ETT PROBLEM - ÄR BARA ETT PROBLEM - OM MAN BESTÄMMER SIG FÖR DET

Via IT-Taxi appen hade jag beställt en taxi till 04.30. En bagarväckning som heter duga - men en högst nödvändig tidpunkt för att slippa stress en måndagmorgon och hinna med den andra flighten att lyfta från Fiumicino, Swiss 1735 kl 06.30 till Zurich, för vidare transport till Toronto. En ovanligt tidig flygning över Atlanten med beräknad ankomst redan till lunch.

Det blev inte många timmar sömn den här natten, om någon alls, men lagom till att klockan ringer 04.00 så ringer även telefonen och damen i andra änden låter meddela att taxin kommer om 30 minuter. På något sätt känns det tryggt att veta att jag inte är bortglömd utan att en av staden godkända taxibilarna snart lockar på min uppmärksamhet utanför dörren.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När jag kliver in i den vita Fiaten så känns det som att komma tillbaka till en Lancia från 80-talet. Det skramlar ordentligt när vi kör, och jag vet inte riktigt varifrån oljudet kommer. Mina ögon letar efter något glas som inte vill vara stilla, då ljudet påminner mycket om en gammal buss som står på tomgång. Fjädringen på åket påminner lite om en cykel från Biltema - på väg ner för mountain-bike spåret med allt får hårdpumpade däck, och den silvergrå plyschklädseln har sett sina bästa dagar. Men snabbt går det - där ute på ringleden mot flygplatsen, och bara några minuter senare är jag framme. Det är fortfarande mörkt ute, och flygplatsen är än så länge tyst och lugn - om bara någon timme kommer det att vara fullt kaos här när veckopendlarna till Milano ska iväg, och de kinesiska turisterna ska hem. Världens knuffmästare.

Det tar inte många minuter förrän jag står vid incheckningen, ordentligt trött och med dieselögon, efter all smog som ligger tät över staden. Framför mig sitter en ovanligt fräsch kvinna och mitt morgonhumör blir genast bättre. Hon får mitt pass och det gyllene kortet, och jag säger "LX to YYZ" vilket på flygspråk är Swiss Air till Toronto. Hon ler vänligt, och drar mitt pass i avläsaren. Jag funderar på hur man kan vara så trevlig, och så snygg, kl 04.55 en måndag - det borde vara omöjligt - men här sitter hon framför mig och ler så det nästan känns otäckt. 

"I need your print-out of the eTA-VISA to Canada" säger hon, varpå jag trött replikerar att man inte behöver någon utskrift av detta papper - det står till och med på deras hemsida där borta i Kanada. Hon skrattar till lite - "Well - but this is Italy - we must have all documents". Jag knyter näven i fickan och säger att jag får leta igenom mina gamla e-post - och i förbifarten nämner hon även att min, LX flight, denna morgonen, är inställd - eller Cancellato som det heter  - men att jag redan är ombokad via en annan rutt. Som om det var mindre viktigt - än den där analoga papperslappen - ett papper som till och med svenska tågföreningen avskaffat när man transporterar sig.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

En klump kommer så sakta i magen. Jag tror faktiskt inte jag har kvar den där e-posten i datorn, och jag ser nu raskt hur hela dagen snart går åt helvete, innan klockan ens slagit 05.00. Plötsligt börjar jag svettas, magen drar igång, och jag blir törstig - allt på grund av en onödig nervositet som infinner sig - för att missa ett flygplan - och ett jobb. Det är faktiskt inte särskilt allvarligt. Det kommer alltid ett nytt flygplan, en ny arbetsuppgift, och allt löser sig. Jag arbetar trots allt inte med något viktigt, när allt kommer omkring.

Mitt nya plan, meddelar hon, när jag avlägsnar mig, går först 08.30, varpå jag kan checka in tidigast 05.30, så jag tar tillfället i akt och släpper mina morgonproblem för en stund - avlägsnar mig - och går först på toaletten, sedan köper jag mig en flaska vatten och slutligen slår mig så ner i lugn och ro och funderar på hur detta kan sluta. Antingen hittar jag vad som behövs, eller inte. Och antingen får jag åka med, eller inte. Oavsett utgång så känns alla möjligheterna hanterbara, och jag intalar mig själv att inte hetsa upp mig i onödan. Det har ingen någonsin vunnit något på. 

