I MIN KVINNAS HYLLA

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Jag, liksom många andra, är nog en vanemänniska. Jag gör ofta saker på samma sätt som jag har gjort tidigare, eftersom jag då vet att resultatet blir det jag förväntade mig, jag blir nöjd, och jag slipper kanske även att prova något okänt med ett tveksamt resultat.

I många år, egentligen ända sedan jag "flyttade hemifrån" och därmed fått hela vuxenansvaret att välja schampoo själv, så har jag använt Garnier Fructis 2 in 1. Inte för att jag behöver balsam på mitt allt glesare hår, men det är ju ett fantastiskt erbjudande man inte kan tacka nej till - att få flera produkter, i samma flaska, på ett nästan lika genialt sätt som AquaFresh tandkrämen. Genom åren har det blivit allt svårare att hitta rätt variant av Fructis schampoo, då antalet olika typer ständigt ökat, varpå just min variant ibland saknats i butikshyllorna. Istället finns det numera "För färgat hår", "För skadat hår" eller kanske med någon mynta i flaskan för att lukta lite extra gott.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Förutom min vana att alltid köpa Fructis 2 in 1 när jag själv har handlat så har jag även i en allt större grad kommit att gilla Hiltons små hotellflaskor. Jag slipper att släpa med mig bagage, och deras schampoo och balsam flaskor är lagom stora, och är inte ett rent diskmedelderivat som en del hotellschampoon är med koncentrerad tvål och nedbrytande enzymer som fräter sönder den allt känsligare huvudknoppen. Hilton har istället en stilfullt balanserad kombination av hårprodukter som gör att saknaden efter min Fructis 2 in 1 ofta inte infinner sig.

När jag nu varit ute och rest ett tag i världen så känner jag ofta saknaden av en riktigt varm dusch. En sådan varm variant som gör att hela hotellrummet känns som en SPA anläggning med rykande ånga och att man på något kontrollerat sätt nästan skållar sig.

Tyvärr har hotell i allt större grad sänkt värmen för att "spara på miljön", men framför allt "kostnader" skulle jag misstänka. Förutom det har min egna lägenhet i Rom en varmvattenberedare som inte har förmågan att riktigt värma vatten till den där härligt perfekta temperaturen, och de o-isolerade vattenledningarna i sommarstugan på Öland gör också att jag som mest kan få en "medel-varm" dusch. Men - i vårt hem utanför Växjö, mitt i de Småländska skogarna, där finns en dusch som slår det mesta. Jag förstår hur spakarna fungerar, det är riktigt varmt, och vattnet varar länge under högt tryck innan värmen mattas av. Duschkabinen är dessutom väldigt liten, vilket gör att den rykande varma ångan stannar kvar och min egna SPA-anläggning känns därför helt perfekt.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Igår kväll var det så dags efter en stekarhelg på Öland att göra entré i dennna SPA-anläggning och göra mig redo för kommande arbetsvecka. När jag står där, lite lätt solblind efter helgens vackra väder, så blir jag så där lagom irriterad när jag varken hittar något Fructis 2-1 schampoo eller några av mina små goda Hiltonflaskor. Jag får helt enkelt ta till en backup plan och börjar så botanisera bland Lindas alla flaskor, som står där uppradade, i korgen, huller om buller.

Schampoo och Balsam - lite som Ketchup och Senap - hur svårt kan det vara - tänker jag när jag börjar bläddra bland flaskorna som när man förr i tiden bläddrade bland CD-skivor i cd-stället. Noggrannt läser jag innehållsförteckning, tittar på omslagsbild, och bedömmer färg och form lite som när en okunnig går in på Systembolaget och bryr sig mindre om vad som är i, och mer om hur produkten ser ut och känns enligt snyggaste flaska vinner tänket.

