ETT KLORINRENT SCHEMA - DET ÄR DÅ FRIDEN INFINNER SIG.

Jag minns inte när det hände sist. En dag av euforisk vila, frisk luft, och en känsla av lugn i hela kroppen. Efter sedvanliga morgonaktiviteter så tog jag min lilla tantvagn full med fotoredskap, förtärning och underhållning mot parken några hundra meter bort. Klockan var runt kl 12 och vädret var behagligt varmt, runt 18 grader, och det vindstilla vädret gjorde promenaden osedvanligt varm när solen tittade fram bakom molnen.
 
Under dagen fotograferade jag så kallad time-lapse.
Det är när man tar sekvenser av bilder, i mitt fall med 10 sekunders mellanrum,
under en längre tid för att på så sätt kunna göra en liten film.
Varje sekvens tar 45 minuter att göra - det vill säga drygt 270 bilder,
som sedan blir ungefär 10 sekunder film.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Några inviter kom via telefonens vibrerande om att följa med andra sällskap på utflykter under dagen - men jag höll ståndsmässigt kvar vid min "dag i parken" och riggade så upp fotoutrustning på stativ och slog mig ner i min medhavda camping-stol. Det är fantastiskt roligt att bara titta på människor. Bara några tiotal meter från mig tränar några tjejer CrossFit utomhus med hjälp av en instruktör, och det är imponerande hur de sliter för att nå det där ruset av "att-komma-i-form". Snett framför mig sitter en annan man och röker en cigarr, och jag ler lite när de lätta vindpustarna skickar röken åt mitt håll - det luktar gott. Två så helt olika sällskap, men som på sitt egna sätt, njuter av livet. Visst är det underbart?
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Till detta är det alla cyklister, löpare, häst och vagn, barnfamiljer, och så alla spanska familjer som är ute på friluftsliv förstås. Låten "macarena" hörs på avstånd. Efter 45 minuter är min första tagning klar och jag grupperar om till en plats närmare alla människorna, och riggar om. Solen är starkare, nu när träden ovanför inte skymmer längre. Mina solglasögon åker på, och jag öppnar min matsäck för dagen. Wasa-knäckebröd, en kall Cola, och en liten bit Kinderchoklad. Jag trivs där i solen, allt medan kameran tickar så sakta på nästa 45 minuters tagning.
 
Efter en halvtimme blåser det upp, och mörka moln driver in. Något enstaka regnstänk landar på min biografi av Bruce Springsteen och på några sekunder börjar kroppen att frysa. Min väst skyddar snart min överkropp, och jag öppnar min lilla ficklunta som är fylld med den billigaste whiskyn man kan köpa för pengar. Egentligen duger det mest till mungurgel - men nu i kylan så tar jag en slurp och står sedan upp de sista 15 minutrarna medan kameran gör sitt.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Lagom till jag har packat ihop och börjar förflytta mig igen - så försvinner de dunkla molnen och solen träder fram igen - starkare än tidigare. Frusen monterar jag upp utrustningen, mitt på ett öppet fält, för att få så mycket sol som möjligt över mitt frusna jag, och en tredje 45 minuters session tar sin början. Molnen rör sig fort där uppe på himmeln, och jag finner ro i stolen med min bok. Att finna ro - av att göra ingenting - har sällan varit min melodi, men här kommer så känslan äntligen. Att inte göra någonting, och att det ändå är OK. För självklart finns massor av saker att göra - detta handlar enbart om att ta sig tiden och njuta av den. Eller "unna sig", som en tjej skulle uttryckt det.
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 
Några timmar senare vandrar jag hemåt efter att ha varit ute en HEL söndag i parken. En oas mitt i Rom, och en helt fantastisk miljö. Jag funderar på varför jag aldrig varit här en HEL dag innan, och tagit med mig förtärning. Varför alltid denna brådska i livet? Jag finner att detta ska bli en av mina mina utmaningar framöver - att njuta av stunden utan att vara på väg någon annanstans. Ett klorinrent schema - om än för en gyllene dag.
 
Jag tänker för mig själv, att var fjärde söndag vill jag ha en sådan här dag. För detta blev en dag för själen, för friden, och för det inre lugnet. Ingen kan väl må dåligt av det - och sannolikt inte jag heller.
 

Med världen som arbetsfält,

 
 
 
  
CB
0 kommentarer

ATT FÅNGA DEN STORA DRÖMMEN

En kollega till mig har bestämt sig för att köpa ett hus. Det är sannolikt den största investeringen i livet rent finansiellt, utom möjligtvis barn. Jag ser i ögonen på henne när hon berättar om detta boende hur drömsk hon blir i blicken - lite som när jag ser en BMW M6 i blankt tyskt stål på gatan.

