ATT SITTA ENSAM PÅ JUL - EN VERKLIGHET FÖR FLER ÄN VI TROR

För en hel del år sedan nu (tiden går fort) så fann jag mig helt plötsligt sitta själv hemma en julafton.

Själv.

Jag hade inte tänkt så mycket på att julen närmade sig, jag hade inget sällskap för tillfället, och mina alltjämt frånvarande föräldrar hade inte hört av sig. Det var nog inte förrän dagen innan det slog mig att "imorgon är det julafton" - en högtid som sällan betytt mycket för mig eftersom den i mångt och mycket handlar om "familjen" - ett epitet jag sällan hade fått se omsatt i praktiken.

 

 Foto: Charlotte Karlsson

Jag bodde i centrala Växjö vid aktuell tidpunkt och på kvällskvisten "dan-före-dan" gick jag för att köpa mig en pizza av den lokala bagaren för att stilla hungern, men för att hantera även den kommande "aftonen" köpte jag med mig två stycken - på så sätt skulle jag ju kunna klara Kalle Anka, dagen därpå, utan att vara hungrig. En extra stor flaska Fanta köpte jag också minns jag - eftersom jag på den tiden tyckte Pizza och Fanta gifte sig ovanligt bra. Det var i sak egentligen inget konstigt - eftersom den där kristliga högtiden på året sällan hade varit angenäm, varpå någon sorts känsla av oberoende istället infann sig i ensamheten. Jag fick - och kunde - göra vad jag ville.

Den där julaftonen kom på något sätt att bli något att minnas, även om dagen i sig på många sätt var högst grå. Jag kände mig aldrig riktigt ensam, men samtidigt kände jag mig inte heller lycklig, och man sitter sällan och skrattar själv till Kalle Anka kl 15 - ett program som var passé redan då. Det var en dag då jag kände mig ganska liten och oviktig - och samtidigt en dag av stor frihet. För att jag satt där "själv" var inte bara alla andras "fel" - det var även mitt ansvar, och mitt val. Jag var hellre själv, än med människor som inte betydde något för mig. Efter "Kalle" blev det inget samkväm runt granen för mig, utan istället blev det att zappa runt på dumburken för att hitta nästa tidsfördriv. För ärligt talat ville jag nog bara att dagen skulle ta slut.

 

 Italien!

 

Många år har passerat sedan den där dagen på Kungsgatan 17. Jag har haft en fin sambo i många år och haft förmånen att spendera många jular med henne och hennes familj. Jag gjorde även ett kort gästspel "hemma" något år med blandade känslor. Men nu är den äkta familjen på plats i mitt liv. Som allt annat i livet, går saker upp och ner, från vänster till höger, och just nu infinner sig nog någon form av lycka som inte fanns den där dagen för längesedan i den vita ikea-soffan, med en pizza på bordet och ett glas apelsinläsk.

Nu har jag tillsammans med min Linda förberett julen. Inte minst hunden har varit på givakt när årets julskinka har grillats, rökts, och fått ångkoka i öl; köttbullarna har rullats, stekts, och smakats av, och en lista har färdigställs för att vara säker på att allt finns i kylskåpet inför den stundande helgen. Samtidigt har Linda slagit in klapparna till vår "Lill-Ove", och till de närmaste i vår omgivning. Granen lyser så grann i stugan, och även om den är fulhuggen i skogen runt hörnet, så är den vår och väldigt fin. På något sätt känns det som att livet "peakar" just här - och inför det är min tacksamhet evigt stor.

 

 Familjebus på Öland i likadana kläder

Jag är ödmjuk inför Julen. Och ödmjukhet är nog inte min paradgren om jag ska vara självmedveten för en stund. För mig är detta en tid för återhämtning, vila, och en möjlighet att ladda energi för nästa år. Det är ett par veckor avkoppling, och här på Öland - med avsaknad av grannar - och en bäckmörk himmel, så känns det verkligen som jag vrider upp skruven på ryggen likt en Duracell-Kanin. Energin bara kommer, och blir starkare hela tiden, och framåt Nyår slutar jag att vrida upp den där fjädern, och låter maskineriet börja jobba sig framåt i en allt snabbare takt under året som snart skall upplevas.

Min tanke går denna julen till de som sitter ofrivilligt hemma i "mörker" och "ensamhet". Jag vet hur det känns, jag har gjort det själv. Det är inte så farligt som det kan verka - men själva dagskänslan och dagsformen är verkligen inte bra i magen. Man kan ha hamnat där av många anledningar, eller som jag, valt det delvis själv. Men känslan i magen - den finns där ändå -  för de flesta i samma situation skulle jag tro.