"The Ritual of Sakura", "Organic Rice Milk", "Schampoo Oil", "Shower Gel". När jag bläddrar så fattar jag ingenting. Min kära fru måste väl också använda Schampoo och Balsam, eller har hon bara sådant där "Veckorevyn" reklamflaskor i hyllan? Jag funderar ett tag och tänker att detta är knappast billiga flaskor - utan säkert är de lika fina som årgångsviner och används med noga omsorg. "The Ritual of Sakura" låter knappast som  ett lågprismärke. Här står, sannolikt, en värdefull samling av produkter som kan få även det grövsta sandpapperhuden att bli len som ett nyfött barn.

Jag kommer till sista burken, en sådan där stor rund, med ett skruvlock. Lite som apelsinmarmelad. En hårinpackning tänker jag - vad kan passa bättre efter bad i Östersjöns vatten och solens stekande strålar mot min huvudknopp. Jag skruvar upp den och där i ligger något sådant där äckligt klet i beige färg som snart skall få mitt gyllenehår att glänsa igen. När jag så läser på burken så visar det sig att jag inte förstår vad den egentligen innehåller. Frugan gör så gällande att "enligt affären är det Balsam - men jag vet inte".

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Jag ger upp. Dyblöt tar jag mig ur duschen, rotar bland alla toalettskåp och hittar äntligen en halvtom flaska Schwarzkopf. På flaskan står  i alla fall "Schampoo", att det även är "Hair Repair" och "Ultimate Oil Elixir" struntar jag i. Nu får det räcka med botaniserandet av produkter jag inte fattar vad de används till - och jag inser att min vana - med Fructis 2 in 1 är en bra tradition. Där råder inga tveksamheter, och i fortsättningen ska jag se till att detta dundermedel av hårig självklarhet aldrig ska ta slut.

Jag önskar er en trevlig vecka och för mig  bär det nu av till San Francisco efter några härliga dagar på Öland. Jag vågar lova att Hilton har vad som krävs för att mitt hår skall lysa även imorgon.

På så sätt är deras hylla kanske mer pålitlig än min frus.

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv

 

 

Fructis Schampoo
0 kommentarer

DET SUNDA FÖRNUFTET PÅ HOTEL DE ARTS

Det här med "sunt förnuft" känns alltmer som en lyxvara i vårt stressade, moderna och individuella samhälle. "Sunt förnuft" - förmågan att veta vad som är rimligt och rätt, utan att explicit ha lärt sig det - är en egenskap jag upplever att allt färre verkar besitta. För att hantera denna ökade risk, som det innebär när folk saknar just "sunt förnuft", försöker numera allt fler organisationer och företag försäkra sig om att de därför uttryckligen berättar för vederbörande vad man "får - och inte får- göra" i den ängsliga världen där vi befinner oss.

Förr i tiden kom vissa påpekanden i skrift enbart av den äldre sura tanten i hyresfastigheten som hela tiden envisades med att sätta upp lappar i tvättstugan om "lämna som du själv vill finna", eller företagsreceptionisten som satte upp lappen om "din mamma jobbar inte här", i förhoppning att företagets "slarver" skall både läsa, förstå, och korrigera sig - en lika naiv tanke som att en miljöpartist skulle få för sig att sänka bränsleskatten. Nu för tiden finns anslag, blanketter, och uppmaningar överallt i vår omgivning.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

För någon vecka sedan hade jag och en vän förmånen att besöka Montreal - världens lyckligaste stad enligt Lonely Planet. Förutom sedvanlig sightseeing så var huvudändamålet med resan att bevittna årets Grand Prix i Formel-1 strax utanför staden på ön Il-Notredam. Arrangemanget får andra live-sporter att blekna i jämförelse när det gäller antalet åskådare, och så även denna racehelg, när varenda hotellrum i stan var slutsålt - eller i alla fall "nästan".

