PORTALEN TILL EUROPA

Leeds Flygplats, Yorkshire, kl 16.00.

Den är inte stor, men visserligen större än Växjö och Kalmar. Det är fredag och klockan är 16 - jag befinner mig i den enda baren efter säkerhetskontrollen, och klockan känns som 23.00 på Ibiza. Här är det redan fylleslag, slagsmål, Pints, "A whole bottle please" och Teneriffa i siktet. En Grön St Patricks man passerar lika osett i korridoren som en med tuppkam i Stockholm. Jag befinner mig vid porten till helgens tänkta lycka någon annanstans i världen.

 

"Lill Ove"
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

De kortiga knubbiga damerna med ett glas av vittvin, tjocka svarta strumpboxyor och fula platta skor, är i gott sällskap av oss män med ölmage, utsliten vildmarkskjorta, och i bästa fall en sjöfartstatuering. Jag tänker att det inte är detta vi vill visa upp, den dagen utomjordingar kommer på oannonserat besök. Det lägsta av mänskligheten - det onödiga, och det som "tvingas fram" av en monopolfastighet i vischan där tristessen och brist på bra sittplatser gör sitt för att folk skall konsumera. Som den italienare jag numera är, så beställer jag en Peroni och njuter av att det har blivit fredag. Jag känner mig lite ensam och uttråkad, och önskar att det fanns någon teleport-maskin till Öland - men än så länge saknas det, tyvärr. Vem vill inte avsluta veckan med den heliga familjen, i det egna hemmet, och med den sköna välkomnande sängen.

"Who's next" ropas det i baren - där man serverar mer öl, per minut, än vad de slöa människorna på Bishops Arms gör på en hel timme. Här är trycket högt, varje bartender håller många kunder igång samtidigt, och pulsen känns om en hjärtinfarkt skall inträffa denna fredag - när man egentligen bara vill sova. Det har varit ett par tuffa dagar med jobb och presentationer, sådant jag älskar. Känna hettan, pressen, och hur vårt lag skall lyckas i en stenhård konkurrens. Jag har alltid fungerat bäst under press under stress - medan "vardag" aldrig varit något för mig. Jag är så stolt för vår arbetsgivare och företag, och vad vi presterar, att mitt främsta budskap snarast handlar om det, inte detaljer kring DR-miljöer eller GDPR. "Vi fixar det", "Vi är störst", är snarare budskapet.

 

"Vietnam"
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Genom flygets teknologi skall jag nu ta mig hem till Rom med en CityHopper från KLM, men då resan går via Amsterdam tar jag tillfället i akt att spendera något dygn i Europas front mot väster. Det är säsong och vår, tulpaner blommar överallt, "The Kings Day" var i torsdags (Amsterdams största högtid varje år), och från ett fotografihänseende är det en fantastisk plats med alla kanaler i City.

Idag läste  jag en artikel om utlandssvenskar. Hur man älskar Sverige, och alltid försvarar det utomlands, men hur man nästan alltid är glad att man är någon annanstans. Det ligger mycket i det. Att vara "landet lagom" och vara i "mitten" intresserar aldrig någon. Man vill vara bäst. Jag är inte samma människa längre. Det finns så mycket att upptäcka i världen, att se och njuta av, och Sverige är nog inte bäst på mycket, även om vår natur och familjepolitik är beundransvärd.

 

"Questions"
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

I Sverige säger vi så ofta "Jag gillar olika", men faktum är, som jag ser det, att Sverige är ett av världens mest trångaste åsiktsutrymmen. Följer man inte "svensson-mallen", är man utanför. Det är inget vi rår för, utan beror på vår avskilda geografiska position och vår lilla population. Dessutom hade vi tur efter andra världskriget då vi gjorde stordåd efteråt efter kriget då vi slapp allt elände och får infrastruktur var oförstörd. Vi är en fantastisk nation, men likt en liten hund är vår världsbild skev. Vi tror vi är världens föredömme, men problemet är, att även om vi vore det, kommer få lägga märke till oss.

 

 Foto: Familjen

Med min kärlek till Sverige, till världen, och givetvis mest min fantastiska fru, så önskar jag alla en god helg. Min helg kommer spenderas i soluppgång och solnedgång i Amsterdam. Portalen till Europa. Det var det bästa praktiska alternativet denna helgen jämfört med Öland. Alla har vi våra begränsningar rent logistik mässigt. 

