DEN GODASTE BITEN I CHOKLADKARTONGEN

En sak som har kommit att definiera mig själv är att jag gillar att dra iväg själv på upptäcksfärd. Redan i unga år så präglades jag nog mycket på min farfar som älskade att köra bil, och minsann kunde "varenda väg" på Öland. Körde vi mot förmodan förbi en väg där han inte kunde påminna sig om att han hade varit, då la han om ratten och så provade vi lyckan och begav oss ut i det okända. Som vanligt i sådana här äventyr blir det antingen en nitlott eller en vinstlott beroende vart vägen ledde, men ett äventyr - det blev det alltid.

 

Igår så begav jag mig iväg norrut längs den Italienska kusten. Det enda jag hade bestämt mig för innan var att köra norr om Civitavecchia, som är den närmaste hamnstaden till Rom där alla kryssningsbåtar och oljefartyg tar hamn, ca 50 km från min bostad. Det är en perfekt motorväg dit och min tyska kryssare ångade så förbi alla småbilar längs motorvägen tills jag kom fram till Ansedonia, en pittoresk liten by belägen uppe på en kulle, med utsikt över havet. Utanför ligger en märklig liten ö som förbinds till fastlandet med tre passager likt tre tampar från en båt.

 

"Umbria, Italy"
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 

 

Längs de smala gränderna i Ansedonia som går brant uppför och nedför, förnimmer jag så de fantastiska husen, som ligger där bakom de stängda grindarna och rosbeklädda murarna, med en bedårande utsikt. Det är varmt, och det är första dagen i år som vi passerar 30 grader. På radio hör jag avsparken i Rom och det är derby mellan Lazio och RomaStadio Olimpico. Jag stannar till vid ett hotell som även har en klassisk italiensk "BAR" - enbart irländare kallar uppenbarligen något en "PUB". När jag kliver in på etablissemanget så står hela familjen samlad i trupp och är redo att ta hand som sin nya gäst - deras ansiktsform och kroppshydda avlöjar de tydliga släktbanden.

 

På min allt mer bekväma italienska beställer jag så en liten kall öl, en liten baguette, och en Espresso. Mannen i huset visar mig till den bästa sittplatsen ute vid terassen mot havet, och jag hinner knappt slå mig ner förrän dottern kommer med beställningen. Jag får nästan nypa mig själv lite i armen när jag tänker på hur bra jag har det, där i värmen, med ljudet från havet, fåglarna, och doften av allt som precis slått ut i blom och skapat en så färgrik miljö. En TV står på längre in i restaurangen och jublet utbryter när Roma gör 1-0 och den lilla grupp som samlats verkar alla vara bra människor då de jublar så där glatt som bara trogna idrottssupporters gör.

 

"Umbria, Italy"
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 

 

Efter en kortare barfotapromenad vid en fin sandstrand strax nedanför, så tar jag med hjälp av GPSen sikte på en högre kulle en bit in mot landet där jag ser en fantastisk vinodling med långa rader av druvbuskar, uppställt med någon form av matematisk precision runt hela kullen. Mitt fotoöga tänker att detta måste vara en perfekt plats för en stunds fotografering.

 

Även om det var en "väg" på GPSen blir det efter en stund helt klart att vägen inte är avsedd för bilar av klassiskt mått. Bilens fyrhjulsdrift får arbeta betydligt när det ena hindret efter det andra passeras. Grusvägen går slutligen väldigt brant uppför, mot kullens topp, och det är så pass brant att jag börjar fundera på om det ens går att köra hela vägen upp. Den lilla gubben på min axel påminner mig om att "ingen kommer ihåg en fegis" och med det mantrat så slirar jag loss och tar sats rakt uppför. Bilen, fortfarande på vinterdäck, kämpar sig uppför kullen i den sköna sensommarvärmen i ett moln av grusrök och sten som sprutar nerför backen allteftersom hjulen snurrar på.


När motorn så kommit till ro, högst där uppe, så var mitt tidigare svarta stål nu helt grå efter allt damm som rivits upp från den torra grusvägen, och jag sitter kvar i bilen några minuter tills röken lagt sig för att kameran inte skall utsättas för all smuts som far runt i luften. Hänförd av utsikten så öppnar jag dörren och tar mig ut och spejar ut åt alla håll i dalen. Tanken slår mig att det vore mäkigt om jag hade haft en kikare och spanat efter intressanta punkter där borta i fjärran. Den låga gula solen tänder nu upp ena sidan av kullen, medan den andra sidan får en svalkande svart skugga över sig. En bit ner ser jag så en bonde som med tydliga steg går emot mig, och någon minut senare hälsar han och påtalar, väldigt vänligt, att detta egentligen är ett privat område, men att han förstår hur gärna jag ville uppleva denna plats där han själv tydligen arbetat hela sitt liv. Här odlas vita druvor, och vinbuskarna är fortfarande väldigt små men har börjat få grön färg. Vi går bort till en liten traktor som används för att gräva nya dräneringsrör och han öppnar en kylbox placerad mitt på stolen.

 

 

"The Wine Hill, Italy"
 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB


Jag får så smaka lite på hans egna vin ur en röd gammal plastmugg som han torkar ut med en gammal trasa, och när vi konverserar och tittar ut mot den allt rödare solen så känner jag mig inte längre som en inkräktare på hans revir. Istället, där uppe på toppen av kullen, och med en 360 graders vy av ett helt fantastiskt landskap, beklätt i eftermiddagens vårsol, känner jag mig lite som Leonardo där på Titanic längst fram i fören. Men istället för att hålla om min vackra fru, håller jag om ett landskap som är lika skönt, vackert, och har fångat mitt hjärta. Tänk vad härligt det vore att dela denna upplevelsen tänker jag, men samtidigt vill jag behålla den för mig själv. Ungefär som den godaste biten i chokladkartongen.

 

"Capalbio, Italy"
Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Sent på kvällen kommer jag så tillbaka till Rom och min gata. I området där jag bor är det redan kolmörkt, inte så konstigt då Italienare i snitt bara använder 1/3 av elektriciteten jämfört med den typiska svenska förbrukningen. Här har man inga onödiga lampor igång, ingen tung skogs och järnindustri, och framför allt vet man hur man snålar genom att stänga av onödiga elförbrukare, en snålhet som bara kan liknas vid en svensk pensionär som provar allt i de där "pröva-på" kioskerna inne i en matbutik - utan att ha någon avsikt att handla produkten senare.


Enligt statistik jag läst (ta det för vad det är) så spenderar vi svenskar ca 75% mer på sjukvård än italienare, fast vår medellivslängd är ungefär samma. Jag kan tänka mig att siffran kan stämma, då jag själv, tillsammans med mina kamrater i varmare länder, ofta pratar om hur mycket lyckligare vi är längre söderut, hur mycket godare maten är, och hur man i större mån glädjs åt varandras framgång istället för den svenska missunsamheten och jante-lagen som präglar hela vårt svenska samhälle.


Det finns säkert många andra förklaringar till skillnaden i sjukvårdskostnader som är mer vetenskapliga - men ser jag bara till mig själv - så blir det allt mer tydligt att jag mår bättre i ett land där man inte dricker mest mjölk i världen, har ett strandskydd som nästan gör det omöjligt att känna havsdoft, och har en jämnställdhetspolitik som driver familjen till en väldigt stressad tillvaro där alla skall antingen arbeta eller vara på dagis, istället för att vara hemma och umgås, allt styrt av politiker istället för av den egna viljan.


Slutresultatet fastställt till 4-1.
Forza Roma.

 

 

Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
 
  
 

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Öland
BMW Feel-Good Italien
0 kommentarer