HELA VÄRLDEN ÄR EN DJURPARK

Det är mycket som händer där under slutet av gymnasietiden. Det var kanske inte något jag tänkte på när det begav sig, men mina år i USA kom för mig att bli helt avgörande. Chuck och Eileen bjöd in mig i deras familj på ett sätt som är svårt att förklara, och för mig kom det att bli mina egna föräldrar. Som osäker grabb kom jag där till Burlington på landsbygden i Kansas och studerade, lärde mig det här med "data", och fick fler upplevelser än jag kan räkna till. Det är sannolikt rättvist att tillskriva dem mycket av min personlighet idag - lite för uppkäftig för mitt egna bästa, och lite för hårt arbetande, precis som Chuck, och en kanske mer tillbakadragen ödmjukhet från Eileen.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Då, 1994 var jag själv väldigt "grön", och hade lite kunskaper om hur världen fungerade utanför Smedby och Kalmar där jag kommer ifrån. I det stora landet i väst fick jag så lära mig hur livet kan se ut när man blir vuxen, och hur ett mer genuint familjeliv kan se ut, något jag fram till då själv själv hade saknat. Studierna på både gymnasiet och universitet var krävande, men samtidigt var det väldigt roligt. Det var en fantastisk tid på alla sätt.

Över tjugo år senare så kommer så min värdmor, Eileen, på besök till Rom. När jag står och väntar på henne på flygplatsen så är det med någon sorts glädje i magen att kunna visa henne hur jag numera själv bor, att hon skall få träffa min familj, och att jag, i den mån det går, skall få bjuda tillbaka. När hon kommer ut ur terminalen så är hon sig lik - som om tiden har stått stilla. Som person är hon en sådan som säkert sett likadan ut sedan hon fyllde 40, då klädstil och kroppsform permanentades, och det är svårt att förstå att så många år har passerat sedan jag först träffade henne.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

71 år gammal ankommer hon så till Rom, tillika världens största och sannolikt varmaste museum. Den eviga staden. Värmen är intensiv när vi går till parkeringsgaraget, som är ovanligt långt borta denna dagen. Redan under denna promenad, på dryga kilometern, sätts så hennes första intryck av Italien - det är varmt - och man går mycket. Tröttheten efter den långa resan tar givetvis ut sin  rätt, men det går inte att ta miste på vilken dålig kondition hon har när vi lunkar mot bilen i parkeringshus E på Fiumicino.

Veckan går sedan i ett rasande tempo - ett tempo vår familj är van vid. Vi gör utflykter, lagar mat, äter ute, stadsvandrar, går i parker och trappor, sköter hushåll med barn och hund, och kör dagarna i full fart innan vi slutligen kraschar för natten och försöker somna i den tryckande hettan. Eileen å andra sidan har problem att hänga med i tempot, särskilt när jag till och med lämnar Europa under två dagar och åker till USA på några möten för att snart komma tillbaka, och fortsätta dagen som inget hänt - ingen jetlag, inget behov av sömn, utan bara en dusch och nya kläder. Det globala arbetsfältet och den moderna vardagen är något hon inte är van vid.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

De där tjugo åren som har passerat sedan vi först träffades har på något sätt gjort att vi bytt plats med varandra i livet. Numera är hon den bortkomna som kommer till ett fjärran land och är nervös, och kommer man från Kansas är man inte så världsvan. Det märks inte minst när hon åker så långt hemifrån utan en fungerande mobiltelefon, och även om den fungerat så var den av äldre Motorola modell, utan både "appar" och "kamera", utan enkom gjord för telefoni. Plånboken i den djupa svarta handväskan innehåller dessutom bara ett kreditkort, vars pinkod hon saknar, och så lite få sedlar från det amerikanska landet. Hon är på något sätt helt hjälplös.