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Med datorns hjälp inser jag snart att jag inte har kvar mitt eTA-dokument eftersom jag för några månader sedan råkade radera ett helt kvartal av e-post från Google Mail. Via den statliga hemsidan i Kanada försöker jag få en kopia - men det visar sig omöjligt när man inte har ansökningsnumret. Lagom till jag är beredd att slå igen locket till datorn och gör mig redo att övertyga mannen i incheckningen att få åka med i alla fall (det är min övertygelse att män är mindre paragrafnördar) så får jag för mig att bara ansöka om ett nytt visum online. Jag fyller raskt i uppgifterna, och betalar mina 7 dollar. Bara någon minut senare har jag e-postet som behövs för att lugna min fina dam, med allt makt och morgonleendet, där bakom disken.

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Jag stegar fram till henne, med vad som nu krävs, och tänker att detta är bara en annan dag i mitt liv. Vad som nyss hänt är inget att engagera sig i och brusa upp för, snart sitter jag i loungen och dricker en Café Lungo och irriterar mig på att jag får åka ett par timmar senare än planerat via Munchen och vidare med Air Canada istället.

För när allt kommer omkring är det ju det värsta som kan hända - och det jobbigaste i hela denna historien.

Att gå upp tidigt - helt i onödan.

 

Med världen som arbetsfält,

 
 
 
  
CB

 

Kanada Toronto
0 kommentarer

TAR DU DIG INTE TID ATT TRÄNA, KOMMER DU FÅ TA DIG TID TILL ATT VARA SJUK

Det är en sådan dag när jag är på lite extra gott humör. Solen skiner när jag kör från Auerlia, via Monteverde, till Trastevere, och slutligen till Testaccio där arbetet på Lottomatica ligger. För någon dag sedan annonserade TV-tillverkarna att 3D tekniken i tv-apparaterna nu försvinner - de där fula glasögonen slog aldrig igenom i folkhemmen - och nu går utvecklingen vidare - utan denna teknik som gjorde att folk kände sig som muppar, fick ont i huvudet, och framförallt såg jäkligt fula ut. Tekniken slog igenom på allvar med filmen Avatar och nu försvinner 3D-glasögonen lika snabbt Guitar-Hero gitarren förpassades till garderoben i folkhemmen.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

För ett par år sedan gick en dröm i uppfyllelse. Jag hade möjligheten att göra ett Formel-1 år. Förutom att jag är intresserad av motorsport, så var det ett utmärkt sätt att besöka världens metropoler, andas storstadspuls och allt inramat på ett fint sätt i vänlighetens-tecken, till skillnad från en del andra sporter där det mest skall slåss, både innan och efter matchen. Likt taccofredag sällan blir bra utan taccokryddan, så var det självklart en ynnest att få ha med mig Linda och spendera dessa helger ihop.

Förra året blev istället mitt Vietnam-år med flera resor till bergen sydväst om Hanoi och uppleva en civilisation som på många sätt ligger väldigt långt efter oss, men som på många andra sätt är oförstört av västvärldens krav. Här är man inte "utbränd" och "sönderstressad", men samtidigt kan man inte spela CandyCrush, dricka rent kallt vatten, eller ha en tempererad lägenhet. Sannolikt finns det varken Guitar-Hero gitarrer eller 3D-glasögon i deras garderob - tekniker som sprang dem helt förbi utan att de sannolikt någonsin saknat dem.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

I höstas kom jag och Linda överens om att detta år, nr 2017 i ordningen enligt den Gregorianska kalendern, skall bli vårt "komma-i-form-igen-år". Jag tror vi blev väldigt tagna av bergen i Österrike förra året (både emtionellt men även fysiskt) och så gärna skulle vilja se mer, men det var nog alltför tydligt att vi behöver vara i lite bättre form för att uppleva det på bästa sätt. Tanken blev då att detta året skall gå med den röda tråden att komma i form. Det innebär inte att vi skall göra en "klassiker", bara inmundiga "groddar", eller köra "RunKeeper" på varje liten rörelse vi gör. Det handlar istället om att göra mindre förändringar i vardagen, och att försöka få det att bli en rutin.