 
 
 Mitt fadderbarn i Vietnam
 
Min uppmaning, denna kväll är att se er omkring. All heder till Rädda Barnen, Barncancerfonden, och Läkare Utan Gränser, men ibland finns någon som behöver lite extra uppmuntran bara runt hörnet. Man behöver inte alltid titta långt bort för att se någon i behov av omtanke och en fin gest.  

2016 är snart slut - ett omtumlande år på nästan alla sätt - för mig personligen säkert det mest händelserika året någonsin. Men så borde det väl vara, där mitt i livet. En tidpunkt i livet där jag helt plötsligt ser mig sitta framför TVn och spela Bingolotto enligt någon uppe-sittar-princip. Men jag håller inte i lotten, jag lyssnar inte så mycket på vad Oldsberg säger även om han är skön - istället så äter jag min fantastiska skinka, njuter av ett kall bruks-öl, och har familjen runt omkring mig. En klar förbättring till det bättre. Och den där gamla "familjen" - den saknar jag inte ett skvatt.

God Jul.

 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
  
CB
  

 
2016 so far (many duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Halong Bay | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence | Zell Am See | Singapore | Sydney | Reykjavík | Amsterdam | Riga | Guernsey | Oslo | Auckland | Malmö | Venice
Julen
1 kommentar

ATT "SMS'A LÅNA" FÖR JULKLAPPSKÖP

Det är något visst med Sverige.

Här blir det "nyheter" när grädden kommer från Österrike (även om det är närmare dit för oss sydbor än vad det är till Norrland och kossorna går fritt lika mycket i Tyrolen), samtidigt handlar i matbutiker fyllt av ICAs egna sortiment som blir allt mer smaklöst och känns mer kopierat än vad japanska bilar en gång var. Denna säsongen fylls våra sociala medier med bilder av "perfekta vardagsrum" i stilrent vitt med perfekta brinnande ljus, men tillsynes utan glada människor som kopplar av och mår bra. Julstressen är här för många, där ytan känns mycket viktigare än gemenskapen. Ikeakatalogkänslan sprids likt mygg på sommaren.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Julen 2016 står för dörren och i år har familjen bestämt sig för att faktiskt koppla av utan stress och jäkt och vi har därmed parkerat på Öland. Här finns en tystnad, en natur, och en själslig energi det är svårt att hitta på en annan plats. Under morgonpromenaden med jycken i skogen fick till och med en liten stackars gran känna sig offrad för att julstämningen i huset skall maximeras. Det är första gången vi är på Öland så här sent på säsongen, vår stuga har kommit att bli vårt hem. Vem kunde tro det när jag i princip spontanköpte stugan 2008.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Klappköpen vill aldrig ta slut i vår västerländska och kommersiella värld. På radion till mataffären idag gick det reklam om hur man lånar pengar snabbt och effektivt, och slipper betala ränta under ett par månader. Det är tragiskt att folk lånar pengar och sätter sig i skuld för att ge bort presenter till andra. Framför mig ser jag genast lyxkonsumenten som inte klarar av att ge något enklare till sina vänner och familj och hur tragisk han är som individ. Ungefär som man ofta ser en medeltjock-herre drickandes öl i baren på flygplatsen när alla sitter och väntar på honom i det nu försenade flygplanet.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Men allt är inte som det verkar. För bakom mina fördomar finns säkert den ensamstående som känner sig tvingad att försöka ge sina barn ett paket de också - men där de ekonomiska resurserna saknas. Det "lyxiga" lånet jag ser framfår mig blir plötsligt på något sätt "räddaren i nöden".

Det är på något sätt ett lyxproblem att tycka att lyxlån är onödiga. De som säger så är ofta de som har de ekonmiska musklerna för att klara sig hyggligt och bra, även om de kanske inte "lyxar till det". Men den förmånen har inte alla, och i många familjer är det extra finansiellt knapert vid jul. Alla föräldrar vill säkert få se glädjen när barnen öppnar sina paket, och sprudlar av glädje, på denna för dem årets största dag.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

I Italien har man insett detta "problem" sedan länge och har därmed gjort vad man kan för att på bästa sätt göra förutsättningarna bättre vid jul. Som arbetsgivare erbjuder inte Lottomatica så många förmåner som en svensk är van vid. Här blir det inget gratis kaffe, det blir ingen frukt, det är inga utvecklingssamtal, inga lönesamtal, ingen julfest, inget träningskort, och här finns inga pengar för VAB. Men när december kommer så känns det som julutgifterna är räddade.