När vi en dag går igenom stadens djurpark så springer grabben i full fart framåt, samtidigt som Eileen sackar efter rejält i backarna, som i den kuperade terrängen är märkbara i den tryckande värmen. Tanken går till att hon är lika hjälplös som ett barn ifall hon skulle "komma bort" utan varken pengar, telefon, eller någon kunskap i språket. Till och med den unga mannen klarar sig själv numera galant, ofta med både telefon, några euro på fickan, och enkla ord som "bagno" i det vokabulära artelleriet. Utan att vara märkbart tjock eller i övrigt ha några synliga fysiska åkommor så är hennes kropp i så dåligt skick att hon knappt orkar gå - en syssla hon till vardags hemma nästan alltid utesluter, utan istället tar bilen vart hon än skall.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Under Eileens sista dag i Rom får vi lite ensamtid och samtalen är öppenhjärtliga om vilka drömmar hon haft i livet, som kanske inte alltid föll in precis som tänkt, men hur livet blivit bra ändå och hur hon uppskattar besöket. Vi trillar in på kulturskillnader och hur ofta amerikanare pratar om, och är besatta av hälsa, utan att vara hälsosamma. Ungefär som en svensk it-tekniker som precis börjat träna - de pratar om mat, hur man håller sig i trim, och verkar veta allt om vägen till en sund livsstil, trots att de ofta i många år ignorerat det, och nu när de får "rycket" bara orkar ha karaktär i ett par månader innan de ger upp den nyfunna livsstilen.

Då sjukvården i USA är så pengafokuserad har många amerikanare gått och blivit tablettmissbrukare, så även Eileen. Reklamen på TV är fylld av massa sjukdomar och kramper som folk påstås ha, och allt blir bättre med den röda tabletten som doktorn skriver ut. Då "doktorn" snart är den enda personen man litar på i det farliga landet så är läkaren lite som en Gud när han kommer med ett recept till ett välmående av sällan skådat slag. Det bekväma livet med medicin mot allt, bilar för att transportera sig, och alla rum perfekt tempererade har i vissa avseenden gjort den amerikanska populationen handikappad. Maten som alltid ser perfekt ut i affären, utan spår av naturliga saker som åldrande och smak, har också visat sig vara allt annat än hälsosam.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Vid vår sista måltid tillsammans, på en turistrestaurang nära Colosseum, sitter Eileen och knaprar i sig över 15 tabeletter av olika modeller - allt för att "må bättre". Det ser ut som en hel M&M påse vars innehåll snart skall ge ett kortvarigt rus. När vi tittar ut över restaurangen och torget framför oss, så ser vi många italienare. Det stora flertalet ser väldigt hälsosamma ut, de äter enkel, men god mat, i lagom portioner, och de rör på sig. De pratar inte om hälsa, de går inte till doktorn för det "minsta", och de tittar inte på TV. De ÄR hälsa istället - och har karaktär nog att leva det livet många vill, men inte förmår. Maten är färsk, promenaden är skön, och att det är lite varmt hemma under sommaren kan man leva med.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När jag så lämnar Eileen på flyget för kommande hemfärd så tror jag att hon fått många nya insikter om livet, och hur "hon" och "Kansas" kanske inte längre är "referens" för hur världen ser ut, utan att hon faktiskt är undantaget. Samtidigt tvivlar jag inte på att hon kommer tycka att det är väldigt skönt att komma hem till tryggheten som hon uppskattar så mycket. En plats där hon vet hur saker fungerar och en ro infinner sig i den allt äldre kroppen. Den trygga, och väldigt lilla boxen. Att hon dessutom har fått träffa ytterliggare ett barn-barn och  att "Lill-Ove" kallar henne för "Grand-ma" värmde nog hjärtat lite extra.

Det är märkligt på något sätt hur våra kontinenter skiljer sig och hur tid gör att vi människor förändras - men hur vi på något sätt ändå alla är lika. Tid och Rum må vara kända fysikaliska storheter - men gemenskap och glädje är minst lika viktigt.

