ETT SPANSKT DILEMMA

Vi var nog fem bilar på rad som stod där i varsin markerad blå ruta på asfalten. Runt varje bil gick 2 personer klädda i någon ful grön pikétröja märkta EuropCar, alla unga spanska kvinnor, med ett anteckningsblock och en handdator i näven, men framför allt med en blick som bara letade "fel" på våra hyrda åk som nu skulle returneras. Blicken på tjejerna, för varje rad de kunde lägga till i protokollet, kan bara liknas vid RyanAirs personal vid incheckningen när bagaget väger lite för mycket - pupillen antar formen av ett dolllar tecken ($) och ett litet dolt leende visar hur nöjda de är.
 
 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

De gröna bötfällarna böjde sig nästan i takt när de så undersökte karross, rutor, däck och inredning för att hitta något att klaga på och förde så ivrigt anteckningar om allt som inte gjorde att åket kunde anses vara i absolut nyskick - som om en vit Open Corsa 1.2 någonsin är det - en bil som känns begagnad redan som ny - tyskarnas alldeles egna motsvarighet på ett franskt åk.

Bilen bredvid min blev snart föremål för en intensiv diskussion mellan de två besiktningstjejerna och de som hyrt den, ett medelålders irländskt par. Det skriftliga protokollet visade nämligen att ett däck var skadat, och att ersättningen skulle vara på 300 EUR. Ilsket, pekade en av de gröna tjejerna på däcket, och jag kunde inte se vad som var fel trots att jag stod nära, men något var det uppenbarligen, särskilt nu när kunden inte betalt för den "Glas & Tyre" försäkringen som erbjöds vid hyrtillfället. Jag vet inte hur diskussionen slutade, men med tanke på att de var irländare som blev hånade av besiktningstjejerna så tror jag på en jämn match, en irländare viker sig kanske inte lika enkelt som en typisk svensk som knyter näven i fickan, betalar, och går vidare i livet. Hade jag haft Popcorn med tillhörande dryck  hade jag stannat och tittat på matchen, men så blev inte fallet denna gången.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Det finns ju många branscher som ofta anklagas för att på olika sätt ha dåliga affärsmetoder och vara rena skojare, eller syssla med rent ocker. Hantverkare, originalverkstäder för bilar, eller mäklare är väl några exempel. En annan bransch som ständigt luras, på olika sätt, och där det nästan alltid blir dyrare än vad man först fått "svart på vitt" är hyrbilsbranschen.

Sedan några år tillbaka har jag nästan övergivit det här med taxi när jag är ute och reser och väljer istället att ta en hyrbil. Jag får se så mycket mer av platsen jag besöker, jag kan använda bilen till förvaring, och jag slipper att ständigt stå och vänta på någon taxi som inte hittar fram till adressen ute vid något industriområde där våra datorhallar ofta befinner sig.

Förra veckan när jag anlände till Montreal så var det så återigen dags att hämta ut ett nytt åk inför veckans uppdrag. Likt oftast går jag fram till Hertz luckan där min resebyrå har förbokat en bil med deras Hertz kort, och trots att jag besöker Hertz runt om i världen väldigt ofta, så kommer den givna första frågan alltid tillbaka - "vad har du för adress och telefonnummer?" Trots att jag vänligt ger dem det, varje gång, så är deras IT system oförmöget att koppla ihop min adress med tex mitt körkort. När det legala sedan är på plats, så kommer så en lång intervju vars enda uppgift är att sälja på mig en massa "tillbehör", för ett ofta, allt för högt pris. Lite som när IT-säljaren skall kränga på "licenser" för funktioner som är "bra att ha", men borde ingått från början.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Försäkringsdjungeln för hyrbilar är oändlig. Man får välja mellan val som Liabilty (som i princip är ett krav i många länder), Personal, Road-Assistance, Glas & Tyre, Anti-Theft, Lost-Key, och ibland även någon drulle-försäkring. Därtill måste man i många länder även ange hur många som skall köra bilen samt hur många som ska åka i den, allt för att premien skall kunna höjas lite till. Försäkringsdelen på kontraktet slutar ofta på en summa som vida överstiger priset för själva hyrbilen, vilket ofta känns helt orimligt, och när jag väl åker iväg känner jag mig nästan alltid säker på att oavsett vad jag kryssat för, så kommer försäkringen inte att gälla om något händer.