I mina yngre år cyklade jag väldigt mycket. Det var på något sätt min frihet till världen. Typiska turer var givetvis till skolan och affären, men även till staden 10 km bort för att komma till mitt extrajobb på tågen. Även på den tiden höll inte tågen tiden. Sista tåget kom in kl 23.15 och min buss, den sista, gick hem till förorten kl 23.30. Var vi sena, vilket hände ganska ofta, blev det därför problem. Cykeln kom att bli den naturliga lösningen. Att sätta sig på den där tvåhjulingen var för mig som att sätta sig i ett italienskt fullblod till bil. Så fort jag började trampa så handlade allt om att "köra om" den som var framför. Det spelade ingen roll om jag skulle cykla till staden, till skolan, eller bara till affären - det blev genast en "tävling" och den framför skulle jag komma ikapp, och cykla om, till varje pris.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

En stor inspiration för mig är Paolo Roberto och hur han varje morgon tränar en kort stund, för att sedan gå vidare med dagens sysslor, och sedan lägga sig i rimlig tid varje kväll. Han engagerar sina barn i träning på ett roligt sätt, och han har en förmåga att kläcka ur sig träffsäkra one-liners som jag kommer ihåg. Han gör allt detta - samtidigt som han jonglerar med många arbetsuppgifter, företag, och ett liv som säkert, för en stor del av befolkningen, skulle kännas "väldigt stressat".

På något sätt är det ju den enklaste saken i världen att antingen "aldrig träna" - eller att "träna hela tiden". För båda två blir ju någon form av rutin, vardag, och ett upprepat mönster. Båda är på sitt eget sätt en norm och ett "absolut" tänkande. Det svåra, som jag ser det, är ju att ligga mitt i mellan dessa. Att på ett medvetet sätt inte beställa in den tredje ölen, att när man inte rört på sig på någon dag - ta en extra promenad, att lägga sig tidigt - även på helgen, och att variera kosten på ett smart sätt. Det där "lagom" är på många sätt det svåraste vi gör - eftersom något så lätt får överhand då det känns bekvämt och ligger inom trygghetsboxen. De flesta av oss är nog vane-människor.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Jag har nu under ett par veckor varit igång med vad jag själv bedömmer som en bättre livsstil. Det är små utmaningar varje dag. När jag börjar "träna" vill jag ju tex "göra lite bättre resultat varje dag" - och det är en tanke jag kämpar med att släppa. För kör jag för hårt i början, finns en risk att jag tröttnar, blir skadad, eller att jag istället blir träningsnarkoman. Och det är faktiskt inget jag vill. Det är OK att ta en kortare promenad idag än igår, och jag behöver inte stirra mig blind på hur lång tid det tog att gå "mitt varv" och sedan jämföra med gårdagen. Likt min "cykel-tävling" när jag var yngre - en tävling som bara var mot mig själv - så gäller det för mig att hitta en vardagsbalans.

Jag tror att många misslyckas med sin träning, i januari varje år, för att de inte är motiverade att på riktigt förändra sin livsstil och lägga ner den energin som faktiskt krävs. Den enkla lösningen finns inte. Men kanske också att man tar i alldeles för mycket och tror att flera års förslappning skall lösas på någon månad på löpbandet. Det är med ödmjukhet jag har bestämt mig för att  detta året skall spenderas på att justera min livsstil i små mått, men som tillsammans skall bilda en helhet för att förbättra min allmänhälsa. "Träning", i den form jag tidigare sett på det, har jag tid för nästa år - om jag vill. Min träning i år handlar inte om att "prestera", om att "gå ner i vikt", eller om att "tävla". Min träning handlar bara om att "må bra". Det är på många sätt ett svårare resultat att mäta - jämfört med tiden på Runkeeper eller viktnedgången på vågen.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Sedan ett par veckor har jag slagit ihop min passion för foto och motion - genom att varje kväll ta en fotopromenad längs de centrala delarna av Rom. Det är en perfekt kombo jag borde gjort för länge sedan. Tänk att det svåra - ibland kan vara så enkelt. Där ute i de smala gränderna tänker jag så ibland på Paolo Robertos enkla one-liners; några som jag delar med mig av här nedanför.

 

"Disciplin är bryggan mellan ditt mål och din prestation."

"Du kan inte bli besviken på de resultat, du inte fick, av den träning, du aldrig gjorde"

"Du är lika ung som din ryggrad är rörlig."

"Tar du dig inte tid att träna, kommer du få ta dig tid till att vara sjuk."