Avslutningsvis så är det med blandade känslor jag visar bilder från djurparken i Rom. Även om djuren verkade må ovanligt bra och parken verkade väldigt välskött - så förnimmade jag ändå någon sorg i ögonen på elefanten jag tog bilder på. De lever där i sina konstlade miljöer, ofrivilligt, och ibland kanske ganska ensamt. Samtidigt får de kanske ibland mer omtanke och vård än våra egna ensamstående ålderspensionärer. där uppe i den kala lägenheten på elfte våningen i något hyreshus.

Tid och Rum, spelar trots allt roll.

  

 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
  

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence

 

 

 

Zoo
0 kommentarer

ATT TAFFSA GUD I RUMPAN

 
Vi befinner oss på motorväg 401 i Toronto. Ett inferno av "Falling-Down" trafik. Vår lilla blyga vita Toyota Corolla skall ta oss in mot centrum i Nord Amerikas femte största stad, en stad som snart passerar Chicago i folkmängd. Eftermiddagstrafiken är intensiv och de 12+ filerna åt respektive håll är alla fulla med anonyma gråa och vita bilar vars förare vill hem till familjen, hobbyn, eller kanske sängen, efter ett avslutat dagspass i ekorrhjulet.

Trots den väldigt intensiva trafiken, i klass med Peking, Los Angeles eller en annan större världsmetropol, så flyter trafiken på smidigt, och få olyckor sker. Kanske beror det på att man i Kanada har accepterat själva "kösystemet" och att man helt enkelt rättar sig in i ledet. Kanske beror det på att nästan alla bilar har automat-växellåda vilket gör att det blir mindre ryckigt i trafiken. Eller kanske beror det på uppfostrade bilister som kommit till insikten att "kryssa mellan filerna", i hög fart, likt en italienare, sällan ger en snabbare ankomst till destinationen, utan bara bidrar till högre risk och fler plåtskador.

 

"Öland Flowers"
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

I min asiatiska bil har jag med mig en italiensk kollega som jag inte känner sedan tidigare. Det är hans första resa till Toronto och kanske till den Amerikanska kontinenten. När han sitter där, bredvid mig i passagerarsätet, så ser jag hur hans frustration växer och hur han nästan styr bilen, som om han körde han också, fast han inte håller i en ratt. Händerna gestikulerar över instrumentbrädan, vänster, höger, hård sväng, och fötterna pumpar på golvet som om vi befann oss på Monzabanan och skulle köra om en tysk med Ferrarin.

Han tittar på mig, oförstående, och säger till mig att byta till den högra filen, där är det nämligen en liten öppning i den välidgt täta trafiken, som kanske gör att man kommer fortare fram. Jag ignorerar honom, och kör vidare i maka takt, i samma fil, och följer det långa flödet av fordon med hemlängtan. Min kollega lockar på min uppmärksamhet igen, tittar på mig, och pekar åt en öppning i vägbanan, nu på andra sidan, och ber mig hugga den. Flyttar jag mig bara ditåt - då kommer resan till hotellet att gå mycket fortare inbildar han sig - och jag inser att kulturchocken för honom är betydligt större än vad jag först trott.

 

"The Italian Door" 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Jag frågar honom hur han tänker - och han gör så tydligt för mig att trafiken i Rom är mycket snabbare - och bättre - än här - och han förstår inte hur alla i Kanada kan göra så fel, när man kör så "rätt" i Rom. Hans värld och referensbild är liten tänker jag, och förklarar att man gör bäst i att anpassa sig till platsen man befinner sig på, och sedan försöker jag styra samtalet till något annat när vi i måttlig takt förflyttar oss in till stadskärnan, utan att köra zick-zack mellan alla bilar längs Highway 401 - kanske världens största parkeringsplats under rusningstrafik.

I en allt för stor grad tycker jag att vi resenärer hela tiden skall jämföra länder med varandra. Det är ett givet samtalsämne som många turister ständigt låter vädras i luften när de är iväg, hur bra eller dåligt något är, jämfört med vad man har där hemma där WIFI kopplar upp automatiskt och man själv sätter nivån för hur ren toalettringen skall vara.