Likt vanligt så bokas ju ofta en viss biltyp. Stor, Mellan, Liten, Lyx, Cab, Skåp, SUV, och så vidare. Allt som oftast står det redan vid bokningstillfället tex "Stor - Audi A6 eller något liknande" och det blir allt mer tydligt att någon "Audi A6" har inte hyrbilsfirman i överhuvudtaget, däremot det som de själva anser vara "något liknande", dvs en liten Skoda, grön, med ful inredning och FM radio. Att sträcka fram något som "liknar" en fullgod betalning fungerar dock inte, utan här avkrävs man på det belopp man fått sedan innan, trots att själva produkten ofta är helt annorlunda.

Till bilen kan man sedan välja många tillbehör som automat, som är otrolig lyx i vissa länder som Spanien där kostar multum, medan det i Nord Amerika är standard. Eller varför inte världens sämsta GPS från Hertz, "Never-Lost" som den kallas för 29 dollar om dagen, med en karta som är oläsbar och dessutom ofta visar rutten efter det att man har svängt, istället för innan. Därtill är det olika typer av tull-passage-system, barnstolar, eller bra radiokanaler som Sirius via satellit i USA och Kanada. Allt eftersom frågorna fortsätter står man där och vill bara ha nyckeln och gå vidare i livet, men likt ett Apotek vet man att själva processen att få ut bilen, trots att mycket har gjorts online redan innan, ofta tar 15-20 minuter och det är bara att bita ihop.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Nåväl, glad av vad han läser på datorskärmen där i Montreal, så meddelar personen bakom datorterminalen att min Toyota Corolla minsann är nästan helt ny, och visar stolt upp ett blankt besiktningsprotokoll från repor. Jag ler, lagom trött, åt honom efter en lång flygning, och ber honom vänligt hitta en äldre bil. Han ser lite förvånad ut, men börjar så rota bland nycklarna och hittar en Toyota Yaris istället, väl använd. Han frågar varför jag hellre tar en äldre bil för samma pris, varpå jag svarar att en ny bil kan i princip bara gå sönder och repas, och alltid är det första kunden som drabbas som får betala för det. Men med en äldre bil, som redan har fullt med repor, så slipper man ofta ansvaret om det tillkommer ytterligare någon liten skråma, och med tanke på att bilen inte är min så bryr jag mig inte alls om repor eller små-bucklor.

Tillbaka till besiktningen vid hyrbilsgaraget i Malaga:

När jag kom tillbaka med min trafikfarliga Opel Corsa 1.2 till Malaga flygplats så inser jag att den lilla hyrbilen är en av de absolut sämsta jag kört. Den har en så kallad "motor" som väsnas likt ett argt bi, men absolut inget händer när man trycker på gasen och jag börjar fundera på varför den har en fjärde och femte växel när de i princip bara går att använda i nedförsbackarna med tillhörande stark medvind. Ett citat från Christer Glenning från klassiska SVT TrafikMagasinet dyker upp i huvudet: "Och det - det är dåligt."

Här i Spanien är man nog hårdast i världen med att hitta påstådda fel på bilen, som föraren sedan skall få betala för. Det är väldigt tydligt att det är satt i system att försöka få ut mer pengar av varje kund genom att leta efter fel på lack, glas och däck. Särskilt glas och däck då många inte tar den "extra" försäkringen för 7 euro om dagen, varpå personalen gör allt för att hitta lite löst gummi på ett däck eller ett litet stenskott i glaset.