Vi hade så turen, trots allt, att hitta ett centralt hotell, bara några stenkast bort från där några Formel1 förare bodde och nära en av de mest centrala partygatorna för helgen, St Laurent Street. För den något avrundande kostnaden på drygt 5000 kr fick vi så ett väldigt enkelt dubbelrum för två nätter på detta tvåstjärniga hotell med namn Hotel de Arts, på en bakgata mitt i Centre Ville, i den franska provinsen Quebec.

Både jag och min vän hade anat lite oråd innan hur detta hotellet egentligen var beskaffat, särskilt med tanke på att det fortfarande fanns lediga rum, när allt annat var utsålt i staden och dess närmaste omgivning. Vid en snabb kik på nätet hade jag inte hittat något anmärkningsvärt, utan bara det sedvanliga gnället från en del invdivider om att frukosten var dålig, eller parkeringen låg för långt bort - för mig inget centralt i val av hotell. Min vän däremot, han hade genom lite mer grundlig forskning hittat en bild på en kvinna vars armar var halvt uppätna av småkryp som hade krälat runt i hennes säng varpå jag och mitt sällskap kände oss lätt villrådiga om vi skulle avboka detta "krypin" - eller inte.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Nervöst gick vi så in genom hotelldörren, efter att ha haft alldeles förträffliga Hiltonsängar i Toronto, för ett lägre pris än vad vi nu fick betala på Hotel de Arts. Receptionisten i entreén gav väl kanske inte det bästa intrycket, och själva lokalen lämnade även den lite att önska. Att det var maximalt ett tvåstjärnigt hotell var redan i entrén ställt bortom allt rimligt tvivel. Enligt devisen "vem kommer ihåg en fegis", men framför allt "någonstans måste vi bo" så checkade vi så in på hotellet och när det ekonomiska var hanterat så fanns det ingen återvändå.

Innan receptionisten var villig att lämna ut hotellrumsnyckeln så presenterade han så en blankett på bordet framför mig, och bad mig vänligt, men ytterst bestämt att skriva på. Jag skall erkänna att jag inte läste igenom hela dokumentet, som säkert var en kopia, på en kopia, på en kopia, men när jag ögnade igenom det så förstod jag genast vilken typ av hotell vi hade hamnat på. Nu kommer jag inte ihåg exakt hur det var uttryckt, och jag hade ej heller sinnesnärvo att ta ett foto på pappret, men det hotellägaren ville göra gällande var i princip följande:

  1. Det är förbjudet att knarka på rummet.
  2. Det är förbjudet att använda, och slänga kanyler i rummet.
  3. Du får inte ha fest med bergsprängare efter klockan 23.
  4. Frukost finns i recpetionen under morgontimmarna.

Det är ju inte utan att man börjar fundera på vilka människor det finns, och hur en del uppför sig, när aktiviter förekommer så ofta i ett hotellrum, att någon tillslut får nog och måste påpeka på en blankett att detta, faktiskt, inte är tillåtet. Med nivån på hotellete fastställd så tog vi sedan den slitna budgethissen upp till vårt rum, på top-floor, och klarade oss faktiskt förvånansvärt bra dessa två nätter - förvisso var det ett väl slitet rum och kanske inte så fräscht, men i normala fall kostar det säkert bara några hundringar per natt, och för det kan det ju vara helt OK - alla betalar inte 5000 kr som vi fick göra när "supply & demand" gjorde att vi fick rätta in oss i den moderna kapitalismens mörka vrå och känna oss besegrade.

 

 

 
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

I vår datorhall i Rom finns det inventarier för tiotals miljoner kronor. Här står det absolut senaste från stora IT-leverantörer som Cisco, Hitachi, HP, Dell, och Oracle och det är otroliga summor pengar som snurrar runt i våra IT-system varje dag, varje timme, och varje sekund. Miljön är väldigt ren och städad, här finns inget brännbart material och allt övervakas i realtid av vår personal. Här får ingenting gå fel, utan i detta pumpande hjärta skall blodet i form av pengar hela tiden snurra runt i en jämn och hög hastighet utan något avbrott. Personalen som arbetar med utrustningen är alla högst professionella och förstår både allvaret och vet hur man beter sig i sådana här miljöer - och ingenting sker spontant eller av en slump, utan hanteras enligt god ändringshantering med godkännande i flera led. Med skillnaden att det inte handlar om "liv och död", så är detta nog i många aspekter en miljö som liknar en operationssal där alla vet sina roller, är högt utbildade, och förstår och accepterar de regler som finns - då misstag inte får förekomma.