Vi själva blir ofta referensramen för hur allt borde vara beskaffat - då vi alla är bäst. Vi har bäst mat, vi uppför oss bäst, har bäst värderingar, bor bäst, och står stadigt där uppe, högst upp på pyramiden, nästan så högt att vi kan taffsa självaste Gud i rumpan. Självinsikten att omvärlden kanske inte ser på saken på samma sätt, saknas ofta. Skulle vi i någon mån sakna någon egenskap eller pinal, så har vi alltid en bekant, som är eller har det perfekta inom något domän, allt enligt samma princip som dagisbarn som för samtalet enligt "min bror är mycket starkare än dig". Genom vårt umgänge, eller ofta bara bekanta, bokför vi så vår egna förträfflighet.

 

"Hotel Stratford, San Francisco" 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Inom mig har något hänt senaste året.

Jag har i stort slutat att jämföra olika länder med varandra. Istället njuter jag av det bästa varje land har att erbjuda. Att äta revben på Baton Rouge i Toronto är helt fantastiskt gott, att prova en riktig hamburgare på en av få kvarvarande familjeägda vägkrogar i USA likaså, att prova på en Biff Stroganoff i Warszawa, eller kanske äta en enkel pasta i Italien med bara färsk tomat på, vilket är delikat, gör resandet så mycket angenämare.

Genom att njuta av det bästa och hantera "frånvaron" av den fiktiva och perfekta hemma-miljön kommer så ett behagligt inre lugn. Olikt Sällskapsresan har jag sedan länge slutat att släpa med mig "svenskt kaffe" och "knäckebröd" när jag åker iväg, utan tänker istället att var sak har sin plats i världen. Jag brukar säga att det oftast finns flera sätt att lösa liknande problem på, men att förutsättningarna oftar skiljer i någon detalj, varpå lösningen i olika länder ofta blir lite skiftande. Skulle man exempelvis köra bil i Rom så som man gör i Växjö, då hade köerna varit oändliga och bilarna hade inte ens fått plats på gatan. I en trång miljö med mycket fordon krävs ett mycket högre genomflöde - det är egentligen inte så konstigt. Att då tycka att "Romare kör som idioter" bevisar mest att man själv är en dito, som inte riktigt förstår hur olika sammanhang samspelar.

 

"Lone Grill, Lake Tahoe" 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Att ta livet lite som det kommer, och inte ha för höga förväntningar och förvänta sig det bästa hela tiden tror jag innerst inne handlar om en inställningsfråga. Ett beslut man själv tar aktivt. Man får inte bli så besviken i livet när något litet inträffar som går utanför, den ofta högt ställda förväntningen.

För några dagar sedan flög jag hem från San Francisco ombord på ett SAS plan till Köpenhamn. Bredvid mig satt en amerikansk dam som studerade ombord-menyn i detalj. Skulle hon välja köttet, kycklingen, fisken, eller kanske det vegetariska alternativet - och vad var alla tillbehör som ingick i respektive anrättning? När hon väl valt mat, skulle så rätt måltidsdryck väljas för att fullända middagen på 38.000 fot över norra Kanada på väg mot Skandinavien.

Jag tror hon satt och pratade, och tjatade, om valmöjligheterna med sin man i över en timme innan det så äntligen blev dags att välja när matvagnen rullade förbi i kabinen. Besvikelsen var nästan episkt stor när det visade sig att fisken tyvärr var slut, och hennes liv gick i spillror, där och då, på flygplanet. Hon grät öppet för sin man, och berättade hur hon skulle "stämma SAS" och hur fruktansvärd flygningen var. Panikångesten hon fick, av en avsaknad fisk, stod inte på något sätt i paritet med problemet som uppstått.

För mig var det istället en lycka att få åka business och kunna sova skönt under natten, och bara tanken på att jag i mogen ålder ska börja gråta när mitt val av mat inte finns tillgängligt är lika frånvarande som en vänsterpartistisk skattesänkning. Det är trots allt bara flygmat - vilka förväntingar är rimliga att ha i en lågmarginal bransch som flygindustrin?