Min besiktningskvinna, ny på jobbet, är extra noggrann och fuktar fingret, drar på lacken, för att se om det är en liten skråma där under smutsen, ivrigt påhejad av den mer erfarna kollegan bredvid. Slutligen kommer de båda fram till mig och presenterar så sina anteckningar med totalt fyra fel, som de anser jatt ag har orsakat, och ett numerärt belopp som jag skall betala på plats. Om jag inte betalar, påstår de, kommer ärendet tas till domstol och då kan bli betydligt dyrare.

Nu har jag ju varit med om sådant här innan, så någon klump i magen blev det inte när jag ser listan på "fel" de anser att jag orsakat vmia in turné längs Costa Del Sol i Spanien. Jag tar istället lugnt fram min mobiltelefon och visar så en två minuter lång video där jag noggrant dokumenterat bilens skick redan när jag hämtade ut den, och redan efter några sekunder av filmen så skäms de båda, och de inser snart att de inte har någon bonus att hämta av mig denna dagen.

Jag spänner ögonen i dem, men orkar inte ens säga något, utan knyter näven i fickan av irritation.

Lite svensk, är jag, trots allt.  

 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar
0 kommentarer

SLAGET I BAREN

För blott 30 minuter sedan så landade jag i Munchen efter en behaglig korsning av Atlanten inatt där det var ovanligt tyst och lugnt ombord, turbulensfritt, och humöret var på topp. Efter att återigen ha sett filmen "The Revenant" som jag tycker är helt fantastisk, med foto som slår det mesta, så blev det lite skön sömn innan hjulen slog i backen och vi parkerade vid nya satellitterminalen för Lufthansa. Direkt ur planet så fann jag loungen och nu några minuter senare har jag både fått en god dusch, och lite gott att äta innan resan snart fortsätter mot ett varmt och soligt Spanien.

Igår kväll satt jag på en hyggligt ny bar på flygplatsen i Montreal. Det var någon timme kvar innan det var dags att lyfta och jag tänkte ta mig lite mer "riktig" mat än det man får på flyget. Jag brukar göra så när möjlighet ges, eftersom jag tycker stöket med allt spring på flyget mest är jobbigt, och stör den vilan som man så väl behöver för att ha energi när man kommer fram.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Strax efter att jag har beställt min mat och dricka märker jag att allt inte står rätt till. I baren finns det tre stycken bartenders och de småknuffas lite som småbarn gör ibland. Runt baren sitter väl ett femtontal gäster och när jag väntar på maten är det uppenbart att gästerna följer dessa "bartenders" när de häller upp dricka och försöker göra sitt jobb.

Jag lär mig tidigt, av deras ganska höga skitsnack, där bakom disken, att de idag har ett nytt system för hur kunder, och därmed den viktiga dricksen skall fördelas. Tidigare har baren varit uppdelad i tre sektioner där varje bartender har haft sin del, men eftersom distributionen av gäster alltid blivit ojämnt fördelad mellan de olika sektionerna så har man nu bestämt sig för ett nytt system, nämligen att man i turordning, allt eftersom kunder sätter sig, blir tilldelad en gäst.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Ganska snart uppstår konflikter när man tex inte kan bestämma sig för om folk är i sällskap eller inte, och de börjar bråka verbalt om vem som skall ta beställning, leverera dricka och mat, och sedan ta betalt. Medan de tre står och tjaffsar med varandra om vems kund det är, får så kunden nog, ställer sig upp och går. För någon dricka blev det inte. Och så upprepas det, gång efter annan.

Förutom att servera oss kunder i baren har dessa bartenders även i uppgift att förse de som serverar dricka vid borden. Bongarna kommer in i jämn takt, men då mina bartenders är för upptagna med att fördela gästerna mellan sig, så glöms de bort, och mina bartenders hamnar snart i konflikt med övrig personal på restaurangen som inte får dricka till sina gäster, och det blir allt mer högljutt och dålig stämning på denna plats som skall ha en positiv och skön känsla. En olustig och tryckt stämnning råder.