  

Med världen som arbetsfält,

 
 
 
  
CB

 

Fotografi Motion Paolo Roberto Rom Träning
0 kommentarer

ETT KLORINRENT SCHEMA - DET ÄR DÅ FRIDEN INFINNER SIG.

Jag minns inte när det hände sist. En dag av euforisk vila, frisk luft, och en känsla av lugn i hela kroppen. Efter sedvanliga morgonaktiviteter så tog jag min lilla tantvagn full med fotoredskap, förtärning och underhållning mot parken några hundra meter bort. Klockan var runt kl 12 och vädret var behagligt varmt, runt 18 grader, och det vindstilla vädret gjorde promenaden osedvanligt varm när solen tittade fram bakom molnen.
 
Under dagen fotograferade jag så kallad time-lapse.
Det är när man tar sekvenser av bilder, i mitt fall med 10 sekunders mellanrum,
under en längre tid för att på så sätt kunna göra en liten film.
Varje sekvens tar 45 minuter att göra - det vill säga drygt 270 bilder,
som sedan blir ungefär 10 sekunder film.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Några inviter kom via telefonens vibrerande om att följa med andra sällskap på utflykter under dagen - men jag höll ståndsmässigt kvar vid min "dag i parken" och riggade så upp fotoutrustning på stativ och slog mig ner i min medhavda camping-stol. Det är fantastiskt roligt att bara titta på människor. Bara några tiotal meter från mig tränar några tjejer CrossFit utomhus med hjälp av en instruktör, och det är imponerande hur de sliter för att nå det där ruset av "att-komma-i-form". Snett framför mig sitter en annan man och röker en cigarr, och jag ler lite när de lätta vindpustarna skickar röken åt mitt håll - det luktar gott. Två så helt olika sällskap, men som på sitt egna sätt, njuter av livet. Visst är det underbart?
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Till detta är det alla cyklister, löpare, häst och vagn, barnfamiljer, och så alla spanska familjer som är ute på friluftsliv förstås. Låten "macarena" hörs på avstånd. Efter 45 minuter är min första tagning klar och jag grupperar om till en plats närmare alla människorna, och riggar om. Solen är starkare, nu när träden ovanför inte skymmer längre. Mina solglasögon åker på, och jag öppnar min matsäck för dagen. Wasa-knäckebröd, en kall Cola, och en liten bit Kinderchoklad. Jag trivs där i solen, allt medan kameran tickar så sakta på nästa 45 minuters tagning.
 
Efter en halvtimme blåser det upp, och mörka moln driver in. Något enstaka regnstänk landar på min biografi av Bruce Springsteen och på några sekunder börjar kroppen att frysa. Min väst skyddar snart min överkropp, och jag öppnar min lilla ficklunta som är fylld med den billigaste whiskyn man kan köpa för pengar. Egentligen duger det mest till mungurgel - men nu i kylan så tar jag en slurp och står sedan upp de sista 15 minutrarna medan kameran gör sitt.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Lagom till jag har packat ihop och börjar förflytta mig igen - så försvinner de dunkla molnen och solen träder fram igen - starkare än tidigare. Frusen monterar jag upp utrustningen, mitt på ett öppet fält, för att få så mycket sol som möjligt över mitt frusna jag, och en tredje 45 minuters session tar sin början. Molnen rör sig fort där uppe på himmeln, och jag finner ro i stolen med min bok. Att finna ro - av att göra ingenting - har sällan varit min melodi, men här kommer så känslan äntligen. Att inte göra någonting, och att det ändå är OK. För självklart finns massor av saker att göra - detta handlar enbart om att ta sig tiden och njuta av den. Eller "unna sig", som en tjej skulle uttryckt det.
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Några timmar senare vandrar jag hemåt efter att ha varit ute en HEL söndag i parken. En oas mitt i Rom, och en helt fantastisk miljö. Jag funderar på varför jag aldrig varit här en HEL dag innan, och tagit med mig förtärning. Varför alltid denna brådska i livet? Jag finner att detta ska bli en av mina mina utmaningar framöver - att njuta av stunden utan att vara på väg någon annanstans. Ett klorinrent schema - om än för en gyllene dag.
 
Jag tänker för mig själv, att var fjärde söndag vill jag ha en sådan här dag. För detta blev en dag för själen, för friden, och för det inre lugnet. Ingen kan väl må dåligt av det - och sannolikt inte jag heller.
 

Med världen som arbetsfält,

 
 
 
  
CB
0 kommentarer