka på franska. Vi är trots allt i Quebec. Alla gäster är nu väl medvetna om att här råder upprorstillstånd, och fler och fler gäster reser sig och lämnar.

Bredvid mig sätter sig så en ny gäst som inte uppmärksammat vad som händer, och innan jag hinner avråda honom från att beställa en kall öl så är ordern lagd. Nu blev det så oturligt att det blev fel bartender som tog ordern, och själva ordningsföljden på kunderna blev därmed fel. Kunden, som bara verkar göra ett snabbt stopp ber om notan direkt, varpå han får den slängd framför sig. Sju dollar är det, PLUS dricks minsann, som bartendern gör väldigt tydligt. För SERVICEN.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Vi andra gäster skrattar lite och tänker "vilken service?" Kunden lämnar ingen dricks, och sveper sin öl snabbt innan han lämnar mot sitt flyg. Nu blir det handgemäng i baren eftersom fel bartender tog ordern, och till råga på allt inte fick någon dricks att lämna över. Hovmästaren i restaurangen har nu fått nog, och tillsammans med 2 poliser hon fått tag på i terminalen som beskydd så rusar denna kvinna, blott 45 kg tung fram, och skäller ut alla i baren efter noter. De tre männen, avfärdar henne och hennes kroppsvikt, och gör tydligt att de på inget sätt bryr sig om vad hon säger, och att de tänker jobba klart sitt skift, innan de går hem och kanske inte är välkomna tillbaka till jobbet dagen efter.

Den dåliga stämningen har nu övergått i någon typ av underhållningsvärde för oss andra. Sandlådekriget mellan dessa tre bartendrar, som på liten yta försöker undvika varandra, blommar nu för fullt. Det blir dags för mig att gå och det är boarding om 10 minuter. Jag ber om min nota, från samma person som tog min order, men sedan tydligt meddelat att han "glömt bort mig" när jag inte fick min mat. Nu avkräver han mig på både nota och dricks. "Don't forget the tip, Sir".

Jag ställer mig upp, väldigt lugnt och tydligt. Tittar honom rakt i ögonen. Blicken jag ger påminner om den min fru ibland ger mig för att tydligt visa att jag gjort fel.

"Sir - I refuse to pay for both my drinks, the food I did not get, and the service that was not provided. This is the worst bar I have visited in my life, and you and your colleagues should be ashamed of yourselves and the 'professional' service you provide."

Detta är första gången under denna halvtimman en kund säger åt honom, och denna gången verkar han faktiskt lyssna.

"I would suggest that the three of you get your act together and start to behave like adults. If not, I would suggest you go home."

Han avbryter mig och säger "well fine, you don't have to tip".

Jag tittar på honom, lite obehagligt länge tills han slutligen vänder bort blicken, och nu tittar de sista kvarvarande gästerna på mig och honom för att se vad som skall hända. Jag tror jag ställer till en "scen".

Jag vänder mig till publiken, och ber dem vänligt men med bestämd ton att resa sig och lämna detta inferno av dålig service och småbarn som inte har vanligt folkvett. Först händer ingenting, men efter några långa sekunder ställer sig en upp, två upp, och slutligen alla, inklusive de i restaurangen, och ger mig en applåd och alla lämnar detta vanskötta ställe och låter mat och dricka stå kvar. Det känns lite som en amerikansk film.

 

 
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När jag så går mot flyget, med en bar och restaurang bakom mig som snabbt töms på folk, likt en badstrand där åskregnet kommer, så kommer det en sådan där bra känsla i magen, och när jag sedan får bespisning på flyget efter en utebliven servering i baren så känns det ännu bättre. Här bemöts jag nämligen som en kund, får god mat, och tillsammans med filmen som visas blir det en skön stund trots allt. Men så åker jag ju med Lufthansa också.

Som Kerker brukar säga: Är det tyskt, då är det bra.

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton

 

 

0 kommentarer

EN VARM EGO KÄNSLA

Som en bekant brukar uttrycka det så var det tidig "bagarväckning" i morse. Ni vet så där tidigt att man knappt hunnit lägga upp båda benen i sängen förrän det är dags att ta ner dem på golvet igen när den där förfärliga "väckarklockan" lockar på programmerad uppmärksamhet. Med en stundande soluppgång i ryggen så bar det iväg i det tyska stålet mot flygplatsen i Rom för dagens fakirflygning upp till Linate i Milano. Då italienare sällan lämnar barnen på dagis i ottan, likt vi svenskar, så var motorvägarna tomma och dieseln brummade så på i jämn och snabb takt till flyget, varpå jag kom fram i god marginal till flygplatsen. För oss FQTV (frequent travelers) innebär det alltså ankomst ungefär 30 minuter innan Airbus-skytteln lyfter för att ta oss PAX (passengers) ca 500 km norrut i detta fallet.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

För bara några veckor sedan var jag och Roberto i Milano för att titta på datorhallar och besökte dels ett skrytbygge som ägdes av ett franskt fastighetsbolag samt en jättelik byggarbetsplats för det som sannolikt kommer att bli Europas största datorhall framåt slutet av året, nämligen "The SuperNap". Även om båda platserna verkade lovande, med en bra teknik och tanke, så kände nog både jag och Roberto att de inte var helt rätt för oss. Eller som Roberto sa, "One is not finished, and the other one is French".  En analogi som ofta ligger nära till hands för mig är när man jämför med flygplan. Vilket flygplan åker man helst i - ett som flugit i 20 år utan att trilla ner från ovan, eller ett helt nytt flygplan som bara är två dagar gammalt? Jag vet i alla fall i vilket jag känner mig säkrast.