När så en servitör inte fått dricka på femton minuter, och hans större sällskap på ett tiotal personer lämnar sitt bord, då brister det och han skriker rakt ut mot de som arbetar i baren. En i baren blir riktigt upprörd och skriker minsann tillbaka, och nu råder det världskrig. De kan nämligen inte enas om vilket språk de skall bråka på, den ena vill bråka på engelska, medan den andra vill bråka på franska. Vi är trots allt i Quebec. Alla gäster är nu väl medvetna om att här råder upprorstillstånd, och fler och fler gäster reser sig och lämnar.

Bredvid mig sätter sig så en ny gäst som inte uppmärksammat vad som händer, och innan jag hinner avråda honom från att beställa en kall öl så är ordern lagd. Nu blev det så oturligt att det blev fel bartender som tog ordern, och själva ordningsföljden på kunderna blev därmed fel. Kunden, som bara verkar göra ett snabbt stopp ber om notan direkt, varpå han får den slängd framför sig. Sju dollar är det, PLUS dricks minsann, som bartendern gör väldigt tydligt. För SERVICEN.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Vi andra gäster skrattar lite och tänker "vilken service?" Kunden lämnar ingen dricks, och sveper sin öl snabbt innan han lämnar mot sitt flyg. Nu blir det handgemäng i baren eftersom fel bartender tog ordern, och till råga på allt inte fick någon dricks att lämna över. Hovmästaren i restaurangen har nu fått nog, och tillsammans med 2 poliser hon fått tag på i terminalen som beskydd så rusar denna kvinna, blott 45 kg tung fram, och skäller ut alla i baren efter noter. De tre männen, avfärdar henne och hennes kroppsvikt, och gör tydligt att de på inget sätt bryr sig om vad hon säger, och att de tänker jobba klart sitt skift, innan de går hem och kanske inte är välkomna tillbaka till jobbet dagen efter.

Den dåliga stämningen har nu övergått i någon typ av underhållningsvärde för oss andra. Sandlådekriget mellan dessa tre bartendrar, som på liten yta försöker undvika varandra, blommar nu för fullt. Det blir dags för mig att gå och det är boarding om 10 minuter. Jag ber om min nota, från samma person som tog min order, men sedan tydligt meddelat att han "glömt bort mig" när jag inte fick min mat. Nu avkräver han mig på både nota och dricks. "Don't forget the tip, Sir".

Jag ställer mig upp, väldigt lugnt och tydligt. Tittar honom rakt i ögonen. Blicken jag ger påminner om den min fru ibland ger mig för att tydligt visa att jag gjort fel.

"Sir - I refuse to pay for both my drinks, the food I did not get, and the service that was not provided. This is the worst bar I have visited in my life, and you and your colleagues should be ashamed of yourselves and the 'professional' service you provide."

Detta är första gången under denna halvtimman en kund säger åt honom, och denna gången verkar han faktiskt lyssna.

"I would suggest that the three of you get your act together and start to behave like adults. If not, I would suggest you go home."

Han avbryter mig och säger "well fine, you don't have to tip".

Jag tittar på honom, lite obehagligt länge tills han slutligen vänder bort blicken, och nu tittar de sista kvarvarande gästerna på mig och honom för att se vad som skall hända. Jag tror jag ställer till en "scen".

Jag vänder mig till publiken, och ber dem vänligt men med bestämd ton att resa sig och lämna detta inferno av dålig service och småbarn som inte har vanligt folkvett. Först händer ingenting, men efter några långa sekunder ställer sig en upp, två upp, och slutligen alla, inklusive de i restaurangen, och ger mig en applåd och alla lämnar detta vanskötta ställe och låter mat och dricka stå kvar. Det känns lite som en amerikansk film.

 

 
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När jag så går mot flyget, med en bar och restaurang bakom mig som snabbt töms på folk, likt en badstrand där åskregnet kommer, så kommer det en sådan där bra känsla i magen, och när jag sedan får bespisning på flyget efter en utebliven servering i baren så känns det ännu bättre. Här bemöts jag nämligen som en kund, får god mat, och tillsammans med filmen som visas blir det en skön stund trots allt. Men så åker jag ju med Lufthansa också.

