MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Det sägs att det inte råder någon ordning i den svenska skolan nu för tiden. När vi växte upp, och generationer före oss, då var det minsann disciplin i skolan och när Fröken pratade där framme vid katedern, då lyssnade man minsann engagerat. Ibland kanske något suddgummi kom flygande som en missil mot en utvald klasskamrat, men oftast var det ordning och reda, och antalet distraktionsmoment var inte så stort. Det fanns inga mobila enheter, och hemma fanns bara Kanal1 och Kanal2, båda utan roliga tv-serier för barn. Kort och gott, genom dedikerad uppmärksamhet lärde vi oss så både fakta, att tänka kritiskt, och folkvett.

Inbildar vi oss i alla fall.

Det rådde jämna suckar i kön till passkontrollen vid Tel Avivs flygplats Ben Gurion igår kväll. Många hade åkt hela vägen från USA och tålamodet, efter en sannolikt väldigt lång dag, var slut. Ovetande eller kanske oviljan att förstå att USAs immigration tar minst lika lång tid som i Israel, om man är utländsk medborgare, var som bortblåst när ett sällskap klagade på det heliga landet de just hade ankommit till för att lära sig mer om sitt ursprung.

Det äldre amerikanska paret, som ändå gjorde vad de kunde för att verka unga, genom att utöva knälyft på flygplanet, klä sig i ljusa färger och använda moderna apparater som IPAD, var nog värst när de högt och tydligt proklamerade hur dåligt allt var i denna ankomsthall, samtidigt som de försökte tränga sig före i kön, ivrigt påhejad av kvinnan i det tvåsamma sällskapet. Var de än försökte så blev de snabbt ivägschasade till sin ursprungliga plats och frustrationen i deras ögon gick inte att ta miste på när de insåg att de fick vackert vänta, precis som alla vi andra.

När det efter en halvtimmes väntan äntligen blev min tur att gå igenom passkontrollen, så gick intervjun fort och smidigt, och bara några sekunder senare satt jag i taxin till hotellet och funderade på vilket intryck dessa amerikanare- Isreals mest allierade folk, fick av landet de just anlänt till. Att ändra ett dåligt första intryck tar som bekant en väldigt lång tid.

Idag har jag varit på mässa med Amazon här i Tel Aviv. Sakta men säkert närmar vi oss i allt större grad dessa stora molnleverantörer och trots att vi redan idag är en storkund hos dem, så ligger inte våra mest känsliga system där. Förutom mässutställare och samarbetspartners till Amazon, fanns det som vanligt på IT-mässor olika semenarier jag kunde välja att besöka olika pass enligt ett schema, allt efter eget tycke och smak. Mitt personliga utbud blev dock något mindre, då ca 25% av allt var på Hebriska, och istället för rena teknikpass så var jag mer på "business semenarier" som går igenom mjukare värden som "varför", "hur", "vilka andra", och "vad kostar det".

På Tel Aviv Convention Center går jag så in i en av semenariehallarna för att lyssna på hur man på bästa möjliga sätt flyttar sin egna IT-miljö in till Amazon och deras cloud tjänst kallad AWS. Längst fram står presentatören, ditrest från London, och bredvid sig på var sida finns stora projektordukar med dagens förberedda PowerPoint presentation. Framför honom står ca runt 40 rader stolar med ca 15 stolar i bredd, dvs sittplatser för drygt 600 personer. Klockan 13.00 börjar så semenariet enligt utsatt tid, och det skådespel som nu inträffar är bra mycket värre än det där suddgummit, som ibland flög över klassrummet, när jag gick i skolan.

Här kommer nedan lite fakta kring de 200 åhörarna (dvs salen var full till 1/3).

• Drygt 50 gick under pågående presentation (1/4).
• Drygt 25 tillkom, efter att presentation börjat.
• Drygt 1/4 sitter ständigt och kollar i mobilen istället för att lyssna. En del lyfter aldrig på huvudet.
• Åtminstone 4 "par" ute i lokalen sitter och samtalar, som om magistern inte höll tal där framme.
• Två stycken sitter med hörlurar på sig, modell större, och man hör hur musik strömmar ut från deras hörlurar.
• Ett 20 tal byter plats under pågående semenarie.
• En person, ska som vanligt, förstöra för alla andra genom att näsvist ställa jobbiga "frågor" till presentatören bara för att bevisa att han själv "kan" och påpekar för presentatören att man aldrig ska prata för generellt och för enkelt, utan alltid lista de "23" undantagen som finns.
• En person tar av sig skorna, och strumporna, och lägger på stolen framför. De bredvid honom flyttar.
• Ett gäng människor gör muskelövningar - ståendes, som om de vore lika gamla som det amerikanska paret på flygplatsen, trots att de säkert inte ens fyllt 30. Det går utför med fysiken för oss Cola IT-tekniker.
• När det ringer i telefonen går de flesta inte ut, utan svarar och samtalar direkt i lokalen, så där lite "lagom tyst".
• Priset tar tjejen som har dåligt med energi i sin mobil, och drar ut en elkontakt för att sätta in sin mobilladdare istället, varpå hela PA:t dör. "-Excuse me" säger hon, och GÖR SEDAN INGET ÅT SAKEN utan fortsätter att ladda mobilen, med ögonen spända i displayen, samtidigt som ljudet från presentatören försvann.

Presentationen där framme fortsätter, och jag måste säga att min, för dagen tappra, presentatör gör ett bra jobb att hålla uppe sin koncentrationen. När han rundar av med att be om feedback och välkomnar frågor - då har alla redan ställt sig upp och börjat lämna lokalen - utom just den envisa frågeställaren, som går fram och skall ha en 1-1 samtal för att imponera med sin redan erkända och näsvisa kunskap.

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

En dag i IT-världen med medelålders är sannerligen inte bättre än en dag i skolvärlden i vår samtid. Och om vi skall vara förebilder för dagens unga, då förstår jag varför trenden i skolan är som den är. Vårt vuxna uppförande, tycker jag hör hemma i Thomas Crapper's skapelse - toalettstolen - på bild här ovanför, från de underjordiska gångarna i centrala Seattle. Att vi lärde oss mer i skolan än dagens  unga, är nog, trots allt, mest inbildning.

Shalom!

 

CB