 

"Redbull Racing, Montreal Grand Prix" 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Vi är alla olika som människor - en fantastisk styrka.

Men i drömmen om den fria världen och att allt ska vara perfekt i livet har ibland detta med valmöjligheter gått för långt och bidrar istället till en modern typ av stress.  När utbudet blir allt för stort så kommer pressen av alla valen i livet. En del tar det med en klackspark, en del skall läsa undersökningar om allt innan de gör något val och litar hellre på en skribent i en tidning än sitt egna omdöme, och för en del blir det bara "för mycket" och de väljer att intala sig att allt de sjävla har, och det där runt omkring - är det bästa. Med val kommer onekligen jämförelser, och jag tror fler hade gjort bättre i att sluta jämföra och bara välja något. För vem la tid på att välja och beskåda handtagen till köksluckor innan man byggde hus? Ingen. Men likväl blir detta ett samtalsämne när man skall bygga sitt hus, och helst skall man även titta på varuprov och provhålla. För mig är detta en ren energiförlust.

 

"Above Baden-Baden"
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Det har varit en intensiv månad. Florens, Rom, Warszawa, Öland, Montreal, Tel Aviv, San Francisco, Reno och sedan en biltur från Köpenhamn till Rom. Nu väntar det lite lugnare tempo över sommaren innan höstens schema drar igång med Singapore, Australien och Vietnam. Då blir det ett utmärkt tillfälle att njuta av Pork Rib Soup i Singapore, Färska Skaldjur i Sydne och riktigt färsk mat, direkt från gården, i Vietnam.

Att ta seden dit vi kommer, något vi ofta begär av andra, är något vi bör göra även själva. Åk till valfri Costa-Del-Sol ort i Spanien så förstår du precis vad jag menar.

  

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
  

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como

 

 

Italien Kanada Toronto USA
0 kommentarer

ATT BLI FÖRÄLSKAD I ANDRAS BARN

Den korta morgonpromenaden från garaget till arbetsplatsen i Rom är inte mer än några hundra meter. Oftast lyser solen och humöret är gott när jag så passerar den lilla kvartersbutiken på väg till dagens avlönade uppdrag. Utanför affären, med mössan i handen, står så varje dag någon mindre bemedlad i samhället och på ett hövligt sätt försöker de be om pengar genom att hälsa ett inbjudande Bonjourno. Ibland har jag gett dem några mynt, men oftast går jag förbi och ägnar dem inte en större eftertanke i min vardag. Vid något fall gjorde jag lite mer då jag hade en sedel löst i fickan, för ovanlighetens skull, samtidigt som personen som stod där för dagen höll i ett mindre barn som inte verkade vara på humör och skrek hejdlöst.

För något år sedan så nämnde Linda, familjens Kapten, idéen på att ha ett eget "fadderbarn". Jag lyssnade väl inte så noga där och då utan mina tankar var säkert någon annanstans - ett inte helt ovanligt scenario enligt min fina kärlek. Argumenten, om jag minns rätt, var att det dels är bra att hjälpa någon "behövande" då vi alla i västvärlden egentligen lever i något materiellt överflöd jämfört med de fattigare i världen, och samtidigt vore det bra för familjens yngsta att få känna på glädjen och kanske till och med ansvaret att hjälpa någon annan som inte har samma förmåner i livet som han själv har. Att "Lill-Ove" delvis har sina rötter i Afrika, en fattigare kontinent, och att han därför potentiellt skulle kunna hjälpa en individ från sin egna ursprungskontinent i någon mån kändes på något sätt lika naturligt som bra.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