Som Kerker brukar säga: Är det tyskt, då är det bra.

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton

 

 

0 kommentarer

VÅR BÄSTA TID ÄR NU

Jag befinner mig någonstans strax söder om Grönland, i ett Lufthansa Airbus A330-300, på väg mot YUL, eller "Montreal" som det kallas i folkmun. Enligt "Lonely Planet" är detta världens lyckligaste storstad, och kanske är det på grund av kombinationen mellan den amerikanska och franska kulturen som befolkningen här trivs så bra, trots de mer än iskalla vintrarna som får vilken svensk vinter som helst att framstå som rena bastun.

Montreal - eller "Mount Royal" som det blir översatt på engelska, började som en fransk koloni. Här seglade fransmännen in via Atlanten till St Lawrence floden och fann denna ö i floden som idag besitter över tre miljoner invånare. Från början avsåg "Montreal" sannolikt namnet på själva ön, där Mount Royal står praktfullt ca 500 meter högt och ger 360 graders magnifik panorama utsikt över den ca 30 km lång/smala ön. I mitten ligger så staden, Ville St Marie. "Montreal" har i moden tid blivit epitetet för både staden och ön, och är idag en av Nord Amerikas absolut bästa städer som turist under sommarhalvåret. Om bara en månad skall jag vara tillbaka här, återigen, för att se Formel-1 på en av mina absoluta favoribanor på ön il-Notredam, en annan liten ö, mitt i floden, strax utanför Montreal. Men först väntar lite spännande arbete denna veckan.

  

"No turning back" 
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

För några år sedan hörde jag en gammal god vän, som jag idag träffar alltför sällan, Linda Vittel, säga att "vår bästa tid är nu". En mening jag la på minnet som en hel del saker man kommer ihåg från förr. Hon hade precis gift sig med sin Jocke i Växjö, var ny-gravid, och såg så där underbart glad och avslappnad ut trots att det egna templet var större än normalt. Hon var vacker som få under vigseln och utstrålade en lycka som smittade av sig på andra.  Som den intelligenta affärskvinna hon är har det varit fantastiskt att se henne ta sig från det lilla företaget i Växjö, till det globala i Älmhult, innan hon landade tryggt med familj och sin karriär vid Sveriges framsida efter sitt traineeprogram på Ikea i Philadelphia. För mig representerar hon Sveriges framtid och kvinnlig kompetens och drivkraft - på riktigt.

Igår kväll satt jag och min kära hustru för första gången på länge hemma i soffan. Med nedsläckt ljus och med en mysig stämning med hjälp av det smattrande regnet utanför lyckades vi se en hel film, med både passion och inlevelse, utan att somna - titulerad "En man som heter Ove". När jag satt där, och tittade på en av Sveriges bästa filmer genom tiderna ,så blir jag lätt lite rörd. Och precis som fru Vitell slog mig tanken att jo "men vår bästa tid är nog också nu". Vi befinner oss mitt i livet, möjligheter finns bakom varje dörr, och vår hälsa är bra - trots ett till ytan kanske väldigt stressat leverne med alltför många järn i elden.

Som världsmedborgare så tänker jag mycket på hur den fantastiska filmen avslöjar så många sköna detaljer om Sverige och vårt vackra land, som när man varit mycket utomlands både hatar och älskar samtidigt. Vilket annat land har tex "Flyttlåda - Mellan" och alla dessa "pekpinne-skyltar" uppsatta överallt inom området där man bor. Här visas information vad gäller skottning, hur tvättmaskinen skall göras ren, och vad som sandas eller inte under vinterhalvåret. Vi måste vara världsbäst på informationstavlor, även om jag saknar "Anslagstavlan" i SVT.

