MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

 

"Världen är liten" säger jag ganska ofta, och visst är den det. Idag träffade jag Wayne Pickup, en person som numera arbetar för vår kund här i Auckland. Sist jag såg honom satt vi på en bar i Moncton i Kanada för många år sedan och då arbetade han för Bossmedia, ett företag även jag arbetade på vid det tillfället. Han berättar en anekdot från tiden på "Boss" och det blir lite som ett gammalt lumparminne. Han har fortfarande goda tankar om "boss" och förstår inte hur de som köpte upp företaget kunde "förstöra" det så - men likväl finns ju vissa delar kvar av företaget, något jag själv är ett bevis på om inte annat.

 

Det tar ett tag att åka till Nya Zeeland, nästan 2000 mil från Sverige och 12 timmars tidskillnad - det maximala i tidsförskjutning på vår planet.

 

I söndags åkte jag ut till flygplatsen i Rom med tron att flygeplanet skulle lämna 12.00 prick, men det visade sig avgå redan 11.15, så det blev lite bråttom där på Fiumicino. När jag tar min väldigt snabba morgonfika så är det sedvanligt trångt om utrymme, och plötsligt snubblar två personer med varsin bricka med dagens morgonmål, och i slow-motion hinner jag förnimma hur allt kommer att landa på mig - och visst blir det så. Juice. Kaffe. Grillad Macka. Och det som förstörde kläderna allra mest; någon sorts "frilufts-älskares" musli med tillhörande och stinkande filmjölk. Fy fan - visste inte ens att man kunde köpa sådant i Italien. I en salig blandning hamnar detta så i håret, i ansiktet och på tröjan och rinner långsamt ner allteftersom gravitationen gör sitt.

 

 

Byxor, tröja, och hela jag blir till något klet av säkert 300 kr frukost och jag suckar djupt. Det var inte sällskapets fel, utan en olycka, så jag kan inte ens bli arg. Jag andas, försöker ta det lugnt, och tar sista slurpen Espresso och går sedan i lugn takt bort till turistshoppen och köper en ny tröja och sedan går jag till badrummet och försöker rengöra mig så gott det går. "Roma - The Eternal City" står det på tröjan, och när jag sköljt håret rent, vilket inte är helt lätt i dessa handfaten där man bara får 10 milliliter vatten åt gången, går jag och kompletterar med en ny keps för att dölja vad som hänt så gott det går.

 

Tidigt lyfter vår B777-200LR mot Singapore då motvinden för dagen sägs vara extra kraftig, och med hjälp av de varma små handdukarna man får av flygvärdinnorna lyckas jag rengöra mina byxor tillräckligt mycket för att det knappt skalll synas vad jag har varit med om, även om lukten delvis finns kvar. Under drygt 12 timmar äter jag sedan god middag, tittar på en film, och får mig några timmars sömn när vi korsar Indien på väg söderut.

 

Vi landar i Singapore någon halvtimme sent och det är tidig morgon, runt kl 06.00. Jag är först av planet och på några minuter har jag bytt terminal med tåget, och hittat till loungen. Här tar jag mig en god dusch för att fräscha upp mig och bli av med stanken från den tidigare upplevelsen, får lite dryck och enkel förtäring, samtidigt som jag arbetar någon timme innan jag går ner till nästa gate. Där väntar så mitt nästa plan mot Auckland - flygets Rolls-Royce, en nästan helt ny och Kiwi-Svart Boeing 787-9 DreamLiner - världens mest bekväma flygplan - tveklöst.

 

 

 

När jag går ombord lyser det likt en rymdstation, kliniskt vitt med ett härligt violett accent ljus, och genast känns det som nästa 10 timmar ombord skall vara uthärdliga. Jag flippar igenom filmutbudet och ser snart att TopGear har alla specialavsnitt ombord, och någon timme senare, efter ett par glas Champagne, sitter jag och skrattar högt åt Clarkson i Botswana. Vilka skönare lirare - så frigjorda och allt annat än PK-riktiga människor som blir allt mer tröttsamma och gråa.

 

Vi anländer Auckland strax innan midnatt och flygplatslogistiken går i en rasande fart med pass, tull, vänta på väska, och hitta en taxi. För tredje gången kommer jag så till Nya Zeeland och det är alltid en fröjd att komma hit. Hit hade jag åkt på semester mycket oftare om resan bara inte varit så lång. Här finns natur, väder, och en trevlig befolkning som slår det mesta i vår omvärld.

 

Under veckan har jag ytterligare 3 möten att klara av, men skall försöka hitta på något roligt också. Idag såg jag reklam för att segla en 12a (segelbåt) och köra ett Match-Race ute på havet under tre timmar. Det låter för mig som en fantastiskt upplevelse, och jag hoppas att jag får en möjlighet om tid och väder så erbjuder.

 

 

Mitt hotell har anslutit sig till en princip som börjat dyka upp på allt fler hotell. Istället för att få hotellrummet städat varje dag (vilket är ett ett stort slöseri enligt mig) så kan man hänga upp "Do not Disturb" skylten. För varje dag de slipper städa får man så 10 dollar att använda nere i restaurangen. Win-Win för alla, och man slipper det ibland så störande momentet när folk knackar på dörren och vill in för att städa, fylla på minibar, göra turn-down service och kolla att The King James Bible ligger där den skall. Nästa lämpliga steg vore att man skulle kunna välja städning som tillval redan när man bokar rummet, precis som frukost. För mig räcker det lätt med att rummet blir städat när jag checkar ut.

 

Tillbaka till hamnen och baren "Degrees" där jag befinner mig. Servitrisen frågar om jag vill ha något tilltugg till min så kalla öl, och jag beställer en tallrik Tempura-Prawn som visar sig vara den godaste jag ätit - så smakrik och så vällagad. Solen värmer på och mitt ansikte börjar bli så där vår-rött av värmen och jag bränner mig lätt. Jag mår förträffligt och summerar en god dag. Eller Som Marvin Gaye så fint skrev:

 

 

 

Med Världen Som Arbetsfält,