Döm av min förvåning när jag för några dagar sedan fick en blankett som jag var tvungen att skriva på, för att fortsätta att ha access till denna lokal i framtiden. På italienska gjorde man så tydligt att jag inte fick röka i datorhallen, inte genomföra en byggnation och använda tex såg, borr, eller andra maskiner som orsakar föroreningar/partiklar i luften, och det var inte heller tillåtet att släppa in oberhöriga människor - allt en självklarhet givetvis.

Blanketten, som säkert skapats på "förekommen anledning", gjorde det ju uppenbart att någon faktiskt har brustit mot detta - och det förvånar mig inte alls - då en del människor, likt hotellgäster med kanyler på Hotel de Arts, saknar det här med "sunt förnuft". 

 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Dagens bästa exempel är slutligen något som med råge överträffar de tidigare. För några dagar sedan var jag på flygplatsen i Rom, och i väntan på att få gå ombord på AlItalia planet tittade jag så ner på "plattan" där det stod parkerat. På en upphöjd plattform står så en korpulent man och fäster den långa svarta snabeln från hans tankbil i den vänstra vingen för att tanka planet med det lätt antändliga flygbränslet Jet A-1. Normalt hade jag inte lagt märke till denna vanligt förekommande sysselsättning, men så plötsligt tappar han bränsleslangen som faller tunget ner på hans upphöjda plattform, där strax under vingen. Munstycket landar olyckligtvis på hans fot och ansiktsuttrycket gör det tydligt att det gjorde rejält ont samtidigt som jag ser att han skriker Cazzo.

När jag ser detta skådespel inträffa så blir det uppenbart för mig varför detta hände, där ute i den skyddande skuggan, under flygvingen. Anledningen till denna lilla fadäs är nämligen att han som tankar planet inte som vanligt lyfte slangen i ett säkert dubbelgrepp, med båda händerna, eftersom ena handen nämligen var fullt upptagen med att hålla i en brinnade cigarr.

Jag vågar gissa,  att även han - Mr Tankare, snart får skriva på en blankett, där det tydligt står att man inte får röka när man tankar ett flygplan. För det där "sunda förnuftet", det behöver man uppenbarligen bli påmind om - där i vardagen - där vi befinner oss.

Nu är det Svensk Midsommar, och strax därefter blir det arbete i San Francisco och Reno i USA. Då vi bilar mellan städerna hinner vi med ett kort stopp i världens basta vindistrikt, Napa Valley, där dagens bilder kommer ifrån.

Trevlig helg - och när du åker till Montreal använd det "sunda förnuftet" - hoppa över Hotel de Arts.

  

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv

 

Midsommar Napa Valley
0 kommentarer

DET ÄR SKILLNAD PÅ FOLK OCH FOLK

Det är någon typ av frihetskänsla som infinner sig när man rullar ut det tyska stålet ur garaget en italiensk söndagsmorgon och kör mot flygplatsen, för att blott 25 minuter senare stå vid gaten och redo att gå ombord på dagens spontanflygning till Malta - ett litet lätt skutt över Sicilen bara för att komma till denna lilla varma sandstenspärla i södra Medelhavet.

Nu ville det sig inte bättre denna söndagsförmiddag att AlItalia hade en försening på drygt en timme, så det blev ett utmärkt tillfälle att prova på det nya caféet i B piren - Mercedes Benz - ett alldeles utmärkt ställe i stilfull AMG klass.