Första Maj är jag tillbaka i Rom för en härlig BBQ med mina italienska vänner. Jag längtar redan.

  

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

 

 

Ensam Portal Stolt
0 kommentarer

NORDENS SLADDBARN - ATT LEVA PÅ RIKTIGT.

Vi gör en u-sväng. Eller en "amerikanare" som det ibland kallas. Vi befinner oss på södra delen av Island och turistkartan, i handen på min kartläsare och tillika fru, berättar inte detaljerat nog, att tänkt färdväg är en återvändsgränd. Skylten, längs grusvägen, är dock kontrastrik mot den grå himmeln och visar med en tydlig anvisning att från denna vägen, in mot bergen, finns ingen annan utväg än att vackert köra tillbaka.

Under fyra väderglada dagar, och fem nätter där vi utmattat somnat direkt, har vi besökt Island, Nordens egna sladdbarn. Vi har mest njutit av sydvästra delen av ön då de logistiska sammanhangen skulle blivit alltför ansträngande för att utföra ett större korsfarande längs öns så kallade "Golden Circle" där man tar ett ärevarv runt öns hela ytter perimeter, en ganska ansenlig sträcka för att vara en ö.

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Det är ett ovanligt land, Island. Kanske har de, tillsammans med Narvik, delar av gamla österuopa och Örebro världens tråkigaste arkitektur. Det är ingen skön bebyggelse på ön direkt, men väldigt funktionellt och vädersäkret. Plåt och gråa betonghus, med självlysande tak syns överallt, tillsammans med ensilage, bilar med stora däck och förvånansvärt få parabolantenner - som om europeisk tv är bortom deras förnimmelsevärd, eller kanske som ett tecken på att invandringen här är relativt låg - det kalla Atlanthavet utgör en naturlig barriär för de fattigare i vår värld.

Under våra dagar på ön har vi knappt stött på en enda islänning, och när vi väl tror att vi gjort det har de haft en cigarett i munnen, eller hållt sig undan likt det mobbade barnet på skolgården. För att vara ett nordiskt land är det påtagligt att de röker lika mycket som folket i Italien och Spanien. Landet verkar i princip vara folktomt, förutom i metrolpolen förstås, där turister besöker affärerna och shoppar varor som får Ölands Djurparks "korv med bröd" för 79 kr att verka som rena fyndet. Rika amerikanare och japaner ser dock inget hinder för köplusten och går med lika många påsar i händerna som Julia Roberts Rodeo Drive i Hollywood.

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Vad vi däremot stött på är ett väder och en natur som är svårslagen. En dag tar vi väg 35, något söderut, och sedan upp via bergen mot Reykjavik. Vi stannar till längs en liten utväxt vid vägen, vars underlag är någon typ av lavasten. Bilen får precis plats här vid sidan av vägen när motorn kommer till ro och min käresta frågar om vi kommer att lyckas "backa upp" tillbaka upp till motorvägen. Jag svarar att det säkert går bra, men i hjärtat tvekar jag lite och sparkar in lite extra grus under däcken när hon inte ser vad jag gör samtidigt som jag beräknar perfekt styrvinkel för att få maximalt grepp.

Runt omkring oss ser vi kala och kalla berg, varma kuperade mossfält, och i fjärran isbeklädda berg med snabba moln ovanför. Solen värmer oss, likt ett solarie denna morgon och för omväxlingskull blåser det inte kalla Nordanvindar. Med varsin kamera utforkskar vi terrängen och vyerna och lapar utsikt, energi, och någon form av Ernst-känsla. Det är en briljant morgon på alla sätt. Under mina äventyr runt om i världen har jag aldrig stött på ett så snabbt skiftande väder - det blir så överdrivet att beskriva att jag inser att folk inte kommer att tro på det. Under Bruce Springsteen's Jungleland, en låt på 7 minuter och 10 km körsträcka, hann vi uppleva sol och blå himmel, regn, dimma, snö och hagel. Helt otroligt. Att svara på Lindas fråga "Tror du det är kallt ute?" när hon klär på sig och skall välja plagg - faller på sin egna orimlighet. Men så finns inte heller så många utealtaner kring husen här på ön, vädret är helt enkelt för ombytligt.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Ön är ungefär 1/4 del av ytan jämfört med Sverige och här bor drygt 300.000 personer. De allra flesta i Rejkavik, eller i dess omedelbara närhet. Det är ett säkert och tryggt nordiskt land, och trots den tuffa terrängen är infrastrukturen osedvanligt bra, både vad gäller vägnät och transporter, men även tex internet och kortbetalningar. Med sina naturförutsättningar är man dessutom självförsörjande på el, och varmvatten finns att tillgå i ett överflöd som bara Joakim von Anka kan förstå. Att ta en lång och varm dusch gör man obehindrat här, utan tanke på att varmvattnet skall ta slut.