På senare tid har tanken att vara fadder mognat hos mig av flera anledningar. Först har jag personligen lite svårt för "humorgalan" liknande arrangemang i Sverige där man via galor (och titta på tv) skall samla pengar till någon organisation som sedan skall fördela ut medlen enligt tycke och smak. Inte sällan hör man hur pengar förskingras och organisationen, likt politiker, har glömt bort varför de finns - nämligen för andra och inte för sig själva. Att dessutom koppla ihop det med "humor" tycker jag är väl långsökt. Galor blir väldigt opersonligt för mig även om jag inte tvivlar på att insamlingen kommmer till nytta för många individer på något sätt. För mig har det nog istället varit viktigt att veta var pengarna tar vägen, och kontrollera hela kedjan och känna att jag gör nytta för en individ och kan följa hur deras liv utvecklar sig. Det kanske starkaste argumentet för mig personligen att ge sig in i fadder-världen är att jag först nu känner mig intellektuellt mogen att hjälpa någon annan individ mer "regelbundet" än att bara slänga ett mynt i en nästan tom mössa, och vandra vidare i livet, och därmed ignorera ett levnadsöde, likt det ödet där utanför affären vid arbetet.

Detta året har jag ett litet fotoprojekt i norra Vietnam där jag besöker samma familj uppe i bergen en bit öster om Hanoi. Platsen, som ligger ganska svår tillgängligt, når man först efter flera timmar i bil på vägar som blir allt mindre ju längre resan fortgår, för att sedan fortsätta på motorcykel när vägen blir för smal, och det hela avslutas till fots för att ta sig fram till den lilla byn där uppe mellan bergen - långt bort från det vi kallar modern civilisation. Här lever man väldigt enkelt på sitt jordbruk och äter bara det man själv producerar samt idkar byteshandel med andra bönder i sin närhet. Det ris som man inte äter upp själv säljer man på marknaden, för att på så sätt få lite pengar till kläder, ström och nödvändig bensin till mopeden.

Medelinkomsten i Hanoiområdet är drygt 1200 kr i månaden, men där uppe i bergen är det nog inte mer än hälften. I familjens hus finns bara ett par strömuttag som används sparsamt till ris-kokaren och en lampa när mörkret faller på. De svalkande dryckerna i form av flaskvatten och en kall öl är bara tillgängliga när västerlänningar är på besök då kylskåpet i normala fall är avstängt då familjen inte har råd med någon av dessa två delikatesser i form av dryck, än mindre kostnaden för att hålla ett kallt skåp igång. Familjen dricker nästan enbart the då man kan ta det porlande vattnet som rinner ner från bergstoppen och koka bort eventuella bakterier, kallt flaskvatten är allt för dyrt för familjens ekonomi. På kvällen rensar de vuxna ur kroppen lite extra med det hemgjorda risbrännvinet tillsammans med måltiden som ofta är delikat och färsk - här kommer nämligen allt från den egna gården utan tillsatser. Även om livet är enkelt där uppe i byn slås jag av hur alla, till ytan, verkar må så bra. Man skrattar, är gästvänliga och tar livet i sin egna takt med lite vattenpipa och siesta på dagen när hettan är som värst.

Med mina två resor till Vietnam i år har jag byggt någon form av relation med en fantastisk familj som kanske inte lever i fattigdom på det sättet att de svälter - men likväl har de inte något lyxliv och de får kämpa för att de två barnen skall få gå i skola, ha tillräckligt med kläder, och kunna känna trygghet i vardagen. I hushållet hjälper alla till, och här finns ingen TV, radio, eller annat media som påverkar deras dag. Istället lever man nog ett ganska lyckligt liv, utan att känna till vad som händer i omvärlden, eller sakna den moderna teknik vi använder varje dag. Drömmarna här i familjen handlar nog inte om ett nytt hus, en ny bil, eller en semester på Mallorca, utan om att barnen skall få en bra uppväxt, ha mat för dagen, och att man kanske ska kunna köpa nya kläder inför hösten. Likt alla familjer så har de självklart även sina problem och säkert ofta kopplat till hur skörden blir, hur ont man får i ryggen av att ligga i risfälten dagarna i ända, och osäkerheten om de har råd att köpa en ny skolbok till barnen nästa månad. Konkurrensen från modernare risodlingar i USA och Europa är nog också ett orosmoment, även om familjen kanske inte riktigt ser det på det sättet utan mest undrar varför de varje år säljer mindre ris, till ett allt billigare pris.