 

"Malta Harbour" 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Mina tankar när jag nu skriver detta, strax innan vi landar på Malta, handlar om hur mycket det kan skilja sig att åka till Malta en söndag, jämfört med att åka till Frankfurt en tidig måndag. Det är ju i mycket väsentligt ungefär samma procedur, men det är verkligen två helt olika avdelningar på cirkus.

 


Cirkus, Del 1

Rom till Malta

AlItalia, söndag förmiddag.


 

Klädda i flippflopp, solglasögon, t-shirts, står passagerarna upp i en lång ormliknande kö och väntar på att gå ombord, fast det är en timme kvar enligt skärmen ovanför dem. Att komma ombord först är uppenbarligen viktigt för dagens resenärer, de allra flesta turister på väg till Malta. Förutom klädstilen på dagens flock ser man även tydligt att det är turister då de har handlat en uppsjö tax-free produkter på flygplatsen och bär massor av vita plastpåsar. Det är en bra mix av människor, unga som gamla, men framför allt barnfamiljer och kvinnor. "Priority" kön för att gå ombord först ekar tom, de vanliga business-resenärerna är inte här idag, en söndag, på väg till Malta, utan är säkert hemma och försöker ta det lugnt och återhämta sig.

 

"AlItalia A320, Roma" 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När meddelandet går ut att vi blir sena, så blir folk irriterade, och slåss nästan om att få prata med personalen framme vid disken, innan de lyfter mobiltelefonen för att ringa någon släkting, jourhavande kompis, eller präst för att  meddela att planet blir försentat. Som om den där timmen "försening" betyder liv och död för dem. Orden som används av de italienska resenärerna är bland de första jag lärde mig i Italien, det vill säga svärord, över det nationella flygbolaget som återigen sviker dem, likt kvalitén på en fransk bil. Den bästa frågan någon ställer till den stackars personalen längst fram är om de "trots förseningen" får behålla SIN plats i kabinen, eller om alla kommer få nya säten tilldelade. Hur man ens kommer på just den frågan, av alla möjliga att ställa, är långt bortom min intelligens.

När vi väl går ombord så tränger sig en äldre dam i kön och trots arga bu-rop från medpassagerare så slinker hon så ombord bland de första, som om hon kommer fram fortare till resmålet för att hon går ombord först. Hon hittar sin tilldelade fönsterplats, och slår sig glatt ner och trycker på knappen i taket och ber om en kaffe, det har hon minsann rätt till nu när planet är sent - och det skall AlItalia bjuda på! Bara några minuter senare ropar kabinpersonalen ut ett namn i högtalarna, som visar sig vara hennes, och ber henne att vänligen gå tillbaka till terminalen, då hon glömt både sin make där, samt tagit med sig hans pass och boardingkort, varpå han står där helt övergiven - som Zlatan i Sveriges aktuella "fotbollslandslag".

"Runway Lights" 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Boardingprocessen går ganska fort tills dess att alla är ombord, sedan börjar maka par byta plats med varandra - många vill sitta vid fönstret och titta ut över havet och njuta av utsikten, där uppe i det blå. I övrigt är det ofta samma personer som vill sitta vid fönstret som så gärna senare vill hämta boken, eller läppstiftet, som ligger kvar i väskan ovanför dem. Det verkar faktiskt även finnas en direkt korrelation mellan att vilja ha fönsterplats och dricka kaffe och berusningsdryck, varpå de ständigt skall gå på toaletten och därför måste be övriga passagerare resa på sig.

Till och med personalen slappnar av en sådan här dag, när det mest är turister som rör på sig ut i världen. Man ber inte ens om ursäkt för förseningen, utan tar den med ro och njuter av utflykten söderut i Medelhavet. Att planet är sent är säkert ingen slump, Malta är slutdestination för samtliga resenärer, och det var en enkel flygning att "offra".