När vi kör över den nybyggda motorvägsbron, byggd i betong, ser jag en äldre bro ett par hundra meter ifrån oss. Det är en klassisk bro - i amerikanska mått mätt, placerad på betongblock med korslagda järnbeslag som bildar själva fundamentet till vägbanan, och med en månsvepande överdel som stabilsierar konstruktionen. Vi tar oss dit via en sidoväg och det står snabbt klart att detta är den gamla motorvägen. Medan frugan väntar i bilen, får jag en egen stund med iskalla vindar, kamera, och ett ängsligt hjärta. Jag fotograferar bron, den arga himlen och snart befinner jag mig under körbanan och den ilska och fort strömmande forsen direkt nedanför mig. "

Ingen kommer ihåg en fegis", tänker jag när jag tar av mig jackan för att bli lite smidigare och balanserar ut på järnfundamenten under bron. Näsan börjar rinna ordentligt av all kall luft som pressar sig runt mig, händerna blir rödflammiga av kylan och fingrarna börjar domna bort. Jag knäpper av några kort, och njuter av ögonblicket - jag lever på riktigt. Inte framför fredags tv:n i soffan hemma, eller i den virtuella världen där så många befinner sig idag, utan under en motorvägsbro, med smältvatten nedan för mig, på ett dödligt avstånd om jag skulle trilla eller ta ett snesteg. Det är ett fantastiskt ögonblick och adrenalinet värmer mig lika mycket som nubben på Midsommarafton.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Flera dagar har nu passerat på ön. Vi har varit utomhus från tidig morgon till kväll, och solen, vinden, och luften har tärt på oss och våra kroppar. Det är inte ofta vi är ute så lång tid, så länge, och låter naturen påverka oss. Vi mår bra, vi har upplevt, och vi är nu rikare än innan. Kanske inte i pengar - för de bränner man fort på ön - men på upplevelser.

Men i min valuta är upplevelser och erfarenheter alltid mer värt än att sitta hemma.

Golden Circle Kallt Valuta Väder
0 kommentarer

PORTEN TILL VÄSTER - THE FORK

"The Fork" kallas området i Winnipeg där "The Red River" möter "Assiniboine River". Strömmen är stark nu på våren och strandpromenaden är delvis översvämmad och konsumerad av floden vars vatten rör sig i en sportbilstakt norrut mot "Lake Winnipeg". Här i deltat var indianerna, eller "First Nations" som de ofta kallas lokalt här i Nord Amerika, för många år sedan de som styrde och ställde innan den vita mannen, och då främst fransmännen, trängde bort dem och slutligen regerade över land och vatten.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