 

"A serious moment"
 Foto: Linda Brolin, Vindro AB

 

När jag sitter och tittar på denna gripande film om Ove och vår samtid, där relationer är svåra, och missförstånd lätta, då blir jag så tacksam för att de jag har i min egna omgivning inte väljer att missuppfatta saker jag säger och gör alltför ofta. Som alla människor gör jag ibland saker fel, men det som skiljer vänner från andra är väl egentligen hur det uppfattas och tas emot. Hade man ett gott hjärta när man gjorde så gott man kunde, eller var man bara "the devil in disguise" hela tiden?  Det är så lätt att "välja "att misstolka saker i vårt ängsliga Sverige år 2016, medan det kräver så mycket mer mod att förstå, vara lugn, och lita på sin nästa.

I helgen fick jag och min fru förmånen att fotografera en fantastisk vigsel. Det var inte så pompöst och det var inte så orkestrerat som jag ibland tidigare upplevt vissa av dessa cermonier. Istället var det väldigt fint, ärligt, och kärleksfullt. Kalle och Stina, två unga härliga människor, påminde mig mycket om just Linda och Jocke när de gifte sig. Likt Linda var även Stina gravid, och när jag betraktade vigselparet genom linsen så kom en så härlig tanke om att "deras bästa tid" - den är nog just nu. Jag hoppas bara de tar till vara på den, och att de, förutom mod och rätt navigering genom livet, har lite lagom tur. Skillnaden mellan framgång och misslyckande är som bekant ibland väldigt liten.

 

"The Beatle"
 Foto: Linda Brolin, Vindro AB

 

Det är en intensiv vecka som väntar med Montreal och Moncton i Canada för arbete, sedan kusinbröllop i Spanien, och en avrundning med arbete i Gibraltar. Sedan blir det Rom för en dag innan vidare logistik tillbaka mot Sverige och mitt Öland där gräset väntar på nästa vårklippning. Denna gången fick jag faktiskt planera min packning lite mer än vanligt då alla områden och händelser kräver "olika kläder" men även olika "grad av beklädnad" beroende på väderlek och tillhörande temperatur som skiftar betydligt mellan alla veckans resmål.

När jag nu sitter här med WIFI ombord, på ett plan högt uppe i det blå, då kan jag inte låta bli att känna en viss tacksamhet för den tid vi lever i där man kan färdas globalt, men ändå vara med lokalt, fast på distans, hela tiden.

 

"Stina & Kalle"
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

Vår framtid kommer helt klart att se annorlunda ut jämfört med idag. Det är idag en självklarhet att familjens "Lill-Ove", blott 9 år, kommer att leva ett liv där man, när som helst, förväntas vara uppkopplad, mot vad som helst, när som helst. Vår globala ekonomi och värld är en realitet som numera inte går att förneka, och framtidens alla vänskapsrelationer, affärsprocesser, och tankar kommer att förutsätta det vi idag kallar "internet". En affärsmodell i framtiden, som inte inkluderar nätet och ekosystemet där runt omkring, kommer sannolikt i det stora inte vara så lyckad.

Jag avrundar med texten till Jan Malmsjös version av den franska original texten. Visst blir man på gott humor när man läser den  - och det är svårt att låta bli att sjunga med och njuta av dess budskap.

 

Vår bästa tid är nu,
vem minns den snö som kanske föll i fjol?
Vår bästa tid är nu,
vem vet om morgonda'n har sol, har sol, har sol?

Håll fast en kort sekund
och lev och älska nu så märker du
det blir en härlig stund,
Därför vår bästa tid är nu, är nu, är nu!

Nu – ej någon bortglömd dag – i går
nu – din morgondag kan ingen spå.

Håll fast en kort sekund
och lev och älska nu så märker du
det blir en härlig stund,
Därför vår bäst tid är nu, är nu, är nu!

 

Må så gott & Hälsningar från 40.000 fot.

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal

 

 

 

 

Feel-Good Formel1 Sverige kärlek
0 kommentarer