DET EGNA ANSVARET ATT MÅ BRA
Det har varit en fantastisk vecka på något märkligt sätt. En sådan vecka då jag skuttar omkring med ett leende på läppparna, är avslappnad, och är på ett sådant gott humör att jag smittar av mig till de andra i min omgivning. De kommer med jämna mellanrum, "de goda humören", och jag har mer och mer börjat fundera på vad det är som egentligen har hänt och varför det råder ett sådant lugn i magen, en känsla av stor tacksamhet, och en sann glädje inombords.
Jag är en väldigt målstyrd person. Om jag har ett tydligt "mål", som jag själv tror på, då kommer jag köra stenhårt mot målet och göra det mesta i min makt för att nå dit. Jag arbetar hårt, involverar andra, använder mitt nätverk, och mina tankar och funderingar ägnas åt detta "mål", dag som natt. Hur kommer jag dit, hur undviker jag risker och hinder, och hur knuffar jag bort det (och dem) som är i vägen. På gott och ont.
Förra veckan nådde jag så ett viktigt mål jag själv satt upp, och det var att stänga en av våra datorhallar i Stockholm en månad före vi egentligen hade planerat . Att stänga en teknisk verkstad och flytta alla maskiner till en annan plats kräver mycket arbete inte bara tekniskt, men i vårt fall även med kunder, myndigheter, och leverantörer.
När jag så avrundande arbetsdagen i fredags med att få beskedet att de sista personerna "inte skulle gå hem" förrän allt var helt klart, sent in på fredagkvällen, då hamnade jag i något lyckorus för att det "gick vägen" och att "målet" blev uppfyllt. Hela teamet hade visat stort engagemang och vi lyckades som lag. Att få känna vinstens sötma tillsammans med kamraterna är en härlig känsla och är nog det som bygger framgångsrika företag och team.
Det här med tydliga "mål" tog nog sin start för mig när jag ville bli utebytesstudent i USA och riktade mina drömmar och funderingar mot landet i väst. För mina extraknäck-pengar som jag sparade ihop så blev så min dröm en dag verklighet, och att kämpa visade sig bära frukt. För mig blev det på något sätt att leva "på riktigt" när jag klev utanför den kända boxen, och gav mig ut i det okända. Ett livssätt som har kommit att definera hur och vem jag är som person.
En annan sak som har börjat komma på plats på arbetet är det här med att finna mitt rätta sammanhang och kontext. Vi är 1500 personer på kontoret, och de flesta pratar italienska och det är inte lätt att alltid förstå vad alla gör, och hur kulturen fungerar här. Vem är duktig? Vem snackar mest? Under de senaste veckorna har på något sätt den där känslan av att vara lite "vilse" försvunnit. Jag har lärt känna mitt kluster av kollegor som jag behöver runt omkring mig, språket har förbättrats avsevärt, och någon form av respekt är även vunnen av de andra. Med det kan jag vara mig själv i större utsträckning och skoja med människor, prata om annat än jobb, och umgås på ett avslappnat sätt. Vi har en fantastisk kunskap i vårt gäng, och jag är så stolt att tillhöra denna grupp professionella "yrkeshen" där alla arbetar hårt, gör sitt bästa, och stödjer varandra i vått och torrt.
En inte helt oviktig faktor i vår värld är ju även det här med vädret. Både i Sverige och Italien har vädret varit tveksamt en tid och våren hade liksom kommit av sig lite. Nu dök den upp igen, och med besked. Doften av nyslaget gräs här i Italien, varma sommarkvällar där man sitter utomhus och mår gott, och att känna den härliga känslan att sommaren närmar sig - är alla intryck som är betydligt viktigare för mig än vad jag först insett. Bara detta är ju en av de största anledningarna att bo längre söderut än Sverige - då vi får mer av grädden på tårtan så att säga.
Ytterligare en privat sak som har börjat hända i mitt egna liv, i en förvisso långsam men tydlig takt, är att jag börjat komma i bättre fysisk form. Förra hösten var alltför påfrestande och en av de jobbigare jag upplevt med många long-haul resor. Mycket resor, ojämn sömn och tidomställningar kan degradera de flesta. I år har jag tagit små, men väldigt medvetna steg, till att börja klättra uppåt i "hälsostegen" istället för ett fritt-fall nedåt som det nästan var förut. Alla vet egentligen hur man tränar, äter nyttigt, och mår bra, tricket är ju att ha karaktär nog att prioritera det som en naturlig del i vardagen.
Början för min del kom när jag köpte mig en löp och roddmaskin som jag har hemma i vardagsrummet. Nu hinner jag träna utan att det blir ett "projekt", och sakta men säkert så börjar nu fysiken komma tillbaka. I samband med detta drog jag också kraftigt ner på mitt Cola Zero intag, vilket även det haft mycket positiva hälsovinster. Inte så mycket på grund av Colan i sig tror jag, men när jag slutade att konsumera denna dryck försvann nästan allt mitt sockersug vilket givetvis är positivt. I tisdags sprang jag så för första gången på länge 10 km under 55 minuter, och för mig var det ett bra kvitto på att jag är på rätt väg. Än så länge har jag småtränat lite utan att tänka på tider eller ställa några krav, men nu börjar fysiken bli så pass bra att jag nog kommer våga utmana mig själv lite framöver - något jag ser fram emot.
Jag har börjat gilla idéen på att göra något för mig själv varje år. Ett personligt projekt som varar ett år som är något man alltid velat göra, men som av olika anledningar inte blivit av. Att följa och leva sin dröm. För ett par år sedan var huvudprojektet att åka och titta på världens roligaste sport, Formel-1 runt omkring i världen. Man får en helg i någon härlig stad, får uppleva riktig supportergläjde utan bråk, och får titta på fantastiska chaufförer som med plattan i matten drar runt ofta helt fantastiska banor. Det är ett perfekt sätt att skapa en bra helg med mycket glädje, upptäckande, och bilsport.
Detta året är "Vietnam året" då jag gör ett litet fotoprojekt om en familj uppe i bergen i norra Vietnam. Med fyra resor dit i år kommer jag täcka alla säsongerna och se hur familjen lever sitt rika, men ändå fattiga jordbruksliv. Förutom att jag kombinerar mina intressen med foto och resande, lär jag mig även mycket om livet när man stöter på denna underbara familj jag börjat komma nära. Nästa år, tror jag, utan att det är bestämt, skall bli "träningsåret". Att komma tillbaka i bra form, lite mitt i livet, kan aldrig vara en dålig grej. Jag har redan börjat titta på vandringsleder man kan gå, hur jag kan cykla till jobbet utan att bli ihjälkörd, och hur jag på andra sätt kan må bättre genom bättre kost, och bättre planering som gör att jag inte på samma sätt offrar sömn och familjeliv.
Att må bra är ett ansvar vi alla har som individer, för om vi inte lyckas med det till synes enkla uppdraget så kommer lite av vårt egna liv gå förlorat. Att hitta och förstå vad man själv "går-igång-på" är nog en nyckel till att hitta sitt egna välbefinnande. Och till just det finns nog ingen kompromiss. Allt för ofta ser man de som gör allt för att andra skall må bra, men i den goda viljan då tappar bort sig själva.
Nu väntar en helg med Linda i Italien. Imorgon har jag tagit ledigt från jobbet, och nu blir det tre dagar på tu man hand med världens godaste fru, i Europas härligaste land, och inget är egentligen bokat. Jag misstänker starkt att jag kommer må bra minst ett tag till - och tanken slog mig att Capri skulle kunna bli riktigt fint i helgen.