Genom annonser på nätet och även skyltar längs vägen har hon nu börjat intressera sig för, på allvar, hur hon skall bo med sin blivande man. Vilket område är bäst baserat på livsstil och säkerhet, avstånd till jobbet, och hur stort skall huset vara för att alla skall få plats - i Italien en nog så viktig frågeställning där familjerna oftast bor ihop i flera generationer.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När vi pratar lite lättsamt om denna vuxendröm till bostad så framkommer ett attribut kring huset som numera stämmer i många större städer - det är nämligen "dyrt". Jag ser den där drömmen i ögonen grusas lite när kollegan berättar att det är svårt att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa det hus hon vill ha. Drömmen, som säkert växer sig starkare varje dag, kring detta framtida boende i Rom, blir på något sätt samtidigt svagare när hon vet att hon kanske inte har råd till det hon önskar. Som vanligt höjer man ju ofta insatsen ju mer man intresserar sig för något, precis som när man först väljer bil för maxbudgeten, men sedan ändå vill ha massa tillbehör. Eller hur dyra grönsakerna blir, sekunden efter, man valt oxfilén.

Hon tittar på mig, med en liten sorgsen blick, och med huvudet på sne, och säger att allt bara vore lite "lättare" och "enklare" om hon bara tjänade "lite mer". Då skulle chansen till denna fantastiska drömmmen bli större, och hon skulle få fler möjligheter att välja mellan flera olika bostäder, än att som nu bara titta på det mindre kostsamma utbudet i utkanten av Rom.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Till en början ser jag det som en högst naturlig slutsats. Vem vill inte tjäna mer, och kunna köpa saker man inte har råd med för tillfället - men sedan börjar jag fundera på om livet blir "lättare och enklare" om man tjänar mer, och jag tror, efter en stunds fundering, att så inte är fallet. Jag tror att summan av gemena hens problem är konstant, oavsett vad man tjänar, problemen ser bara annorlunda ut.

Många människor vill ofta ha "lite mer" och "lite bättre" än vad de egentligen har råd med. Det kan vara det fina huset, den snabba bilen, Thailandsresan, eller kanske den kostsamma hobbyn som tar en stor del av månadsbudgeten.

Med "lite mer" menar jag inte extrema "lyxfällan" status-prylar, utan  enklare vardagsituationer när prioriteringar görs. De som köper sitt "drömhus" kanske bara kan åka på semester en gång om året därefter, mot tre gånger per år tidigare för att nämna ett exempel.

Ju mer man tjänar, ju mer lyfts ribban uppåt. För en dröm handlar ju ofta om att greppa det som bara nästan är nåbart, och man måste verkligen stå på tå och balansera för att få fatt i det, lite som det högst upp i varuhyllan i affären. Ibland når man inte, ibland får man tag i det säkert och bra, och ibland stöter man till det så paketet trillar ner på marken.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Jag tror att även en högt betalad Direktör har en dröm om sitt framtida hus, men istället för att titta på ett litet hus i förorten så tittar han på ett större hus centralt, eller kanske en riktigt stor gård på landet. Men även i hans fall så måste prioriteringar göras och säkerligen även en ekonomisk uppoffring om han skall få det precis som han vill. Hans drömmar och tankar kring det framtida boendet upptar säkert lika mycket tid som min kollegas, så hans dröm är minst lika svår och kräver lika mycket energi. Det har inte blivit enklare för att han "tjänar mer" pengar, och för honom har inte heller det tänkta utbudet av bostäder ökat.

Även riktigt rika, som Zlatan eller Madonna, har begränsade medel, trots att de har "mycket mer". I deras fall kommer även en annan typ av komplexitet med personskydd och kanske att få vara i fred, vilket säkert gör det svårt med val även här. De kanske stundtals önskar att de "var mindre kända", istället för att "tjäna mer" när nästa bostad så skall mäklas fram.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Vi är alla människor med vardagsproblem. Det är så lätt att tro att om man bara blev någon annan så skulle vissa problem försvinna. Jag tror inte på det - summan av lasterna och problemen är konstant.

Livet har många olika skeenden och problemen ser lite olika ut under respektive tid av ens liv. En del får livskriser, en del lunkar på i måttlig takt hela livet, och en del toppar. Man jag tror mig känna att alla har liknande funderingar när de går och lägger sig för natten eller sitter där i pendlingstrafiken till jobbet. Vardagsproblem - eller möjligheter - är något alla har.  Men de är annorlunda.

Livet är inte enkelt, men det har heller ingen lovat. Det är en sak, som alla andra, att hantera. Idag visade kollegan ett nytt fint hus hon hade hittat - och visst var det vackert. Hon började prata och sa "but...." varpå jag svarade henne med ett gammalt citat jag en gång läst som gjorde sig påmint.

 


 

"Wealth consists not in having great possessions,

but in having few wants.”

 


 

De som lyckas med det - är enligt mig - ofta det lyckligaste.

 

 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
  

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como

 

 

Dröm Fisk Hus Italien
0 kommentarer