 


Cirkus, Del 2

Rom till Frankfurt

Lufthansa, måndag morgon


 

Om utomjordingar hade varit med på denna flygningen hade de trott att alla på jorden var män, var zombies, och var klädda i en kostym med en tillhörande blå skjorta som egentligen hade behövt få lite mer morgonkärlek av strykjärnet än vad den slutligen fick. Till skillnad från turisterna i flyget enligt ovan så har vi här nästan bara affärsmän, även om någon kvinna ibland förekommer i sin ensamhet. Resenärerna skall inte bara till Frankfurt utan vidare ut i världen, varpå flyget kommer gå i tid, en så kallad prioriterad avgång till skillnad från den ovanför där Malta var slutdestination för samtliga varpå en försening var enkel och billig att hantera för flygbolaget.

Prioritykön är tom till sista sekund, sedan precis innan avgång, kommer så hälften av resenärerna från loungen och smiter ombord först, inte för att de har så bråttom ombord, de hade gärna gått på sist, men de vill vara säkra på att deras "4 dagars väska" med hjul, gärna svart och av ett fint märke, får plats där uppe i den begränsade hyllan ovanför dem innan alla andra kommer med sin väska, de som också reser i tjänsten, men inte fullt lika ofta, varpå deras Guldkort fortfarande bara är en hägrande dröm i en allt för avlägsen framtid.

 

"To the top, Malta" 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När de väl slagit sig ner vid gångplatsen, eftersom man där får mer plats, kan gå på toa när man vill, och dessutom inte alls behöver bryr sig om utsikten, så somnar de ofta direkt innan planet ens backat ut från gaten. De få som är vakna har sina Bosehörlurar på sig och sitter med sin lilla dator, idag ofta en IPAD med extra tangentbord, och förfinar veckans PowerPoint eller Excel. När kaffevagnen kommer beställer de ofta just kaffe och vatten, någon alkohol är det inte tal om - det är en ny vecka att prestera, en vecka att göra affärer, och att trötta ut sig med sprit redan på morgonkvisten kommer inte på tal.

När Luftahansa personalen så går runt och serverar sin dryck, hälsar de på många resenärer med deras namn, eftersom alla här i kabinen är att anse som trogna resenärer och ju mer man fjäskar för dem, ju mer fyller man kabinen i framtida flygningar. Alla är lugna under flygningen och har redan bra koll på vart de skall, när de väl landat, och bara någon ung rookie kollar på sitt nästa boardingpass stup i kvarten. Han frågar stolsgrannen om han tror att väskan kommer hinna med nästa flyg, när de bara har 45 minuter på sig att byta på Frankfurts flygplats, vilket egentligen är en evighet av tid även om den 20 minuter långa promenaden från gate A42 till gate C13 ibland känns väl lång. Att han är rookie märks i övrigt inte bara på frågan som ställdes, utan att den i överhuvudtaget yttrades, ty affärsresenärer checkar inte in bagage, de åker bara med kabinväskor och de utnyttjar verkligen allt de har i sin väska, till skillnad från turisten som packar alltför mycket kläder i rädslan att det "kan ju bli varmt", "det kan regna", "det kan vara bra att ha", och "jag fick ju denna trots allt av frugan", varpå den åker ner i väskan i "tacksamhetsskuld" istället för "behov".

 

"Malta Neighborhoods" 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När vi slutligen landat på Malta så får jag frågan av mina två medresenärer på samma stolsrad om de behöver visa Pass och krångla sig igenom Tullen. Jag förklarar för dessa Australienare att det inte kommer att behövas då Malta är med i Schengen, och att de kommer slippa sådant elände och snart står och väntar på sin väska i ankomsthallen i lugn och ro tillsammans med alla andra, och kan shoppa lite under tiden.

"Bra säger tanten", och tittar på mig. "Då hinner jag köpa mer handkräm, min tog precis slut".

 

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv

 

Flygtermer Malta
0 kommentarer