  • Man får en extra månadslön den 15 december så att man i god tid hinner handla julklappar (i själva verket delar man årslönen på 13 istället för på 12)
  • Jag fick 180 EUR, motsvarande 1800 kr i presentkort till bättre affärer för att köpa julklappar till familjen.
  • Jag fick 20 st matkuponger värda 10 EUR styck, dvs ca 2000 kr till mat.
  • Jag fick 30 kg i mat av den absolut bästa kvalitén till julbordet (i princip allt man behöver)
  • Men kanske bäst - i det stolta katolska landet - kommer familjen alltid främst, och här får man garanterat julledigt - om man så vill ha det.

Jag tycker detta är en bra tradition och ett bra sätt att tillse att så många som möjligt får möjligheten att känna att julen blir familjär och högtidlig. Detta är självklart något jag egentligen "tvångssparar" till, ungefär som när jag får tillbaka på skatten, men precis som när skattepengarna kommer in på kontot precis innan midsommar så känns det lite som en angenäm bonus.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

För mig är årets bästa julklapp att jag fortfarande har hälsan med mig, och att jag får vara med familjen. Och i skrivande stund har jag precis packat ner 500 riksdaler till den lilla mannen som säkert kommer få mycket julklappar av alla hans vänner och familj. Men de 500 skattade pengarna är egentligen inte till honom, utan han skall få glädjen att ge bort dem till ett ändamål han själv väljer. En idé jag snappade upp av en bekant. Nu får vi se vad som egentligen är viktigast, miljön, barn i krig, isbjörnar som svälter, eller den lokala stadsmissionen.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Jag tror faktiskt att det är både en nyttig present och något som kommer att göra honom glad. För ett gott hjärta det har han och att utmana hans hjärnkontor är alltid tacksamt. Jag ser fram emot diskussionerna var pengarna gör mest nytta, enligt honom, och sedan se glädjen när gåvan ges.

God Jul!

 


Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
 
CB
  

 
2016 so far (many duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Halong Bay | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence | Zell Am See | Singapore | Sydney | Reykjavík | Amsterdam | Riga | Guernsey | Oslo | Auckland | Malmö | Venice
Julen Låna Present Österrike
0 kommentarer

NÄR MAN TUPPAR IVÄG PÅ "MISSIONE I VENETO"

Det är något grabbigt när man tuppar iväg på "road-trip". Ett litet bagage där bak, en ogenerad resa mot målet, och ett öppet sinne utan några detaljer i fickan. Allt är likadant som när jag åker med Linda - men samtidigt helt annorlunda. I grabbarnas värld förekommer inga diskussioner om vad man skall ha på sig, hur varmt det kommer att vara vid resmålet, och jag behöver inte planera resan efter sockernivån i blodet.

Å andra sidan så uppstår ingen romantisk stämning där i bilen, det blir ingen middag med vita dukar vid resmålet, och de särade sängarna vittnar om att "hit, men inte längre" i grabbarnas värld. Medan Linda lockar håret på toa händer det att jag borstar tänderna - men att jag och min kollega ska vara inne på toa samtidigt är helt otänkbart givetvis!

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Det tyska stålet tuffar så på lugnt i 2000 varv och 160km/h längs A1 och upp till Florens, rundar Bologna, och kör in i dimman och disens slätt, innan vi passerar Padova och det stundande kustmålet där ute på öarna, Venedig. Den 5 timmar långa resan har fört oss drygt 550 km norrut och temperaturen har gått ner från 15 grader till 0 grader, och det är tydligt att vi befinner oss längre norrut och vid det adriatiska havet. Det är isande kallt och hela staden fullkomligt ryker av fukt, dis och dimma på en gång. Det gula ljuset från stadens lampor sprider sig inte mer än några meter innan vattenånga-barriären blir för stark och slår ner ljuset, likt en AIKare slår ner en Djurgårdare på en sedvanlig Allvensk match.