 

Idag gick besöket istället till Telecom Italia, eller TIM som man förkortar det till här i Italien. Med ett jättelikt campus strax utanför Milano erbjuds här en IT-miljö som varit i drift i nästan 30 år, och genom åren gått igenom fler uppgraderingar än vad en typisk italiensk filmstjärne-diva med botox i läpparna har gjort. Campuset ser slitet och väldigt fult ut, men allt är byggt på ett väldigt gediget sätt. Väggar, fasader, trapphus, och grindar är väldigt bastanta och kommer säkert stå pall i många år till och så här bastant har man sannolikt inte råd att bygga längre. När vi går igenom de jättelika rummen med datorer är det tydligt att denna plats är en kombination av ett datormuseum och det absolut nyaste som går att köpa för pengar. Alla stora IT företag är här i någon form, och även om själva huset i sig inte ser ut att vara något skrytbygge i modern mening så känns allt väldigt funktionellt, genomtänkt och högst industriellt. Här finns så mycket IT historia att vi intresserade skulle kunna spendera många timmar på att titta på allt.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Vi stannar till i ett mötesrum och det är så dags att genomlida ett 40-tal powerpoint slides om området vi befinner oss vid, och det brukar likt alla andra powerpoints bli lite tjatigt. Roberto, som är med mig även denna gången, tillsammans med våra två account-mangers från Telecom Italia, har sagt till mannen som presenterar datorhallen att prata engelska till min förmån, men efter drygt 12 sekunder så byter han till Italienska då utmaningen sannolikt visade sig allt för svår. Allt eftersom han rabblar tekniska fakta om strömtillförsel, säkerhet, kyla, redundans, och hur förträffligt allt är, så inser jag att min italienska numera är så pass bra att jag hänger med riktigt bra. Förutom att han pratar om en domän jag har bra insikt om, så pratar han tydligt och inte så fort, även om han pratar vädligt "mycket" likt alla passionerade och stolta människor.

 

När vi passererat halva presentationen börjar jag små-le för mig själv och tappar bort fokuset på samtalet lite. Istället börjar jag i allt större grad fundera på hur mycket mitt italienska språk utvecklats senaste året utan att jag egentligen tänkt på det. Här sitter jag i ett rum med fyra italienare och lyckas nu hänga med i språket och det känns faktiskt ganska fantastiskt. Med den tanken och känslan så tar jag mod till mig och bara någon minut senare ställer jag så faktiskt min första riktiga fråga, till en extern part, på italienska, och gör mig förstådd! Hela känslan blir på något sätt större än vad den kanske borde vara, men det känns som en väldigt viktig milstolpe i vardagen. En milstolpe jag inte alls var beredd på eller såg komma på förhand.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Strax innan vi lämnar dagens visning av datorhallen hos Telecom Italia så stöter Roberto på en tidigare kollega han arbetat med i många år. En underbar show tar sin början, som jag tror nästan skulle vara helt otänkbar i Sverige. De kramas utan att släppa taget. De pussas på kinden. De hålller om varandra. De skrattar. Lite som ett tvillingpar som skiljts åt i unga år och nu återförenas. Det visar känslor på ett sätt som hade kunnat värma upp vilket kallt svenskt klimat som helst, och som svensk blir jag helt förundrad över hur denna spontanitet och genuina glädje gör att hela omvärlden försvinner runt dem när de så gläds av att återförenas. Det går inte att ta miste på hur italienare är bättre på att uppskatta människor offentligt än vad vi svenskar är.

 

När vi så lämnar Milano så inser jag att det nog kanske börjar bli en liten italienare av mig också - även om jag har väldigt mycket att lära.  Bara under förmiddagen har jag kört som en biltjuv, druckit flera espresso, haft matchande slips, scarf och klocka, skakat hand på italienskt vis, gett kindpussar, svurit på italienska, blivit hänförd av italienska kvinnor, kommit för sent, avbrutet ett möte genom att svara i telefonen istället för att "trycka bort" samtalet, och bjudit Roberto på lunch lite spontant. Därtill både förstått och faktiskt pratat lite italienska själv. Var ska detta sluta?

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 
 

Nu sitter jag på en SK flight på väg upp till Arlanda och som vanligt känns det alltid bra att komma hem till Stockholm även om vädret verkar vara väl kallt med tanke på att det snart är maj och Midsommar närmar sig. Men när jag går ut från flygplatsen alldeles strax, och sannolikt fryser då jag glömt de klassiska "svenska tillbehören" som vantar, mössa och jacka, då kommer inte kylan bita på mig.

För efter dagen är jag helt varm inombords av en god ego känsla, och för att få upp humöret ytterligare så bjuder jag här på lite vårbilder från 2014. En vår som var betydligt varmare än i år.

 

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh

 

BMW Feel-Good Flygtermer Italien
0 kommentarer