MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Det är morgon och den unga mannen gör entré i sovrummet då han uppenbarligen, trots den tidiga bagarstunden på dygnet, anser sig klarvaken och att resterande medborgare därmed också skall känna sig redo att möta dagens kommande utmaningar. Likt jag brukar göra med hunden, när han väcker mig, så avger jag så en grymtning om att "gå och lägga dig igen - det är natt". Fast solen har gått upp för länge sedan. Ett svärord är eventuellt intryckt någonstans i den förtvivlan som uppstår när jag blir väckt.

"Lill-Ove" sträcker på sig, och tittar mig rakt i ögonen. "Du måste göra som jag säger, för det är jag som är Alfahannen". Ett ord som knappast fanns i min vokabulär som nioåring. Jag kan inte låta bli att le, trots min störda törnrosasömn. Även om dagens skola kanske inte alltid håller måttet, så hjälper uppenbarligen en IPAD och Netflix till att utöka barnens språk. Dessutom inte bara på svenska, då den lilla mannen numera tittar obehindrat på svenska, engelska och italienska om vartannat och därmemd bygger sitt språk likt vår generation sällan gjorde, i hans ännu så unga ålder. Jag kan inte undgå att bli lite imponerad och funderar på var detta skall sluta.

Igår tog jag tillfället i akt och gick hem lite tidigare än vanligt. Plötsligt var kalendern tom på möten, eftermiddagen fri, och likt en kossa rusar ut efter den kalla våren för att möta den vackra sommarängen, så sprang jag nästan iväg från jobbet, innan någon kunde stoppa mig. När jag kommer ner till garaget så tar det en stund att baxa ut min bil, ordentligt inparkerad i det väldigt trånga utrymmet.

När bilarna framför min är flyttade så kör jag så försiktigt framåt, med backspeglarna infällda. Garagemästaren framför mig vinkar lite vänster, lite höger, allt för att jag inte ska köra på bilarna på sidan av den tunnel han skapat åt mig. Vid ett tillfälle håller han upp sin mobilkamera i "selfie-läge" som blir som en spegel, där jag ser att jag säkert har 1 millimeter till godo på varje sida när jag sakta, sakta, tar mig utåt mot friheten utan att skrapa emot bilarna vid sidan om min. Färden går snabbt hemåt då rusningstrafiken ännu inte kommit igång - hem till familjen och en stundande promenad.

Då vi numera kör på vintertid och hösten har kommit till Rom blir det mörkt redan kl 17 när solen så försvinner bakom horisonten. För några dagar sedan shoppade vi en ny garderob till "Lill-Ove" som numera växt så pass mycket att han är välkommen, och är förvisad till, herravdelningen.  Iklädd kläderna från Piazza Italia kom det att bli en kort fotopromenad runt kvarteret med den unga mannen medan solen fortfarande lyste.

I Rom har dessa promenader nästan kommit att bli en tradition, där vi har vår gemensamma grabb-tid och pratar om sådant vi sällan hinner med annars. Just nu står julklappar i centrum, och jag inser snabbt att jag inte alls har koll på alla datorspel han önskar sig - en domän som jag i yngre år hade betydligt mer vetskap om. I hans nya kläder känner han sig ovanligt "cool", och när vi så står vid Via Piccolomini med St Peters kyrkan i bakgrunden spänner han upp sig som om han ägde hela världen - denna Alfanhannen. Säkert en skön känsla för en ung kille, som likt alla i hans ålder, ibland har det lite tufft när de trevar sig fram i vår omvärld och utmanar gränser och sammanhang.

En tjej, i hans egna ålder, går av bussen strax bredvid oss. Hon har långt svallande hår, och han spanar lite på henne och följer henne med både blick och huvudrörelse samtidigt som jag tar några foton. När hon passerar, precis framför honom, säger han "Åh LA LA", samtidigt som han tittar bort, väldigt blygt, och skrattar till lite.

Det var uppenbart vad han tänkte, men han hade nog inte tänkt säga det högt - utan likt "Alfahannen" kom orden bara ut ur munnen, som en Groda som hoppar upp i dammen.

Vi skrattar och drar vidare i all hast innan solen försvinner. Väl hemma så inser jag att jag nu bott i Italien i drygt två år och på grund av det säkert ändrats en del som människa. Men även om mitt egna liv möjligen ändrats, så är det ingenting mot denna unga grabb och hans framsteg.

På två år har han gått från en liten vilsen pojke, till en ganska stöddig och självsäker grabb. En grabb som numera säger "Åh LA LA", väljer kläder modemedvetet på herravdelningen, kan föra sig på tre språk, och som fått grepp på hur världen fungerar - det vill säga - om man jobbar blir man belönad - och världen är inte rättvis.

Det är fredag och ikväll blir det utgång med Kalle och Markus i Trastevere. Förutom goa kollegor är det även "Lill-Oves" viktiga förebilder. Så han taggar redan, och i morse sa han "Thank God - It's Friday". Nu vad det kom ifrån i hans vokabulär.  Hans önskan för kvällen är väldigt enkel - "Jag vill gå till en femstjärning restaurang och äta kött". En önskan som jag nog tror alla grabbar delar - frågan är bara vad damerna säger?