Resan har gått fort, kanske mest för att vännen laddat hem Sveriges Radios P3 dokumentärer. Vi lyssnar på historien om "Militärligan", och jag grips av hur skickligt den berättas och jag är lika trollbunden som under barndomen när serien V gick på grannens TV och jag satt med kikaren från pojkrummet och tjuvtittade på ödlan Diana.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

I brist på sällskap av någon i snygga högklackade skor, och med en lätt packning, bestämmer vi oss för att ta gångvägen till hotellet några kilometer bort. Över broar, och genom smala gränder, i nästan noll sikt, tar vi oss så framåt med hjälp av GPSen. Jag hade tidigare svurit över att mitt kamerastativ saknade kamerafästet när vi packade ur bilen, och precis när en butiksinnehavare skall låsa dörren till sin privata lilla fotobutik säger Markus till mig att de ju "säljer stativ", och bara någon minut sedan är det tyska Dörr-stativet mitt. En räddare för denna resan och en bra final-sale för italienaren innan middagen väntar hemma med hans familj.

Under ett par dagar så upplever vi så staden som killar gör. Vi besöker barer, njuter av stunden, och tittar på muppiga saker i affärerna. Vi hittar en klassisk bar där vi kommer att hänga och smaka på god öl, och precis bredvid hotellet ligger "Peppes Bodega" där bartendern har en förkärlek till att göra fantastisk Irish Coffee. Min resekompanion låter mig hållas där med kameran, som nästan alltid är med, allt medan vi på kvällskvisten letar trevliga pubbar, hak, och restauranger. Vi drar ganska snabbt slutsatsen att här i Venedig gör man sig icke besvär - för i "Kärlekens-stad" som Lill-Ove kallar den - finns enkom restauranger med vita dukar, bordsservering, och ett obligastoriskt respass till hotellet senast kl 21 för att hinna mysa ordentligt innan det blir för sent.

Kollegan är klart bättre utrustad än jag. Jag har förvisso kameran och alla dess tillbehör i form av glas, digitala kort, och tre-bens-stativ, men kollegan bröstar upp sig i varm mössa, vantar, cigarr och en passande liten fick-lunta med Jäger som värmer så där extra gott, nästan likt en öppen eld i stugan på vintern. För mig blir det ett panik-köp i en klädaffär. En varm tröja, en tillhörande väst, och en ny värmande halsduk. Plötsligt känns den kyliga decemberkvällen där ute mer uthärdlig och staden fotograferas så medan vi gör en bar-runda, hanterar jobbet via epost (ett 2016 tals fenomen) och går till mötes en helt fantastisk tid där ute medelst kanaler, broar, och värmande stugor med live-musik.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Två dygn i Veneto går fort och snart tuffar bilen tillbaka genom dimman i Romagna, till bergen i Toscana, genom slätterna i Umbria innan vi är tillbaka i Roma - Italiens stolta huvudstad. Under hemresan lyssnar vi på ytterliggare två dokumentärer från P3 - "Slaget i Mostar" och "Muthärvan i Ericsson". Jag inser att mina kunskaper om kriget i fd. Jugoslavien är högst begränsade och känner mig stolt att vi svenskar hjälpte ett behövande folk i den mängd vi mäktade med. När jag hör berättelsen om familjen som fått uppleva krigets helvete känner jag mig så glad att jag och min familj än så länge fått njuta av fredens vardag - och hoppas av vi aldrig kommer skiljas åt likt familjen i berättelsen gjorde.

När jag lämnar av Markus i Rom så tänker jag inte så mycket på Venedig, trots den förträffliga resan vi hade. Utan tankarna går där kring stridspittarna i "Militärligan", hur ett av världens vackraste länder på Balkan kollapsade, och hur ett av Sveriges största företag använt mutor för att vinna affärer utomlands. Vi lever i en komplicerad tid där små saker lätt får en snöbollseffekt och saker bara "rullar på", likt det tyska stålet genom Italien. Tre helt olika berättelser och olika lärdomar att dra. Starka, samtidigt som vi fick några goda skratt.

 

 

Året närmar sig sitt slut - jag har precis bokat hem mig till familjen på fredag och sedan blir det några veckor familjemys - och trots alla resor runt i världen och allt jag fått uppleva och se - så tror jag att detta kan bli årets absoluta höjdpunkt! Gräset är nämligen sällan grönare på andra sidan - bara lite annorlunda beskaffat.

Referens:

"Slaget om Mostar"
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/655294?programid=2519

"Ericsson och mutskandalen"
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/810783?programid=2519

"Militärligan"
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/589013?programid=2519

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
 
 
CB
  

 
2016 so far (many duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Halong Bay | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence | Zell Am See | Singapore | Sydney | Reykjavík | Amsterdam | Riga | Guernsey | Oslo | Auckland | Malmö | Venice
0 kommentarer