"The Gateway to the West" är stadens tag-line, och det är väldigt träffsäkert. Här passerar inte bara strida strömmar av vatten, utan även mycket trafik som går i väst-östlig riktning tvärs genom Kanada. Nära "The Fork" ligger Union Station, och det är inte många minuter mellan de enorma godstågen som passerar. Vartannat tåg med containrar, ofta över 100 vagnar, med 2 containers lastade i höjd på varje vagn, och vartannat tåg med oljevagnar med de dyra svarta dropparna som snart ska brännas i något motorblock i världen. Kilometerlånga bildar tågen en rullande siluett framför staden och ljudet av räls och tåg hörs under stora delen av dagen. Området "The Fork" präglas av en fin stadspark, stadens museum för "Mänskliga Rättigheter" i en framtidsliknande byggnad, och givetvis den barnvänliga strandpromenaden med bekväma bänkar där man kan njuta av solens dagsljus samtidigt som man denna säsongen ser både is och stock passera med strömmen i floden.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Det är ingen rolig stad, Winnipeg. Kanske till och med den tråkigaste jag besökt i Kanada - och jag har nog varit i de flesta större städer, allt från Moncton och Montreal, till Ottawa, Toronto, Edmonton, Calgary och Vancouver för att nämna de större. Befolkningen på drygt 700.000 människor här i Winnipeg har sannolikt inte mycket att göra på sin fritid i det väldigt platta landskapet, och det råder stora drogproblem bland befolkningen, och i sedvanlig takt, främst bland de yngre.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Under kvällen stod jag vid ett av stadens landmärken och fotograferade, "The Eplanade Riel", är en nybyggd gångbro som förenar det som en gång i tiden var två olika städer på varsin sida floden. Ett par ungdomar och tillika pundare gick förbi mig, och det var tydligt att de båda var påtända. De ville inleda en konversation om fotografering, och den unga tjejen i sällskapet försökte slita ner kameran från dess stativ, ett svart stativ hon sannolikt inte ens såg där i mörkret, för att ta en egen bild på pojkvännen i sällskapet. - "Oh cool" skrek hon, och ryckte tag i kameran likt en hundvalp slänger sig över benet som landar på gräsmattan. Det blev snabbt lite handgemäng mellan oss och utvärdering av styrka, inget allvarligt, och snart var de på väg vidare över bron med ett - "Fuck you!" skrikandes i nattskymningen efter dem riktat mot mig. Under alla mina resor, världen över, är detta nog första gången vad jag minns, som det fick bli lite bufflande för att skydda min egendom och stolthet.

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 

 

Följande morgon var jag ute på promenad i solskenet, och passerade den större skateboard parken och bestämde mig för att fotografera lite. Det är ingen lätt sport att få bra bilder på, då man vill vara riktigt nära, men samtidigt då hamnar i direkt skottlinje för en flygande bräda vars plywood och truckar kan få alla pannor att rynkas vid en direkt träff. Det röktes på ganska frist i parken, med vad som verkade vara enligt polisens goda minne. Radiobilarna var i närheten men polisen gjorde inget för att beivra ångorna som steg uppåt och sedan spreds med vinden likt svenska skattemedel.

Jag är bland ungdomarna i någon timme, och alla är så trevliga och lämnar sina mailadresser för att de ska få ta del av bilderna. Ett starkt kompisgäng där alla verkligen var hövliga, trevliga, och tyckte det var kul när jag kom på besök. Jag pratar lite med dem om droger, och de ger uttryck för att det är något man bara gör i staden - och att det har kommit att bli norm. Jag erbjuds att prova lite "gräs", men tackar ödmjuktast nej, och avlägsnar mig senare från platsen. Lite "gräs" har nog aldrig skadat någon, men kanske är det ingångsporten till tyngre droger och det som pundarna kvällen innan hade konsumerat där uppe på bron. När jag lämnar så funderar jag på var alla vuxna är - eftersom de hundratalet kidsen fick härja precis som de ville i området - det är tragikst på något sätt.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Några timmar innan det är dags att flyga vidare så tar jag min tyska Golf och kör mot flygplatsen. Jag slår på navigatorn i telefonen, men struntar sedan i dess anvisningar och free-basar bilen genom centrala staden för att se om det är värt att stanna någonstans. De bleka och slitna husen lockar inte mitt intresse där på lördagen och snart finner jag mig sakta lämna staden, dirigerad av navigator-rösten. Genom industriområdena med dess järnvägsspår och stora lagerlokaler syns ibland lite människor i slitna och mörka kläder som lunkar genom sin vardag, och jag bestämmer mig för att antalet utflyktsmål i Winnipeg säkerligen inte är mer än "The Fork". Bara några minuter senare anländer jag till flygplatsen och lämnar tillbaka hyrbilen.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Resan går nu vidare till USA och Reno, Nevada där dagens bilder kommer ifrån (Lake Tahoe). Där väntar arbete på vårt kontor och fabrik ett par dagar innan det äntligen ska bli dags att åka hem och njuta av påsken på Öland. Det är inte ofta jag "längar hem", men denna veckan har inte varit alltför rolig om jag skall vara ärlig. Dock kan jag snart sträcka på mig i kabinen på flygplanet, vara stolt, och känna en så härlig känsla av att tillhöra ett fantastiskt gäng på jobbet. Satan vad duktiga folk är. För trots min kanske bittra känsla över Winnipeg, så har besöket här väldigt framgångsrikt.

  

Med världen som arbetsfält,

  
 
  
CB

 

 

Lake Tahoe Reno Winnipeg
1 kommentar