Under min senaste resa så gick det inte att missförstå hur fantastiskt glada barnen var när de fick leka med oss svenskar, låna en IPAD som de aldrig tidigare fått hålla i sitt liv, och hur gärna de ville lära sig prata svenska och i retur lära oss deras språk. Flickan i familjen på 9 år, HUYỀN, fångade mitt hjärta likt hennes bror ett par år äldre vid namn MẠNH. Varje kväll när jag la mig inför natten i vår hydda, ofta tidigt runt kl 21 när solen gått ner, så tänkte jag på hur barnens framtid ser ut, vad de gör om 10 år, och hur deras egna drömmar ser ut när de sluter ögonen på kvällen.

När jag lämnade byn sist kände jag hur bra det skulle kännas om jag kunde hjälpa HUYỀN, och MẠNH, vidare i livet. Det verkar vara en god familj där uppe i bergen, där heder och "ordning och reda" är viktigt, men där inkomsten inte alltför sällan är nästan noll och man istället lever enkom på sin jordbruksmark. Föräldrarna kan bara skriva enkla meningar med deras namn och var de bor, medan barnen nu faktiskt lär sig att både räkna och skriva genom skolans hjälp.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Väl hemma i Europa så började jag forska lite i hur man kan föra över pengar till familjen och hur man egentligen skickar vanlig post till deras hem som saknar en brevlåda, och om det i överhuvudtaget är möjligt att hjälpa dem på ett bra sätt utan mellanhänder för att vara säker på att omtanken går fram hela vägen. Inte bara som en tillfällig insats, utan att på något sätt uppnå en regelbundenhet i mitt tänkta engagemang, precis som räkningen från bensinbolaget varje månad.

Igår kväll kom så allt på plats och jag har nu en möjlig väg framåt vad gäller kommunikation och förmedling av ett litet stöd till familjens vardag. Mitt nästa steg är att med hjälp av en tolk göra det tydligt för familjens föräldrar att vår familjs insats skall gå till att hjälpa deras barn till en bättre uppväxt och en bättre skolgång och att föräldrarna på bästa sätt får bestämma hur det skall gå till.

Mot slutet av augusti skall jag, om allt går som tänkt, återigen besöka Vietnam och se hur risfälten blommar och har skiftat från en intensiv grön färg till en härligt lysande gul. Då hoppas jag få se om processen fungerar och kan bli permanent. Denna gången skall jag även försöka ta med mig någon modernare telefon eller ipad så att barnen kan fortsätta spela datorspel, och skratta så där ljuvligt som de gjorde förra gången jag besökte dem - enda skillnaden är att denna gången tar jag inte med paddan hem, utan lämnar kvar den fylld med bra program för att spela, lära sig engelska, och kanske lite annat matnyttigt som inte kräver att man är online hela tiden, då access till internet i princip saknas i området.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Samtliga foton idag är tagna med mobilen och kvalitén är därför kanske lite lägre än normalt, men när jag ser på lilla HUYỀN som bär ut två kalla öl till mig och min bror efter vår till synes onändligt långa promenad i hettan högt uppe i bergen då smälter mitt hjärta. Hon är värd lite extra hjälp, precis som hennes bror som helt orädd guidade oss där uppe i de höga och fuktiga bergen.

Att jag sedan bara lyckades lära familjen begränsad svenska får jag nog justera. Det är nämligen inte rimligt att hela byn numera sjunger "Helan Går" med sådan självsäkerhet och glädje när de tar kvälls-supen i form av det hemgjorda risbrännvinet. Men i gengäld kanske jag sjunger "Mot, hai, ba, YO!" när Midsommar så kommer till Sverige om någon månad.

Nu ser jag fram emot att brygga ihop min egna familj med denna härliga familj i Vietnam och förhoppningsvis göra något gott för oss alla. Jag hoppas det går vägen. Jag har likt vanligt ingen färdig plan, bara en varm och god tanke som behöver utvecklas.

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar |

 

 

 

Fadder Vietnam
0 kommentarer